Blodlustens iskalla grepp skälvde igenom Divania’s sinne, en mardröm utspelade sig med svarta skuggor utan ljus vilket reste sig över stadens vackra gator. En chockartad knall ljöd högt, himlavalvets mörka fauna revs i bitar av pulserande röda färger som ödelagde allt till högar av stoft. En jättelik reva brann intensivt i himlen vilket spydde ut flytande sten och regnade över Hannadon.

Hon vaknade, flög ur sängen, rusade till fönstergluggen och fann att allt var som vanligt. Hon kände först lättnad att staden inte hade förvandlas till ett brinnande klot, sedan kände hon en mycket konstig känsla där en gnista av hat började växa inombords. Det var som om att en annan typ av tänkande började koka i Divania’s undermedvetna, något isande blodet. Hon kunde svurit att drömmen var sann, den kändes alldeles för närgången för att vara en vanlig dröm. Men samtidigt var det bara en dröm, ingen idé att lägga vikt på.

Dagen flöt på i vanlig takt med sysslor och arbete, hon var lärling till repslagaren Mesithos i utkanten av Hannadon. Livet svävade långsamt med upprepande moment, om och om igen, varje dag var desamma. Divania bad gudarna att det skulle hända något utöver det vanliga, vad som helst, förutom att plocka flax på fältet. Hon hade börjat avsky allt och alla i vardagen, speciellt sin placering i utkanten av staden. Hennes befälhavande hade stationerat henne här eftersom hennes temperament gjorde det bästa av henne. Som en utbildad agent inom organisationen tredje ögat hade hon hoppats på något bättre.

Divania låg orörlig i sängen när en förminnelse högg henne i hjärtat, hon kunde känna närvaron av en mörk orörlig själ i rymd. Han var bunden till Divania, något hon hade lärt sig att upptäcka efter alla år i skolbänken. Med stängda ögon började Divania sväva medans hennes kropp låg orörlig. Hon såg ett energiskt flimmer över henne, en blodsmagikers slarviga avtryck stank igenom väven, styrka är svårt att dölja och i vissa fall förblindar den avgörande saker. Hon iakttog mannens verkliga vanföreställningar, rädslan grep henne när den solröda korpen såg på henne, men blodsmagikern verkade inte se henne.

Plötsligt vaknade Divania på golvet i en murad cell utan galler, hon hade färsk blod på händerna som stank av förruttnelse. Med långsamma rörelser reste hon sig på benen och när hon såg mot golvet utbröt panikångesten lamslog henne, pentagrammet syntes fortfarande.

Ett vitt bländade ljus omsvepte henne, hon föll i dvala och vaknade i ett område av död. Det som en gång hade varit en skogsdunge var nu ödelagt av förvriden ohelig magi. Divania skrattade högt av ironi, hon ångrade genast sin önskan om förändring men skakade av sig alla distraktioner. Väl på fötter kände hon återigen närvaron av illusioni, den var annorlunda den här gången och innan hon han tänka blev hon överfallen av två unga svartmagiker.

Den större av dom två kastade en glasflaska mot Divania vilket skapade en tung kolsvart dimma när den krossades mot marken. I samma stund anföll den andre med en blixt vilket skar luften när den susade förbi Divania’s huvud. Hon drog sitt kortsvärd och anföll, efter fyra hastiga steg sträckte hon svärdsarmen, adrenalinet pumpade i hennes ådror när hon begrav svärdet i bröstet på den ena. Med det upplöstes båda magikernas kroppar till stjärnstoft som svävade i vinden. Divanina hade aldrig varit med om en sån stark illusionistisk påverkan förut, hon såg sig omkring och insåg att detta var helt över hennes förmåga. Hon måste ta sig till högkvarteret eller någon utpost innan den mörka sidan får kännedom om ögats uppmärksamhet.

En svepande känsla sköljde över Divania, det var mitt på dagen men samtidigt var hennes hjärta infekterat av mörker. Hon kunde se igenom solljuset, det var som om att både dagen och natten existerade på samma gång. Hon var fullständigt rådvill, av följande händelser kunde hon inte bestämma sig för hur hon borde handla. Att anmäla det till högkvarteret skulle kunna gå i baklås då det som hände gjorde så i sinnet, hur förklarar man visioner om domedagen till tredje ögat utan att själv bli misstänkt? På andra handen, om hon inte rapporterade finns risken att Hannadon verkligen går under, något hon svurit aldrig ska hända så länge hon står på vakt. Det var hennes plikt att i alla intressen sätta samhällets struktur först.

Hon vandrade med mörker i bröstkorgen utan destination, tänkandes. Steg efter steg gick hon längst den smala grusvägen och efter vad som kändes som ett par timmar hade hela dagen vandrat förbi, solen hade börjat dala. Närvaron av någon, eller närvaron av något gjorde sig påmind i form av den solröda korpen. Den kraxade i ett öronbedövande skri innan en gestalt uppenbarade sig. Efter ett par minuter förvandlades den skugglikande gestalten till en människa, en man. Han talade och Divania hörde vad han sa, hon förstod vad han menade. Det blev tyst där ingen av dom sa något, solen hade slutat värma landskapet innan Divania bröt tystnaden,
”Ja, jag kan både se och höra dig. ” Hon visste redan svaret på frågan men ställde den ändå
”Är du död?”

Divania stannade i sina fotsteg, djupt försjunken i sina tankar märkte hon först inte dörren till väderkvarnen. Vem var den halvdöda mannen? Hon hade hört talas om själslig förskjutning men aldrig observerat fenomenet, än mindre vara indragen i komplexet.

Hon kvicknade till och såg att hon var framme, väderkvarnen var egentligen ett förråd avsett för soldater förklädd med magisk illusioni. Utposten som vaktade tornet var för länge sedan övergivet, efter den stora massakern för tre mansåldrar sedan hade ohelig magi förgiftat allt levande. Enligt ryktet fanns dödskoppor som frodades, ingen vågade röra sig i närheten. Divania visste bättre, hon visste att tredje ögat utnyttjande vidskeplighet, såsom propaganda apparaten fungerar. Hon tog ett djupt andetag, därefter lyfte hon på haspen till låsarmen och gick in.

Stanken av ruttet virke omgav den runda strukturen, det var mörkt och fuktigt. Hon sökte en grön kristall, ett magiskt verktyg där energi alstras av kristallens resonans. Med den skulle hon kunna kasta obrytbara försvarsformler utan att tappa allt för mycket kraft. Hon spenderade allt för mycket tid sökandes utan att finna något, både källaren och huvudplanet var helt tömd på redskap eller liknande saker såsom vapen eller verktyg.

Divania klättrade upp för en stege och fann en träkista utan lås. Till sin besvikelse var den tom, allt som fanns i hela tornet var ruttet virke. hon svor högt.

Utmattad föll hon i dvala, hon somnade.

Musklerna skrek av smärta när Divania vaknade, en brinnande känsla strömmade igenom kroppen, det sista hon minns var lukten som nu dröjde kvar bakom stanken av död, blod och ruttet kött. Hon grät inombords, panikångesten tvingade hennes hjärta att arbeta så hårt att det högg för varje slag. Vars är jag? Tänkte hon, väderkvarnen var som bortblåst ur henne minne. Det skulle dröja innan allt kom tillbaka.

När hon släppte den tanken dök en annan upp, verkligheten gjorde sig påmind. Hon skrek så högt hon kunde när hon insåg att hon var bunden, knuten runt handlederna stramade hårdare ju mer hon kämpade. Skräcken infekterade sinnet, hon blev sinnesförlamad. Det fuktiga trägolvet skrapade huden där hon kämpade, plötsligt slutade hon då hon insåg situationens allvar. Hennes sinne anpassade sig hastigt, hon blev klarsynt, hennes starkaste förmåga, stakare än sin ordmagi eller elementia, till och med starkare än ljuset vilket genomsyrar livsenergin i hennes kropp och själ.

Divanias klarsynthet gjorde det möjligt för henne att se det som innan inte syntes, hon såg doftspåren av förruttnat kött vilket dominerande området. Hon kunde även känna närvaron av levande död samt avsaknaden av sin följeslagare, hon började gråta högt. Hon ville inte dö såhär, inte nu när hon behövs som mest. Även fast hon var den enda med vetskapen om hotet fanns nu ingen utväg. Hon skulle dö och således förvandlas till det hon har svurit att utrota.

Tiden gick olidligt långsamt när helt plötsligt en befriande känsla kom tillbaka. Det var närvaron av den halvdöda mannen, Lucian som resonerade med någon typ av talisman eller något annat föremål med stor styrka. Divania fick hoppet åter, kanske fanns det en chans. Om hon kunde fördröja vampyrens ändamål eller om hon kunde distrahera den tillräckligt länge för ett läge skulle uppstå.

Hon hade en vial, ett illusionistisk elixir mellan högra bröstet och bomullsknytet vilket exploderar likt ett hav av eld när den kommer kontakt med luft. Även fast löpelden var falsk borde den kunna vara tillräkligt för ett hastigt utfall, att det endast var en illusion visste bara hon.

• This reply was modified 1 år, 8 månader sedan by MelissandraH.

Lucians astrala form uppenbarade sig i ett kaskad av starka vita nyanser, ett strålande ljus vars skimmer besegrade nattens mörker. Ett mirakel sänd i sista stund, en uppenbarelse av Moderljus änglaväktare. Divania vred kroppen och såg Sylas kräla längst golvbrädorna, hon visste att tiden var kommen och om hon inte agerade nu skulle tillfället glida förbi. Hon försökte röra sig men hennes bakbundna händer hindrade all rörelse hon förmådde sig göra.

Vid Athals ljus! utbrast hon när en mindre fågel flög in genom fönstergluggen med en amulett i rent guld hängandes på en rödgrön kedja. Fågeln släppte solamuletten framför Divania, den dalade i luften som om den hade en egen vilja innan den hakade sig runt hennes hals. Hjärtat slog volter och tvingade hennes muskler till ökad styrka, hon kunde känna kraften som försköt smärtan, tröttheten var som bortblåst.

I en styrkesamling rullade hon kroppen sidledes till andra sidan av rummet. Under ljusets skydd lyckades hon ta sig upp på benen, trots rädslan i bröstet rörde hon sig mot en av tjänarna vars silverbeslagna ritualdolk vilade varsamt i sin skida. Hon snavade strax framför den vettskrämda halvblodsvampyren när tåspetsen sökte kontakt med något hårt och föll när hon försökte parera sitt fotarbete. Hon landade på sitt vänstra knä med full kraft. Där blev hon liggandes.

Hon blev attackerad i sinnet där hon låg, Sylas mentalmagi var stark men i rådande stund försvagad. Divanias förmåga att anpassa sig och överkomma mental förskjutning och intrång hade säkrat hennes vidare studier inom organisationen. Beslutsamhet i pressade situationer där handling går före, bekräftade det hon redan visste i sitt hjärta, att verkligen ha det som krävs, att besitta en soldats mod. Hon skrek av smärtan i knäet när hon hasade sig på fötter igen och tog ritualdolken. Därefter kastade hon en magisk tryckvåg mot en av facklorna som föll ur sitt fäste, glödande kol spreds över golvet, antände gardinerna som i sin tur spred elden till bokhyllorna. Innan någon visste ordet av det brann tornet med flackande lågor vilket bildade ett brinnande slagfält med tung svart rök.

Röken brann i lungorna och tårade ögonen innan en ytterligare magisk vind svepte röken ut ur fönstergluggarna. När sikten kom tillbaka svävade Divania över golvet mellan lågorna, hon var i ett fullständigt tillstånd av styrka, en svart gestalt med en dolk av rent stjärnljus som tindrade i grönt och guld. Hennes lyster tvingade allt med mörker i hjärtat till underkastelse, så som en paladins rena magi resonerar med mörkret hade hon övertaget, åtminstone för stunden.