Post has published by Nixos79
Viewing 12 posts - 1 through 12 (of 12 total)
  • Rollspelare
    Member since: 21/01/2021

    Luften vibrerade och det som varit levande började sakta dö ut. Trots ansträngningarna så misslyckades Geta att hålla tillbaka den råa kraften av ren förstörelse. Allt runt honom svartnade som om solens strålar aldrig vidrört gräset eller regnet aldrig gett sin näring åt trädet. Det tog varje uns av hans person att bara stå på fötterna, det sved i ögon och bröstkorg av ansträngningen.

    Trots allt så fortsatte han läsa ur rullorna han var tvungen att lära sig dessa mörka ord utan och innan. Nu var det som om till och med luften gav vika och försvann. Geta hamnade i vad som bäst kunde beskrivas som ett transliknande tillstånd och i takt med att allt vissnade runt honom så ökade styrkan i hans ord.

    I vad som kändes som en feberdröm visade en gestalt sig framför honom. Den var klädd helt i svart med två vita korpar på dess axlar. “Ge vika, du barn, vår tid är kommen, det är lönlöst att kämpa emot, vad som var mitt ska återbördas och ni alla ska få betala priset”.

    Geta skalv till av smärtan som var outhärdlig han ville bara gråta, krypa ihop och gråta och sen få vakna upp och veta att detta inte varit annat än en mardröm. Något slet i honom  men han var för omtöcknad att stå emot så han föll i vad som kändes som en evighet ett bottenlöst hål.

    Kylan spred sig ut med hans trötta lemmar och en dimma lades över hans ögon. Den bräckliga kropp han hade var helt slut. Han klarade inte detta själva och han behövde hjälp men här och nu fanns ingen hjälp att få.

    Skogen runt honom var förkolnad och allt levande i denna cirkel var dött, fåglar som flög in i den föll från skyn, harar och allt som vågade sig när föll döda till marken utan så mycket som ett ljud.

    En man i svart prästskrud uppenbarade sig ståendes över honom “Ge mig det brevet så är du snäll, tssk tssk vilken olydig liten pojk du är Lucian Geta. Du svor eden precis som de andra, han ska återvända och lägga denna värld under sig, förstå det halvblod” fräste mannen ur sig argt.

    Mörkret kom och det var inte alls så farligt som han trott det var snarare en lättnad för hans brutna kropp. Vem kunde trott att han skulle välkomna det så här. Lucian Geta blickade upp mot skyn som fortfarande var blå och drömde sig bort till en varm sommarbris på en klippa blickandes ut över havet.

    Den svartklädda prästen tog sakerna som Geta haft med sig till denna plats och försvann till en väntande vagn som skulle ta honom åter till Hannadon, nu kunde planen sättas i verket äntligen efter så lång tid av stillasittande kunde de komma igång ingen skulle få stå i deras väg.

    Den enda ska återvända och sin rättmätiga plats och åter styra över dessa lamm till människor, tiden vare sig kommen.

    • This topic was modified 11 månader, 3 veckor sedan by Nixos79.
  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Blodlustens iskalla grepp skälvde igenom Divania’s sinne, en mardröm utspelade sig med svarta skuggor utan ljus vilket reste sig över stadens vackra gator. En chockartad knall ljöd högt, himlavalvets mörka fauna revs i bitar av pulserande röda färger som ödelagde allt till högar av stoft. En jättelik reva brann intensivt i himlen vilket spydde ut flytande sten och regnade över Hannadon.

    Hon vaknade, flög ur sängen, rusade till fönstergluggen och fann att allt var som vanligt. Hon kände först lättnad att staden inte hade förvandlas till ett brinnande klot, sedan kände hon en mycket konstig känsla där en gnista av hat började växa inombords. Det var som om att en annan typ av tänkande började koka i Divania’s undermedvetna, något isande blodet. Hon kunde svurit att drömmen var sann, den kändes alldeles för närgången för att vara en vanlig dröm. Men samtidigt var det bara en dröm, ingen idé att lägga vikt på.

    Dagen flöt på i vanlig takt med sysslor och arbete, hon var lärling till repslagaren Mesithos i utkanten av Hannadon. Livet svävade långsamt med upprepande moment, om och om igen, varje dag var desamma. Divania bad gudarna att det skulle hända något utöver det vanliga, vad som helst, förutom att plocka flax på fältet. Hon hade börjat avsky allt och alla i vardagen, speciellt sin placering i utkanten av staden. Hennes befälhavande hade stationerat henne här eftersom hennes temperament gjorde det bästa av henne. Som en utbildad agent inom organisationen tredje ögat hade hon hoppats på något bättre.

  • Rollspelare
    Member since: 21/01/2021

    Det var ett dampt och mörkt i källaren men de få springor av ljus som letade sig fram genom spickorna i golvet och ett litet fönster som låg i gathöjd var tillräckligt.

    Med det gamla språket började han mässa och rita pentagram och stjärnor på det hastigt sopade golvet. I varje triangel som dök ipp i mönstret hällde han ut en träkopp med blod. Lucian Getas offer hade varit mer än tillräckligt för att tillgodose behovet.

    Vid nattens första timme startade han ritualen igen. Han kunde bara inte misslyckas snart skulle alla hans önskningar slå in och han skulle bli kvitt dessa lismande människor en gång för alla.

    Lucian vandrade planlöst i det färgelösa landskapet och undrade vad det var som hänt honom för tankarna hans fick inget grepp om situationen han befann sig i.

    Men vid horisonten syntes en låga, svag men likväl brann den så i form av inget bättre för sig började han närma sig lågan. Känslan han fick var att den tillhörde en kvinna. Han sträckte sig ut och vidrörde flamman men den kändes ingenting som om de inte fanns. Tanken om att han ville se vem den tillhörde slog honom och allt snurrade till.

    Lucian stod i ett sovrum. Vad, var, hur, vem, frågorna vällde fram. Någon sov i sängen en kvinna såg det ut som. Lucian gick fram till sidan och insåg att när han sträckte fram sin hand kunde han inte vidröra henne. Skräcken grep tag i honom och han stapplade bakåt. I ett av hennes fönster uppenbarade sig en solröd korp. “kraa, kraa, följ mig kraa, kraa” bräkte den ur sig. “Hur, vem är du?” frågade Geta osäkert. “Kraa, kraa, jag är det du vill att jag ska vara Kraa, kraa”.

    På något konstigt sätt förstod Geta innebörden och vips var han högt upp i luften och alla hus blev mindre och mindre. Geta skrattade och det var en god känsla som han saknat allt för länge.

    Plötsligt stod han framför ett träd och en man i vitblå prästskrud “Ge akt mitt barn, du har ofärdiga saker att ta itu med innan portarna öppnas” sen var han åter i sovrummet hos den okända kvinnan. Hon var vacker men han kände inget när han tittade på henne där hon låg och sov.

    Den svarta prästen upptog hans sinne och han kom plötsligt ihåg allt. Men han kände ingen sorg över det som hänt men i utkanten av hans sinne kände han ett medvetande. Han öppnade sig för det och vidrörde det försiktigt.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Divania låg orörlig i sängen när en förminnelse högg henne i hjärtat, hon kunde känna närvaron av en mörk orörlig själ i rymd. Han var bunden till Divania, något hon hade lärt sig att upptäcka efter alla år i skolbänken. Med stängda ögon började Divania sväva medans hennes kropp låg orörlig. Hon såg ett energiskt flimmer över henne, en blodsmagikers slarviga avtryck stank igenom väven, styrka är svårt att dölja och i vissa fall förblindar den avgörande saker. Hon iakttog mannens verkliga vanföreställningar, rädslan grep henne när den solröda korpen såg på henne, men blodsmagikern verkade inte se henne.

    Plötsligt vaknade Divania på golvet i en murad cell utan galler, hon hade färsk blod på händerna som stank av förruttnelse. Med långsamma rörelser reste hon sig på benen och när hon såg mot golvet utbröt panikångesten lamslog henne, pentagrammet syntes fortfarande.

    Ett vitt bländade ljus omsvepte henne, hon föll i dvala och vaknade i ett område av död. Det som en gång hade varit en skogsdunge var nu ödelagt av förvriden ohelig magi. Divania skrattade högt av ironi, hon ångrade genast sin önskan om förändring men skakade av sig alla distraktioner. Väl på fötter kände hon återigen närvaron av illusioni, den var annorlunda den här gången och innan hon han tänka blev hon överfallen av två unga svartmagiker.

    Den större av dom två kastade en glasflaska mot Divania vilket skapade en tung kolsvart dimma när den krossades mot marken. I samma stund anföll den andre med en blixt vilket skar luften när den susade förbi Divania’s huvud. Hon drog sitt kortsvärd och anföll, efter fyra hastiga steg sträckte hon svärdsarmen, adrenalinet pumpade i hennes ådror när hon begrav svärdet i bröstet på den ena. Med det upplöstes båda magikernas kroppar till stjärnstoft som svävade i vinden. Divanina hade aldrig varit med om en sån stark illusionistisk påverkan förut, hon såg sig omkring och insåg att detta var helt över hennes förmåga. Hon måste ta sig till högkvarteret eller någon utpost innan den mörka sidan får kännedom om ögats uppmärksamhet.

  • Rollspelare
    Member since: 21/01/2021

    Lucian Geta såg kvinnan försvinna och i nästa sekund stod han bredvid henne i en källare och i nästa igen kom han åter till den dunge där hans liv ändats på ett våldsamt sätt. En ilska flammade upp och en avgrundslös sorg tyngde hans sinne.

    Det var nu första gången han kände rädsla helt ofiltrerad och rå. Den höll ett hårt grepp om hans själ men han tvingade sig själv att andas och kontrollera sin sinnesstämning. Lucian ville bara skrika ut sin desperation och tömma sin själ på sorg och ilska.

    Han var bunden till denna kvinna på något sätt men tankarna stördes av att hon for runt snabb som en blixt och två av de mörka prästerna anföll henne. Hans död hade på något sätt fastnat hos henne och nu var han tvungen att göra något för att få komma vidare till himmel eller hell han vågade inte tänka på det nu.

    Geta blundade och sträckte ut sitt sinne mot prästerna som tvekade när de kände honom och det var tillräckligt för att hon skulle hinna döda båda två. Han kände en tacksamhet mot henne, för i livet hade han varit en förlorad själ utan riktning och nu hade hans död fått betydelse. Han försökte prata med henne men hon tycktes inte hör han viftade, hoppade dansade och sist men inte minst grimaserade han åt henne. Han log åt sig själv över det barnsliga han gjorde men ack till ingen nytta.

    Han försökte minnas vad han lärt sig i de olika templen han varit i som ung och vad prästerna sagt om detta han råkat ut för. Korpen dök upp än en gång och satt den bara tyst på hans axel och begrundade honom.

    “Hej, jag hoppas att jag har rätt och inte fallit i galenskap som står här och pratar med dig korp, är du ett andeväsen så fall vill jag be dig om en tjänst” orden ramlade ut nervöst och han tycktes gnida sina händer mot varandra.

    Den solröda korpen satte sig på Getas axel och stirrade på honom än mer intensivt. “Hallå, hör du mig” stammade han fram. Kvinnans andetag hördes tydligt som om hon stod bredvid. “Vi måste talas vid snälla”

     

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    En svepande känsla sköljde över Divania, det var mitt på dagen men samtidigt var hennes hjärta infekterat av mörker. Hon kunde se igenom solljuset, det var som om att både dagen och natten existerade på samma gång. Hon var fullständigt rådvill, av följande händelser kunde hon inte bestämma sig för hur hon borde handla. Att anmäla det till högkvarteret skulle kunna gå i baklås då det som hände gjorde så i sinnet, hur förklarar man visioner om domedagen till tredje ögat utan att själv bli misstänkt? På andra handen, om hon inte rapporterade finns risken att Hannadon verkligen går under, något hon svurit aldrig ska hända så länge hon står på vakt. Det var hennes plikt att i alla intressen sätta samhällets struktur först.

    Hon vandrade med mörker i bröstkorgen utan destination, tänkandes. Steg efter steg gick hon längst den smala grusvägen och efter vad som kändes som ett par timmar hade hela dagen vandrat förbi, solen hade börjat dala. Närvaron av någon, eller närvaron av något gjorde sig påmind i form av den solröda korpen. Den kraxade i ett öronbedövande skri innan en gestalt uppenbarade sig. Efter ett par minuter förvandlades den skugglikande gestalten till en människa, en man. Han talade och Divania hörde vad han sa, hon förstod vad han menade. Det blev tyst där ingen av dom sa något, solen hade slutat värma landskapet innan Divania bröt tystnaden,
    ”Ja, jag kan både se och höra dig. ” Hon visste redan svaret på frågan men ställde den ändå
    ”Är du död?”

  • Rollspelare
    Member since: 21/01/2021

    Lucian Geta tvekade åt frågan för han visste att han hamnat i något mellanting men han hade inget bra svar. “Ja jag tror att jag är död och hur detta ska gå till har jag ingen aning om”

    Hans tankar drogs mot ritualen som han gjort innan han passerat gränsen mellan levande och död, han betraktade kvinnan han hade framför sig. Oskyldig och vacker men det fanns något där det syntes i hennes ögon. Han sträckte fram sin hand och ville vidröra hennes kind men han tog i luft. Hans hand löstes upp varje gång han försökte vidröra henne.

    “Jag kan visa dig var dessa präster samlas jag har trots allt varit en av dom, jag ångrade vägen vi valde och försökte hindra det men det gick sådär” Lucian slog ner sin blick för han kände bara tomhet.

    Korpen tog till skyn och vips så var Lucian borta. Men hans sinne sökte Divanias och visade henne en bild av var hon skulle gå, sen lät han påvisa en varning för där de skulle gå fanns bara död och mörker.

    Det var ett hus vid tempeldistriktet med sina röda knutar och brunt spetsigt tak. Den andra platsen var kyrkogården där de förberedde att väcka de döda för att tjäna i sin herres här.

    Lucian ville säga mer men fick inte fram orden mer än att jag väntar dig där välj plats och tänk på mig så dyker jag upp.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Divania stannade i sina fotsteg, djupt försjunken i sina tankar märkte hon först inte dörren till väderkvarnen. Vem var den halvdöda mannen? Hon hade hört talas om själslig förskjutning men aldrig observerat fenomenet, än mindre vara indragen i komplexet.

    Hon kvicknade till och såg att hon var framme, väderkvarnen var egentligen ett förråd avsett för soldater förklädd med magisk illusioni. Utposten som vaktade tornet var för länge sedan övergivet, efter den stora massakern för tre mansåldrar sedan hade ohelig magi förgiftat allt levande. Enligt ryktet fanns dödskoppor som frodades, ingen vågade röra sig i närheten. Divania visste bättre, hon visste att tredje ögat utnyttjande vidskeplighet, såsom propaganda apparaten fungerar. Hon tog ett djupt andetag, därefter lyfte hon på haspen till låsarmen och gick in.

    Stanken av ruttet virke omgav den runda strukturen, det var mörkt och fuktigt. Hon sökte en grön kristall, ett magiskt verktyg där energi alstras av kristallens resonans. Med den skulle hon kunna kasta obrytbara försvarsformler utan att tappa allt för mycket kraft. Hon spenderade allt för mycket tid sökandes utan att finna något, både källaren och huvudplanet var helt tömd på redskap eller liknande saker såsom vapen eller verktyg.

    Divania klättrade upp för en stege och fann en träkista utan lås. Till sin besvikelse var den tom, allt som fanns i hela tornet var ruttet virke. hon svor högt.

    Utmattad föll hon i dvala, hon somnade.

     

  • Rollspelare
    Member since: 21/01/2021

    Sylas vaknade till och hungern rev i varje molekyl i hans utmattade kropp. Hur länge hade han sovit, allt för länge var det han kom fram till. Tur för honom var att det fanns förskt blod att tillgå i närheten, en av dessa tjänare tömdes till sista droppen och han kände hur har vaknade till för varje droppe blod som rann ner för hans torra strupe.

    Något hade hänt med den tunna linjen mellan levande och döda, dagens ljus brände hans känsliga hy så han höll sig bland skuggorna där han hörde hemma. Känslan av att någon gjorde intrång på hans revir fick honom på helspänn.

    Illusionen var bruten eller skadad för någon hade begett sig in i hans hem. När han kom upp i tornet fann han sin inkräktare. Kvinnan låg i dvala så hans trollformel hade fungerat som det var tänkt. Han blickade över henne och såg uniformen men den sade inget. Hon var en paladin så mycket var säkert för ljuset omgav henne även i hennes tillstånd.

    Sylas letade upp lämpliga kläder för att täcka sin nakna kropp. Sen band han henne både fysiskt och till sinne. Han behövde ha en pratstund med denna kvinna som stört hans domäner.

    Sylas väntade och väntade lite till ett par tjänare hade dykt upp och bar fram vin och åderlät sig själva för att han skulle kunna äta sig mätt. Ingen hade kunnat svara på vem kvinna var vilket gjorde honom än mer nyfiken.

    Hon bar på något han inte kände igen det var som om det fanns någon mer del av henne men inte här som om hon bar på en själ men hur var det möjligt.

    Han hällde upp en bägare av sitt finaste vin och ställde sig framför henne “Vakna” viskade han tyst. Han sände iväg de tjänare som fanns här. De skulle samla ihop resten för att avsluta ritualen.

     

    Lucian kände hur desperationen växte inombords något var fel så hemskt fel. Hur han än försökte kunde han inte nå fram till Divania. Det var som om hon var inglasad han kunde se henne men inte nå henne. Sen var det känlsan av ett mörker han inte kunde sätta sitt finger på något ont hade vaknat men vem?

    Lucian tog formen som korpen igen och flög högt över staden för att få en överblick. Han sökte sig till ett tempel och kom och tänka på solamuletten. Den skulle komma väl till hands nu.

    Han visste att det var ont om tid så han hastade allt han kunde. Tanken på att förlora henne var mer än han kunde utstå. Efter att han hämtat amuletten satte han sig på taket till tornet. Nu gällde det bara att invänta rätt tillfälle

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Musklerna skrek av smärta när Divania vaknade, en brinnande känsla strömmade igenom kroppen, det sista hon minns var lukten som nu dröjde kvar bakom stanken av död, blod och ruttet kött. Hon grät inombords, panikångesten tvingade hennes hjärta att arbeta så hårt att det högg för varje slag. Vars är jag? Tänkte hon, väderkvarnen var som bortblåst ur henne minne. Det skulle dröja innan allt kom tillbaka.

    När hon släppte den tanken dök en annan upp, verkligheten gjorde sig påmind. Hon skrek så högt hon kunde när hon insåg att hon var bunden, knuten runt handlederna stramade hårdare ju mer hon kämpade. Skräcken infekterade sinnet, hon blev sinnesförlamad. Det fuktiga trägolvet skrapade huden där hon kämpade, plötsligt slutade hon då hon insåg situationens allvar. Hennes sinne anpassade sig hastigt, hon blev klarsynt, hennes starkaste förmåga, stakare än sin ordmagi eller elementia, till och med starkare än ljuset vilket genomsyrar livsenergin i hennes kropp och själ.

    Divanias klarsynthet gjorde det möjligt för henne att se det som innan inte syntes, hon såg doftspåren av förruttnat kött vilket dominerande området. Hon kunde även känna närvaron av levande död samt avsaknaden av sin följeslagare, hon började gråta högt. Hon ville inte dö såhär, inte nu när hon behövs som mest. Även fast hon var den enda med vetskapen om hotet fanns nu ingen utväg. Hon skulle dö och således förvandlas till det hon har svurit att utrota.

    Tiden gick olidligt långsamt när helt plötsligt en befriande känsla kom tillbaka. Det var närvaron av den halvdöda mannen, Lucian som resonerade med någon typ av talisman eller något annat föremål med stor styrka. Divania fick hoppet åter, kanske fanns det en chans. Om hon kunde fördröja vampyrens ändamål eller om hon kunde distrahera den tillräckligt länge för ett läge skulle uppstå.

    Hon hade en vial, ett illusionistisk elixir mellan högra bröstet och bomullsknytet vilket exploderar likt ett hav av eld när den kommer kontakt med luft. Även fast löpelden var falsk borde den kunna vara tillräkligt för ett hastigt utfall, att det endast var en illusion visste bara hon.

    • This reply was modified 11 månader, 3 veckor sedan by MelissandraH.
  • Rollspelare
    Member since: 21/01/2021

    Sylas rynkade på sina buskiga ögonbryn och log sammanbitet. Han uttalade det gamla språket och försökte tränga sig in i kvinnans medvetande. Men hon stod emot trots hjälplösheten hon måste känt stod hon emot.

    Skuggorna från facklorna som hängde på väggen dansade över golvet och de gamla böckerna som hade burits upp av tjänarna återfick nu sina gamla platser i bokhyllan. Sylas betraktade allt från mitten av rummet kvinnan som halvlåg framför hans fötter tjänarna som inte vågade möta hans blick, den kalla luften från det öppna fönstret och alla små eldar i nattmörkret från husen där folk gjorde sig iordning för att sova.

    Det var ett bedrägligt lugn det visste Sylas han hade planerat det som skulle ske så länge och att vara så nära gjorde att han nästan kunde känna smaken av seger. Snart Skulle inget vara som förr de gamla gudarna skulle återvända i triumf och alla skulle få böja på sina nackar åt den nya ordningen.

    Lucian såg genom ögonen på korpen och undrade vem mannen i tornet var. Han visste att det var någon som det mörka sällskapet ville väcka men var det denne man. Lucian slöt ögonen och samlade all sin kraft han kände Divania i utkanten av sitt medvetande. Han försökte varna henne. Där en spricka i illusionen och magin som omgav tornet Lucian använde all sin kraft för att slå hål på den magiska skölden.

    Natthimlen lös upp av magin som gav vika blixtar slog mot den mörka silluetten och det kändes som dag för bråkdelen av en sekund. Lucian flög in och gav sin astrala kropp form han gav av den livsessens han hade till Divania för att hon skulle kunna ge sig av. Lucian anföll Sylas med sinnet och höll kvar honom på plats.

    All illusion gav vika och visade en man som var mer död än levande. Sylas skrek till av smärta han var som gjuten i marken tjänarna låg ylandes på golvet av smärta av det plötsliga smällen.

    Lucian använde all sin kraft och kände hur han blev svagare sekund för sekund. Måtte Divania komma på fötter snart Lucian visste att det han gjorde nu kunde gå så fel.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Lucians astrala form uppenbarade sig i ett kaskad av starka vita nyanser, ett strålande ljus vars skimmer besegrade nattens mörker. Ett mirakel sänd i sista stund, en uppenbarelse av Moderljus änglaväktare. Divania vred kroppen och såg Sylas kräla längst golvbrädorna, hon visste att tiden var kommen och om hon inte agerade nu skulle tillfället glida förbi. Hon försökte röra sig men hennes bakbundna händer hindrade all rörelse hon förmådde sig göra.

    Vid Athals ljus! utbrast hon när en mindre fågel flög in genom fönstergluggen med en amulett i rent guld hängandes på en rödgrön kedja. Fågeln släppte solamuletten framför Divania, den dalade i luften som om den hade en egen vilja innan den hakade sig runt hennes hals. Hjärtat slog volter och tvingade hennes muskler till ökad styrka, hon kunde känna kraften som försköt smärtan, tröttheten var som bortblåst.

    I en styrkesamling rullade hon kroppen sidledes till andra sidan av rummet. Under ljusets skydd lyckades hon ta sig upp på benen, trots rädslan i bröstet rörde hon sig mot en av tjänarna vars silverbeslagna ritualdolk vilade varsamt i sin skida. Hon snavade strax framför den vettskrämda halvblodsvampyren när tåspetsen sökte kontakt med något hårt och föll när hon försökte parera sitt fotarbete. Hon landade på sitt vänstra knä med full kraft. Där blev hon liggandes.

    Hon blev attackerad i sinnet där hon låg, Sylas mentalmagi var stark men i rådande stund försvagad. Divanias förmåga att anpassa sig och överkomma mental förskjutning och intrång hade säkrat hennes vidare studier inom organisationen. Beslutsamhet i pressade situationer där handling går före, bekräftade det hon redan visste i sitt hjärta, att verkligen ha det som krävs, att besitta en soldats mod. Hon skrek av smärtan i knäet när hon hasade sig på fötter igen och tog ritualdolken. Därefter kastade hon en magisk tryckvåg mot en av facklorna som föll ur sitt fäste, glödande kol spreds över golvet, antände gardinerna som i sin tur spred elden till bokhyllorna. Innan någon visste ordet av det brann tornet med flackande lågor vilket bildade ett brinnande slagfält med tung svart rök.

    Röken brann i lungorna och tårade ögonen innan en ytterligare magisk vind svepte röken ut ur fönstergluggarna. När sikten kom tillbaka svävade Divania över golvet mellan lågorna, hon var i ett fullständigt tillstånd av styrka, en svart gestalt med en dolk av rent stjärnljus som tindrade i grönt och guld. Hennes lyster tvingade allt med mörker i hjärtat till underkastelse, så som en paladins rena magi resonerar med mörkret hade hon övertaget, åtminstone för stunden.

Viewing 12 posts - 1 through 12 (of 12 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.