- This topic has 3 replies, 1 voice, and was last updated 3 år, 10 månader sedan by
.
-
En våldsam landstigning
Högsta befälhavaren Aquillia Augusta Rex har uthärdat mycket i sitt liv, hon efterträdde sin far efter hans död, hon uthärdade politiker som trodde mer på gudarna än sitt eget folk, och hon slogs mot hotet som bevisade att de hade förargat gudarna. Hon har överlevt gudarnas tystnad och underjordens vrede, hon har styrt ett uppror mot sina jämlikar i Saesaria och slutligen övergav hon allt hennes folk hade känt.
Väl ute på havet fick hon leda sitt folk genom nya hemskheter, utöver det värsta den våld som alltid lever inom de dödligas hjärtan kan väcka. Hon ledde sitt folk genom svält, törst, sjukdom, väder och myteri, och den stora nationen som för månader sedan i ren desperation satte segel var slutligen förminskad till bara en bråkdel. Men de var framme.
Nu hade spejarna kommit tillbaka från att ha studerat landsmassan de slutligen har siktat, och hennes sista prövning till havs blev att stilla folkets otålighet när de önskade segla in blinda. Hennes nästa utmaning skulle bli att få folket att inse att de inte längre var erövrare, de var överlevare, och omställningen skulle inte bli lätt. Men den hade redan börjat, och början handlade om att offra ett flertal av deras skepp.
En stor majoritet av skeppen seglade nu inåt ön, från Aquillias skepp och några till av de största, utmanade stormen som hade anfallit dem i ryggen, och rusade rakt mot land med seglen helt utfällda. Från sin höjd på toppen av skeppet följde hon deras framfart mot stranden med sin kikare, och när de seglade in i bukten blev det svårt att se dem genom stormen, men de visste vad de behövde göra och att se på hade inte haft någon påverkan på hur det gick ändå. Hon erbjöd en bön till gudarna trots detta, men hon skulle behöva ett tecken snart för att inte förlora det sista av sin tro, för inga gudar som bryr sig skulle tillåta hennes folk att lida som de hittills gjort.
–
Legaten Maximus Aurennius stod på en av klipporna i bukten och fick rysningar när han bevittnade dussintals skepp slungas in i bukten av stormens vindar, de såg ut som havsbestar under regnet och vinden, deras segel slitna, deras skrov i dåligt skick, de såg ut som spökskepp som seglar in i fullständig ilska, och synen fick honom att le.
Även från hans avstånd kunde man däremot höra jublet, glädjen från skeppen när de nu var närmare land än de varit på månader. Han vet hur han själv kände när han skulle sätta ner sin första fot på land, det underliga behovet att kasta sand i sitt ansikte, att smaka på jorden, att kasta en sten mot ett träd, han blev barn för ett ögonblick.
Dessa resenärer i båtarna nu dock, de skulle ha en annorlunda upplevelse. Stormen tryckte dem in mot land med en väldig kraft, och helt enligt planen kastade inget av skeppen ankare, inget skepp tog ner sina segel. Deras skepp var aldrig gjorda för att segla på haven, aldrig så långt som de nu gjort, deras botten av skrovet var inte optimerade för det, men var det någonting de kunde göra så var det att segla på grunt vatten, och det skulle nu hjälpa dem avsevärt.
Ytterligare jubel kom när första skeppet fortsatte då vattnet började ta slut, nu från soldaterna som hade landstigit med honom och stod omkring honom och bevittnade landstigningen. Han ville själv jubla, men han var fortfarande orolig att någonting oförutsägbart skulle hända, någonting som kastade hela deras plan i havet. Planen att landstiga i en storm utan något skydd på land, utan att veta hur länge stormen skulle pågå.
Båtarna nådde land med ett dån, ljudet av plötslig sten och sand under skeppen nästan överröstade stormen, deras inåtböjda framsida och platta undersida tillsammans med deras stora segel i stormens vindar fick dem att nästan flyga upp på land det ena skeppet efter det andra, dussintals starka skepp. Vissa skepp bröt sönder mot landstigningen av att ha träffat sten, andra skepp kolliderade och blev krossade av kraften stormen bar dem med, och mindre skepp fick kasta ankare för att inte slå in i aktern på betydligt större skepp som de blåst bakom. Avsiktligen strandades det ena skeppet efter det andra, och legaten började nu gå ner mot stranden för att söka skydd inom båtarna från vädret som börjat kyla ner hans kroppstemperatur märkbart, för han själv och för hans soldater.
De var inte främmande till naturens effekter, och var inte övertygade om att de skulle överleva insjuknad här, men de hade försäkrat sig den senaste veckan om att de inte landstiger nära någon stående armé eller ödemarker. Skog, berg och djurliv försäkrade dem om att de kunde leva här, åtminstone tills dess att deras folk har återhämtat sig från sin resa. För vissa kliade det i fingrarna att få strida, men de flesta hade accepterat att överlevnad kom först. De var för trötta, för svaga, och för få för att rusa in i strid. För att inte nämna att det inte fanns någon möjlighet till hot eller diplomati, då de säkerligen inte skulle kunna förstå invånarna i detta nya land.
-
Semper Saesaria
Stormen hade precis lagt sig. Legaten Maximus Aurennius och hans soldater utgjorde det försvar landstigningen hade i fall av hot, men de var inte ens hälften av deras tillgängliga trupper. En tunn linje av soldater var utspridda längst hela viken och delar in mot landet, och sedan var det spejare som var i konstant rörelse och som utförde konstant bevakning av närområdet. Nästa steg av landstigningen var känslig, och inget hot fick undgå dem under den här tiden.
“Dra!” Röt han ännu en gång från sin höjd ovanför stranden. Han gav det här kommandot gång på gång på gång i samma takt, tills dess att det inte längre behövde sägas. På stranden, omslutna av rep drogs båtarna upp mot land, bort från sand och grus mot jord och sten. De mindre båtarna drogs upp längst land av kanske två dussin, men de större båtarna tog närmare hundra man att som drog i takt för att få upp skeppet en meter åt gången.
“Dra!” Maximus upprepade sig tjatigt. Självklart förstod de att man skulle dra, men innan takten satt fick de höra honom skrika. Han höll takten med sina rop medan han sedan blickade inåt mot landet, mot den slätt som utgjorde marken mellan stranden och skogen. Där kunde han se hur folket hade släpat de mindre båtarna till de utmärkta platserna och påbörjat vändningen. En efter en föll båtarna över och landade uppochner på marken, ganska precis inom linjerna som hade blivit dragna i jorden.
–
Flaggskeppet, denna enorma best till ett skepp, ovalt till form med enorma nu nerplockade segel, var grundligt förankrat utanför kusten och Aquillias män jobbade flitigt med att bryta ner byggnaderna som hade byggts på skeppet, skeppet som hade varit som en mindre by ute till havs. Nu var det däremot dags att återanvända materialet, det som gick att återanvända, så hennes arbetare högg, drog isär och samlade materialet och hissade ner det mot båtarna som flöt intill flaggskeppet.
När båtarna var lastade satt de fart mot viken för att lasta av. Planen var aldrig att skeppet skulle förbli, utan flaggskeppet skulle ta dem och så mycket material som möjligt till den nya världen, och där skulle de använda detta material som bas för att bygga sin första stad.
“Maximus Aurennius är i full gång med att omvandla båtarna. Så snart första båten med material når land kommer de börja med muren.” Rapporterade en kvinna i stridsmundering till Aquillia som satt på en stol på skeppets höjd och såg ned över arbetet. Aquillia nickade och placerade silvermuggen mot sin mun och försiktigt smakade på vattnet inuti. Hon släppte ut en nöjd suck, och verkligen njöt av det första färska vatten hon druckit på månader. Hennes soldater hade nämligen kommit tillbaka med färskt vatten från land, och hon insåg först nu hur mycket hon hade längtat efter det.
“Tack för rapporten, du kan gå.” Aquillia log för sig själv och tog en klunk till av vattnet. Hon hade lyckats. De kom undan kriget och dess fasor, hon hade tagit sig i land och Semper Saesaria var under uppbyggnad. Ön hade hon fått rapporterad från första spejarna var obebyggd. Hon såg ut från balkongen där hon satt, och bevittnade båtarna som pendlade mellan viken och flaggskeppet, och hon såg alla arbetare som kämpade med att göra hennes vision till en verklighet. Det hade funnits tvivel till havs, men nu kunde ingen tveka att hon hade lett dem rätt. Och vilken tur, eller var det en gåva från gudarna, att de funnit en ö som var näst intill optimal för bebyggelse.
De var hemma.
Neos Saesaria
-
Legat Maximus Aurennius
Stora delar av befolkningen var fortfarande ute på vattnet, men legaten Maximus hade vad han behövde för att se till att staden kom till, åtminstone vad som behövdes inför andra natten. Vid sin sida hade han en piska, men han hade inte behövt använda den på månader, och förväntade sig inte behöva den nu heller. De hade lovat betalt arbete till de slavar som var lämpade för det, och en plats i den nya världen. Någonting behövde de göra för att behålla arbetskraften som de blåblodiga vägrade involvera sig i, och deras trupper kunde inte både hålla de nya gränserna säkra och bygga staden.
Masterna från skeppen hade tagits ner från skeppen som släpats upp på land, och blev grunden för muren som skulle komma att omgiva Semper Saesaria, den första staden i den nya världen. De kunde inte utgå från att de inte skulle stöta på problematik, så att bygga upp en mur mellan dem och omvärlden var lika aktuellt som själva uppbyggnaden av staden, för annars kunde deras vistelse bli kort. Det var en låg mur såklart, de hade inte hur många skepp som helst, men den behövde inte heller vara hög. Skyddet var högt nog att sitta på huk under, och högt nog för att ingen motståndare skulle kunna enkelt rusa in i nybygget. Midjehöjd.
Maximus mötte en arbetares blick och gav denna en nick. Han hade lärt känna de flesta under resan, då han var en av de som färdades mellan båtarna, och visste till en ganska stor utsträckning vilka han kunde räkna med och vilka han var tvungen att ha koll på. Då det inte ännu fanns nya lagar på plats var det Maximus direktiv som gällde, för situationen var unik nog att de behövde förkasta hela sitt samhälles struktur för en tid. Idag kunde Maximus kräva arbete från dig oavsett din plats i samhället, och kunde placera ett svärd i hand på vem än han önskade, allting med Aquillias fulla förtroende. Innan dess att politikerna och de med inflytande var på plats fanns endast en lag: Den lagen var Aquillias ord, och Maximus var hennes röst.
Visst fanns det en fruktan att Aquillia höll absolut makt, men det var ändå hon som hade räddat folket, och man förstod att hon var vad som behövdes för fortsatt överlevnad. Hon hade däremot lovat en återställning till hur allting var så snart samhället var upprättat och ordning återinfört i deras liv. Detta drev de som annars hade haft invändningar mot det hårda arbetet de tvingades uthärda, vetskapen att de snart skulle få återgå till sina privilegier.
-
Spionage, sabotage och mord motiverade Maximus till att ta hand om folket som visade sig bo på ön innan dem. De var primitiva varelser, framstod det som, mördade jägare och matsamlare, brände ner utposter och upptäcktes smyga omkring utanför Saesaria. Maximus hade sett saker som dessa förut, det började alltid smått, men allt eftersom deras fienders mod växte så krympte deras folks förtroende för ledarskapet. Maximus skulle se till att det förtroendet förblev, och det var därför dags att ta striden till dem. Spejare hade rapporterat deras tillhåll, och Maximus hade samlat sina soldater.
–
“Öppna upp!” Ropade Maximus och soldaterna omkring honom med sina sköldar tätt placerade mot varandra glipade och spjut trycktes ut mellan sköldarna. Sedan slöt sig sköldarna direkt igen, och återigen så var soldaterna omgivna av sköldar i alla riktningar. Oväsendet från fienden dånade mot sköldarna. Maximus hade färre soldater, men än så länge hade de inte förlorat en enda.
“Öppna upp!” Ropade han igen, och åter igen sköts spjut ut mellan springorna. Sedan slöts sköldarna igen, och fastän det fortfarande var oväsen, så lättade det.
“Öppna upp!” När spjuten åkte ut ännu en gång var det knappt någon där att bli träffade av dem.
“Bryt!” Ropade han och soldaterna reste sig upp, tryckte sig framåt i olika riktningar, klev över kroppar och ljuset från solen släpptes in på alla soldater när de som hade hållit sina sköldar över inhägnaden av sköldar sänkte dem.
“Skjut!” Beordrade Maximus och de tio skyttarna som hade varit hukade i sköldformationens mitt släppte pilarna de hade dragit, och ett flertal flyende fiender blev skjutna i ryggen och föll omkull.
“Samla in de överlevande, och se om byn är värd att bevara!” Han klev över en av kropparna som hade försökt försvara byn från hans sköldformation och såg sig omkring. Det här kan inte ha varit representativt för befolkningen på resten av kontinenten. Piraterna de redan hade stött på indikerade någonting helt annat, och han skulle vara redo. Men det krävde arbetskraft, rekryter, och mark.
I fjärran flydde de överlevande, men de som kom undan fick göra det. Säkerligen fanns det flera byar, och de skulle sannolikt rapportera vad som hade hänt här, men det hade Maximus ingenting emot. Desto bättre han kunde samla ihop dem, få dem att sluta samman, desto snabbare kunde han få ordning på problematiken. Saesaria var här för att stanna, de hade inget alternativ, och fientlighet var inte ett alternativ.
Från inuti husen hämtades människor som hade gömt sig, och de samlades i byns mitt. Maximus såg på dem och log, för att sedan indikera till sina soldater att resa på överlevarna och börja eskortera dem till Saesaria. Gråten, ljudet av lidande och skriken av ilska besvärade honom inte. En gång i tiden styrde han över gladiatorspelen, så mänskliga känslor var inte någonting han var sårbar för. Härnäst behövde de lära sig dessas språk, då det sannolikt var dylikt resterande kontinentens. Skulle de stanna, vilket de var tvungna, var de också tvungna att lära sig allt de kunde om den här världen. Språk, kultur, militär, med mera.
Han valde att lämna byn intakt, då den kunde utnyttjas när resten av folket var på ön, utöka den och förstärka dess försvar … genom att ge den ett försvar annat än klubbor, pilar och spjut. Han skickade spejare vidare för att ta reda på vart nästa by var genom att spåra de som flydde. Han själv och hans soldater samlade in det av direkt värde, så som mat och skydd mot väder och vind, och begav sig sedan tillbaka till Saesaria.
You must be logged in to reply to this topic.