Lahan hade helt klart hittat dem, de lokala orkerna. Eller rättare sagt så hade de hittat honom och inte bara det, utan de var som besatta av att komma ifatt honom. Beteendet var i enlighet med mönstret, han hade ännu en gång stött på en mindre klan och de var lika fientliga som den innan: verkligheten matchade hypotesen, klanerna var oroliga och defensiva. Äldre skrifter talade inte på så sätt om dem, även om de ofta beskrivits som reserverade och främlingsfientliga, men det hade gått att handla, kommunicera, förhandla med dem. Nu vad Lahan tvungen att ducka ännu ett kastspjut och han hade separerats från hästen sin sedan flera kilometer, allt bara för att han varit inom deras synhåll.

Han rundade ett av ravinens många hörn och konfronterades med flertalet passager djupare in i ravinen. Intill honom var en stor sten som han hastigt klättrade upp för och hade sig ovanpå, så pass enkelt att klättring var som att andas för honom. Förhoppningsvis underskattade de hans klättring när de kom ifatt till hans position och antog att han sprungit vidare i ravinen. Han låg platt ovanpå den höga stenen och kunde absolut höra hur de många tunga fötterna rusade förbi hans plats och djupare in i ravinen. Han borde ha dragit nytta av deras misstag och börjat springa tillbaka på en gång, men han var utmattad. Han låg på rygg och bara andades, stirrande upp i skyn.

Luften gjorde ont i lungorna hans när gjorde kraftigare inandningar, han var fortfarande inte van med luften i Mar Gharok. Jämfört med Iselem var luften skarp, nästan som knivar om han drog in luften för snabbt. Hemma hade han kunnat springa en kvart till utan att tappa fart, men nu låg han utmattad ovanpå en sten och bad till Sharah för sitt liv. Smällen mot huvudet hans från tidigare gjorde sig påmind, en sten som slagit honom av hästen sin och separerat dem. Han kände blodet fukta sjalen, men orkade inte bry sig. Hans kropp ville sova och hur mycket hans huvud än försökte intala honom om hur dålig idé det var, så mörknade världen och han sjunk in i medvetslöshet.

Kunde världen inte bara låta honom upptäcka och kartlägga den i fred?