- This topic has 27 replies, 2 voices, and was last updated 1 månad, 3 veckor sedan by
.
-
Yian nickade och lyssnade intresserat på allt de hade att säga. Hon gjorde mentala anteckningar och följde var och en med blicken när de talade, ett lätt leende på hennes läppar. De var en spännande grupp helt klart och hon var glad att Nuwa inte behövde ha ihjäl dem. Hon kunde inte hålla med om deras val av sysselsättning, men förstod att desperation drev många till sämre beslut. Hon kunde inte klandra dem.
Hon var glad att höra att Nuwa fick något sagt också, då Yian oroade sig att hon kanske var upprörd eller nervös eller så, men hon verkade öppen till att åtminstone prata med dem. Yian nickade och log.
“Det stämmer att det finns fler jobb, men också många gånger fler människor. Min beskyddare har nog helt rätt i att mat kan bli svåråtkomligt om man inte har rätt kontakter. Försök skapa lite kontakter innan ni packar ihop era liv, säkerställ att det finns en framtid att hitta. Ni kanske kan börja med att prata med handelsmännen som reser till Celeras, få jobb som karavanvakter hos dem och under er vistelse i Celeras prata med folk om hushåll och arbete?” Föreslog hon och ryckte på axlarna. Hon visste inte mycket om världen utanför Nirai om det inte hade blivit berättat för henne, men hon visste att karavanjobb oftast fanns att få, just för att det var så farligt att resa över land som handelsman på grund av banditer, räder … och säkerligen nu orker också om de blivit aktiva.
Hon satt sig ner och gladeligen accepterade det som erbjöds henne, men sköt sedan tillbaka maten.
“Tackar vänligast för erbjudandet av mat, men ni behöver den mer än mig. När jag väl tagit mig till huvudstaden har jag inte längre några behov, men ni har hela era liv framför er och familjer att vara starka för och mata.” Hon log åt dem. Hon såg hans blinkning och ägnade inte mycket tanke åt den i stunden, men höjde koppen sin och när hon såg Nuwa dricka upp sin så tvekade inte heller hon. I ett enda svep svalde även hon drycken, men insåg inte exakt vad för dryck det var innan den redan var inuti henne och började hosta och flåsa hetsigt med munnen vidöppen och tungan utsträckt, med ena handen bultande mot övre delen av hennes bröstkorg.
“Starkt.” Flämtade hon och skrattade till, röd i ansiktet. “Hur kan ni tycka om något som detta?”
-
Nuwa sneglade på sin resekompanjon med en viss sorg i blicken då Yian nekade maten. Hon förstod inte helt innebörden i vad hon egentligen menat med ‘inte längre några behov’, men ändå stack det lite i henne att se Yian neka sig själv mat. De hade egen, förvisso. De skulle klara sig utan problem och kunde fylla på utmed vägen. Hon svalde hårt, sneglade ned på det hon själv blivit erbjuden och följde exemplet – skjutandes ifrån sig maten med ett artigt tackande på sitt tysta vis. En oklanderlig krökning på nacken.
Alkohol var ingenting Nuwa kom över speciellt ofta, men ibland hade det delats en flaska risvin i kvinnornas paviljong som ersatt tystnaden med fnissanden. Hennes stenaktiga anlete kom från en lika hård vilja, inte den som tänkte oja sig över starksprit. Ändå krackelerade det direkt vid Yians reaktion. Ögonen nästan lös i mörkret och mungiporna drog på sig i ett ovant leende när hon fnös roat i vad som nästan skulle kunna kallas ett skratt. Männen däremot brast ut i rungande skratt alla tre.
“Det håller en på gott humör, och i värsta fall varmare när vinternätterna slår till,” skrattade gubben Hao.
“Vad är meningen med att dränka sina sorger? De lär sig simma,” sade Nuwa och hennes stämma bar högtidligt jämfört med de andra.
“Och vad vet du om sorger? Du med dina fina sidenkläder.” Den store mannen sade det på skoj, men Nuwa spände en iskall blick i honom. Det skapade en obekväm tystnad, som den yngsta mannen, Bolin, strax bröt.
“Kan du rita mig först?” Han vände sig till Yian, hans drag inte allt för pjåkiga i ljuset som föll varmt från sidan. Nuwa kunde inte låta bli att snegla på Yians bok, undrandes om hon själv skulle hamna på en utav sidorna och på vilket vis Yian isåfall skulle välja att porträttera henne. Förmodligen var hon för stel och tråkig för att vara intressant, hennes utseende för alldagligt och de få gånger hon såg sig själv i en spegel noterade hon alltid hur själlös hennes blick var. Alla som nu satt omkring henne hade en stark egen personlighet.
-
Yian log åt Hao, men studerade sedan sorgset Nuwa med noggranna ögon efter vad hon hade sagt. Hon lade ögonblicket och det hon såg i henne på minnet för att återbesöka senare när det bara var dem och vände sig sedan mot Bolin med ett brett leende. Hon hade redan skissat honom i hennes huvud, färgerna, proportionerna, bakgrunden, men det var först när hon började som hon verkligen visste hur det skulle bli när hon var färdig. Hon reste sig upp, tog med sig sin packning och gestikulerade för honom att sätta sig mot väggen. En enkel bakgrund innebar mindre distraktioner för henne och hon satt sig sedan några steg bort från där hon bett honom sätta sig. Hon tog fram sina pennor och bläck och ett skydd hon trädde sidan i boken genom, vilket var ett skynke av tyg med massor av färgstänk på sig. Skynket hade en liten springa i mitten som gjorde att hon kunde trä en sida i boken genom den. Detta gjorde att sidan till vänster om den hon skissade på var täckt och skyddad från stänk och annat, och att färgen och pennans spets inte gick igenom sidan hon använde och skadade eller missfärgade sidan under.
“Berätta om någonting du håller kärt eller som gör dig glad,” Nämnde hon till Bolin efter att han satt sig framför väggen och med pennan vilande mot sidan stirrade hon på honom. “Du behöver prata i minst en minut. Titta inte på mig när du pratar, titta på Nuwa, Hao eller …” Hon stannade upp och vände sig mot den hon antog var ledare. “Jag tror inte vi har fått ditt namn.”
-
“Laohu,” svarade den store mannen som hasade upp mot ena väggen och drog upp ena knät för armen att vila på. Hans inte allt för vackra leende sträckte sig från öra till öra. Varför kunde inte Nuwa svara på. De var märkliga allihop, och hon fann det stundtals svårt att läsa av dem. Folk utanför hennes sekt var så… levande, på något vis. De var inte samlade eller tysta eller stillsamma. Allt var annorlunda och hon behövde bestämma sig för om det kändes bra eller besvärligt.
Stillsamt satt hon och betraktade när Yian ritade de tre männen en och en. Hon lyssnade till deras historier som Yian bad dem att berätta. Den förste, ynglingen, berättade om ett matstånd som han besökte varje gång de besökte närmaste stad. Han fullkomligt älskade deras friterade mat som gjordes på beställning, och han drog otaliga skämt som han fått höra av gubben som drev det där ståndet. Till och med Nuwa fnissade åt ett utav dem. Det var en så simpel sak att vara glad över, nästan tråkigt av allt han hade kunnat berätta om. Samtidigt kunde hon inte låta bli att vara en smula avundsjuk på den frihet dessa män hade. Sakta men säkert började hon slappna av och var inte lika orolig när gäspningarna började strömma in i följd. Tankarna på att sitta vaken hela natten dunstade likt ett stilla sommarregn mot solvarma stenar. Prydligt ordnade hon två sparsmakade sovplatser åt sig själv och Yian. När det var dags att sova, till slut, låg hon vaken länge till ljudet av männens hemska snarkningar. Tyst sneglade hon på Yian och fann sig oförmögen att slita sin blick. Makalösa kvinna som gått igenom så mycket och ändå funnit glädje i denna natt. Hon var beundransvärt på många sätt, inte minst för sina fantastiska artistiska kunskaper som fått alla att häpna.
“Godnatt,” viskade hon tyst, ryckandes på ena mungipan, innan en kortvarig sömn skänkte henne vila.
I gryningen, som inte varit allt för långt borta, var Nuwa redan uppe. Därav den kortvariga sömnen – hon kunde inte missa gryningen. Nuwa strök foten, klädd i en nätt tygsko, över marken framför sig i en rörelse lika mjuk som en ljummen sommarvind. Det breda stråket sopade undan de papperstunna löven som träden strött över marken. Nuwa förde handen framför sig i en halvcirkel—en symbol för den stigande solen hon hälsade varje morgon. I invanda rörelser strök hon sedan händerna över sin klädnad, rätade ut dem och förde dem in under sig när hon placerade sina knän mot det rena stråket hon skapat på marken. Nere på knä lade hon händerna platt över låren, slöt ögonen och lät morgonljuset skina över ansiktet. Där satt hon i tystnad. Andades. Lät dagens nya ljus fylla henne med ny energi. Där satt hon tills solen krupit över horisonten helt och börjat ta sin plats på himlavalvet.
Detta gjorde Nuwa varje morgon i synkroniserade rörelser tillsammans med sin sekt. För sitt inre kunde hon höra gongens uppbyggnad, och sedan det mjuka slaget mot metallen som ekade ut över lärljungarna. De hon nu lämnat bakom sig. Idag var en ny dag – ännu en resa mot huvudstaden.
Bakom sig kunde hon höra att någon annan vaknat, men satt kvar med slutna ögon. “Vi ger oss av snarast möjligt. Frukost kan vi äta på vägen.” Rösten var mjuk samt något tveksam trots att hon var bestämd i sin åsikt. Aldrig någonsin hade Nuwa öppnat munnen under Seis heliga morgonceremoni.
-
Yian tecknade så att det sved i handen, men det var så befriande att vara en konstens tjänare åter igen. Att rita av männen fick henne att helt glömma bort de hemskheter hon nyligen sett och under resten av kvällen kunde hon skratta, skämta och dela med sig av sin konst och sina berättelser. Hon ritade av männen och när hon inte gjorde det utan satt och pratade, så satt hon också och skissade. Hon skissade orkerna hon hade sett, hon skissade Nuwas hem och kult, hon skissade landskapet de vandrat igenom, hon fyllde sida efter sida efter sida med allt hon hade lagrat i huvudet under dagen och fram tills dess att det var dags att sova vända hon papper.
“God natt.” Svarade hon tyst åt Nuwa och log. När hon låg redo för sömn så stirrade hon efter en stund av oförmåga att somna rakt upp i taket, djupt i sina tankar. När pennan inte längre var i handen hennes kom alla minnen tillbaka med fullständig klarhet och hon sörjde sin by. Hon hade vuxit upp bland pojkar utan hänsyn för känslor, så hon hade lärt sig att gråta inombords när hon var i andras sällskap, men hon somnade ganska snart och hon sov gott.
När morgonen kom hade hon lyckats bli utvilad trots sina sorgers utmattning, men hon sov så lätt att hon vaknade direkt hon hörde en rörelse, en från Nuwa. Hon kunde sova igenom männens snarkningar utan problem, men av någon anledning reagerade hon på det minsta ljudet från sin medresenär. Hon följde efter henne tyst och när hon upptäckte vad hon gjorde så satt hon bara och studerade henne. Yian blev tilltalad, vilket överraskade henne, men hon nickade tyst. Hon var i stort sett redo, hon sov med sina grejer tätt mot bröstet, nedpackad och klar, så hon behövde egentligen bara ta med sig själv.
Då Nuwa verkade vara i ett någorlunda meditativt tillstånd avvaktade Yian tills hon var klar, men så fort hon var det skyndade sig Yian till sina grejer och började samla ihop dem. Hon tog ut en av sina teckningar på orkerna som invaderat hennes by och skrev på den att orkerna har synats till i Nirai, med varningen att färdas försiktigt och lade den på golvet. Skissen var väl nog gjord att det gick att se vilken by det var baserat på byggnaderna och omgivningen, med en tydlig bild av ledarorken främst i bilden. Den kanske kunde motivera männen och deras familjer att försöka söka skydd.
-
“Dåså,” var allt Nuwa sa när hon hivade bärsäcken över axeln och började gå, intill Yian. Faktum var att hon såg till att hålla jämna steg med henne hela tiden, och då och då sneglade hon tyst på henne.
Dagens etapp började genom den täta skogen, så lummig att man emellanåt fick pressa sig fram genom växtligheten. Hade de tur kunde de hitta en djurstig, och Nuwa tycktes uppenbart besvörad av att inte kunna gå jämsides med Yian. Lyckligtvis glesnade naturen till slut och solljus nådde dem genom bladverket. Istället tog stenar plats på marken i alla dess former och storlekar. Det sög i benen att kliva mellan dem, över dem och runtom. Inte heöler tycktes det finnas någon ände till dem, utspridda som ett virvarr av spelpjäser kastade över planen.
Nuwa hade plockat fram en duglig frukost ur sin säck, delat det med Yian med ett stramt leende på sina läppar. När varje smula slunkit ner i magen tog hon slutligen tag i tankarna som legat och ruvat.
“Fröken Yian,” började hon tyst och sneglade försiktigt på henne, ögonbrynen sammandragna i tveksamhet. “Du behöver inte låtsas kring mig. Om din fasad är ditt vis att hantera vad som hänt är jag den sista att hindra dig, men… Låtsas inte för min skull, eller andras.” Hon stannade nästan till följd av sina egna ord, förvånad över att ha spillt så pass många ur sin sparsamt använda mun. Det var något med Yian som fick henne att slappna av dock—något som tog henne ett kliv bort från tystnaden hon levt så länge i. Vanligtvis gick det flera dagar mellan tillfällena hon talade, men med Yian tycktes det vara rakt av omöjligt. Tvärtom kändes tystnaden påträngande istället för behaglig, som om det som fanns att säga skulle vara befriande på något vis.
-
Yian olikt Nuwa i stunden och olikt sig själv helt plötsligt trivdes ganska väl med tystnaden, även om den tvingade henne att tänka på sin familj. Så fort det tystnade omkring henne, så fort ingen pratade så vandrade hennes tankar till sin familj och by. Hon log när Nuwa tillslut pratade och hade för stunden glömt bort hur skönt det var att höra någon annans röst. Hon log varmt åt sin medresenär.
“Tack det var snällt av dig, men fasaden, vanföreställningen om att livet rullar på som vanligt är nog det jag behöver just nu. Konfronterar jag faktumet att alla jag känt och älskat hela mitt liv är borta kommer jag nog inte klara av ett steg till.” Fastän hon sa det kändes det overkligt nog att hon kunde behålla sitt leende. Sedan drevs hon säkerligen framåt av inställningen att hon behövde ta den här rapporten till kejsaren för hela Nirais bästa. Om inte för henne kanske de alla gick under intalade hon sig åtminstone, osant som det må vara då hon även var övertygad om att Niras militär inte skulle ha minsta problem att bekämpa varje ork i världen.
“Snart kanske allt bryter loss och då ska jag ha dina fina ord i åtanke, men just nu får jag nog på någon plan låtsas som att allting hände någon annan än mig.” Hon flinade lite åt sin strategi. “De oroar mig dock. Hur tog de sig förbi väggen? Bröt de sig igenom, klättrade de, grävde de? Kom de över berget, och var det fler av dem än vad jag såg? Hände det andra byar samtidigt?” Hon stannade upp för ett ögonblick.
“Och inte minst, lyckades ditt kollektivt göra någonting, kom de försent, eller är de också döda nu?” Hon ryckte lite på axlarna och såg ner på marken. Under gången hade hon gått in i grenar och annat och hade ett och annat rivsår på huden och en hel del smuts och löv i klädseln, men hon verkade inte riktigt reflektera över något av det i stunden. Hennes tankar vandrade också till de trevliga männen de träffat och funderade kring hur deras framtid skulle utvecklas nu när Yian och Nuwa blåst igenom deras liv och kanske ändrat riktningen även de tar.
-
Nuwa nickade mjukt som om hon förstod. Det var inte helt olikt hur hon själv hanterade motgångar och trauman. Minus leendet förstås. Något sådant var främmande på Nuwas läppar. Tyst fortsatte hon att gå, kände i luften hur Yian inte var färdigpratad. Det var märkligt, men hennes många år i Tystnadens sekt hade gjort henne oerhört lyhörd för när någon var på väg att säga något. Det var en helt annan energi som omgav en person utan något att säga, jämfört med den som nu osade från Yian. Med varsamma steg, ljudlösa mot de stora stenarna, rörde hon sig framåt och sneglade mellan varven på sin resekamrat.
Även Nuwa stannade upp, något steg framför henne, och vände sig för att titta med stilla blick på henne. De mörka ögonen vandrade inte för en sekund från Yians anlete, något som satt djupt inpräntat i henne. Ett tecken på respekt, hade hon lärt sig. Hennes svårlästa uttryck mjuknade något.
“Yian…” Hon lyfte svagt ena handen och funderade på att lägga den om hennes axel, men hejdade sig. “Jag kan försäkra dig att om mina kompanjoner hann i tid har de redan löst situationen. I annat fall kommer de inte ge upp förrän allt har ställts till rätta och alla som räddas kan har räddats.” Till ett pris förstås. Alltid till ett pris. Det fanns en anledning till varför de kunde bo i så fina paviljonger.
“Ju kvickare vi kan nå kejsaren, desto snabbare kan hjälp sättas in och läget utredas. Någonstans har gränsen brister. För att inte tala om all inverkan på nivåer vi knappt kan förstå. Vårt meddelande är otroligt viktigt. Du är otroligt viktig. Och jag ska göra mitt yttersta för att få fram dig tryggt och säkert, så fort som möjligt.”
Hon märkte knappt själv att hon klivit närmare—den där handen nu vilandes på Yians axel. Nuwa hade nästan slut på luft så många ord som hon spillt ur sig, och en smula chock över faktumet lös i hennes ögon.
You must be logged in to reply to this topic.