Yian nickade och lyssnade intresserat på allt de hade att säga. Hon gjorde mentala anteckningar och följde var och en med blicken när de talade, ett lätt leende på hennes läppar. De var en spännande grupp helt klart och hon var glad att Nuwa inte behövde ha ihjäl dem. Hon kunde inte hålla med om deras val av sysselsättning, men förstod att desperation drev många till sämre beslut. Hon kunde inte klandra dem.

Hon var glad att höra att Nuwa fick något sagt också, då Yian oroade sig att hon kanske var upprörd eller nervös eller så, men hon verkade öppen till att åtminstone prata med dem. Yian nickade och log.

“Det stämmer att det finns fler jobb, men också många gånger fler människor. Min beskyddare har nog helt rätt i att mat kan bli svåråtkomligt om man inte har rätt kontakter. Försök skapa lite kontakter innan ni packar ihop era liv, säkerställ att det finns en framtid att hitta. Ni kanske kan börja med att prata med handelsmännen som reser till Celeras, få jobb som karavanvakter hos dem och under er vistelse i Celeras prata med folk om hushåll och arbete?” Föreslog hon och ryckte på axlarna. Hon visste inte mycket om världen utanför Nirai om det inte hade blivit berättat för henne, men hon visste att karavanjobb oftast fanns att få, just för att det var så farligt att resa över land som handelsman på grund av banditer, räder … och säkerligen nu orker också om de blivit aktiva.

Hon satt sig ner och gladeligen accepterade det som erbjöds henne, men sköt sedan tillbaka maten.

“Tackar vänligast för erbjudandet av mat, men ni behöver den mer än mig. När jag väl tagit mig till huvudstaden har jag inte längre några behov, men ni har hela era liv framför er och familjer att vara starka för och mata.” Hon log åt dem. Hon såg hans blinkning och ägnade inte mycket tanke åt den i stunden, men höjde koppen sin och när hon såg Nuwa dricka upp sin så tvekade inte heller hon. I ett enda svep svalde även hon drycken, men insåg inte exakt vad för dryck det var innan den redan var inuti henne och började hosta och flåsa hetsigt med munnen vidöppen och tungan utsträckt, med ena handen bultande mot övre delen av hennes bröstkorg.

“Starkt.” Flämtade hon och skrattade till, röd i ansiktet. “Hur kan ni tycka om något som detta?”

Yian log åt Hao, men studerade sedan sorgset Nuwa med noggranna ögon efter vad hon hade sagt. Hon lade ögonblicket och det hon såg i henne på minnet för att återbesöka senare när det bara var dem och vände sig sedan mot Bolin med ett brett leende. Hon hade redan skissat honom i hennes huvud, färgerna, proportionerna, bakgrunden, men det var först när hon började som hon verkligen visste hur det skulle bli när hon var färdig. Hon reste sig upp, tog med sig sin packning och gestikulerade för honom att sätta sig mot väggen. En enkel bakgrund innebar mindre distraktioner för henne och hon satt sig sedan några steg bort från där hon bett honom sätta sig. Hon tog fram sina pennor och bläck och ett skydd hon trädde sidan i boken genom, vilket var ett skynke av tyg med massor av färgstänk på sig. Skynket hade en liten springa i mitten som gjorde att hon kunde trä en sida i boken genom den. Detta gjorde att sidan till vänster om den hon skissade på var täckt och skyddad från stänk och annat, och att färgen och pennans spets inte gick igenom sidan hon använde och skadade eller missfärgade sidan under.

“Berätta om någonting du håller kärt eller som gör dig glad,” Nämnde hon till Bolin efter att han satt sig framför väggen och med pennan vilande mot sidan stirrade hon på honom. “Du behöver prata i minst en minut. Titta inte på mig när du pratar, titta på Nuwa, Hao eller …” Hon stannade upp och vände sig mot den hon antog var ledare. “Jag tror inte vi har fått ditt namn.”

Yian tecknade så att det sved i handen, men det var så befriande att vara en konstens tjänare åter igen. Att rita av männen fick henne att helt glömma bort de hemskheter hon nyligen sett och under resten av kvällen kunde hon skratta, skämta och dela med sig av sin konst och sina berättelser. Hon ritade av männen och när hon inte gjorde det utan satt och pratade, så satt hon också och skissade. Hon skissade orkerna hon hade sett, hon skissade Nuwas hem och kult, hon skissade landskapet de vandrat igenom, hon fyllde sida efter sida efter sida med allt hon hade lagrat i huvudet under dagen och fram tills dess att det var dags att sova vända hon papper.

“God natt.” Svarade hon tyst åt Nuwa och log. När hon låg redo för sömn så stirrade hon efter en stund av oförmåga att somna rakt upp i taket, djupt i sina tankar. När pennan inte längre var i handen hennes kom alla minnen tillbaka med fullständig klarhet och hon sörjde sin by. Hon hade vuxit upp bland pojkar utan hänsyn för känslor, så hon hade lärt sig att gråta inombords när hon var i andras sällskap, men hon somnade ganska snart och hon sov gott.

När morgonen kom hade hon lyckats bli utvilad trots sina sorgers utmattning, men hon sov så lätt att hon vaknade direkt hon hörde en rörelse, en från Nuwa. Hon kunde sova igenom männens snarkningar utan problem, men av någon anledning reagerade hon på det minsta ljudet från sin medresenär. Hon följde efter henne tyst och när hon upptäckte vad hon gjorde så satt hon bara och studerade henne. Yian blev tilltalad, vilket överraskade henne, men hon nickade tyst. Hon var i stort sett redo, hon sov med sina grejer tätt mot bröstet, nedpackad och klar, så hon behövde egentligen bara ta med sig själv.

Då Nuwa verkade vara i ett någorlunda meditativt tillstånd avvaktade Yian tills hon var klar, men så fort hon var det skyndade sig Yian till sina grejer och började samla ihop dem. Hon tog ut en av sina teckningar på orkerna som invaderat hennes by och skrev på den att orkerna har synats till i Nirai, med varningen att färdas försiktigt och lade den på golvet. Skissen var väl nog gjord att det gick att se vilken by det var baserat på byggnaderna och omgivningen, med en tydlig bild av ledarorken främst i bilden. Den kanske kunde motivera männen och deras familjer att försöka söka skydd.

Yian olikt Nuwa i stunden och olikt sig själv helt plötsligt trivdes ganska väl med tystnaden, även om den tvingade henne att tänka på sin familj. Så fort det tystnade omkring henne, så fort ingen pratade så vandrade hennes tankar till sin familj och by. Hon log när Nuwa tillslut pratade och hade för stunden glömt bort hur skönt det var att höra någon annans röst. Hon log varmt åt sin medresenär.

“Tack det var snällt av dig, men fasaden, vanföreställningen om att livet rullar på som vanligt är nog det jag behöver just nu. Konfronterar jag faktumet att alla jag känt och älskat hela mitt liv är borta kommer jag nog inte klara av ett steg till.” Fastän hon sa det kändes det overkligt nog att hon kunde behålla sitt leende. Sedan drevs hon säkerligen framåt av inställningen att hon behövde ta den här rapporten till kejsaren för hela Nirais bästa. Om inte för henne kanske de alla gick under intalade hon sig åtminstone, osant som det må vara då hon även var övertygad om att Niras militär inte skulle ha minsta problem att bekämpa varje ork i världen.

“Snart kanske allt bryter loss och då ska jag ha dina fina ord i åtanke, men just nu får jag nog på någon plan låtsas som att allting hände någon annan än mig.” Hon flinade lite åt sin strategi. “De oroar mig dock. Hur tog de sig förbi väggen? Bröt de sig igenom, klättrade de, grävde de? Kom de över berget, och var det fler av dem än vad jag såg? Hände det andra byar samtidigt?” Hon stannade upp för ett ögonblick.

“Och inte minst, lyckades ditt kollektivt göra någonting, kom de försent, eller är de också döda nu?” Hon ryckte lite på axlarna och såg ner på marken. Under gången hade hon gått in i grenar och annat och hade ett och annat rivsår på huden och en hel del smuts och löv i klädseln, men hon verkade inte riktigt reflektera över något av det i stunden. Hennes tankar vandrade också till de trevliga männen de träffat och funderade kring hur deras framtid skulle utvecklas nu när Yian och Nuwa blåst igenom deras liv och kanske ändrat riktningen även de tar.