Drosai rynkade på näsan då hon hörde någon föra oväsen längre bort, och än mer så när hon hörde de skrattande läte som sakta försvann. Vad var det med invånarna av Caras Idhrenin och att vara så småaktiga? Hon hade långt sedan kommit fram till att den så kallade “civiliserade” världen odlade fram en helt unikt form av oduglighet, jämfört med hennes eget folk uppe i bergen. Där, i alla fall, var man ärligt grym då man menade att vara så, och försökte inte lura eller bedra utanför slagfältet. Så var i alla fall hennes erfarenhet.

Hon suckade då hon reste sig från den sten där hon hade suttit, och slätade till sin mörkgrå skrud. Helt utan päls eller ben, vilket egentligen var ovärdigt hennes position, men vad visste dessa magiker? Med ett skakande på sitt huvud så började hon röra sig åt det hållet som hon hade hört oväsendet komma ifrån.

Bara någon kort timme tidigare hade nämligen Drosai själv högst oförsiktigt halkat ned för en ruin-kant in i dessa fördunklade gångar. Det, måhända, var i alla fall en sak som inte var magikernas fel, i alla fall inte i en direkt mening. Nej, hon hade sökt sig till det “förbjudna” området för att här var tyst, och lugnt, och hon hade haft hopp om att få gå en halv utan att bli kallad barbar. Måhända så hade hon varit en aning illasinnad då hon stegade runt, och måhända så hade hennes blick varit vänd inåt, där hon reflekterade över hon gärna hon ville drämma till Mäster Eron, som trodde sig veta vad han pratade om. Måhända hade hon trampat lite snett, och nu var hon där hon var. Hon insåg att hon hamnat här just för att hon blivit ilsk, och tänkte inte göra situationen värre genom att fortsätta i de tankarna. Hon hade bröd och ett skin vin, för hon hade ämnat spendera dagen här hur som, och i hennes tankar så hade hon gott om tid att hitta en lämplig plats att ta sig upp igen.

Att det nu gått ett tag, och att hon till synes inte var ensam här nere, det visste inte Drosai om det var en bra sak, men det var som det var. Ibland fick man ta livet som det kom, och kanske visste vem det nu var en bra trollformel för att ta sig därifrån. Man kunde alltid hoppas, även om Drosai sällan litade till turen, och hur som än var så var ett delat hål ett halvt hål. Det hade hennes far ofta sagt till henne, och det gav henne viss tröst.

Det var alltså så en nästan två meter lång kvinna, som tycktes vara i tjugoårsåldern, kom runt hörnet in i rummet där Jasper var; med två avlånga scarifikationer under sina isblå ögon. Det mörkbruna håret, som hon bar i inbakade flätor, var samlat i en knut på toppen av hennes huvud, vilket gjorde hennes sol bitna, vassa ansikte klart tydligt, inklusive den aning irriterade uppsyn som hon inte helt hade kunnat skala av sedan hon blivit fast här. Här som i Caras Idhrenin, då, inte just ruinerna. De var inte i sak mer störande än vad hennes situation hade varit fram tills nu.

Drosai blickade över mannen framför henne och ett tunt ögonbryn vandrade uppåt. Hon hade aldrig varit mycket till talare, så hon stod initialt där helt tyst. Hur hälsar man egentligen på någon i en situation som denna?

Vid mannens – Jaspers? De hade någon lektion ihop, men hon hade svårt att hålla koll på vem som var vem, fast han var i alla fall utmärkande lång – ord så lutade hon huvudet just en liten grad på sned, att gå med ögonbrynet. Så många ord. Det var också något hon lärt sig om “civiliserade” människor. De använde så, så många ord. Som om de var konstant druckna. Vid den tanken lockade vinet vid hennes sida nästan en anning, men det var för urvattnat för att göra den sociala interkationen mer lättsam för henne.

Tillslut andades hon ut i ett kort, häftigt andetag, som hade kunnat tyckats vara något slags jakande läte i rätt öron. Hon höjde en hand för att strycka undan en fläta som undflytt hennes knut, medan hon funderade på Jaspers ord. Knuffad, alltså. Precis så som hon tänkt så hade de skrattande rösterna tillhört några onödigt grymma drägg. Kanske Tomai? Han hade alltid verkat illasinnad.

Nåväl. Om de nu skulle vara fast ihop här, så insåg Drosai att hon förr eller senare skulle vara tvungen att tala. Det var inget för det, helt enkelt. Hon hade förmodligen redan varit tyst länge nog för att göra situationen obekväm. Även i Barastar så hade hon alltid setts som en kvinna som dröjde med sin röst; som ville fundera genom sin sak innan hon öppnade käften. Det var inte ett orättvist ryckte, i slutändan.

“Vet du en väg ut?” Det kändes som det mest relevanta att fråga, i slutändan. Rakt på kärnan i deras gemensamma problem.

Nej. Såklart, då hade han väl redan börjat röra sig utåt. Det hade väl i sak varit en dum fråga, men det fick vara som det var med det. Kanske hade hon blivit påverkat av sin tid här nere i Karm. Med en kort skakning på sitt huvud gick hon sedan fram och hjälpte mannen plocka upp några av de växter som hade rullat sig en bit längre bort. Det skadade aldrig att vara hjälpsam, trots allt.

Då området var förbjudet kom det heller inte som en förvåning att han inte hade varit där förut – och det hade inte hon heller, men det kändes onödigt att säga det. Hon hade dock tyckt om sin vistelse här, hittills, även om hon för närvarandet var fast. Hon skulle förbereda sig bättre nästa gång, så att det här inte hände igen. Efter att de hade tagit sig ur den nuvarande knipan, det vill säga.

Drosai räckte tillslut över sin bunte växter till Jasper.

“Jag har inte hittat någon väg upp.” Förklarade hon under tiden. “Men det finns en gång som går djupare ned.” Hon hade gett väggarna en ordentligt koll för dolda dörrar eller handtag hon hade kunnat använda sig av för att ta sig uppåt, men utöver trappan hon nyss nämt så hade hon inte hittat något annat än frustration.

Skräcken stod som skriven i ansiktet på mannen, och var Drosai helt ärlig med sig själv så fanns det väl aspekt av det hela som gjorde även henne illa till mods. Det var trots allt ruiner, och hon var i tillräckligt samstånd med andevärlden för att känna att det fanns rörelser på det planet på denna gamla plats. Det kunde vara positivt, förvisso, men hon hade sen länge föredragit att förbereda sig för det negativa. Men hur som än var med det, så hade de inga val. Det var nedåt, eller att sitta här.

“Ja. Jag kan inte klättra upp för de här väggarna, så djupare ned är vårt enda val – eller så sitter vi här och hoppas.” Hennes tonläge gjorde det förmodligen ganska klart vad hon tyckte om den saken. Hon lutade sitt huvud i en liten nick gentemot dörren som hon stegat in i rummet genom.

“Gången är där.” Jasper var trots allt den som hade ljuset, och han verkade inte ha tänkt tanken att släcka det, så det lämpade sig väl att han skulle gå först. Då skulle dessutom Drosai kunna ha utsikt bakåt, ifall någon fara dök upp i mörkret där. I stunden så hade hon ingen vidare tillit till att mannen skulle förmå ta hand om sig själv om något sådant hände.

Att Jasper inte ödslade massa tid med att argumentera fram och tillbaka om huruvida det var bättre att bara sitta på sina händer eller att faktiskt göra något ansåg Drosai talade till hans fördel. Han var faktiskt kapabel till att ta beslut och göra vad som krävdes, vilket betydde att det kanske inte skulle vara en total pina att vara instängd här nere med honom. Hon andades ut snabbt ännu en gång, den här gången nöjt, innan hon klättrade in i nästa rum efter efter honom.

Då Jasper kollade bak mot henne höjde Drosai ett ögonbryn, för det var inte så fallet att hon behövde hjälp… men han vände sig kvickt in mot gången igen, och hon ryckte på axlarna innan hon ställde sig rakt igen och slätade till sin skrud innan hon gick efter honom. Skenet från hans hand hjälpte starkt, var hon tvungen att erkänna. Det var inte första gången det stack i henne en aning att hon inte hade någon riktigt talang i något som manifesterades i det fysiska.

Råttan som sprang förbi och fick mannen att hoppa till fick henne att flina kort.

“Antar att vi får börja äta dem om vi blir här länge nog.” Sade hon, bara halvt på skämt. Hon hade ätit råttor förr, men hon skulle föredra att undvika det. Men hur som såg hon liv som ett gott tecken.

Hon slängde en blick bakåt och nickade kort mot det försvinnande månskenet från det tidigare rummet.

Hans klagomål fick det att rycka lite i Drosais mungipor, även om hennes ansikte snabbt blev neutralt igen. Hon hade aldrig varit mycket för att uttrycka känslor, men hon var road. Råttor var dåligt kött, men det fick ned om man var tvungen, och Jaspers klagande på det var nästintill komiskt, då han inte kunde fokusera på det positiva. De skulle inte svälta. Men det var rätt så typiskt sydlänningar egentligen, och han verkade hur som ta det rätt så väl.

Vid Jaspers frågor så gick Drosai upp bredvid honom för att kunna se in i rummet han lyste upp hon också. Hon rynkade en aning på näsan då hon såg över det mossbeklädda rummet.

“Ser Tharmanskt ut.” Muttrade hon, och namnet lät mest som en svordom. Kanske hade det här inte varit en bra plats för en promenad, trots allt, även om det var lugnt. Hon tänkte inte ta ut något i förskott, men tanken på Tharmad fick håret att resa sig i nacken.

Hon ruskade kort på huvudet innan hon såg över på Jasper igen, blinkade en gång för att förnimma sig om vad han sagt.

“Fackla?” Ännu en snabb utandning. “Jag har ett skinn vin. Lite bröd. Nål och tråd. Svamp. Eldstål.” Så hon kunde tända eld på en fackla, men hon hade ingen.

“Tharmad. Väster om Barastar.” Förklarade hon kort. “Stort förr. Fyllt med odöda nu.” Sen tyckte Drosai förvisso att de flesta gamla ruiner såg ut som att de kom från Tharmad. Hon hade möjligtvis en aningen vinklad syn på det hela. Det betydde dock inte att hon inte var på sin vakt, och hon betraktade ‘basängen’ med yttersta varsamhet. “De kanske dränkte folk där.” Konstaterade hon kort. Det var bättre att anta och vara redo för det värsta, snarare än att se det man hoppades på, trots allt. Det var lättare att överleva så.

Att höra att Jasper inte skulle vara kapabel att hålla ljuset uppe hur länge som helst var förvisso en besvikelse – men som sagt så var Drosai en för att tro det värsta när hon hade valet. Att de haft ljus så här långt var kanske det bästa som hon kunde hoppats på, egentligen. Hon gav ifrån sig ett fnysande och började röra sig genom rummet, när hennes kumpan skyndade iväg mot den framstickande roten.

“Vänta…” Hann hon få ut sig. De här var inte de första ruinerna hon hade befunnit sig i, och den där väggen såg inte särskilt stadig ut… men hon var för sent ute, och han hade redan börjat dra. Svordommen dog i hennes strupe, för hon hade redan skyndat framåt för att hårt greppa tag omkring Jaspers axlar, i hopp om att hinna dra honom bakåt innan han blev en blodfläck på golvet…

… och hon hoppades lika innerligt att hon slapp bli det själv!

Dammet fick Drosai att hosta, och sedan när Jasper landade på hennes bröstkorg så fick det henne att kipa efter andan, och dra in än mer dam, vilket såklart gjorde hostan värre. Ingen god gärning gick ostraffad, i hennes mening, men hur obekvämt det hela än var så var det ändock bättre än att den ungdomlige mannen skulle få sitt huvud inslaget. I alla fall så var det vad Drosai övertygade sig själv om!

“Ingen…” Några till hostar. “Orsak.” Kraxade hon tillslut fram och satte sig upp, näven dunkandes mot bröstkorgen i ett försök att få ut det hela ur lungorna. “Jag… påminner… dig.” Lovade hon, och ruskade på huvudet, innan hon såg mot den infallna väggen och taket…

… kom det ljus därifrån? Hon kisade. Inte månljus, trodde hon, men något nästan grönaktigt ljus tycktes skimra svagt i det nya hålet i väggen.

“Du hittade i alla fall en ny gång.” Noterade hon när hon återfick kontrollen över sin röst.

Då Jasper höjde handen mot henne så ryggade Drosai först tillbaka, av ren vana, men hon kom snart ihåg att han hade ryckte om sig av att vara helare, så hon höll sig sedan stilla. Mycket riktigt så kände hon smärtan i pannan dimma av, och det innan hon ens hade blivit helt medveten om att den var där! Hon gav honom en kort, tacksam nick. Det hela var, allt som allt, rätt imponerande.

Sedan så reste hon sig upp och gjorde sitt bästa att damma av skruden. Den var i alla fall redan grå, i hennes mening, så dammet fick den inte att se alldeles för illa ut. Hon var dock säker på att hon skulle få jobba med sina flätor ett långt tag… men det var till sedan. Hon hade andra prioriteringar nu.

Hon kisade kort med ljuset i den nya “gången”, och ryckte sedan på axlarna då hon såg tillbaka på Jasper.

“Har du en bättre väg?” Frågade hon kort.

“Bättre att göra det, än att frukta det.” Höll hon med honom om med en nick, även om det förmodligen inte hade varit det Jasper hade menat. Hur det än var med det så steg hon framåt till hålet, nu när hon inte behövde mannens ljus för att ta sig framåt. Med prövande händer sträckte hon sig upp till hålet och tog tag om murbruket där, gav det några först försiktiga, sedan mer kraftiga, ryck då hon försäkrade sig om att resten av väggen och taket inte skulle falla in över dem.

Tillslut så fnös hon med vad som kunde vara belåtenhet, och utan några fler ord så halft drog, halvt hoppade hon upp för att dra in sig in i den nya tunneln. En skrud var förvisso inte det bästa att kräla i, men i stunden var hon nöjd att hon hade haft vett nog att dra på sig hosor under dem. Sedan började hon dra sig ned längst den korta gången, mot det gröna ljusa, obrydd i hur mycket hon skitade ned sig själv och kläderna.