- This topic has 3 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 1 månad sedan by
.
-
Kanonerna dånade, endast överröstade av stormen som slog mot deras skepp. Deras fyra styrbordskanoner kunde inte mäta sig med handelsskeppets åtta och Kapten Battista hörde på ljuden, de onaturliga knaken och kände på skakningarna hur hennes skepp föll i bitar. Hade hon haft en stilla stund hade hon känt sin puls i hennes öron vid det här laget, men det fanns inte heller någon återvändo nu och hon lät istället känslorna driva henne. Besättningen hade röstat och de var nu i strid med ett skepp mer än dubbla storleken, ett skepp som de nu närmade sig och gjorde sig redo att borda, om de bara kom fram innan deras egna skepp slets i stycken. De var nära nog nu att alla åtta kanoner kunde riktas mot dem, men det betydde också att de var ett fåtal minuter bort från första kastet och flera klättrade redan masten, redo att slunga sig över.
“Lyssna!” ropade hon och gick ut till skeppets mitt där hon plockade upp ett rep med änterhak. “Vi har att göra med ett modernt galeonskepp av Österhamn Handelklass Två. Kanonerna har hög rörlighet som ni märkt, men det betyder också att deras kanonportar är större. De mindre av oss,” Hon lät blicken hennes färdas över gruppen och låste sedan blicken på den största av dem som aldrig skulle få plats om de inte sköt hål i väggen angränsande en kanonport och istället skulle behöva klättra till övre däck. “kommer kunna ta sig in där igenom, men det blir trånga, blodiga strider och en flaskhalskamp upp till ytterdäcket. Skeppet lär hålla en trupp runt hundra man stark.” Hon hade sagt det inför deras anfall, men det var värt att upprepas. “Vi har varit försiktiga med att skjuta någon annanstans än mot kanonrummen, inte för att skona skeppet (även om jag gärna tar det) utan för att Kapten Balk brukar utföra fångtransporter och taxitjänster (samt människohandel ibland). Det finns fångar och vanligt folk på båten. Var försiktiga med att utmana honom, han må vara blott en människa, men han är obesegrad i strid.”
Kapten Balk var en krigare av rang som hade stridit sig blodig på land för att förtjäna en post till havs, och som redan när Battista var en skeppbyggare i Österhamn klättrat till båtkapten, långt innan hon själv började segla. Det var några år sedan nu och åtminstone inom Österhamn hade han byggt ett namn för sig som oslagbar, en av få obesegrade till havs bland deras kaptener. Battista gick via ett annat namn då hon senast träffade honom, men längtade efter en chans att äntligen belöna hans outtröttliga arrogans. Hennes besättning var redo, hon hade lärt dem allt hon kunde om skeppet de skulle inta, varje farlig hörna, varje dold lucka, varje rum och varje vapenrum. Hon hade trots allt byggt det. Hennes sinne för detaljer gjorde att hon egentligen hade velat klättra upp till översta däcket och orkestrera striden, men kanonportarna var för farliga för att hon skulle i gott samvete kunna lämna den ingången till andra och inte delta själv. Det var kritiskt för deras seger att de intog den undre sektionen av skeppet, då de var tvungna att ta skeppet för att överleva stormen de befann sig i, nu när deras skepp var i princip helt odugligt för segling.
En kraftig våg slog till mot sidan av skeppet deras och de stöttes av hav, vind och väder sidledes rakt mot handelsskeppet. Hon stabiliserade sig och när de kom nära nog slungade hon såväl som många andra sina rep mot handelsskeppet. Hennes änterhake susade genom kanonporten vid första försök och hon när hon slängde sig in i luften slungades hon av vinden hårt in i skrovet och tappade nästan omgående greppet. Kort därefter däremot hade hon påbörjat sin klättring och när hon var under kanonporten inväntade hon att de andra som också skulle borda genom luckorna var på plats, så att de kunde gå in samtidigt och förhoppningsvis överväldiga försvaret. Bredvid henne klättrade besättningar snabbt förbi och uppför båten, men avsikt att ta sig över kanten på påbörja striden på övre däck. Hon litade på sin besättning, men avskydde att situationen nu var nästan fullständigt utom hennes kontroll. Att dela upp besättningen för en tvåfrontsstrid var inte hur de var vana att göra det.
Ovanför deras huvuden svingade sig den första över från deras mast ombord på handelsskeppet och bordningen var formellt igång. När stridigheterna började ovan dem, passade Battista och de andra på att börja klättra in genom kanonportarna.
-
Som vanligt var Elmyer, lite i sina egna tankar. Trots striden runt omkring henne verkade hon fastna på blicken på små detaljer hela tiden. Just nu var blicken på de andra skeppet som hade vackra detaljer målade. Speciellt en vacker blå nyans som passade perfekt för att spegla ett blankt hav vid en soluppgång. Att någon knuffade till henne, för att få hennes uppmärksamhet var inte direkt något som hon lade märke till. Det var knappt som hon hörde hur de ropade hennes smeknamn, Elmy.
Det var inte förrän vågen slog i skeppet, som hon vaknade ur sina tankar genom att snubbla lite framåt. Havet var definitivt inte lockande nu. Dess mörka färg och de vita kontrasterna med skummet – för att inte tala om de röda som snart kropparna skulle färga vattnet. Precis när hon hade lyckats stabilisera sig för att försöka ta ansats att hoppa, slog ännu en våg i skeppet och gjorde att Elmy tappade balansen och hoppet blev inte alls lika bra. Inte alls enligt hennes planer. Eller kaptenens för den delen.
Hårt slog hon mot sidan av skeppet och det var nätt och jämt att hon lyckades greppa tag i kanonhålet med sin stora hand. Det smutsblonda håret klistrade sig mot kinderna av både svett men också av det fuktiga klimatet. Förstås skulle det inte vara lika svårt att klättra upp, eller dra upp, om hon inte vore en halvjätte med en kanon som hon bundit fast över ryggen. Aldrig att hon hade tänkt lämna den – trots allt var det en av hennes vackraste verk. De röda blommorna som sträckte sig över hela dess mörka yta.
“Sablar och kanoner…!” svor hon för att ta ansats och svinga sig upp så båda händerna var uppe i luckan nu så att hon fick lite mer stöd för att dra sig upp så att hon kunde få en bild av de möjligheterna hon hade. Kanske hon kunde utöka luckan på något sätt?
-
Battista såg överraskat till sidan när Elmyer smällde in i båten och knappt lyckades ta tag i kanonluckan. Varför hade kvinnan inte tagit repet upp till båtens höjd? Garanterat distraherad igen. Men Battista hade inte tid att bli frustrerad, utan var nu tvungen att handla snabbt. Föll Elmyer i vattnet skulle de aldrig klara av att rädda henne, och då var enda målet nu att få henne ombord. Battista slungade sig därför in genom sin kanonport och var först in av sin besättning i det undre kanondäcket. Som malar till en eld började Österhamns besättning rusa i hennes riktning och hon drog sin sabel. Kort därpå strömmade resten av hennes män in genom kanonportarna och fastän hon redan hade huggit ner tre som knappast skulle kliva upp igen så var hon tacksam för stödet. Hennes uppdrag var trots allt inte nu att hugga ner sjömän från Österhamn, utan att få in Elmyer, så när striden började klev hon åt sidan mot porten Elmyer hängde från. Hon gick ner på knä och stack ut huvudet, för att erbjuda kvinnan ett brett, retsamt leende från skeppets relativt torra insida.
“Där gör du ingen nytta!” Ropade hon genom stormen åt halvjätten och klappade henne lätt på handen. “Jag kommer släppa ner ett rep. Håll i det för allt vad du är värd tills jag gjort porten större!” Hon drog huvudet tillbaka in i båten och hoppade till när en fiende föll död vid hennes fötter, Battista räddad ännu en gång så som hundratals gånger innan av sin fantastiska besättning. Hon struntade helt i stridigheterna bakom henne, för inte bara var Elmyer så som resten av besättningen en vän, utan hon var dessutom ojämförbart värdefull i den här sortens strider tack vare sin styrka. Hon kunde vända det här slaget om det började gå dåligt. Så Battista började arbeta på en knop till ett av repen som höll kanonen vid porten på plats. Även med kanonen borta skulle det vara för litet, men hon hade en idé.
Battista lossade repets ena ände som fäste kanonen till väggen och slungade ut det till Elmyer, innan hon tog tag i kanonen som med ett mindre fäste började glida bort från porten på grund av vågorna och stormen. Med kanonen på snedd och inte längre pekande ut mot havs, utan mot skeppets vägg, började Battista ladda den.
“SÄNK DIG BORT FRÅN LUCKAN!” Ropade hon. Innan hon satte in kulan däremot började hon snurra på veven för att höja kanonen och när den pekade precis rätt så laddade hon den med kulan och med hjälp av en fackla från väggen tände hon till. Kanonen dånade, och skottet sköt inte ut hur skeppet utan istället rakt mot väggen ovanför kanonluckan och sprängde bort en stor del av träet som omgav porten. Förhoppningsvis skulle detta öppna tillräckligt mycket för att Elmyer skulle kunna ta sig in.
Hon hade precis skjutit ett hål i sitt nya skepp. Och skottet hade dragit uppmärksamhet till sig och nu trodde Österhamnabesättningen att hon skulle försöka rikta kanonen inåt skeppet för sabotage. Så striderna återupptogs och Kapten Battista kämpade desperat mot en arg besättning som skulle försöka ta över marken där den lossade kanonen stod, separerad från större delen av sin egna besättning som tappert försökte ta sig fram till henne, men skärmades av från de kompetenta sjömännen från Österhamn. Kapten Balk hade tränat dem, det märktes, för även om hon var duktig med sitt svärd så erbjöd var och en av hennes angripare en utmaning.
-
Först mötte Elmyer enbart kaptenens retsamhet med en grimas och en utsträckt tunga. Hon hade tänkt käfta emot, det var inte direkt meningen att hamna där nere och inte göra någon nytta. Om inte den där jävla vågen hade slagit så fort och så plötsligt skulle detta inte hända! Lite skeptiskt mötte hon Battistas blick. Det tog allt för lång tid för halvjätten att förstå vad hon hade tänkt göra för att spärra upp ögonen där hon hängde ifrån repet och känna hur träflisorna fastnade i hennes smutsblonda hår. Utan att vänta allt för länge, vilket förmodligen var lite för länge enligt alla andras tideräkning, klättrade sig Elmyer upp.
Blicken vandrade över scenen som utspelade sig framför henne. Mycket död, som vanligt. Det var sällan det åtminstone inte var en död omkring dem i ett fall som detta. Fast var det inte det som gjorde livet så vackert? Att kunna njuta av moment… även i ett sådant dramatisk tidpunkt som denna. För tillfället verkade det däremot lite för många av ansikten hon inte kände igen. Hon sträckte sig bak mot kanonen som hon hade på sin rygg.
“Se upp, eller få benen krossade!” sa hon, ett snett leende på sina läppar för att utan mer varning kasta kanonen mot de personer som omringade Battista. När kanonen landade på två av männen, var hon snabbt där för att plocka upp den. Hon höll det som ett större svärd i sina händer.
“Vad tror du om mitt nya vapen?”
You must be logged in to reply to this topic.