Battista såg överraskat till sidan när Elmyer smällde in i båten och knappt lyckades ta tag i kanonluckan. Varför hade kvinnan inte tagit repet upp till båtens höjd? Garanterat distraherad igen. Men Battista hade inte tid att bli frustrerad, utan var nu tvungen att handla snabbt. Föll Elmyer i vattnet skulle de aldrig klara av att rädda henne, och då var enda målet nu att få henne ombord. Battista slungade sig därför in genom sin kanonport och var först in av sin besättning i det undre kanondäcket. Som malar till en eld började Österhamns besättning rusa i hennes riktning och hon drog sin sabel. Kort därpå strömmade resten av hennes män in genom kanonportarna och fastän hon redan hade huggit ner tre som knappast skulle kliva upp igen så var hon tacksam för stödet. Hennes uppdrag var trots allt inte nu att hugga ner sjömän från Österhamn, utan att få in Elmyer, så när striden började klev hon åt sidan mot porten Elmyer hängde från. Hon gick ner på knä och stack ut huvudet, för att erbjuda kvinnan ett brett, retsamt leende från skeppets relativt torra insida.

“Där gör du ingen nytta!” Ropade hon genom stormen åt halvjätten och klappade henne lätt på handen. “Jag kommer släppa ner ett rep. Håll i det för allt vad du är värd tills jag gjort porten större!” Hon drog huvudet tillbaka in i båten och hoppade till när en fiende föll död vid hennes fötter, Battista räddad ännu en gång så som hundratals gånger innan av sin fantastiska besättning. Hon struntade helt i stridigheterna bakom henne, för inte bara var Elmyer så som resten av besättningen en vän, utan hon var dessutom ojämförbart värdefull i den här sortens strider tack vare sin styrka. Hon kunde vända det här slaget om det började gå dåligt. Så Battista började arbeta på en knop till ett av repen som höll kanonen vid porten på plats. Även med kanonen borta skulle det vara för litet, men hon hade en idé.

Battista lossade repets ena ände som fäste kanonen till väggen och slungade ut det till Elmyer, innan hon tog tag i kanonen som med ett mindre fäste började glida bort från porten på grund av vågorna och stormen. Med kanonen på snedd och inte längre pekande ut mot havs, utan mot skeppets vägg, började Battista ladda den.

“SÄNK DIG BORT FRÅN LUCKAN!” Ropade hon. Innan hon satte in kulan däremot började hon snurra på veven för att höja kanonen och när den pekade precis rätt så laddade hon den med kulan och med hjälp av en fackla från väggen tände hon till. Kanonen dånade, och skottet sköt inte ut hur skeppet utan istället rakt mot väggen ovanför kanonluckan och sprängde bort en stor del av träet som omgav porten. Förhoppningsvis skulle detta öppna tillräckligt mycket för att Elmyer skulle kunna ta sig in.

Hon hade precis skjutit ett hål i sitt nya skepp. Och skottet hade dragit uppmärksamhet till sig och nu trodde Österhamnabesättningen att hon skulle försöka rikta kanonen inåt skeppet för sabotage. Så striderna återupptogs och Kapten Battista kämpade desperat mot en arg besättning som skulle försöka ta över marken där den lossade kanonen stod, separerad från större delen av sin egna besättning som tappert försökte ta sig fram till henne, men skärmades av från de kompetenta sjömännen från Österhamn. Kapten Balk hade tränat dem, det märktes, för även om hon var duktig med sitt svärd så erbjöd var och en av hennes angripare en utmaning.

Battista studsade åt sidan när kanonen kom rullandes och skallade en man bakom sig som hon ramlade mot när hon landade. Ont som det gjorde i bakhuvudet så kunde hon inte låta bli att flina åt Elmyer. “Jag tror det passar dig utmärkt!” skrattade hon och högg ihjäl mannen hon hade skallat så hårt att han fallit omkull. De två andra fientliga omkring henne föll omkull från spjut hennes besättning kastat in i dem och hon rätade till sin jacka.

“Ser ut som att kanonerna är våra, men de betyder ingenting om vi inte tar resten av skeppet!” Hon pekade uppåt. De behövde komma åt kaptenen, för besättningen hans skulle strida till sista bloddroppe så länge han levde. “Kan du ta oss genom flaskhalsen, Elmyer?” frågade hon artigt och klappade sin vän på armen innan hon lossade en av änterhakarna och kontrollerade repet. Hon pekade på två av hennes män och nickade mot sin änterhake och de rusade för att plocka två egna.

“Gör lite väsen mina vänner, vi vill att så många som möjligt tittar inåt och neråt och inte på utsidan av skeppet!” Hon tog tag i kanten av en av luckorna och inväntade ännu ett av stormens dån innan hon snurrade och sedan slungade änterhaken mot skeppets reling och lyckades på första kastet, haken fäste och hon ryckte i den för att säkerställa att den höll. Hon hoppade sedan ut i stormen igen och började bestiga skeppets sida, iskallt vattnet i stormen som nålar mot ansiktet hennes men med en eld inuti sitt bröst, hoppfull om att hennes besättning lyckades distrahera många nog från skeppets ovansida för att hon och de två andra skulle kunna klättra upp. Väl uppe så skulle Kapten Balk tvingas splittra sina styrkor mellan ovansidan och insidan av skeppet. När de väl lyckats säkra området runt hakarna kunde resten av besättningen börja klättra, de som inte färdades genom insidan tillsammans med Elmyer.

Battista rullade med ögonen när hon hörde Elmyers påstådda sjungande, men nog följde hon direktivet alltid även om det var lite mer bokstavligt än Battista hade tänkt sig och när Battista såg över båtens reling verkade det som att det funkade. Ett flertal av båtens soldater hade börjat rusa neråt mot kanonerna och de andra stod undrande, vända mot trapporna ner och troligtvis frågade sig själva vad oväsendet var.

Battista krälade över kanten och hennes kompanjoner precis efter, för att sedan smyga sig på besättningen närmast dem, hand över mun från bakom dem, följt av svärd genom strupen för att hindra skrik. De sänkte ner dem på marken och tog sig fram till nästa grupp för att upprepa, men blev där upptäckta och helt enkelt bara högg ner dem innan de han reagera på riktigt. Bakom dem krälade ytterligare en grupp upp för relingen och Battista med de fem andra började stridigheterna på skeppets ovansida. Många av skeppets besättning stupade omedelbart, vilket avslöjade hur ovana vissa av dem var med strid, för vem skulle vara dum nog egentligen att försöka borda ett skepp som detta. Battistas skepp var på väg till havets botten bakom dem och snabbt hade det gått.

“De kommer över relingen!” Dånade Kapten Balks röst från ovan och Battista höjde blicken mot rodret där han stod i all sin prakt, iklädd Österhamns och Hus Tossels färger, en vacker ljusblå rock med knappar i silver som passade hans kropp perfekt och troligtvis Battistas om hon ville prova på den senare, de var av liknande storlek. Olikt henne hade han också ett rikligt svart skägg med gråa stråk och långt svart hår som även det var på väg mer mot det gråa. Hade han varit halva sin ålder hade hon kanske tyckt att han var attraktiv, men stilig kunde hon fortfarande erkänna honom. Han lämnade rodret till någon från hans besättning och började röra sig mot piraterna.

Med besättningen delad mellan att bekämpa piraterna på ovansidan och de nedan så hoppades Battista att det bara var en tidsfråga innan Elmyer med vänner skulle lyckas överrumpla passagen och komma till undsättning, för Battista tvivlade ärligt att hon och de piraterna som följt med henne hade vad som krävdes för att vinna en sammandrabbning med Kapten Balk. Hon hade sett honom slåss och visste att deras förlust just nu vandrade mot dem med svärd i hand.