Hovslagen bröt tystnaden som en påminnelse om världen bortom deras för stunden, något stillsamma läger. Dastan drog undan sjalen från sitt ansikte och klev fram ur skuggan av ett av tälten. Det hårda liv han nu levde bland rebellernas läger hade blivit till en del av honom. Det som återstod var syftet, och den unga kvinnan som nu satt hopkrupen några steg bort. Hans blick föll på Sera, där hon satt i sanden, lika tankspridd som alltid dessa dagar.

“Du ser ut att bära hela himlen på dina axlar,” sade han med ett svagt leende som inte nådde hela vägen till ögonen. “Om du fortsätter grubbla så där kommer du ha fler rynkor än jag innan håret ditt har nått dina skuldror.” Han stannade en bit ifrån henne, korsade armarna och lät blicken svepa över horisonten där ryttaren närmade sig i ett moln av damm. Det var inte första gången han såg henne på det sättet – förlorad i tankar, fast mellan då och nu. Och varje gång såg han spåren av den unga flicka han en gång tränade, men också den kvinna som världen nu tvingat henne att bli. Det var svårt att föreställa sig att detta var samma flicka som en gång klagat över hur kallt stenvalvet i deras sparrningshall var, eller hur tunga svärden kändes i hennes händer. Men trots det hade hon alltid rest sig igen, trots blåmärkena, trots sina tårar. Han var stolt över henne redan då — för hennes trots, för hennes hjärta.

“Du tänker för mycket igen.” sade han, med den där dämpade rösten som bara den som delat tystnad med någon i många år kan ha. “Jag vet att väntan tär,” fortsatte han lågt. “Men ibland är det just i väntan som vi prövas som mest. Att slåss med svärd är enkelt, men att slåss mot stillheten… det är en annan sorts kamp.”  Ett försök till ett leende rörde vid hans läppar, men dog snabbt bort.
Han gick närmare, ställde sig bredvid henne och följde hennes blick mot horisonten där ryttaren nu närmade sig, en ensam siluett mot värmediset. “Ibland vinner man krig inte genom svärd, utan genom tålamod. Det är något jag själv aldrig riktigt lärde mig… förrän det var för sent.”

Han såg på henne igen. Nu glimtade den gamle generalen i hans hållning. Den som fortfarande bar världen på sina skuldror, men vägrade låta den krossa honom. “Res dig upp, Sera.” sade han till slut, med den varma skärpan som bara en mentor kan ha. “Vad än ryttaren för med sig — låt honom möta sin drottning, inte sitt tvivel.” Han räckte henne sin hand, stark men märkt av ärr och krig. “Jag kan tala med honom först, om du vill. Men du ska veta en sak, Sera — oavsett vilka nyheter som bringas, är vi inte förlorade. Inte än. Inte så länge du andas.”

Dastan lät en kort skymt av ett leende spela över läpparna vid hennes replik, det där typiskt trotsiga sättet hon alltid haft — det som en gång drivit honom till vansinne under deras träningspass, men som med åren blivit något han värderade mer än någon skulle förstå. “Om du håller andan…” började han, men tystnade med ett kort skrock. “…så får jag väl slå dig i ryggen tills du minns hur man gör.” Om de kunde skämta, om så bara ett ögonblick, så var de fortfarande levande.

När hon grep hans hand och reste sig, kände han hur hennes grepp var fastare än det brukade vara. Trots smutsen, trots de tunna armarna — där fanns styrkan. Den hon aldrig tyckts inse själv. Han mindes när han första gången såg henne hålla ett svärd. För litet, för tungt. Men blicken hade varit densamma då som nu: beslutsam, trotsig, oförsonlig. Sedan gjorde hon den där minen — blåste upp kinderna och såg upp mot honom som för att trotsa hans allvar — och för en sekund såg han barnet hon en gång varit. Det grep tag i honom, hårdare än han ville erkänna. Det var i sådana stunder han påmindes om varför han fortfarande kämpade.

När ryttaren närmade sig sänkte Dastan blicken mot marken en sekund, mest för att dölja det tysta andetaget av lättnad som alltid kom när de fick besök utan svärd i handen. Han följde honom sedan med blicken, den dammiga gestalten som steg ner från hästen. Generalen studerade honom under tystnad. Dammet, de torra läpparna, den flackande blicken — han hade ridit länge, och fort. En stillhet sjönk över lägret. Det var som om sanden själv höll andan. Dastan tog ett steg fram, och med den där naturliga pondusen som kommit med år i ledarskap, mötte han ryttaren med blicken.

Ryttaren föll ner i en djup bugning, och Sera svarade med sitt behärskade lugn. Dastan såg på henne ur ögonvrån, hur hon höll ryggen rak, hakan något höjd. Hon bar sig inte som en flykting längre — inte i detta ögonblick. Dastans blick vandrade tillbaka mot ryttaren och nickade lugnt mot honom, som svar på hans hälsning.

“Du behöver inte buga, pojk,” sade han till ryttaren, tonfallet vänligt men stadigt. “Du står på samma sand som vi, andas samma damm. Vad är det du för med dig?” frågade han, utan att höja rösten. Det fanns ingen ilska där, bara den där tunga tyngden av en man som hört för många dåliga nyheter för att hoppas på goda. “Låt oss höra vad världen har att kasta mot oss den här gången.”

Dastan sneglade på Sera ett höjt ögonbryn, som reaktion på hennes försvarande hand, i kombination med ett svagt leende. Möjligen en överflödig gest, men det var trots allt han som hade lärt henne en gång i tiden att alltid vara på sin vakt och förvänta sig det oförväntade, och i dessa tider kunde han inte heller klandra henne.

Han vände sedan sin skarpa uppmärksamhet mot ryttaren framför dem, medan han lyssnade till dennes ord. Från Salim? Det kunde innebära fruktansvärda nyheter, eller positiva. Oavsett vad budskapet skulle vara, kändes det betryggande att få ett meddelande från en vän som honom. Generalen nickade sakta men bestämt åt ryttaren. “Tack, det var allt. Du är avfärdad. Passa på att vila upp dig. ” Beordrade han lugnt, men något militäriskt.

Han sänkte blicken mot brevet. Orden var tydliga och välformade — Salims hand. Det rodde det ingen tvekan om. Dastan läste tyst, långsamt, och hans ansikte hårdnade. “Kan vara…” Tänkte han högt. “En del av mig vill tro att inte ens Akila skulle ta sådana risker, men samtidigt når hennes maktgalenskaper nya höjder varje dag, så jag skulle samtidigt vara föga förvånad om sådant var fallet.” Fortsatte han samtidigt som han kliade sig fundersamt i pannan. “Vilken strateg som helst skulle säga att det vore alldeles för riskabelt att agera på detta, men samtidigt.. Om det stämmer, är detta den största möjligheten vi fått på år. Kanske den största vi kommer att få..” Mumlade han. Mest för sig själv, men ändå högt nog för Sera att höra hans ord. Tankarna snurrade i generalens huvud.

Dastan stod tyst ett ögonblick, medan hennes ord sjönk in. Vinden hade mojnat, men det låg fortfarande ett fint dis av sand i luften, som om öknen själv höll andan tillsammans med dem. Han tog emot brevet ur hennes hand igen och såg på det som om han kunde tvinga det att tala. “För bra…” upprepade han lågt, som om smaken av orden var bitter. “Det är alltid så det börjar, eller hur? Ett löfte om lättnad, ett andetag av hopp…” Han höjde blicken, och ett snett leende drog över hans ansikte, trött men varmt. “Jag borde veta bättre vid det här laget. Han mötte hennes blick, mer allvarlig nu. “Men…. vi har inte råd att låta möjligheten rinna ifrån oss, hur mycket det än luktar fälla.” Ett tyst andetag lämnade honom, nästan ett skratt utan glädje. “Om det nu skulle vara en fälla från Akila – så kanske är det just därför hon gör det. För att hon vet att jag inte kan låta bli att svara.”

“Din magi…” upprepade han, nästan drömmande. “Sharah vet att jag förbannade den kraften mer än en gång.”
Han såg tillbaka på henne och lade till, med ett nästan osynligt leende. “Nu skulle jag ge vad som helst för att se den igen.”

Dastan drog långsamt in ett andetag. Han vred brevet mellan fingrarna som om han vägde det mot något tyngre än papper — tvivel, kanske. Eller hopp. Sedan höjde han blicken mot Sera, med den där skarpa glimten i ögonen som brukade förebåda en lektion snarare än ett samtal. “Men säg mig, Sera..” Han tog ett steg närmare, inte hotfullt, men med den där tyngden som alltid följde honom. “Jag har hört tillräckligt många av mina egna tankar för en livstid.” Ett litet snett och trött leende skymtade över hans läppar. “Så nu tänker jag stjäla dina.”

Han vek ihop brevet och stoppade det innanför manteln innan han fortsatte med en allvarligare ton.
“Låt oss säga att vi agerar på Salims ord. Skickar in en större styrka — rakt mot Thel Shaen. Vi slår snabbt, vi slår hårt. Om det är sant, kan det krossa Akilas grepp om riket inom en vecka.” Han gjorde en gest med handen, nästan som att han ritade kartan i luften framför sig. “Men om det inte är sant…” Han skakade på huvudet. “Då marscherar vi rakt in i hennes käftar, och inte ens du eller jag kan rädda de som följer oss.” Dastan såg på henne en stund, länge nog för att tystnaden skulle börja väga mellan dem. Sedan lutade han sig lite framåt, blicken prövande. “Eller så gör vi tvärtom. En mindre styrka. Spejare, skuggor. Vi ser vad som väntar innan vi blottar oss. Det tar tid — men vi lever längre.”

Han lät orden sjunka in innan han tillade, med ett nästan utmanande tonfall. “Så, min drottning. Om du satt på min plats just nu —  vad skulle du göra? Låta stålet tala först…” Han höjde ett ögonbryn. “…eller låta sanden tala för oss?” Ett svagt, men inte utanvärdigt leende drog över hans läppar. “Det finns inget rätt svar, Sera. Bara det du kan leva med när natten faller.”

Han korsade armarna och betraktade henne tyst en stund, innan han tillade. “Överraska mig.”

Dastan lät ett djupt andetag passera medan han betraktade henne. Hans blick var stadig, men inte hård. Mer nyfiken, som en lärare som väntade på ett svar han redan visste kunde överraska honom. “Det beror på hur man ser det och vem man frågar.” sade han lugnt. “Och du behöver inte vara det för att tänka som en. Det handlar inte om att bära en krona, Sera. Det handlar om att se situationen, väga riskerna och göra något av det vi har framför oss.” Dastan lät orden sjunka in, hans röst nästan mjukare nu, men fortfarande fylld av auktoritet. “Det kommer en dag när du behöver kunna ta beslut utan att jag står här och nickar åt dem.” Sade han avslutande.

Generalen stod stadigt kvar på plats med armarna i kors när han hörde Seras ord om andra alternativ. Ögonen fokuserade på henne med en blandning av allvar och uppmuntran, medan han lade huvudet på sned. “Mhm.. Säg mig, vad har du i åtanke?”

Dastan nickade belåtet. Han höjde sin hand och knackade lätt på Seras panna med sitt pekfinger. “Mycket bra, Sera.” Svarade han kort, vilket bekräftade att han var tillfreds med hennes svar. “Att se möjligheten i att kombinera. Att förstå att ett slag kräver tålamod, timing… och lite fantasi.” Fortsatte han med en svagt leende.

Dastan kliade sig lätt på hakan och lät blicken vandra mot horisonten, medan han funderade på Seras strategi och vägde den i sitt sinne. “Inte en dum idé,” mumlade han lågt för sig själv. “Riskabelt… men inte dumt.” Tankarna snurrade i hans huvud. En plan som såg elegant ut på papper kunde bli en katastrof i verkligheten. Här handlade det inte längre om kockar och möss, utan om soldater, blod och död.

Han drog ett djupt andetag och vände sig sedan mot Sera igen. Blicken var stadig, väntande, som om han gav henne plats att ta över tråden. “Så berätta,” sade han kort, med en ton som krävde mer än bara idéer i teorin. “Hur skulle du genomföra det här på riktigt?”

Dastan skrockade kort åt hennes kommentar. “Allt jag hör är ursäkter,” svarade han lätt med ett snett leende. Sedan nickade han långsamt medan hon talade, som om han fäste varje ord på ett osynligt ark för framtida bruk. Ett dämpat, uppskattande ljud lämnade hans bröst — inte riktigt ett skratt, mer ett tecken på att han gillade hur hon tänkte.

“…för att lämna öppna luckor.” Han tog vid där hon tystnat, som om han avslutat meningen åt henne. Dastan stödde handen under hakan och sjönk in i sina egna tankar en stund. “Men det krävs struktur.” fortsatte han sedan, mer allvarlig nu. “Vi kan inte bara storma in. Det finns som sagt en stor risk att allt bara är en stor fälla.” Han talade metodiskt, med den militära precision som kom av år i fält. “Varje trupp behöver en kommendör som leder anfallet och sköter kommunikationen — horn mellan enheterna så att vi håller takten. Om något går fel måste vi ha en mobil reserv: en styrka gömd utanför striden, beredd att stötta eller täcka en reträtt på order.”

Dastan lät orden hänga kvar en sekund. “Det är grundläggande krigsstrategi — vardagsmat för oss som levt i fält, men kanske inte lika självklart för den som sällan stått i lervälling och väntat på nästa order.” Han gav henne en snabb, uppmuntrande blick.

Generalen stod tyst en stund efter sina ord, blicken fäst vid marken som om han mätte sanden mellan tystnaden och nästa beslut. Sedan lyfte han huvudet och lät rösten bära över lägret — inte högt, men med den där tyngden som genast fick de närmaste att räta på ryggen.

“Rakhim!”

En gestalt trädde fram ur skuggorna mellan tälten. Soldaten var kanske tjugofem somrar gammal — men ansiktet bar spår av dubbelt så många. Ett blekt ärr löpte längs hans högra kind, och huden hade den där väderbitna tonen som bara sand, sol och krig kunde ge. Hans ögon, mörka som bränd jord, var vaksamma men inte misstänksamma; han rörde sig med samma tystlåtna disciplin som en man som visste att varje steg kunde vara hans sista. Soldaten stannade framför Dastan, slog näven mot bröstet i en tyst hälsning och väntade. Generalen lutade sig fram, handen lätt mot den unges axel, och viskade något lågt i hans öra. Orden var för tysta för att ens Sera skulle höra dem, men de fick Rakhims blick att skärpas — som en man som just fått en uppgift han både fruktade och välkomnade.

Han nickade en gång. “Ska bli, general.” svarade han kort, med en röst som bar samma sandiga tyngd som öknen omkring dem. “Bra, min gode man.” Svarade Dastan med en avslappnad klapp på Rakhims axel och en kort handrörelse innan Rakhim vände sig om och försvann mellan tälten. Dammet virvlade upp efter honom i det svaga ljuset, och för en stund var det enda som hördes ljudet av hans steg som försvann längre bort — tills bara tystnaden återstod.

Dastan såg efter honom, en skugga av allvarsam tillfredsställelse i blicken, innan han åter vände sig mot Sera.

Dastan drog lite på munnen åt hennes utbrott, som om han försökte dölja ett skratt men inte riktigt lyckades. “Stövelmaskar, hm? Det var nytt.” sade han lågt och skakade på huvudet. “Jag trodde det var därför du hade en general?” Fortsatte han med en något retsam ton och ryckte skämtsamt på axlarna.

Han rätade på sin rygg, med händerna korsade framför sig, och såg på henne med ett lugn som kontrasterade hennes irritation. “Det var inget märkvärdigt, Sera. Jag bad honom bara se till att trupperna börjar gör sig redo — utan att väcka oro över halva lägret. Styrkorna blir nervösa om de tror något är på gång innan det faktiskt är det.”

Blicken smalnade lite, men fortfarande med ett varmt drag i tonen. “Därför viskar man när det krävs. Inte för att utesluta någon, utan för att tystnad är en ledare lika mycket som ett svärd. Ibland håller man folk lugna genom att inte säga mer än man måste, förrän det verkligen är dags. Och när det gäller en sådan här riskfylld offensiv, kan man aldrig vara för varsam.”

Dastan drog in ett djupt andetag och lät blicken vila på Sera en stund innan han nickade, beslutsamheten redan återvänd i hans hållning. “Jag behöver tala med Rakhim och de övriga befälhavarna,” sade han till slut, rösten låg men stadig. “De måste förstå vad som väntar och vara redo att agera utan tvekan. Innan gryning kommer de i sin tur se till att trupperna gör sig klara.”

Han rättade till sitt bälte med ett stadigt grepp. “När solen går upp, marscherar vi. Då finns det ingen återvändo.”

Ett ögonblick dröjde han kvar, betraktade henne med något som liknade respekt — inte bara för hennes ord, utan för elden bakom dem. “Se till att vila, Sera. Du kommer behöva skärpan i morgon.” Sedan vände han sig mot tältöppningen och sköt tältduken åt sidan, och innan han försvann ut i mörkret lät han ett sista ord falla bakom sig, lågt och bestämt. “Vid gryning.”

Tältduken föll tillbaka, och ljudet av hans steg försvann bort bland lägrets dämpade sorl.

Några timmar senare hade natten lagt sig tung över öknen. Vindarna bar med sig sandens torra sus, och stjärnorna gnistrade som stålspetsar mot den djupa himlen. Högt ovanför lägret, på en sandkulle norrut, satt Dastan ensam. Lägret nedanför var stilla — bara några få eldar glödde kvar, som bleka ögon i mörkret. Han lät sanden rinna långsamt mellan fingrarna, som om varje korn bar en tanke han inte riktigt kunde släppa. Blicken låg långt bort, mot horisonten där natten mötte öknen. Hans blick talade om tankar kring som väntade. På riskerna. På Sera. På de ansikten som skulle följa honom in i gryningen — och på de som inte skulle komma tillbaka.

Ett svagt, trött andetag lämnade honom. “Alltid natten före,” mumlade han för sig själv, nästan ohörbart.

Dastan satt länge stilla på kullen, endast vinden rörde vid honom — ett långsamt, ökentomt andetag som drog förbi och förde med sig doften av lägereld och metall. Sedan, utan ett ord, skiftade han ställning. Han gick ner på knä i den svala sanden, rörelserna tysta och självsäkra, som en man som visste exakt vad han gjorde — och varför. Hans hand sökte sig till svärdets fäste. Med en långsam, nästan ceremoniell rörelse drog han det ur skidan och lade det framför sig i sanden. Klingan fångade månljuset, en kall, vit strimma mot det mörka gyllene stålet. Sanden runt om blänkte svagt, som om själva öknen höll andan. Sedan förde han handen till bröstet, drog fram ett halsband — tunt, men elegant. En enkel kedja med ett litet hänge, slitet men väl omhändertaget. Han höll det i några sekunder mellan fingrarna, som om det brände, innan han lade det tillrätta ovanpå svärdets klinga, med hänget riktat mot himlen.

Allt han gjorde var metodiskt. Lugnt. Nästan rituellt. Det var tydligt att detta inte var första gången — men i varje rörelse fanns något mer än vana. En tyngd. En vördnad. Dastan sänkte huvudet en aning, lade sina händer lätt över knäna. Läpparna rörde sig knappt, bara ett svagt drag över dem avslöjade att han viskade något — ord som bar betydelse, men som bara han hörde.

Vinden tilltog för en stund, som om öknen svarade honom. Sandkorn flög över klingan och smekte halsbandet, men han rörde sig inte. Bara satt där, stilla, medan stjärnorna ovanför långsamt gled vidare över himlen. Till slut drog han ett djupt andetag, som en man som just lagt ner något tungt — inte smärta i sig, men möjligen en börda att bära den ensam. Han placerade sin hand över halsbandet som vilade på svärdets klinga varsamt, nästan ömt, och lät handen vila där en stund. Sedan lutade han sig bakåt, vilade armbågarna mot knäna och lät tystnaden tala för honom.

Dastan satt kvar länge, som om tiden själv hade stannat på kullen. Vinden rörde vid hans hår och fladdrade lätt, men han märkte det knappt. Hans blick vandrade åter igen ut över öknen. Där ute fanns morgondagen. Där ute fanns blodet, plikten — och kanske, om gudarna ville, någon form av rättvisa. Det fanns något både hårt och sorgset i hans blick. Som en man som bar för många minnen, för många namn. Han visste att ännu en gryning väntade, ännu ett uppdrag, ännu en strid — men just nu var allt stilla. Här, på kullen, var han bara Dastan. En man som mindes.

Han satt kvar så, orörlig, medan natten djupnade runt honom och stjärnorna fortsatte sin tysta vandring över himlen.

Dastan reagerade omedelbart på ljudet. Ett snabbt skrap mot sten, följt av ett dämpat klirr. Hans kropp spände sig instinktivt — handen gled mot kniven som satt tätt fäst mot hans höft, och blicken svepte över mörkret nedanför kullen. Sanden, elden långt borta i lägret, skuggorna. Allt stilla. Förutom det där lilla… andetaget. Han satt kvar på sin plats, men sträckte på sin rygg, med tyngden fördelad framåt, redo att resa sig — men så hejdade han sig. Ett ögonblicks tystnad, och sen drog han långsamt in ett andetag. Han kände igen det där. Det där tafatta försöket att vara tyst. Ett uns av irritation, en aning värme. Han drog lätt på munnen.

“Om du försöker smälta in i sanden, Sera,” sade han lågt, utan att resa sig, medan han långsamt sjönk tillbaka ner i sin ursprungliga position, “så gör du ett bedrövligt jobb.” Tonen bar ingen skärpa, bara ett torrt lugn — som om han pratat till henne tusen gånger förut. Han lutade sig åter avslappnat, något bakåt, med armbågarna mot knäna, och blickade ut över öknen igen.

“Kom fram,” fortsatte han, något mjukare nu. “Du ser fånig ut där nere.”

Han väntade några sekunder, hörde sanden skrapa svagt när hon rörde sig. “Jag må vara förberedd på strid, men det sista jag vill är att slå mitt svärd i en av våra egna.” tillade han, med ett knappt hörbart drag av ett leende. Hans blick höll sig fäst vid horisonten, men rösten bar den där varma undertonen som ibland skymtade under den hårda ytan — den som så sällan kom fram förr, men som allt fler människor runt omkring honom nu för tiden kände till. “Sätt dig,” sade han till sist, stilla. “Om du ändå är här uppe, kan du lika gärna dela tystnaden med mig.”