- This topic has 4 replies, 3 voices, and was last updated 6 dagar, 18 h sedan by
.
-
Kylan bet sig fast i ekorrkinderna på Pyr där hon rörde sig på gatan. Fågelsången och det mjuka gräset ifrån hennes uppväxt det hade hon sedan länge bytt ut mot Celeras. En stad som hon hade kommit att älska i en slags skräckblandad förtjusning. De kastanjebruna lockarna, nästan röda i ett visst ljus, studsade på ryggen i två flätor och man skulle säkert kunna tro att Pyr var en ung flicka på äventyr om det inte vore för pipan som hon blossade på i mungipan.
Trots alla som hon mötte verkade inte kvinnan lyfta på blicken eller ge någon uppmärksamhet där hon vandrade fram. Området som var hennes favorit, var förstås brinkernas egna. Mest för det faktumet att ingen kunde mat så bra som brinkerna själva. Området i sig var byggt av det som man har kunnat finna runtom i staden, så som gamla transportlådor eller drivved. Inget hus var det andra lik, utöver det att varje hus hade en lucka där man kunde köpa någon typ av mat, dryck eller tobak. Hur Pyr kunde urskilja någon eller något utöver stövlar, med tanke på hennes föga imponerande längd, var imponerande. Florsockret från ett bakverk spreds omkring henne som ett dammoln efter en gest för två av hennes hantlangare att få lov att vandra med henne. Fast det verkade Pyr inte bry sig om, utan istället tog hon en tugga av bakverket som lämnade röd sylt vid mungipan tillsammans med mer florsocker.
“Så, vad… är… nytt?” frågade brinken medan hon tuggade på bakverket. När väl det var klart torkade hon av fingrarna på en redan rätt smutsig skjorta, innan handen fångade upp frukten som kastades mot henne ifrån en av husen och hon lade ner den i en av de många fickorna på klänningen medan de fortsatte att vandra mot slaktaren.
-
Pyr var kanske inte en person som drog till sig uppmärksamhet naturligt. Men visste man vem hon var i dessa kretsar, speciellt om man rörde sig i rätt kretsar, vore det märkligt om man inte visste vem hon var. Ett av de största namnen när det kom till allt som hade med mat, restaurang och dryck att göra i denna del av Celeras – snart kansk mer. En av de som fått förtroende nog att vakta Pyr från de som kanske kunde skapa trubbel var Izyg som nu steg fram efter den florsockrade gesten. Ivrig att visa sin bästa sida som vanligt var hon snabb på minsta rörelse och gest, och gled fram så gott som ljudlöst. Att vara ljudlös var kanske en av de få kvaliteter Izyg hade som gav henne värde, för att vara till hälften vätte och hälften brink var inte något som många såg som en god sak, trots att Celeras var en plats där de mest oväntade kärlekshistorier kunde få sin början.
Izyg var resultatet av ett sådant, vilket syntes i hennes fagra hy som i skarp kontrast hade vassa rovdjurständer och ett hår som inte gick att få bukt på med sina toviga lockar. De flesta som hade med henne att göra uppmuntrade henne till att le mindre, så i vanlig ordning höll hon läpparna stängda för att inte visa sina tänder som annars tycktes ha sitt egna liv och sticka ut åt alla håll. Till skillnad från de färgglada brinkerna i sina kjolar och västar bar hon mer praktiska plagg, sådana av smärt läder och tyg som gjorde att hon kune röra sig fritt med vapen av olika sort här och där ifall trubbel skulle dyka upp. Så som hennes favorit – en Niraiansk köttkniv som vilade på höften.
Hon hade väntat sig frågan, så klart, och sneglade som hastigast på sin kollega, men passade på att ta initiativet först med en viss nervös dunkning djupt i bröstkorgen.
“En ny restaurang öppnas idag, Boss Pyr, bara några kvarter bort. Precis här i området. Några orker från gruvorna som tror sig kunna laga mat, syskonen Wahxis, som tror sig kunna komma in med lite nya… smaker.” hon sneglad på sin kollega som om hon funderad vad hon mer skulle säga, ett litet illmarigt leende som hon snabbt dolde med en hand, trots allt hade hon ju fått tillsägelse om just det och ansträngde sig för att få leendet under kontroll.
“De skickade in en ansökan om tillstånd, men jag… tror aldrig ni godkände den, boss. Vill ni kanske inspektera själv?” undrade hon, prövande.
-
Hrask gick sist, som han alltid gjorde, eftersom han en gång hört att den som går sist är den som ser allt. Att den långa orken mest såg baksidan av två brinkhuvuden och ett moln av florsocker hade han ännu inte reflekterat över. Det var inte något han brukade göra mycket av, även om han lyckades se fundersam ut för det mesta. Han var bred nog att få gatan att kännas smalare, och det var inte utan orsak att han fått smeknamnet Dörren.
Hans hud under en mycket lappad väst var grågrön, och huvudet satt på en nacke som var minst lika bred. En större tand i underkäken var avbruten på mitten, vilket gav honom ett snett drag över munnen som många misstog för ett hånflin då han inte var i djup tanke.
”Wahxis”, sa han allvarligt. ”Tvillingarna.”
Han nickade långsamt för sig själv, som om han just hade löst något mycket svårt.
”Men vill ni inspektera, så följer jag med. Någon borde smaka först.” Han tänkte efter.
”Om maten är förgiftad så dör jag först”, sa han till slut, och lät nöjd med den tanken. ”Då vet ni att ni inte ska äta den.”
Han verkade fundera vidare på saken, och rynkan i pannan ovanför hans gröna ögon djupnade.
”Om den inte är förgiftad, så äter jag upp den. Då behöver ni inte heller äta den.” Hrask nickade åt sin egen logik, synbart imponerad. ”Det blir bra hur det än blir.”
Han knäckte knogarna, en efter en, som bar ärr av flera slagsmål. ”Jag litar inte på tvillingar. Man vet aldrig vilken av dem man pratar med. Det kan vara samma hela tiden.”
-
Innan Pyr ens hade hunnit ta upp äpplet och tugga vidare på det, hade en annan ivrig brink gett henne ännu ett bakverk. Tacket och svaret på mycket av informationen hon fick var snarare ett nöjt hummande och en nickning mer än något annat. Orkerna, ja just det. Säkert hade tillståndet legat i bunten av papper som växte på hennes bord. Inte direkt hennes favorit syssla och mestadels av dem var redan nersmutsade med smulor eller märken av fettiga och söliga fingrar. Det var något hon aldrig riktigt tyckt om, eller lärt sig. Ja, pappersarbetet vill säga.
“Tvillingarna ja just det. De som arbetat något år enbart i gruvorna för att få pengarna? Dåraktigt, men de höll sig till drömmen, det får man väl ge dem. Men vad för mat ska de laga med sina feta fingrar?” fnös hon med ett roat leende för att blåsa ut några rökringar.
Inspektion, ja det var ju frågan. Efter att ha pressat hela bakverket i munnen, fiskade hon upp ett fickur från en av hennes många fickor. Smackade lite med munnen medan hon försökte få ner de sista av bakverket i magen innan hon nickade lite mer bestämt och la ner uret igen.
“Inspektion, ja det passar väl bra nu vid lunch. Så länge du inte äter upp allt igen, Hrask. För att svälta har jag ingen lust med.” sa hon med en leende i mungipan även om de gråa ögonen visade att det fanns lite allvar där. Knappast skulle hon svälta om man på riktigt frågade någon som inte hade någon mat – men att vara utan mat i mer än några minuter. Ja, det lät som en mardröm som Pyr helst hade velat slippa.
“I värsta fall kanske vi kan sälja några av liken som fortfarande är hos slaktaren.” fnös hon roat.
“Korv och fingrar har väl samma form och innehåll? Lite knaprigt kanske med benet.” -
Izygs blick vandrade något mellan Hrask och Pyr, och så klart efter eventuella hot som kunde skapa problem för deras boss. Det var ju därför de var där, trots allt. Och hon var inte helt övertygad om att Hrask hade så bra koll som han påstod sig ha, där med sitt huvud uppe bland molnen och inte nere på normalhöjd som hon och Pyr.
“Ja, tvillingarna.” bekräftade Izyg och himlade med ögonen åt Dörrens släpiga ton. Det var som om varje ord tog en evighet för “Dörren” att yttra sig.
“Ingen ska dö. Förutom de, kanske. Om inte bossen vill det.” sa hon och såg frågande på Pyr, som om hon väntade på vad ordern eller reaktionen skulle kunna vara. Vid frågan om mat fortsatte Izyg.
“De skulle visst ta äkta Mar Garokansk mat till Celeras, så som den är i deras… ja, vad kallar de det. Klan? Vargklan?” on skakade på huvudet, orkerna och deras djursymboler. Lite hungrigt såg hon på bakelserna som Pyr klämde i sig, hon hade gärna sjunkit sina vassa tänder i en mjuk nybakt bakelse.“Inspektion!” upprepade hon för sig själv med en nickning, en iver i tonen. Inspektion innebar att man fick dra fram sina vassa knivar och hota folk. Alltid dagens höjdpunkt!
“Ska bli, boss. “Dörren” kan väl sparka in deras dörr, det borde få deras uppmärksamhet.” vid Pyrs ord om korvar och fingrar skrattade hon så tänderna glimmade med ett högt gällt kacklande skratt, trots att hon för det mesta kom ihåg att hålla sina läppar stängda. Rynkade ögonbryn som tycktes borra sig i hennes nacke fick en skarp rodnad att växa fram på hennes kinder och hon la händerna för munnen för att tystna tvärt.
“Beklagar, boss.” sa hon lite moloken.
You must be logged in to reply to this topic.