Hon var så oerhört tacksam över att han inte givit upp om henne när hon lämnat honom i Iserion, tacksam över att han följt efter henne trots det tillstånd han befann sig i, och tacksam för att hon slutligen kunde få chansen att hjälpa honom ordentligt, inga andra förpliktelser än de hon kände gentemot honom. Att lämna Märhen hade varit en välsignelse, men inte utan att det tyngde hennes hjärta på grund av vad hon lämnat där. Men det hon kunde göra hade hon gjort, och nu var det slutligen bara hon och Michael och hon tänkte inte överge honom denna gång. Hans humör var kanske mörkt och bistert, men hon visste varför, och hon visste att det bara fanns en väg för de båda att gå om de tillsammans skulle kunna lätta hans sinne. Så därför var de på väg mot Hannadon, på väg mot den vita staden från vilken de skulle kunna ta kontakt med magikerna i Caras Idhrenin. Det var dessvärre en av de få platser där hon inte hade kontakter, men hon var tämligen säker på att hon skulle kunna byta en tjänst mot en annan, och om inte så skulle hon se till att så blev fallet. Hon hade aldrig berättat det för Michael, men hon misstänkte att han anade i alla fall några av de kunskaper som hon vanligen höll för dolt.

Hon väcktes ur sina tankar när vagnen stannade till framför ett tämligen generiskt värdshus någonstans på Karms landsbygd, i varje fall anade hon att det var vart de befann sig.

”Några dagar, inte mer”, sade hon försäkrande, även om hon själv inte var helt säker.

Med ett leende gav hon honom en öm men flyktig kyss innan hon tog sig ned från vagnen. Hon hade ganska snabbt förstått att Michael helst av allt inte ville be om hennes hjälp, att han ville klara sig själv, så därför insisterade hon inte på att hjälpa honom ned från vagnen när han bad henne fråga efter ett rum. Istället klev hon själv ned från denna och väntade ett slag, till dess att han fått båda fötterna på jorden, för även om han inte ville be om hennes hjälp så ville hon försäkra sig om att han faktiskt kom ned från vagnen utan missöden.

”Jag frågar om de har ett rum, och kanske lite mat”, sade hon med samma mjuka leende innan hon skyndade sig in i värdshuset. Ett rum, lite mat, och ett glas vin i vilket hon kunde smyga ned några av de örter som skulle lindra hans smärta, de som hon visste att han misstyckte till, men som hon inte hade hjärta att hålla från honom när han hade så ont. Varje gång hans käke spändes i tyst och återhållen smärta så skar det i henne.

Hon tänkte förstås inte på honom på det viset, såg honom inte så som han såg sig själv. För henne var han, skulle alltid förbli, samma man som hon kommit att älska på ett vis som var helt nytt för henne. Att hans ben inte var vad de en gång varit, att hans kropp magrat och hans varje steg orsakade honom smärta gjorde honom inte mindre av en man, snarare tvärt om. Hon visste vad han hade offrat för att stå upp för vad han ansåg rätt, och hur han valt att kämpa vidare, hur han överlevt trots allt som gjorts mot honom. Hon hade många gånger övervägt att återvända till Iserion bara för att ta Vendriks liv, för att hämnas, men hon hade inte kunnat lämna Saskia då, och inte kunde hon lämna Michael nu. Nej, om det fanns en hämnd att dela ut så var det Michael själv som skulle få den äran, även om hon misstänkte att han aldrig skulle göra något sådant, det var mer av hennes karaktär.

Väl inne i värdshuset så såg hon till att ordna ett rum, ett som lyckligtvis låg på den nedre våningen, och lite mat och dryck. Hon hade sett hur hans käke spändes av smärta och hon såg det på honom nu när han satt vid ett bord och väntade in henne. Nästan obemärkt stack hon handen i en av de många fickor hon sytt in i sin klänning och drog ut den väl använda, och nu något sinande, påsen med de örter som lindrade hans värsta smärtor. Hon krossade dem mellan fingrarna och strödde dem i det ena vinglaset innan hon tog glasen och gick fram till bordet där han satt. Hon ställde det ena glaset framför honom och slog sig själv ned mitt emot honom.

”De hade ett rum ledigt, inte särskilt stort, men jag sade att det dög, det är bara för en natt”, sade hon med ett mjukt leende och lät sin ena hand smeka över hans.

”Hur mår du?” Det var egentligen en dum fråga, för hon visste hur han mådde, hon såg det på honom, men hon ville ändå veta, ville veta om hon skulle be om att få hyra rummet i ytterligare någon dag så att han skulle få slippa de gupp och stötar som färden i vagnen innebar.

Nå, han var inte dum, då hade hon aldrig förälskat sig i honom så som hon gjort. Hon visste att han förstod att hon gav honom smärtlindring, men hon visste också att han aldrig skulle be om det själv, att han tyckte att hennes lindring också var… Dämpande, gjorde honom oklar, trött, dåsig. Inga saker som en riddare som han frivilligt skulle orsaka sig själv. Så hon log bara och sträckte sig fram för att smeka honom över den skäggiga kinden.

”Slå oss till ro, Michael Devoon? Vet någon av oss hur man gör en sådan sak?” Sade hon lite retsamt, men hennes ömma leende avslöjade henne. Tanken på att få slå sig ned med honom, att göra ett hem med honom, läka hans sår och skador och åter se honom stolt och lycklig… Hon hoppades att hon skulle kunna ge honom allt det, och mer, om hon fortfarande var kapabel till det.

”Men jag mår bra, jag har ju er… dig”, rättade hon sig själv innan han hann säga något, och hennes leende förrådde inte den gnagande känsla som växt inom henne sedan de rest från Märhen, den som fick henne att vilja skynda på, kanske vara mindre försiktig än vad hon borde.

Hon sade det inte till honom, höll det för sig själv och gjorde det bra, men under de senaste veckorna hade hon haft drömmar… Nej, inte drömmar, det var mer som synerna hon haft när hon fortfarande tjänat i templet, syner som inte framkallats av någon salvia eller någon annan drog. Det var oklara drömmar, osammanhängande, men det var alltid samma känsla och samma överhängande fara, det var eld, blod och död som följde dem, jagade efter dem när de rusade mot Karm och Hannadon. Onda tider, sådana hon inte ville se igen men som onekligen var på väg. Hon kunde bara hoppas att de skulle hinna fram till säkerheten innan vad det än var som var på väg hann nå fram.

Nå, de skulle kanske kunna resa, se mer av världen, men hon var inte säker på att det var vad hon ville. Hon visste nog inte riktigt vad hon ville, mer än att hon ville vara med honom. Om hon kunde leva ett stillsamt liv med honom i Hannadon så skulle hon antagligen kunna vänja sig vid mindre intriger, mindre hemlighetsmakeri, mindre uppdrag… Men sen kunde hon heller inte vara helt säker, hon hade aldrig levt ett sådant liv, ett enkelt, stillsamt liv. Kanske var det dags.

”Jag tror vi kan lära oss. Jag har aldrig varit mycket för att resa ändå”, sade hon med ett litet roat leende.

När pigan kom med maten så tystnade hon liksom Michael och väntade tills denne lämnat dem igen. Hon förstod att han ville lova henne allt det han inte kunde göra för henne nu, men hon tänkte inte hålla honom till några löften, hon visste redan att han älskade henne, och hon älskade honom. Vad mer kunde hon begära?

”Så tidigt du orkar”, svarade hon när pigan gått. Hennes leende fanns fortfarande kvar i ögonen trots att hon ganska genast högg in på maten de blivit givna. Sista tiden kändes det som om hon hade fått tillbaka sin aptit, något hon helt tappat när hon trott sig ha förlorat Michael, och att resa var inte det roligaste, särskilt inte när varje dag såg likadan ut, så ett mål mat var precis vad hon kände att hon behövde varje gång de stannade till, och ibland oftare än så.

”Och nej, jag saknar inte Märhen… Men jag saknar en riktig stad, ljudet, livet, lukterna, allt därtill. Den här tystnaden som finns på landsbygden gör mig nervös”, tillade hon med ett litet snett leende efter att hon tagit några tuggor av maten. ”Gör du?”