Katla log åt henne och tänkte lite för sig själv medan de vandrade, ett konstant plingande på hennes luta under tiden, men mjuka toner, behagliga sådana. Hon tänkte också på hästarna, och oroades över faktumet att utöver deras vapen och skydd, så var det hennes luta som var av störst värde. Skulle det handla om pengar, fanns det en risk att den skulle behöva säljas. Men hon valde att nonchalera tanken tills den blev nödvändig och cirkulerade tillbaka till ämnet om sång.

“Det finns ingen skam med att sjunga medan man badar, om något tror jag det är vanligare än att inte göra det. Vad annars kan man göra under tiden, dina händer är upptagna.” Hon ryckte på axlarna och såg lite allvarsamt mot Silje.

“Men nog om det, nu har jag sått fröet, du får smälta det. Men jag kommer nog tjata igen när vi väl är i nästa by. Världen förtjänar din sång, särskilt i dessa tider. Jag kan inte bära hela världens lycka på mina ensliga axlar, jag behöver din hjälp.” Hon skrattade för sig själv medan hon fortsatte gå och plinga, balanserande på ännu ett fallet träd. De började nu lämna skogsområden och kom in mer och mer på öppna fält, vilket alltid oroade Katla. Hon såg gång på gång i sina mardrömmar hur Hrafns här kommer rusande över fälten de besökt, det första minnet hon har av en värld så mycket grymmare än unga hon hade först anat.

“Under Kaldrs kalla sky,
genom dag och genom natta, 
bland städer och liten by,
vandrar Silje och vandrar Katla.
över ängar och frusen sjö,
genom snår och genom skog,” 

Hon plingade på sin luta och tyst hummade på en melodi som kom till henne medan de vandrade, och fnös för sig själv … Hur avslutar man en lycklig sång? De flesta av hennes var skämtsamma, hånfulla eller i många fall hatiska mot Turin Hrafn. Lyckliga sånger kändes som en begränsning hon var tvungen att överkomma.

Nästan en hel dag av vandring följde, och Katla mot slutet av dagen kunde verkligen känna hur mycket trevligare allt hade varit med en häst eller två. Det var inte ännu helt mörkt, och när de rundade en trädgrupp kunde man i fjärran se skenet av en by i fjärran.

“Där! Civilisation!” Ropade Katla från där hon stod på en stor sten och pekade mot byn. Hon log mot Silje och hoppade ner till stigen igen.

“Först löser vi sovplatser, sedan börjar vi se oss omkring om någon säljer sin häst.” Hon satt armen runt Silje och höll henne glatt nära medan de närmade sig byn.

Att ordna med ett rum visade sig inte vara någon utmaning, särskilt enkelt då mannen som ägde värdshuset visade sig ha en fallenhet för oskyldiga, sårbara, försvarslös vandrande musiker som önskade sig en mans vänlighet och beskydd i enkelt utbyte mot några sånger.

Katla hade sällan problem att läsa dessa män, och var alltid ingenting mindre än exakt vad de behövde för att få ett rum nära kostnadsfritt. Visst var hon inte alltid helt ärlig, men aldrig ljög hon heller fullständigt. Ett gryn av lögn i varje gröt med sanningar och män slukade det helt.

Smakande på en öl, med ett glas väntande på Silje satt Katla vid ett bord och bevakade folket som var samlat i värdshuset. Detta var den viktigaste delen av ett uppträdande, stunderna innan. Hon behövde lista ut vilka dessa människor var, vad de tyckte om, vad de avskydde, vad hon skulle undvika och vilka hon skulle fokusera på för att driva publiken i rätt riktning. Vart fanns ledarna bland dem?

Hon studerade alla närvarande medan hon smakade blygsamt på sin öl, väntade på Silje som skulle spana efter möjligheterna att ordna med häst. Förhoppningsvis skulle det inte kosta dem för mycket.

Katla jublade till när beskedet om hästarna kom och skålade genom att slå sitt glas hänsynsfullt mot Siljes. Hon log åt henne medan hon drack sitt glas tomt, innan hon smällde det mot bordet och reste sig upp. I bakgrunden uppträdde en musiker, och Katla sträckte ut sin hand mot Silje.

“Vad sägs om en dans för att fira?” Hon log brett och stampade där hon stod i takt med musikerns sång i bakgrunden. Hon aktivt valde att inte fråga hur hon hade fått tag i hästar, då hon inte ville veta vad de hade kostat. Såklart skulle hon fråga om det senare, men det var inte bra att dra igång oro redan nu.

“Du behöver inte dansa om du inte vill, det är nog många här som annars är villiga.” Hon skrattade till, men hoppades såklart att hennes vän ville ta en danstur med henne.

Dans var inte hennes största styrka, och det var inte vidare omfattande i den Kaldrländska kulturen, men så snart någon började så brukade andra följa, och Katla hoppades på just detta.

Hon tog tag i Siljes hand och drog ut henne mellan två bord och stampade i takt med musikerns melodi, snurrade Silja runt och hoppade sedan omkring i takt, klappade händer och vickade med kroppen. Hon hade lärt sig mycket om dans genom åren, men det enda hon verkligen tagit med sig var att dans skulle vara spontant, det skulle fylla dig med glädje och ge dig energi.

“Jag tänkte prova mig på en sång om kriget, se vilka vi har bland oss!” Hon talade försiktigt nog att inte informera hela rummet, men högt nog så att Silje kunde höra henne.

Medan hon dansade, de gånger hon inte höll ögonen på Silje så studerade hon omgivningen, vilka som uppskattade lite dans bland dem, och vilka som inte gjorde det. Hon tog det på stort allvar att lära känna sin publik, men också vilka som var möjliga vänner bland dem. Det var alltid bra att veta vilka man kunde finna möjligt skydd hos om saker gick illa.

När musikern avslutade sin sista melodi satte sig Katla ner vid bordet igen med Silje och torkade bort lite svett från pannan med tröjan sin. I deras frånvaro hade värden varit vänlig nog att fylla på deras glas på nytt, och Katla tog sig en klunk till.

“De två männen och kvinnan runt bordet vid elden slet sig aldrig med blicken från oss och visade intresse, samma med den beväpnade mannen två bord ifrån oss. Paret närmast uppträdningsplatsen viskade om oss och skrattade, resten var ganska neutrala, så jag tror våra bästa chanser för vänner är gruppen vid elden och krigaren.” Det var inte säkert att de behövde vänner, men det var bra att veta hur de såg ut.

Värden såg till att Katla kunde se honom och indikerade att hon skulle påbörja sitt uppträdande. Hon vände sig till sin packning intill bordet och plockade fram sin luta. Hon rättade sedan till håret sitt, satte lutan över axeln och klappade Silje på huvudet medan hon gick fram till uppträdningsplatsen och började förbereda sig för sång. Paret närmast verkade lite obekväma när det vidade sig att hon var en sponsrad musiker, och undvek ögonkontakt med henne medan hon värmde upp sig och stämde lutan.