Katla såg ut över folkmängden och log lite lätt. Tidigare hade det varit dans och skratt, stämningen var hög, och det bästa för situationen hade varit att fortsätta där. Det hade varit enkelt att haka på föregående musikerns skapade energier, men Katla tyckte sällan om det enkla valet, inte när det kom till musik. Men hon kände sig inte bekväm att inleda med någonting provokativt och kontroversiellt, så hon sökte bland sina tankar efter någonting mjukt att inleda allt med.

Hon mindes en sång som sjungits för henne när hon var yngre, hört från en skald som var på besök i byn deras, och hon valde att spela den sången. Den berörde henne alltid, och det skulle sätta stämningen för hennes nästa sång. Det var egentligen en duett, men hon hade ingen här och ville inte släpa upp Silje som kanske inte ens kom ihåg orden från de fåtal gånger Katla spelat den tidigare. Hon började spela musiken försiktigt först, mjuka toner, stämningsfulla, sorgsna, och lät stämningen förändras av musiken innan hon började sjunga. När hon började sjunga, såg hon till att gå mellan mörk och ljus röst för att representera paret sången handlade om.

Dina ögon trygga blå. De ljuger är jag rädd
Säg varför är det så. För kriget är du klädd
Men jag är stor och stark. Din ovän lika så
Jag övervinner allt. Jag önskar det var så
Men världen står i brand. Vad bryr vi oss om den
Jag slåss ju för vårt land. Du kommer aldrig hem
Jag lovar och jag svär. Om Gudarna så vill. Om Gudarna så vill

Sången hade några ytterligare verser, och hon tog sin goda tid att sjunga var och en av dem, hennes tempo utmanande långsamt jämfört med de tidigare uppträdandena. Sången var sorglig, och slutade med krigares död som uppenbarades för makan i en dröm från gudarna. Så snart hon var färdig så såg hon ut bland samlingen, och hon hade lyckats att sänka stämningen fullständigt, och sången hade till och med lockat ut lite tårar från några i mängden. Sången var sorglig, särskilt med tanke på att hela Kaldrland var på kanten till ett ödestiget krig och säkerligen hade alla i rummet förlorat någon de kände de senaste åren, som följd av kriget eller direkt på grund av strid.

Med den stämningen i luften reste hon sig upp, en tanke stark i hennes sinne medan hon placerade lutan på stolen hon hade suttit på, och gjorde en minimalistisk bugning. Hon klev sedan ut bland folket och gick mot bordet där hon hade lämnat sin dryck. Under tiden som hon gick så talade hon högt, men med en mjuk röst.

“Jag var för liten för att förstå varför när Turin Hrafns män hämndlystet anföll vår by, min och mina vänners, och skyddad av min lilla storlek och goda vänner kunde jag från trygghet se på när min familj hackades ner av ilska och hat. Våra familjer var högljutt trogna visionen om ett rike i fred, och var bland de första att smaka på Turins vrede.” Hon stannade upp intill Silje, placerade en hand på hennes axel medan hon lyfte sin öl och tog några klunkar. Hon gick sedan tillbaka mot sin plats framför allihopa, och tog ölen med sig.

“Mina vänner och jag stod inför ett beslut för inte så länge sedan, där valet stod mellan att leva ut en dröm långt bort från striden, eller återvända hem och hjälpa Ulfhedna i striden om Kaldrlands framtid. Jag är feg, men mina vänner är modiga, och vi bestämde oss för att återvända hem.” Hon satte sig ner på stolen igen, tog en klunk av ölen och satte den sedan åt sidan. Hon lyfte upp lutan, och vilade sina händer på den medan hon såg ut över de som var samlade.

“Vad har jag för rätt att smita undan bara för att jag kan? Var och en av er här skulle sannolikt kunna slå ner mig utan ansträngning, men jag kan bära vapen, så är det inte då mitt ansvar att ansluta mig till Ulfhednas här? Kan jag ta ett liv innan någon tar mitt, har jag inte då ökat våra barns chanser till ett framtida Kaldrland i fred?” Hon följde en man med blicken som lämnade värdshuset när hon pratade, och hon kunde även se hur ägaren av värdshuset gav henne en väldigt tydlig blick att ett tal mitt i allting inte uppskattades. Hon log åt honom, och sedan åt alla framför henne.

“Vårat rike står i brand. Audgisil Ulfhedna söker vänner i talande stund. Jag är säker på att många av er, samma som jag, känner att ni inte kan göra en skillnad i ett krig av en sådan här skala, men sådant är inte fallet. Jag hoppas att ni liksom jag tänker om, tar till vapen, och söker er till Frostheim för att ansluta er till familjen Ulfhednas här. Jag kommer finnas där, och det skulle göra mig stolt att se er där också.” Hon såg särskilt på kvinnorna i värdshuset, men blicken vandra såklart bland alla.

Efter det började hon plinga på lutan, och började sedan spela en melodi utan sång, en stämningsfull, långsam melodi som skulle ge hela värdshuset flera minuter på sig att fundera över det hon hade sagt. Planen var otydlig, hon visste inte riktigt själv vad hon ville åstadkomma, kanske ville hon bara göra ett tappert försök att rekrytera några att göra det rätta. De var trots allt på utkanten av Kaldrland, om det var någonstans man kunde komma undan att ta sig till strid, så var det här. Många delade nog hennes tidigare känslor, och hade tagit sig hit för att vara så långt borta från den kommande striden som man bara kunde. Vem vet, kanske skulle detta sluta med att någon högg ner henne i en gränd, men kanske skulle det ha motsatt effekt.

Medan hon spelade musik så log hon mot Silje ganska ofta, då hon var hennes enda källa för styrka på den här platsen, en plats full av främlingar med okänd lojalitet.