Tofa ständigt ute på resande fot, letade efter det som hon inte lyckats upptäcka ännu och ryktena gick ju så hon blev exalterad, nyfiken på vad det kunde vara som rörde sig här ute. En rågblond krigare vill hon påstå sig vara! Ljuden, olyckliga ljud som färdas långt när de var få andra ljud som upptog platsen.

Hon kom i rörelse och det var så att hon hindrade den enorma rödbruna hjorten att fortsätta med henne, låta den vara avvaktande med hennes packning för hon hade inte planer på att låta den bli mat till något som inte förtjänade den! Nej, han var för värdefull!
Ljudet av något som brast, vad kunde det tänkas vara.

Det dröjde innan hon dök upp, så att hon kunde få se det väldiga djuret, det som gav sig på ett träd. Nu måste de blivit tokiga, och hon är nära på vrida på huvudet och gå innan hon synade den udda fågeln som satt där uppe. En människa i allra högsta grad?

Hon kom att huka sig, pälsarna började som nästan leva där på hennes axlar där hon sätter händerna i marken. Spred lite av sin magi längst marken som för att pocka på uppmärksamheten hos besten, hon hade inte sett något liknande och det fick en känsla att kittla där i magen hos henne. Nära på att stå, hela sex fot lång och musklerna spelade under huden. En handen fångade upp yxan, andra tog den tunga skölden från ryggen.

Visslade, det skulle sjunga mellan de få träd som fanns och göra vad hon kunde för att locka den odöda besten, en varg utan dess like men hon skulle klara det här nu när hon är beredd. Nej, hennes magi hade inte kunnat locka på dess sinne, så något stämde inte.
De olikfärgade ögonen bar en skarp blick, ena havsblått och andra skogsgrönt.

Greppet om sitt vapen och sköld hårdnade, beredd där hon nu började rusa mot besten. Ett vrål kom från den unga, men stadiga kvinnan. Som man kunde se hur hennes väsen vaknade till liv när det erbjöds strid, där rågblonda lockar som slitit sig från flätan allt dansa i vinden när hon rusar mot besten, och eventuellt för att rädda den udda fågeln!

Tofa såg fågeln falla, och hon blev nästan en som fick hjärtat i halsgropen men hennes ögonbryn sköts upp i skyn där hon fick se hur den föll rakt ner på den märkliga besten. Hennes blick orädd, något förvånad men klart orädd där hon skyndar sig mot vargen.
Vargen såg mer obekväm ut med sin ryttare än den såg ut som den skulle ha ont.

Hon tog tillfället i akt och gav den en dominerande blick, märkte hur det inte blev något svar alls! Hennes tunga sköld kom att krascha med vargen som hon kände genast doften av som fick det att sticka i näsan.
Vad i hela friden hade hänt den, hjärtat brast över att se en av naturens under falla på det här viset.

Hon fnyser och kände värken spred sig i armen efter skölden träffat vargen, fick den att rygga av kraften.
Blicken gick från orädd, till sorgsen över att se vad någon gjort mot besten.
Yxan följer skölden kort efteråt och klipper besten vid sidan utan att göra att den ryggar.

-“Min fågel, håll i er.” Rösten mjuk och öm, inte så råbarkad som hon kan se ut. Hon kan se hur besten börja röra på sig, försöka kasta av sig mannen där på ryggen.
Hon slängde upp skölden över sin rygg, fångade sin yxa i två händer. Hon tänkte göra lidandet kort, direkt som chans gavs.