Saskia Belsante

Hon vände sig förvånat när hon nåddes av hans röst, hon backade några steg från dörren för att inte stå i vägen när han sparkade upp den. Hon såg sig omkring, ett utrymme som hon visste att hans förfäder skulle prytt med fina krigsbyten. Men nu levde dessa hästfurstar ifred och rummet var skralt. Stödd mot kryckan stapplade hon in efter honom och placerade sig i första bästa stol. En suck lämnade henne och hon lutade sig mot ryggstödet, lutade kryckan mot ett bord. Hans leende smittade av sig på Saskia och hon log tillbaka mot honom.

“Du har räddat mitt liv två gånger.” Hon hade fått återberättat vad som hänt vid överfallet. “Det minsta jag kan göra är att personligen tacka dig.”  Men traditionen i Iserion var hård, varesig han ville det eller inte. Hon stod i livsskuld till honom och den skulle inte vara återbetald fören hon räddat hans liv. “Du hade inga skyldigheter att göra så, konflikten är mellan mitt blod.. min bror dessa alver. Ändå satte du din egna välfärd på spel…” Men han verkade vara av gott läkekött, om han blivit skjuten så märktes det inte.  Han svingade runt på det tjocka hästtyget som om såren efter pilarna varit myggbett. “.. så för det står jag i skuld till dig… om Haedos behöver… finns Iserion till ert förfogande.” I fall han skulle vilja protestera, skulle hon höja handen och svara. “Det är inget du kan neka, det är mitt Öde.”  Gick man emot Ödet skulle världen falla samman och det skulle bli hemska konsekvenser, i alla fall var tron så i Iserion.

Benet bultade och ömmade efter den långa promenaden, hon sträckte ut det och slängde en blick omkring sig. Sneglade på det smutsiga schabraket på hans säng. Hennes näsa hade vant sig vid lukten av häst efter en dag på benen ute i staden. Men hon undrade ändå om han lyckades få kvinnor ner i den sängen, fylld mest med hästdam, hår och den muskiga stallukten.

Saskia Belsante

Under tiden som han stirrade på henne trummade hon tankfullt med handens ena fingrar mot stolens armstöd. Hemma skulle de varit klädda och stoppade, men är fanns endast en dyna för sittbenen på plats i stolen. År av gnuggade, gnidande och fingrande hade gjort träet mjukt i formerna, infettat och lent. På vissa ställen fanns gropar som vittnade om de där punkterna man gärna gnuggade fingrarna lite extra mot. Hon ryckte på axlarna när hon funderade på vad han skulle varit för man, om han inte gjort det. “Ja, jag måste säga att det är tur att du var den du är i alla fall!” log hon. Men ibland undrade hon om inte hennes värld skulle vara bättre utan männens inflytande… eller hon hon fått lära sig att försvara sig själv. Det var en irriterande sanning, att hon behövde förlita sig på andra för att kunna överleva sådana situationer.

Hennes ögon följde hans rörelser, när han tog upp nål och tråd. Hon tvivlade på att de lärt sig sy av samma anledning, knappast som att han trädde pärlor på en tråd när han skulle lappa ett hästtäcke. “Jag vet inte vad den drottningen skulle göra, mitt intryck av alver är att de ruvar i sina skogsstäder i några hundra år, tills konflikterna blåst över…” Alver var direkt inte omtalade för att vara handlingskraftiga, men rebellerna i skogen hade bevisat motsatsen. “De där rövarna vill åt min bror, för att han brände ner deras skog som börjat krypa över våra gränser och för de vidrigheter han gjort mot den som säger sig vara deras ledare, som tydligen spenderat tid i hålorna under slottet. Det där är inget annat en personlig vendetta som gått överstyr. Hon försökte hävda att hon tala för Iserions alver, men där fanns inte en enda alv från Iserion.” muttrade hon irriterat. Saskia hade inte tid med hatiska och våldsamma alver, inte när de upptäckt en labil mineral i hennes rike. Alverna i Iserion klagade inte, det var bara utomstående alver som klagade åt dem. Förde deras talan, som om de inte skulle ha en egen röst. Befängt!

När han sa att konflikten var hans, himlade hon med ögonen. Allt skulle vara över fort om hon lämnade över Vendrik, det var hon säker på. Men hon kunde inte förråda sitt egna kött och blod. Taktlöst muttrade hon. “Det här är Vendriks fel..”  Hon stelnade till lite när hon hört sig själv och ruskade på huvudet åt allt ihop. “Vad vill du då? Vill du verkligen ha krig?” Han hade ändå verkat vara ganska kamratlig med den alv som hjälp honom. Krig var inte vackert, det vände vänner mot vänner.

“Jag behöver…” började hon och suckade sedan. Saskia var trött på att behöva be om hjälp, det var inget som stärkte hennes känsla av självständighet. “Jag behöver återvända till Iserion, så snart som det går. Eomund, skulle..Vill du- …” Hon ändrade sig snabbt, harklade sig och hoppades att inte hennes osäkerhet märktes. Bara för att hon inte var van att bli nekad, innebar det inte att hon inte blev nervös av tanken att få ett avslag. “Får jag lov att be om er eskort?” 

Saskia Belsante

Hon var en känslig varelse, i alla fall socialt. Sånt som andra inte skulle märka, det uppfattade hon. Saskia märkte den korta förändringen i hans sinne. Saskia trodde inget annat än att han inte önskade något krig med alverna. Därför reste hon sig upp och med lätt haltande steg trippade hon till dörren och knuffade igen den, fort efter att hon spanat ut för att kolla så att ingen såg henne stänga in sig själv ensam i hans rum. När det var gjort så vände hon sig mot honom. Kanske det han ville säga inte skulle vara uppskattat, om någon hörde och förde vidare?

“Om vi ska föreställa bundsförvanter…” Hon lutade sig lite mot dörren, för att foten bultade av smärtan och hon hade inte lust att röra sig, lägga mer vikt på den. “..så ber jag att du talar ärligt med mig.” Kanske hade han goda skäl för att inte önska en upptrappning av konflikterna med alverna? Vänner eller kanske en käresta? Hursomhelst, det skulle bra för henne att veta hur hon kunde stötta honom. Så när han frågar om när hon ville ge sig av, ryckte hon lite på axlarna. “Det är en lång resa, så jag antar att man behöver lite tid åt att förbereda den resan. Och under den tiden tänkte  jag att ni först kanske ville visa ert Mahadwen för mig..?”  Hela riket var omöjligt att göra på sån kort tid, men hon hade inte  fått någon rundtur i staden eller i närområdet än. Folket här och han hade säkert några favoritplatser som han kunde visa henne?

Saskia Belsante

Hon blickade till, ett ögonblick senare slängde hon en blick mot dörren som hon stängt bakom sig och sen mot honom. Hon förstod hur det kunnat misstolkas… Det ryckte till i hennes mungipa och hon kunde inte låta bli att besvara hans pillemariska flin med ett lekfullt leende. “Ah, jag förstår. Han kräver lite mer uppvaktning… Det räcker inte med min eviga tacksamhet. Nåväl… På så vis… “ konstaterade hon högt för sig själv, nickade med ett överspelat fundersamt uttryck över sig och strök sig över hakans imaginära skägg.

Hans charmiga leende och klapp på sängen får henne dock inte att röra sig, hon stod kvar. En aningen mållös över hur oblyg han var. Men det var ganska uppfriskande, att få tänka på något annat. Det var som att det fanns två världar, en som hon stängt ute när hon dragit igen hans dörr. Hon nickar långsamt åt hans ord. “Ja, Ni har självklart hört rätt. Men låt inte det hindra Er, jag är säker på att Ni inte behöver vänta tills min make besöker Mahadwen… Han skulle ändå inte uppskatta det Ni vill visa.” retas hon, eftersom det gick att vända på det han precis sagt.

När han frågar om hon orkar gå, skakar hon lite tveksamt på huvudet. “Det beror på till vart jag ska gå…”  Han slingrade sig och det gjorde henne bara mer målveten att försöka få det ur honom. Saskia ogillade när något uppenbarligen hölls undan från henne. “Men om Ni inbillar Er att jag ska gå någonstans ikväll, får Ni allt bära mig.” utmanar hon med ett flin.