- This topic has 74 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
En liten suck lämnade Vésivas läppar. Att skepnads byta hade aldrig varit något som hon tyckt om. Bara tanken på benen som ändrades fick henne att grimasera. Nästan lite ångestfyllt slöt hon ögonen för att låta den mörkgråa skepnaden av en stingrocka ersätta hennes ben. Kläderna tycktes på något märkligt sätt formas med kroppen och enbart västen och skjortan blev kvar. Hon skulle väl egentligen valt något annat som torkade fortare… Men hon försökte att inte tänka på det mer innan hon i slängde sig in malströmmen och hamnade på andra sidan. Lite yr, som alltid. Försökte hon att få fattningen igen.
Det tog henne ett par timmar, men snart hade hon kommit till den mindre byn vid utkanten av Antrophelia. Byn var vacker på sitt sätt, även om det kanske inte var allt för mycket att komma med. Inte om man var van med Antrophelias livliga liv, eller städerna på land. Hon hade ett hårdare grepp om säcken och rörde sig till vad som verkade vara ett värdshus.
Hon beställde ett glas av det som var starkast. Det värmde bäst. Även om hon inte var kall än, så var det alltid det starkare som var hennes val. Det blonda håret var uppsatt i en fläta som hängde ner längst hennes högra sida även om det såg lite rörigt ut då några få hårstrån hade smitit från flätan. De klarblåa ögonen glimmade till i ljuset av ljuskloten som gav värdshuset sitt ljus – i det annars bäcksvarta havet.
-
Den 21 åriga Luka simmade graciöst omkring runt byn utan något större mål med det hela mer än att flyta med strömmen. Något han aldrig skulle förstå var hur fångad man måste känna sig på torra land. Här under ytan kunde han enkelt bara simma upp till taket om något var fel där och alla ner på bottnen igen likt en fjäder när han fixat det felaktiga. Han undrade hur svårt livet ovan ytan egentligen måste vara för alla. Han må komma från Anthrophelia men hade växt upp utanför efter en flytt hans föräldrar hade gjort, om sanningen skulle komma fram så hade han aldrig ens använt förmågan att gå ännu då han fann sig för närvarande nöjd med livet under ytan.
Efter ett antal varv runt byn hade han bestämt sig för att simma vidare till värdshuset för att få sig något gott att dricka. Han öppnade dörren och simmade in mot baren för att sjunka ner bredvid en ung flicka på en av barstolarna. Beställde en god dricka och betalade utan att riktigt se sig omkring ännu. Efter allt sitt simmande behövde han en upplyftande dryck trots allt. Nöjt tog han en klunk innan han såg sig om, fastnade med blicken på den unga kvinnan bredvid honom. Hur gammal var hon egentligen? “Hallå där, hur är det?”
-
Året var 1415 av Tredje Tidsåldern. Värdshuset “Vanras Skugga” i denna by i utkanten av Antrophelia, men inte långt ifrån Vanratar, var ett ställe med liten befolkning och ett ställe i Korallrevet som inte såg mycket trafik. Medan Vanratar badar i solens ljus kring sommartiderna nådde solens strålar sällan ända ner till djupet. Wreax Situros hade tagit sig långt ut ur centrala Antrophelias buller för att hitta ett lugnt ställe för att planera sina nästa steg, och för att möta en lojal affärskontakt. Vanras Skugga hade varit ett fynd – ett litet ljus i mörkret, vilket skuggorna fritt kan dansa.
Wreax befinner sig i källaren av Värdshuset som byggts in i en grotta under vattnet. Wreax hade förmodligen mutat husets ägare för att få arbeta där i lugn och ro. Hans bläckfiskarmar rör sig stillsamt framåt på vägen ner i källaren i vattnet medan han är bemött av en me’erisisk figur. Me’eriern med uppsyn av en haj i sin undervattensform blir ivrig och talar snabbt.
“Herr Bläckspindel! Jag är hedrad att ni återkommit hit! Jag hade kommit till Antrophelia, men barbarerna är efter mig på land, inte för att nämna det tredje ö…”
Me’eriern blir avbruten av Wreax. “Jag förstår att du hittat det jag bett om.”
“Visst! Rakt på sak, som alltid! Det tog mig månader i Korallrevet, men jag hittade den!”
Haj-lika me’eriern räcker Wreax en medelstor påse med en beskyddande magi som höll det tunna lädret torrt.Wreax studerar påsen belåtet medan han försäkrar att den är väl beskyddad.
“Och du har den andra varan, hoppas jag också?”
“Den var lite svårare att få tag på. Men här är den också!”
Till näst tar me’eriern fram ett vattentätt me’eriskt skrin gjort av korall-likt glas. I skrinet är flera små flaskor med kork som innehöll blod. Blodet var trots att ha varit i flaskan klar-rött och livskraftigt. Wreax är väl övertygad att me’eriern han anlitat slutfört sin del av avtalet.
“Utmärkt. Jag visste att jag kunde förlita mig på dig. Din betalning, för månaderna och några här framöver.”
Wreax räcker me’eriern en hutlös mängd Antrati, som brevid Värdshusets ägares muta såg ut som en förmögenhet.
“Tack, herren! Men jag måste iväg härifrån, snabbt. Jag kan inte bli kvar för länge innan de igen hittar mig med telepatin. Jag måste ligga lågt ett tag.”
“Det har du förtjänat. Och din lön borde se till att du kan försvinna för så länge som det behövs.”
Me’eriern simmar hastigt upp mot dörren till källaren och stormar ut ur värdshuset hastigt, och skyller på att han kommer att bli sen. Värdshusets ägare nickar lugnt, och kommenterar “Han är lite tankspridd han – bry er inte om det.” vilket minskar på förvånaden bland de få andra gästerna i värdshuset.
Wreax är betydligt försiktigare i sin väg ut ur källaren efter att ha försäkrat att hans nyfunna egendom är väl undangömd i en väska fastspänd på höftet, med tunna lederpåsen fäst i ett bälte vid det andra höftet. Men före han hinner ut ur källaren ser han henne.
Vesíva! Det var förbannat! Vad gör hon här? Min närvaro här skulle väcka mycket misstankar hos henne. Jag måste på något vis ut härifrån utan att bli märkt.
Han tar sig tillbaka ner i källaren hastigt men i undervattnisk tystnad. Det fanns ingen annan utväg. För att komma ut måste han på något sätt komma förbi hennes synfält.
Då såg han en till Me’erier på vägen in. Den här var ung, och påminde till vissa drag om en yngre version av honom själv. Som han en gång varit för länge sen, innan Dar Zakhar föråldrat hans sinne och gjort blicken allvarlig. Wreax blir kvar och följer den unga me’erien med sina ögon.
-
Som vanligt värmde den starka drycken och hon skakade lite nöjt på huvudet med en grimars. Eftersmaken var lite mer… sjö och hav än den som hon hade blivit van med i Barastar. För att vara ärlig hade hon inte riktigt förväntat sig att bli tilltalad av någon. Det var däremot en trevlig överraskning och hon sprack upp i ett brett leende.
“Det är bra med mig! Och med dig, främling?” frågade hon och utan att vänta en sekund längre hade hon fiskat upp en kortlek från hennes väska och höll den främstande fram.
“Vad sägs som vi spelar om nästa runda?” frågade hon och lät blicken vandra längst värdshuset tomma bord. Det fanns inte allt för många här, men… vem var det där? Hon visste att det var någon som hon borde veta vem det var. Listan på den var lång. Men vem var detta? Hennes far skulle säkert bli ilsken att hon inte hade lagt mycket intresse eller tid över den tanken. Blicken var fäst på främlingen ett tag med rynkade ögonbryn. Hon måste ju säga något, eller?
“Oj, att du av alla är här!” utbrast hon, som om hon kände personen.
-
Luka vart fascinerad över hur öppensinnad ynglingen bredvid var, glatt fascinerad kan man väll uttrycka det hela som! Vid den plötsliga erbjudan till spel inträffat såg han först ut som en havskorall plötsligt satt sig i ansiktet på honom men kort därefter så sprack han upp i ett brett leende och nickade hastigt. “Bered dig på att köpa nästa runda då!” Sa han glatt. Ja hans yngre själv var inte mycket annorlunda från hans nuvarande men det kanske var en bra sak? Så många ändrades så snabbt i världen de levde i trots allt.
Vid hennes åskådande av omgivningen följde han intresserat hennes ögonvandring och fastnade även han på mannen lite längre bort, vem kunde det vara? Men utan att han ens visste vem mannen var så log han brett. “Åh en vän till dig?” Frågade han henne innan han vinkade muntert till mannen, utan att ens ana att han inte ville bli sedd. “Hej! Vill du spela med oss?”
-
Fan. FAN. Måste ha en förklaring. Eller fly. Men jag kunde inte längre fly utan att avslöja mig till Vesíva. Hon har sett mig alldeles för ofta. Och tydligen var denne en bekant till henne, åtminståne… eller….? Hans reaktion var svår att tolka. Men det här ska gå att tala sig ur. Fadern…
Wreax simmar långsamt fram som om han aldrig varit i gömman. Men hans blick riktas nu enbart på Vesíva och vidgar sina ögon någotlunda artificiellt medan hans leende blir större. Äkta förvåning hade alltid känts som en av de svårare att efterapa på ett övertygande sätt, men han gjorde sitt bästa i situationen. Han kände inte att han hade ett val. “Men av alla personer som man inte väntar sig här ute. Vesíva! Jag var inte säker att det var du! Men vad har du för ärende här? Och vem är denne vän jag inte träffat förut?”
Ja… om jag ställer frågan först så avvärjar jag henne lättare med mitt svar. Och det ger mig tid att tänka…
-
Köpa nästa runda? Som om hon skulle förlora kort spelet. Det gjorde hon aldrig. Det såg hon till. Men hon skrattade bara varmt och ryckte på axlarna åt det hela.
Helvete, det verkade som om han kände igen henne. Så det var så. Allt för många ansikten och namn. Var fan var den gamla farsan när man behövde honom?
“Frågan är väl inte vad jag gör här? Utan vad du gör här.” påpekade hon och drack ännu en klunk av det starka. Smaken hade nästan blivit bättre. Juste! Hon hade inte ens presenterat sig själv. Så hon snurrade stolen så att hon mötte främlingens ansikte och blick igen.
“Ah, juste ja, namn! Mitt namn är Vésiva, vem är du?”
-
Luka betraktade mannen som kom simmandes emot dem med ett pojkaktigt flin spritt över hela sitt ansikte. Han var ju trots allt bara 21 år på den här tiden så det pojkiga satt ju fortfarande smått kvar i honom. Då mannen frågade vem han var så väntade han inte på att hon skulle tala om det med tanke på att hon faktiskt inte ens visste hans namn ännu. “Namnet är Luka!” Sa han till dem båda då båda faktiskt hade frågat och sträckte ut sin hand i tur och ordning för att skaka deras händer innan han satte sig till rätta igen.
“Hur känner ni varandra?” Frågade han nyfiket och såg från den ena till den andre. Hande som vanligt ingen aning om att en av dem inte kunde minnas vem den andre var. Luka hade aldrig varit riktigt bra på subtila ledtrådar.
-
Spela det lugnt, och tålamodigt, Wreax. Du är snart ute härifrån.
“Ja hördu Luka, Vésiva här är min chef på Handelsgillet Bläck.”
Han ler till Luka varefter han vänder sitt huvud mot Vésiva, och säger med en överraskad ton.
“Ja chefen, det är ju så att min far har bett mig att hälsa på kyparen här, som han har känt en god tid.”
Wreax vänder sig till kyparen, och tittar denne menande i ögonen. Han hade ju mutat denne en stund tidigare för att få sköta affärer i lugn och ro. Kyparen bara ler och säger “Absolut! Chronis Situros hjälpte min far hålla detta värdshus stående när vi hade det svårt.”
Wreax ser belåten ut och ler tillbaka till Kyparen och sedan till Vésiva och Luka. “Men ja hörni, på tal om min far så måste jag tyvärr hem till honom nu. Han behöver hjälp då han nyss fått en diagnos på Tuberkulos.”
“Det var trevlig att träffas, Luka!” säger han, och rör vänligt Luka på övre armen. “Och vi ses snart igen, Vésiva!” Han bugar lätt till Vésiva, och vänder sig mot dörren för att lämna värdshuset.
-
Luka, det var ett fint namn. Fast frågan var väl vilka namn som inte var fina. Dessutom hade hon mer vett än att förolämpa någon. Det var inte så man skapade kontakter, det var åtminstone det som hennes far hade sagt åt henne.
“Din chef?” bara orden fick henne att skratta till. Det var inte riktigt hela sanningen. En dag skulle hon bli, men än så länge var det hennes far som var i befäl. Fast det kändes inte riktigt som om allt var rätt till på sätt som han pratade.
“Men i sådana fall, Wreax. Ska vi spela om din löning?” frågade hon, en helt klart utmaning och det fanns inte riktigt rum att säga nej när hon redan hade börjat dela ut korten till tre spelare.
“Och inte kan du göra Luka här besviken!”
-
Luka blinkade till lite förfärat över det han hörde om att Wreax vän hade gått och blivit sjuk och tänkte precis öppna munnen och fråga om det var något han kunde göra för att hjälpa. Vid den här tidpunkten var han enbart ett par år in i sin medicinska utbildning men han kunde garanterat ha en medicin som kunde hjälpa Wreax vän men innan han fann tid att forma orden så hade Vésvia tagit tag i rodret och styrde konversationen.
Hon pushade Wreax till att spela med dem vilket fick en blandad kompott av känslor att sprida sig inom Luka. Visst skulle det vara kul att spela lite men hur skulle det gå för Wreax vän då? Hur sjuk var han? Ja tankar likt dessa fångade upp Luka ofta, satte liksom alltid andras välmående före sitt eget. Han skulle ta tag i det viktigaste först. “Hur sjuk är han? Om du vill kan jag erbjuda en medicin som kanske hjälper honom lite?”
-
Wreax vred sig obekvämt av det hela. Han ville bort så fort som möjligt.
“Det är ju sant Vésiva, men jag räknar med att du kommer att följa i din fars fotsteg. Bäst att vänja sig vid tanken redan före det skett.”
“Men jag är tvungen att vara oartig. Min far klarar väldigt få saker själv, och min väg hem till Antrophelia är redan lång. Men du kommer att få flera chanser att blåsa mig på kortspel!”
“Och jag är säker att vi kommer att träffas någon annan gång, Luka. Och tack för erbjudandet, men vi har redan anlitat god medicinsk hjälp. Tyvärr kan inte mycket göras längre, men min fader har levat ett långt och gott liv. Vi ska göra det bästa vi kan med tiden vi har kvar.”
“Farväl, och på återseende!”
Wreax nickade till värdshusets ägare medan han försvann ut ur dörren och ut i det mörka havet. Från det undervattniska värdshuset var det omöjligt att säga vart han försvann då han blev ett med mörkret.
-Karaktären har lämnat tråden och står över alla följande turer.
-
Lite paff blev Vésiva hon var inte van med att få ett nej. Hon rynkade på pannan och hade lust att muttra några svordomar. I sista sekund lyckades hon bita sig själv i tungan och inte låta de fula orden slinka ut. Hon skrockade till och dunkade lite i disken så att hennes dryck spilldes lite på träets yta.
“Äsch, vi klarar oss kanske bättre utan honom!” utbrast hon till slut med ett flin och placerade korten klart framför sig. Hon log lite brett medan hon tog upp tre kort i sin hand och såg på hennes nya bekantskap.
“Jag hoppas du har spelat Dunk 23 innan?”
-
Luka tittade på Wreax lite pafft men nickade förstående och önskade honom god lycka då han simmade iväg och lämnade baren bakom sig. Han hoppades verkligen att hans far skulle bli bättre men man visste ju aldrig vad som skulle ske. Allt man kunde göra var att hoppas trots allt.
Han vände tillbaka blicken på Vesvia som verkade muttra lite surmulet innan hon dunkade till baren med ett skrockande som fick Luka att rycka till lite av den plötsliga händelsen. Vid hennes fråga så kunde han inte låta bli att dra ett skämt. “Jag vet att mitt hjärta nu har ett dunkande på 23 efter din rörelse, haha men nej jag vet inte mycket om spel så kan du förklara?”
-
Ett litet skrockande lämnade hennes läppar efter hans skämt, inte förstod hon helt vad han menade, men det var ett skämt så långt hon förstod. Hon nickade lite åt det hela sen för att sedan peka på de tre kort som låg framför honom.
“Det är ett simpelt spel, tanken är att du ska komma upp i 23 poäng och spelet avslutas med att dunka i bordet. Du samlar poäng genom att ha kort som når upp till 23. Exempelvis” sa hon och visade sina kort som var en sjua och två åttor.
“Detta skulle ge mig ett poäng. Sedan får du varje runda byta ett eller två kort, för att kunna få ett poäng.” förklarade hon och tog ännu en klunk av det starka sedan stirrade hon ner på botten och såg att det var tomt. Surt. Nu måste hon ju vinna.
-
Luka lyssnade noggrant på hennes förklaring och hummade sedan lite för sig själv. Matte hade aldrig varit hans starka sida men han skulle försöka sitt bästa i vilket fall som helst! Han kunde ju inte bara förlora eller hur? Det skulle NÄSTAN vara lite skämsigt. Inte för att han trodde att hon inte var bra utan mer för att han var äldre och borde vara liiiiite visare i alla fall vid det här laget, haha. Men kände han sig själv så stämde detta nog inte tyvärr.
Han visste tekniskt sätt att han inte borde bjuda henne på en till dryck men då hon kollade så ledsamt i den tomma behållaren så kände han sig nästan skyldig att bjuda henne på lite att dricka. “Vad vill du ha att dricka? Jag bjuder!” Så han glatt medan han vinkade till sig bartendern som snabbt skyndade sig över till dem.
-
Lite förvirrat höjde Vesiva på ögonbrynet. Redan? men hon hade ju inte ens vunnit ännu. Hon skakade nätt på huvudet med ett vänligt leende. Det skulle inte vara rätt.
“För all del, min nyfunne vän, det vore inte rätt du har inte förlorat ännu.” påpekade hon och gjorde en gest mot sitt glas som för att gestikulera att hon ville ha en påfyllning till värdshusvärdne.
-
Luka tittade lite på henne innan den snopna minen ersattes av ett leende. Betydde detta att han behövde förlora på flit alltså? haha Nej men han hade sagt att han skulle försöka så försöka skulle han göra. “Okej då, låt den bäste me’eridian vinna!” Sa han med ett bredare leende och nickade åt henne att börja dela ut korten. Hoppades innerligt att hans matte inte skulle besvika honom nu för det skulle vara pinsamt om något.
“Damerna först!” sa han glatt och gjorde sig redo för spelet.
-
“Vilken gentleman” påpekade Vésiva med ett litet retsamt leende medan hon spanade på sin hand framför henne. Det var allt annat än vad hon önskade ha, allt för höga tal och inga låga. typiskt. Hon log milt och lade ner en kung, för att sedan plocka upp ett annat kort.
-
Luka kollade ner på sina kort han fick och såg en salig blandning vilket fick honom att rynka ögonbrynen lite fundersamt åt det hela. Så en kung var 13 eller hur? Vad var 13 plus 12? Nej det blev för mycket.. För att inte verka helt trög så la han ut sin 2a då lite förvirrad men han visste i alla fall vad 13 + 2 var för något så det kändes helt klart säkrast att börja med. Medan han väntade på hennes tur så räknade han snabbt sina kort för att försöka färska upp minnet en aning innan han kom på att det inte spelade någon roll för han visste inte vad hon skulle lägga ut ännu. Vad stressat!
You must be logged in to reply to this topic.