- This topic has 74 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Det var förstås svårt att tänka på hur hon skulle förklara det. Hur förklarade man för någon hur man andades? Det kände så naturligt för Vésiva och för att vara ärlig var det som om hon alltid hade gjort det. Vilket förstås in var riktigt sant, men nästan åtminstone. Länge nog. Det var åtminstone ett tag upp till ytan.
“Så, vad är det du längtar till att uppleva?”
-
Vid Vésvias fråga så såg han lite förbryllad ut en sekund som om han undrade om hon kunde läsa tankar eller liknande. Efter en kort paus dock som handlade om att samla sig själv så sa han lite hummande. “Ja jag har alltid undrat hur det är att vara torr.. Och hur värme känns. Jag menar jag vet verkligen inget om dessa saker mer än de få gångerna jag havs solat på grundare vatten.. Jag har hört att man bland annat känner sig tyngre och att man inte kan nå saker lika lätt som under ytan? Men jag vet inte mycket mer än historier då jag själv aldrig tagit mig upp på land.” Sa han ärligt medan han förundrat tittade ned på sin fena då han knappt ens visste hur ben såg ut om ärligheten skulle fram.
-
Som om hon kunde känna solen ovanför sig slöt hon ögonen och tänkte på hur värmen skulle kännas vilket fick henne att le lite bredare. Det var förstås svårt att förklara det med, utan själva känslan var bara fantastisk. Hon suckade lätt och nöjt för sig själv innan hon nickade.
“Ja, det är en fantastisk känsla!” försäkrade hon honom med ett litet leende.
-
Luka kände sig både nervös och uppspelt över hur det skulle vara ovanför ytan. Det var egentligen nästan skamligt att han aldrig ens skänkt en tanke på att ta sig upp på torra land.. De flesta i hans ålder hade ju antingen redan varit uppe vid det här laget eller åtminstone tänkt tanken, men han? Nej inte direkt. Ett flutter av bubblor i magen fick honom att öka takten med ett leende som spred sig på hans läppar. Tyckte sig nästan känna av hur vattnet blev aningen varmare ju högre upp de kom. De hade en bit att simma trots allt men snart skulle de vara framme!
“Vad finns det för något att akta sig för på ytan?” Frågade han nyfiket. Det kunde väll inte vara allt för mycket.. eller?
-
Det varma vattnet kändes skönt och fler och fler fiskar tycktes finnas omkring dem. Lite fundersamt höjde hon sin hand till sin haka och kliade den något förbryllat. Vad fanns inte att oroa sig för på ytan? Men om hon sa det skulle han nog vända om på störten, nej det var bäst att inte säga hela sanningen.
“Åh, det finns lite busar och några… djur som inte är allt för vänliga.” sa hon med ett litet leende.
-
Luka funderade över ordvalet hon använt sig av ‘busar och djur’, ja det lät väll som hemma nere i det blå det verkade finnas oavsett vart man befann sig. Så med det log han bara glatt och gjorde en liten bakåtvolt i vattnet innan han simmade uppåt igen. “Så länge som du förvarnar mig vad som är farligt eller inte” Kvittrade han glatt medan han nu kunde se hur solen närmade sig dem snabbare och snabbare. Vilken sekund som helst skulle de nå ytan och allt det nya, spännande som det medförde!
-
Om det fanns tid att förvarna. Men de orden fastnade på Vésivas tunga, för vad det egentligen någon idé att skrämma upp honom mer? Nej, det skulle gå fint. Eller?
En stund senare bröt Vésiva vattenytan och hon drog ett djupt andetag, det var som om hon drunknade i vinden som ven ovanpå men snart verkade hon vant sig och slöt ögonen mot solen. Värmen var skön mot hennes hy och hon kunde inte annat än att njuta för ett par sekunder. Innan hon rörde sig mot den lilla plätt av land som stack ut en bit ifrån dem.
“Sådär!”
-
Luka bevittnade hur ytan snabbt närmade sig dem och han kände hur hjärtat hoppade över ett slag då huvudet skulle brista upp ovanför ytan. Det var en udda känsla var det minsta man kunde erkänna då huvudet brast igenom det välkända blå för att bli slaget av en kraftig vindbris. Vaaaa?! Hans blöta ansikte såg sig storögt omkring som om detta var något mystiskt som man inte alls förstod sig på.
Solen nästan stack i hans undervattenshy medan svalkan av vinden redan nu hade fått hans hy att torka. Han fann inte ens ord för hela situationen då han bokstavligen aldrig varit torr förut. Han var helt fast i sin förvirring då han ryckte till av Vésvias ord och snurrade runt mot henne. Puzzlade ihop vad hon menade genom att följa hennes blick mot landsytan en bit från dem.
Det nästan knöt sig i magen på honom men han kunde även känna fladdrandet av fjärilar i magen vid blotta tanken på att för första gången ta sig upp på torra land.
“Jag är redo!” sa han nästan lite andlöst innan han började simma mot landsytan framför dem.
-
Jag är redo! Ord som egentligen skulle göra Vésiva mer lugnande och börja följfulla sitt löfte. Men ärligt talat, gjorde det henne nervös. Vart i helvete började man någonstans? Vad var det nu hennes far hade sagt åt henne?
“Det är inte så svårt som det ser ut… egentligen är det väldigt enkelt. Kalla det instinkt!” sa hon och drog sig upp på stranden med ett uppmuntrande leende åt Luka.
-
Luka tittade runt omkring sig och kände den förbryllande känslan av att hans ansikte torkade vilket var en både skrämmande och utmanande känsla för någon som ALDRIG varit torr förut. Han vände sig om mot Vésvia och såg fascinerat på henne innan han simmade efter och drog sig upp på den solvarma, men blöta sanden. Fenan skimrade i solskenet ovanför både av vattnet och fjällen och lika fascinerat så kände han torr sand under sina snart torra händer. Fascinerande!
Vid Vésvias ord så såg han på henne uppspelt innan blicken vändes tillbaka på fenan igen. Skulle han bara tänka ben? Skulle det ens fungera så? Sen lämnade han ifrån sig en flämtning då han inför sina egna ögon såg hur fenan tappade sin färg och ändrades till hudfärg sen hux flux hade han ett par ben?! Vaaaaaaaaaa?!
-
Vésiva såg chockat på transformationen. Trots allt trodde hon verkligen inte att det skulle vara så lätt. Hon skrattade lätt för att sedan dra lätt efter andan och kom på att hon kanske skulle säga åt honom att andas. Trots allt var det inte lika noga under vattnet – eller ja, det var väl kanske inget han gjort förut.
“Glöm inte att andas…!” sa hon med ett litet leende och klappade honom glatt på ena benet.
“Men fantastiskt…!”
-
Luka kunde inte tro sina egna ögon då hans fina, svartvita fena var borta och nu ersatt med ett mar hudfärgade ben som såg lite ut som om de blivit överkörda av en droska md tanke på hur han hade dem vinklade. Han hade inte heller trott att det skulle gå så lätt och med fascination så rörde han lite på tårna framför sig vilket kändes OTROLIGT läskigt för att enbart peta på hur läskigt det hela var nu. Så spritt språngande naken satt han bara och kollade på sina bleka fötter. Det var nästan så att de bländade honom där han satt.
Vid Vésvias ord om att komma ihåg att andas så drog han ett förvirrat andetag då han helt glömt bort att andas under hela stunden han suttit där vilket gjorde honom rätt så yr om han skulle vara ärlig. Det flimrade framför ögonen på honom men efter ett par till andetag så fick han igång andningssystemet och flimrandet upphörde. Vad i hela?!
“Det här är så.. skumt..” Fick han lite andfått fram med de omaka ögonen fästa på de ryckande tårna. Jösses..
-
Vésiva kunde inte annat än att nicka åt vad Luka sa. Det var skumt. Även om ordet kanske inte var den bästa matchningen för situationen. Kanske man rent utsagt kunde kalla den absurd? Hon skrattade lite lätt åt det hela för att sedan klappa honom på benet igen.
Han var naken. Förstås skulle hon tänkt på det innan men inte hade hon tänkt på det. Hon rodnade lite och kliade sig lite obekvämt i sin nacke för att göra en gest mot honom.
“Du borde… kanske hitta något att skyla dig med?”
-
Luka hade inte haft en ända tanke på att man skulle bli naken när man förvandlades men ju mer han tänkte på det ju mer logiskt var det ju. Såvida man inte kunde frammana kläder liksom så var det ju helt klart så att man skulle bli näck. Men då Vésvia verkade bli generad över det hela så gjorde det inte Luka någonting, inte direkt så att han någonsin haft kläder oavsett men han ville ju inte låta Vésvia bli generad heller. Just därför, för hennes skull, skylde han sig själv så gott han kunde medan han tittade sig runt omkring.
“Med.. vaddå?” Kunde han sedan inte låta bli att undra, han hade ju inte alls behövt tänka på det här förut helt enkelt.
-
Det var väl just det, men Vésiva visste inte riktigt vad som skulle kunna skyla Lukas kropp. Till slut mindes hon att hon hade en större kjol i sin väska och hon öppnade sin säck för att slänga en blå kjol till honom med ett varmt leende.
“Här! Ta den här så länge” sa hon och nickade lite uppmuntrande lätt åt honom.
“Så får inte människorna röda kinder!”
-
Då det blå tyget träffade honom tittade han lite förvirrat på det då han självfallet aldrig hade haft på sig kläder förr. Höll det i famnen lite undrande medan han försökte lista ut vart han ens skulle börja. Det var en ring av tyg, så långt fattade han i alla fall medan han klumpigt lyfte ena benet för att trä tyget över det, sedan under det innan han till sists listade ut att benet skulle IGENOM tyget. Han lirkade igenom det andra benet med och till slut var han klädd i den blå kjolen. Helt ovetandes om att den inte egentligen var till för män.
“Detta är rätt bekvämt.” Sa han medan han slätade ut tyget i sin famn. Var det så här det kändes att ha kläder på sig? “Okej…Så hur går jag på dessa?” Undrade han sedan där han testade rörligheten i sin förra fena som nu var separerade och kändes ofantligt mysko i allmänhet.
-
Ett litet roat leende fanns på Vésivas läppar över hans kommentar – och hon fann inte att hon hade hjärta nog att säga som det var att det egentligen var till för män. Men vem vet, kanske det skulle finnas någon civilsation som hade det för män också.
“Eh… Jo du placerar den ena efter den andra. Så här!” sa hon och gjorde en gest ned mot sina ben där hon långsamt började gå framför honom för att sedan hålla ut handen mot honom för att hjälpa honom upp.
-
Luka studerade hennes fötter intensivt där hon gick framför honom. Så en och sedan den andra och fortsätta så? Han kände sig inte helt beredd när den hjälpande handen sträcktes ner till honom men han tänkte inte fega ut nu! Han var ju redan på land eller hur? Han greppade tag i hennes hand beslutsamt innan han tog sig OSTADIGT upp på fötterna. Stod där likt en bambu i storm och svajade till höger och till vänster. “Gud vad skumt det här är!” Sa han pafft med STORA tonårsögon fästa på Vesvia. Nu kom den där typiska tonårskaxigheten som alla pojkar verkade äga och han släppte hennes hand för att stolt ta ett steg.. för att sedan finna sig med ansiktet tryckt mot sanden igen… Aj då.. Inte like lätt som det såg ut…
-
Vésiva kunde inte rå för att ge ifrån sig ett bubblande skratt. Hon hade nästan hållit andan när han släppt hennes hand. Skulle han klara det? Svaret visade sig snart och hon var inte allt för förvånad.
“Åh… det kommer att bli bättre med tiden!” sa hon samtidigt som hon drog efter andan för att hindra sig från att skratta igen och höll ut handen åt honom. Åtminstone var de på land, med ben. Något som hon hade varit rädd för. Och ännu hade ingen lagt märke till dem. Tur var kanske det!
-
Med sand som prydde hela ansiktet på honom så kunde han höra sin väns glada skratt över hans egna olycka där han vänt sig och satt förbryllat på en ny plats igen.. Jo han hade ju säkerligen tagit sig en halvmeter i alla fall, alltid något! Han log lite generat mot henne där hon försäkrade honom om att det skulle bli bättre med tiden. Han hade ju aldrig ens fått fram ben förut trots allt så att använda dem var ju inte det naturligaste för honom, haha!
Han tog hennes hand igen och tog sig upp på fötter, släppte henne inte dock med tanke på vad som hänt bara ett par sekunder tidigare. Han drog ett andetag innan han talade igen. “Så en fot i taget.. låter ju inte så svårt men svårt är just vad det är” Skrattade han lite generat fram där han höll tag i henne, stadig som vatten som han nu var. Svajade lite på dessa människoben. Sedan tog han ett steg, bara ett, som antagligen såg rätt roligt ut innan han när han var säker på sin hållning tog ett steg framåt med den andra foten. Han var väldigt ostadig på benen men klarade det i alla fall nu när han höll tag i sin vän. Spännande grejer det här!
You must be logged in to reply to this topic.