- This topic has 74 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Hans grepp om hennes arm var lite hårdare för varje steg. Hon bet lite i sin läpp, som för att hindra sig själv att säga någonting. Eller för den delen att skrika till. Hon ville inte skrämma honom till att inte fortsätta det som de höll på med. Trots allt var det ettsteg framåt.
“Se där! Det ser bättre ut och du har inte ansiktet tryckt ner mot marken!” utbrast hon med ett bubblande skratt – ett som inte var hånanade överhuvudtaget.
“Snart kan du väl springa lika gärna!”
-
På rangliga ben hade Luka släppt Vesvias stackars arm och såg nästan ut som ett föl som precis lärde sig hur man gick, för ja.. det var så gått som det han faktiskt var. Fast mer en fisk på torra land. Det var kanske tur att de var ensamma på den här platsen då synen av tonåringen på rultiga ben och iklädd kjol helt klart skulle sätta förbipasserande i gapskratt. Fjällen tänkte självfallet fortfarande hans rygg trots att han växt fram ett par ben. Han hade sina anledningar till att inte visa sin ryggtavla utan fjäll trots allt.
“Ja du!” Nästan jublade den lilla Luka där han spatserade omkring på mystiska ben, säkrare i sina rörelser vid varje steg han tog. “Det här är otroligt häftigt!” Sa han innan tonåringen sparkade lite sand framför sig vilket nästan fick honom att jubla. “Såg du?!” Undrade han upphetsat och sparkade lite till sand upp i luften. Wow..
-
Ett litet skratt lämnade Vésiva igen. Egentligen hade hon inte sett att det här skulle leda till detta. Det här var faktiskt roligt, uppfriskande nästan. Hon skakade på hvuudet och såg på sanden som hade sparkats upp i luften. Intressant var det åtminstone. Hon satte sig ner i sanden, som var så mjuk och varm efter solen hade gassat en hel dag.
“Det är det, inte sant? Två världar, tillgängligt för oss.” sa hon med ett snett leende, det var det som hennes far hade sagt åt henne och en av anledningarna till varför Bläck gick så bra. EFterfrågan på deras varor… För vem skulle annars nå sådana djupa hav? Mörkret som dolde en hel civilisation så länge.
-
Luka hade inga tankar på att sätta sig ner igen, inte nu när han löste motoriken med ben och allt liksom. Det kändes overkligt att gå på detta sättet och helt klart vart man genast mycket tyngre ovanför ytan med! Han stannade upp i sitt nästan skrittande för att lite vingligt sätta sig på huk för att betrakta en blomma som växte där nära roten av ett träd. De hade ju havsblommor de med men det var helt klart inte samma som landsblommor! Vid hennes ord så tittade han bort mot henne där hon satt i den varma sanden lite fundersamt. “Jo.. jag antar det stämmer! Enligt min far dock så har vi inget på land att göra, kanske en av många anledningar till att jag bosatte mig själv.” Han log aningen även om man kunde se att han fick tvinga fram det. Fjällen på hans rygg glimmade i solens strålar, fjäll han garanterat inte skulle tvinga att försvinna.
-
Likaså glimmade Vésivas blåa fjäll i både ansiktet, rygg och armar. Även fenorna på armarna tycktes vara kvar. Trots allt var det hennes identitet och istället för hennes far som dolde sin me’er skepnad för de två benta. Hade Vésiva aldrig gjort det – tvärtom såg hon fördelar att inte göra det.
“Det finns väl en sanning i hans ord, men jag anser att det är allt för lockande ovan jord” sa hon med ett litet skratt och grävde ner sina händer i den varma sanden och sina fötter med.
-
Luka kunde inte annat göra än att hålla med, trots att han var så tung ovan ytan så var detta en underbar känsla utan tvekan. Värmen var nästan överväldigande då han senderat ett liv långt nere på den kalla havsbottnen men på samma gång var det underbart att faktiskt vara varm och för en gångs skull torr. Det var en otrolig känsla som han aldrig någonsin fått ta del av förr, varmaste han hade haft var grundvatten under sommartid trots allt. “Jag önskar jag hade gjort detta tidigare! Det här är verkligen trevligt.” Sa Luka ärligt där han satt för att sedan falla bakåt i den varma sanden med armarna utsträckta åt var håll. “Hur många gånger har du varit uppe på ytan?”
-
Förstås var det ett stort steg att ta sig till ytan – om man inte riktigt visste hur man skulle gå till väga. Eller för den delen hamnade med fel sorters folk. Kunde det vara svårt att överleva.
“Åh… Jag har varit uppe här… sedan barnsben. Jag följde med min far tidigt i hans resor till världen ovanför.” sa hon med ett litet drömmande leende. För det var en lättare tid, även om det fortfarande inte var allt för svårt hade åldern och dess ansvar börja sätta sina spår.
“Fast du måste passa dig…! Det finns folk som vill utnyttja oss.”
-
Han log glatt mot henne när hon berättade sin lilla historia då hon verkade tänka tillbaka på det som ett lyckligt minne vilket i sin tur gladde honom själv. Lyckliga minnen förtjänade alla att bära på som man kunde tänka tillbaka på under sina mörkare stunder i livet. Glädje var vad man gjorde det till och alla behövde flykten ibland att tänka tillbaka på något gott, till och med han själv. Han hade ju inte alls varit väl behandlad under sin uppväxt så goda minnen, oavsett hur små, var något som var värt mer för honom än rikedomar. Sedan kom hennes varning vilket fick honom att se lite charmigt förvånad ut som om han inte riktigt förstod varningen. Självfallet visste han mycket väl hur vissa personer betedde sig men han hade sedan en tid tillbaka valt att fokusera på ljuset i livet, inte mörkret.
“Det finns personer till allt, men jag föredrar att tro gott om folk tills motsatsen är bevisad.” Sa han glatt men naivt medan han borrade ner fötterna i den varma sanden. Så… mysigt ~
-
Åt hans naiva svar rynkade hon lätt på ögonbrynen. Kanske var det lite som att se sig själv när hon hade varit mindre en gång. Innan hon hade mött alla mörka och konstiga typer som verkade gömma sig i både skuggorna och i ljuset. Det verkade inte riktigt som om det fanns någonstans att gömma sig. Hon skakade tyst på huvudet.
“Nej… Lyssna på mig! Det finns människor som du ska hålla dig borta ifrån! Folk som vill utnyttja dig!”
-
Luka blinkade till lite förvånat då han inte verkade förstå detta uppenbara ting, utnyttja? Han vart tyst en sekund. Hur visste man ens om man blev utnyttjad? Det hade han ju ingen aning om, i hans värld så var ju alla i grund och botten goda så kändes fel och oartigt att anta att någon hade elaka avsikten. “Hur vet man skillnaden då?” Undrade han därför lite tyst medan han placerade hakan mot sina knän, nästan likt en hundvalp.
-
Frågan var nästan löjlig. Hur man visste…?! Faktum var att Vésiva inte riktigt var säker själv på hur man visste. Eller om det var en fråga om smak. Kunde inte de som… nå. Det blev väl för djupt för att ta det nu och hon gjorde en gest framför sig, som tyvärr speglade hennes irritation även om hon inte ville det.
“Vanlgitvis vet man inte det – förrän det är för sent!”
-
Jo Luka var helt oduglig på att fatta illasinnade upptåg så Vesvias irriterade svar hjälpte inte alls. Han log lite ursäktande dock då han märkt att frågan irriterat henne och kliade sig lite besvärat i nacken. Jo han visste inte direkt vad svaret hade varit på hans fråga och inte hjälpte det honom tyvärr heller men han skulle göra vad han kunde. “Förlåt, är inte direkt bra på att se de illasinnade.. men jag ska göra mitt bästa. Jag kan inte hjälpa att bara se det goda i folk.”
-
Lite förvånad över hans ord var hon. Var hade den här personen levt hela sitt liv? Under en sten? Alla hade väl på något sätt mött något slags motsåtnd i sitt liv? Hon skakade på huvudet åt hans ord för att skratta lite för. Hon kunde inte rå för det. Det kändes bara så bissart. Vad skulle hon ens säga?
“Låt ingen utnyttja dig bara, okej grabben?” sa hon till slut med ett ursäktande leende.
-
Jo kanske var det inte svårt att förstå Luka’s synvinkel om man visste vad han gått igenom men nu var det ju inte så att han brukade dela med sig av vad som hänt honom under hans barndom eller hur? Han lutade helt hakan mot sina knän och såg ut över det glittrande vattnet framför dem. Kändes overkligt att vara på land men även overkligt att inte förstå sig på vad hon menade. Ljuset fanns väll i allt trots allt? Hade han inte mött tillräckligt med mörker för en livstid redan? Nu var mörkret borta och han ville att det skulle förbli borta med. En ljummen vind svepte det fuktiga håret över hans ansikte och ett svagt “hmm..” lämnade honom som om han funderade tungt på vad som hon hade sagt åt honom. Hur skulle han veta dock?
-
När han inte svarade henne blev Vésiva lite obekväm och kliade sig själv i nacken. Nervöst. Hon hade aldrig trivts i tystnaden och var väl en av de saker som skillde henne och Neyir åt. Hon harklade sig, då hon fortfarande inte hörde något ifrån honom på några minuter och sparkade upp lite sand med sin ena fot.
“Det… det kommer bli mörkt snart. Ska vi tillbaka till… byn?” frågade hon, lite försiktigt som om hon inte riktigt visste om det skulle förstöra någon av hans tankegångar.
You must be logged in to reply to this topic.