- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 9 månader sedan by
.
-
Havet vilade lugnt kring Spillerhamn, glittrande som utspilld metall. Inte alls berörd av allt oljud som skedde på ön. De många personerna som irrade omkring på jakt efter ett kap, en ny besättningsman eller bara den senaste skattkartan. Ifrån barnhemmets fönsterglugg hade alltid Eili tyckt att de såg ut som små myror som trängdes på de smala gatorna mellan husen som reste sig högt över böljorna. Fast så här på nära håll – tenderade de att vara lite större. Fast kvinnan vid namn Eili var vanligtvis ett huvud högre än de flesta som passerade förbi henne. Det gjorde att hon hade god sikt framöver – när hon inte var i sina egna tankar förstås och missade en person eller gick in i ett stånd.
Fast nu verkade hennes havsblåa blick ha fastnat på ett par män som satt och spelade tärning på gatan framför henne. Det verkade som om den ena mannen hade förlorat mycket av det han ägde men han ville ge det ett försök till och drog fram ett papper som glänste i solens sista strålar. Likt en kråka, som sökte efter skinande saker hade Eili svårt att släppa det. Så vackert.
”Inte värt ett kast till? Detta min gode herre är en karta som leder till glömda rikedomarna i Talanrien!” utbrast mannen som höll kartan upp för den andra mannen. Det lät inte allt för dumt med lite extra mynt tänkte Eili medan hon strök handen i sin ficka där flera skimrande stenar fanns och hennes lilla svarta bok där hon skrev upp allt som hon någonsin hade tagit. Allt ifrån första äpplet som hon hade stoppat i sina stora fickor.
Fickor var någonting hon inte hade ont om. Från tidig ålder hade hon förstått att man aldrig visste vad som skulle kunna komma bra till hands. De mörka byxorna hade flertals fickor som hon hade sytt fast i de olika tygremsorna som hon hade hittat på gatan, förutom det var de istoppade i ett par höga stövlar som hon också hade en tendens att gömma några stenar och örter i. Hon hade en sliten skjorta, som en gång i tiden såg ut att ha varit vit. Även om det var tveksamt med den inbitna smutsen och fläckarna som täckte den. Håret var trassligt och i en ljusbrun färg som i rätt solljus hintade i en bronsröd färg. Kvinnan i sig var en robust och storvuxen kvinna som bakifrån skulle kunna misstolkas att vara en man.
Flera rop och åsikter kunde hon höra hur åskådarna fick ur sig. Satsa! Är du dum i skallen, lurendrejerier! Men tänk på guldet! Eilis blick var fortfarande på kartan som glänste, nästan lite som förtrollat. Kanske… det skulle vara värt att låna? Vad var felet med det egentligen? Låna och sedan ge tillbaka.
-
De som rörde sig runt Spillerhamns lönnkrogar visste att där Eili var så var inte Aeaea långt borta, och detta var sant även nu. Hon var dock mindre iögonfallande än sin syster – kanske då främst för att hon var betydligt mindre än sin syster. Många var de som sagt att de två omöjligt kunde vara släkt, men de kom från samma mor, och enligt henne (innan hon dött) samma far, men just den detaljen slog även Aeaea som en aning otrolig – och det fanns mer än en person som kallat henne naiv. Dock aldrig hon själv! Hon föredrog att se sig som en obotlig optimist.
Hon såg ned på Eili med ett glatt leende, från där Aeaea var uppflugen på ett hustak. Det var inte helt ovanligt för den nätta kvinnan att ta sig runt på just detta vis – för det första hade hon aldrig sett något högt och inte tänkt ‘Dit upp vill jag’, men för det andra så var hon som sagt betydligt mindre än sin syster. När hon rörde sig på gatan så var det svårt att se över andra människor, och på en plats som Spillerhamn så var det inte ovanligt att hon blev knuffade och puttan än åt ena hållet, än det andra. Att hoppa mellan taken var helt enkelt mer praktiskt.
Dock så rynkade hon strax sina ögonbryn när hon såg att Eili hade sin blick på något helt annat. Nyfiket så sökte Aeaea efter vad som stulit hennes systers uppmärksamhet… och fick syn på de spelande männen. Leended vändes till något mer busigt än glatt. Med ett vågat språng så kastade hon sig till nästa hus. Kraffsandet från hennes läderklädda fingrar försvann i sorlet från gatan då hon rörde sig i position så hon kikade över takkanten över mannen med kartan. Därifrån så vinkade hon till Eili. I position om systern ville försöka något.
-
Var det? Eili kisade med sina ögon mot taket och fick syn på sin syster. Det dröjde inte länge förrän blicken vandrade mot kartan igen. Hon tog tag i det stora hattbrettet och lyfte sin hatt för att klia sig något. På bakhuvudet kunde hon känna ärret som var efter att hon hade ramlat ner från ett tak som en liten tös. Sedan dess hade hon inte tänkt sätta sin fot på något som var högre än ett trappsteg i taget. Därför hade systerns fascination aldrig riktigt varit något som hon förstod sig på. Bara tanken på höjden och fjärilarna i magen som dök upp så fort hon såg höjden framför sig gjorde henne illa till mods.
Lyckligtvis behövde hon inte tänka allt för mycket på det, för några män knuffade till henne i sin väg till ett värdshus så att hon hamnade i herrarnas spel. Tärningarna och korten skingrades och kom ifrån de specifika postionerna som männen så varsamt hade lagt ut för att få en vinst. Om inte männen som knuffat henne redan hade försvunnit hade hon hojtat till högt – åtminstone tills männen höjde rösten och ifrågasatte henne. Fast hon hann inte riktigt tänka på det, för nu hade hon istället två andra män som verkade röda av ilska för att hon hade förstört deras spel. Hastigt plockae hon upp hatten och kände till sin förvåning att det var ett pergament under. Kunde det vara… kartan?
Eili tog ett hårdare tag om kartan och dolde den fortfarande under sin hatt som hon pressade emot sin kropp medan hon reste sig upp till en mer sittande ställning med ett böjt huvud. Hon kunde känna kallmetall i sina fingrar, men var det verkligen stöld då ödet tycktes vilja att hon skulle ha både mynten och kartan? Hon svalde nervöst – det här var inte en situation hon frivilligt hade velat sätta sig i.
“Åh… Jag ber så hemskt mycket om ursäkt mina herrar…!” utbrast hon till en början och började med den andra handen att försöka att ordna korten och allt som det hade varit innan.
-
Aeaea log glatt då systern såg upp på henne, innan hon såg ned på spelet och kartan igen, nyfiken på hur det hela skulle gå vägen. Det såg definitivt spännande ut… Hon undrade lojt vem som skulle vinna den, och vad som skulle hända sen. Skulle den mannen dra ut på äventyr och hitta skatter och rikedommar? Var skatter och rikedommar samma sakt? Varför var de två olika ord? Aeaea rynkade på ögonbrynen för att fundera igenom det…
Funderingar som snabbt blev störda då kaos utbröt under henne. På något vis hade Eili stött till bordet, och där uppstod nu en riklig kallabalik. Aeaea kisade och försökte få syn på var kartan hade tagit vägen. Den låg inte på bordet längre. Var hade den kunnat… Men. Där var Eilis hatt. Hon gav den en misstänksam blick då systern plockade upp den. Hatten var sådär löjligt stor. Skulle kartan påmända få plats där under?
Visioner av äventyr löpte framför Aeaeas ögon, men nu var det inte mannen som utförd dem, utan systrarna. Tillsammans. Skatterna och rikedommarna kunde vara deras, och varför inte? Hon hade velat iväg från Spillerhamn länge nu. Kanske… kanske…
Men männen erkade bra upprörda, och systern i trubbel. Nåväl. Det beslutet fick vänta. Aeaea ar tvungen att hjälpa sitt blod. Hon sträckte ut en hand framför sig, och viftade med sina fingrar, som att hon styrde en osynlig marionette. Kallade på den där kalla känslan som låg djupt i hennes bröst, och pressade ut det i fingertopparna. En distrakton. Hon skulle få männens skärp att gå upp så de inte kunda jaga systern…
Som så ofta skedde när Aeaea skulle kalla på sina krafter gick det dock fel även nu. Istället för att skärpen gick upp på männen, så visade det sig att när bordet skakade till så hade oljan från lampan som stod därpå spillt ut framför männen, och den oljan antande nu i en häftig eld som slog upp som ett flammande moln framför dem och tvingade männen att ta ett steg tillbaka. Aeaea bet sig frustrerat i läppen. Det var inte det hon försökt göra! Men å andra sidan steg männen iväg från Eili….
-
Ett litet förvånat pip kom ifrån Eili och hon hoppade hastigt bakåt – in i folkmängden igen. Det var svårt att inte låta blicken vara fäst i den sprakande och ilskna elden. Fast sedan kom hon på att det inte var en bra idé att andas ut och hon ruskade på det stora huvudet och satte på hatten på huvudet för att börja röra sig bort ifrån kortspelet. Hon sprang inte – men det gick trots det rätt fort med hennes stora steg. Snart slank hon in i ett av de mörka hörnen i Spillerhamn och stannade för att lägga sina händer mot sina knän och kisa uppåt. Var kunde systern vara?
För det måste trots allt vara hennes sätt att skydda henne – något som Aeaea många gånger gjort innan. Hon sträckte på sig och lutade sig istället mot tegelstensväggen och lät sin blick vandra uppåt. Förhoppningsvis skulle Aeaea vara där snart med sitt tryne.
You must be logged in to reply to this topic.