Aelis vände långsamt sin blick mot Triskian igen när han talade om att hitta ett ställe i världen för henne. Blicken var oförstående; detta var hennes plats i världen, ett hem var det nog inte, men en plats – kunde det finnas plats för henne någon annanstans i världen? Hon tillät sig att försöka föreställa sig den plats denne alv kom ifrån, en plats utanför Tharmad, men hon fann det svårt. Där måste finnas kött i alla fall, och färgglada textiler om en skulle döma av hans kläder. Hennes tankar varndrade och hon upptäckte att hennes blick hade fastnat vid honom. Hon väcktes till liv igen av hans nästa kommentar.
Hon sänkte blicken igen och allt eftersom hans utläggning fortgick sjönk hennes hjärta. Hans hållning gjorde inget för att mildra den nedslagna känslan. Det smärtade henne att höra honom benämna hennes magi som mörk – trots att hon visste att det också var den allmänna ställningen för folket i trakten. Hon kunde kanske hålla med om att magin var smutsig, men mörk? De förstod inte! Skulle han förstå? Det verkade som att han redan hade en uppfattning. Hon gjorde en bitter min, teg en stund. Kanske var detta chansen att förklara, rentvå sig på något sätt?
Medan hon funderade gick det upp för henne att hon nog var vilsnare än hon föreställt sig. Hon sänkte huvudet ytterligare och snart hävdes hennes kropp i dåligt återhållna snyftningar. “Vi ville bara hjälpa… Mäster Anshar, han var så nära att lösa det!” Hon såg upp och tårarna gav hennes isigt blå ögon ett nästan silvrigt intryck. “Han var så nära att frigöra denna plats från farsoten som plågat den, oss, så länge!” Hon rynkade ögonbrynen. “Varför skulle det vara dåligt… Mörkt?”

Ja, hur skulle hon – en ensam, menlös jänta som knappt kunde föda sig själv, hjälpa Tharmad? Hur skulle han – en skröplig, halvgalen gammal man, kunna…? Hon stannade upp i tanken. Det gick upp för henne mer och mer nu vem mäster Anshar varit, det han höll på med. Han hade alltid sagt att döden var inte att leka med, särskilt odöden. Hon kunde inte få det att gå ihop – då det var precis det han gjorde. Han försökte förklara att det han gjorde var för världens bästa, han försökte hitta ett “botemedel”, ge de odöda sitt sinne åter. Men ju längre åren gick började hon ana att han lurade både sig själv och henne – han njöt av makten han hade och drog ut på experimenten på de odöda. När han sedan dog var det som att dessa tankar skuggats av hennes förtvivlan över att vara ensam i världen, förtvivlan över att det lovade botemedlet aldrig blev färdigställt. Hon såg honom bara i ljuset av en frälsare och ja – hon hade ämnat återuppliva honom… Men hur skulle hon kunna förklara allt det här för Triskian – representanten för Det Tredje Ögat?
Hon sänkte huvudet igen medan han talade och grät utan återhållsamhet nu, som ett utskällt barn. Hon önskade hon kunde gömma ansiktet i händerna, men vände istället kroppen bort från honom.
Innerst inne kanske hon förstod, men frågorna spann runt i hennes slitna sinne som en orkan över den döda slätten:
“Men vad är skillnaden?” Hasplade hon desperat ur sig. “Vad… Vad är skillnaden mellan liv och odöd?” Hon snyftade ljudligt. “Varför är det ena av godo och det andra av ondo? Varför är det ondskefullt att vilja göra gott?”

Aelis ryggade först tillbaka när han kom så nära, osäker på vad han tänkte göra. Men även om han varit så barsk tidigare verkade han inte hotfull nu – hon lät honom fortsätta. Hon var spänd som en bågsträng, men näsduken var så mjuk mot hennes kind, beröringen var så mjuk. Det var länge sedan någon berört henne på detta vis – om någonsin. Hon slappnade märkbart av igen och mötte tacksamt hans blick. Tårarna hade skapat bleka ränder genom den till en början omärkbara smutsen på hennes kinder, och när han torkade dem bildades bleka fläckar på hennes kindben.

Hon fick en kort skymt av smutsen som hamnat på näsduken och kände sig plötsligt smutsig hela hon – som om hon aldrig kunde tvätta bort blodet på sina händer. Hon förstod plötsligt på något vis hur illa det var – det hon hjälp gubben med, det hon själv gjort. Att möta Triskians klara rena blick på detta vis gjorde henne plötsligt djupt skamsen. Kanske hade han rätt? Kanske var det ondska? Blodiga, smutsiga minnesbilder spelade i hennes sinne. Kunde sådant tvättas bort? Förlåtas?

Plötsligt var det som att inget av allt detta hemlighållande spelade någon roll längre. “Han… Vi… Gjorde så fruktansvärda saker där nere! När jag var liten var det som en läskig saga med ett gott slut som snart skulle komma, men jag tror inte att han någonsin hade kunnat hitta ett botemedel…” Rösten brast i slutet av meningen. Det gjorde så ont att erkänna det hon innerst inne vetat under en lång tid nu.

Aelis ville bara att Triskian skulle fortsätta torka hennes tårar, torka bort smutsen. Men kanske vore det bäst om han bara gjorde det som (som hon förstod det) ändå var hans jobb: avrätta henne här och nu.

Inget fördömande? Det var med viss förvåning, men också lättnad, som Aelis insåg att hennes delvisa erkännande inte givit den skoningslösa effekt hon föreställt sig. Nå, han visste inte allt – och hur skulle hon någonsin kunna berätta allt? Det tycktes henne en oförklarlig mardröm nu.

Hon såg först vagt oförstående på honom, sedan nickade hon till svar på hans fråga. Nya tårar glittrade i ögonvrårna, nu av försiktig lättnad.

Triskian var inte alls vad hon fått lära sig om Det Tredje Ögat, han var inte ens som någon hon mött. Världen var grym och så var människorna däruti – det var allt hon erfarit. Visst hade Anshar varit god mot henne, på sitt sätt, men inte så här omtänksam. Hon visste inte längre vad hon skulle tänka om mannen som nyss hade torkat hennes tårar och nu skulle knyta upp händerna som han själv bundit. Men hans leende smittade och det drog i hennes mungipor.

Vänligheten värmde trevande i Aelis bröst och hon välkomnade känslan. Det var som att hennes blick förändrades medan hon såg på honom, känslor hon inte kunde sätta ord på började ta form med värmen som spred sig inom henne. Det var skrämmande. Hon insåg till sin förvåning att hon sänkt garden – och det var skönt.

När Aelis händer lossats bakom hennes rygg lade hon dem matt i sitt knä och tittade ned på dem medan hon gned handlederna. Hon skulle kunna använda dem nu tänkte hon flyktigt, använda sina krafter, men viljan fanns inte där. Hon överraskades av att åter känna Triskians beröring, hans hand, mot hennes kind. Hon vände upp blicken för att möta hans, något oförstående. Han förblev nära, varför? Närheten framkallade en skälvande känsla i hennes maggrop – så nära besläktad med rädsla att hon, utan att märka det själv, lutade sig någon millimeter bakåt. Men där stannade hon upp, hur kunde rädsla också komma med en känsla av längtan? Förvirrade brottstycken av tankar svepte genom henne. Var det någon slags förrädisk magi han utövade på henne? Varför nu? Hon hade redan avslöjat allt.
Hans hand kvarblev mot hennes kind och hon var stilla, lät den smitta henne med sin värme – och liv. Hon hade bara en vag uppfattning om tiden, kanske var det bara sekunder handen smekt hennes osmekta kind, kanske mer – men under hela tiden hade hon inte kunnat släppa hans blick. När han lutade sig in följde hon först rörelsen och lutade sig osäkert ännu någon millimeter bakåt ifrån honom. Närheten var dock berusande, som om den fyllde henne med livskraft, den skälvande känslan blev ett varmt bultande i hennes bröst. Hon förstod inte hans avsikt men samtidigt ville hon inget hellre än att han skulle komma närmare. Hon lade trevande sin hand över hans på hennes kind och blundade för att släppa sin bävan och ge sig hän det som skulle komma härnäst.

När han lade sina läppar mot hennes svarade Aelis med försiktigheten hos någon som aldrig gjort något liknande men inte kunde annat än hänge sig åt detta nya som ändå kändes så naturligt. Det var som att värmen i hans läppar smittade hennes. Det kändes som att hennes läppar aldrig tidigare varit varma, som om de alltid varit kalla och… döda. Hon följde hans rörelser mer säkert, mer girigt. Värmen och livet spred sig i hennes kropp med samma kraft som när magin flödade i henne, känslan var nästan exakt den samma.
Hon lutade villigt sitt huvud åt sidan. Hennes andhämtning allt tyngre. När han så fortsatte att kyssa hennes hals strömmade känslan av liv genom henne på ett sätt hon aldrig tidigare känt – det var magi! Måste vara! Inget annat hade någonsin känts på detta vis. Hon fick plötsligt en inre bild av att hennes magi livnärde sig på hans livskraft, dränerade honom. Eller var det tvärt om? Förskräckt ryggade hon tillbaka från honom.
“Vad var det där? Vad gör du?” Hennes röst var skärrad. Hon såg forskande på honom med skrämda ögon, som för att avgöra om det hon föreställt sig kunde vara sant. Hade hon tagit hans livskraft? Eller var han i färd med att ta hennes sista?

Aelis såg fortfarande förbryllat på honom. Han verkade inte heller förstå vad som just hänt. Hur kunde så vara? Hon försökte formulera sina tankar i ord vid hans fråga. “Du… Du kysste mig, som min mor brukade göra – ändå inte alls som min mor! Och jag…” Färgen på hennes redan rosiga kinder steg. Hon slog skamset ner blicken och sänkte rösten till vad som nästan bara var en viskning. “Jag kände det som att hela min kropp brann… Som magi – fast ändå inte. Också… Snurrig…” Hans ord beskrev bra det hon känt. Som berusning var det.
Hon vågade knappt tänka på det hon kände nu, än mindre uttrycka det i ord. Att hennes kropp brann efter mer. En främmande mäktig magiker satt framför henne, så vacker och varm i eldens ljus. Främmande och kommen för att häkta och kanske avrätta henne – och allt hon ville var att vara honom nära. Hon begärde honom. Hon ville kyssa hans hals som han kysst hennes. Den där rena huden, så olik hennes. Men hon var så… Oren… Och på hans reaktion verkade det som att det som hänt var… Fel.

Aelis försökte greppa det Triskian sa, men innan hon hann komma till någon slutsats kysste han henne igen och den där berusande känslan kom åter över henne – känslan av liv. Hon behövde utforska den.

Med nyvunnen nyfikenhet och växande självförtroende satte hon sig på knä mitt framför honom, nära nära. I spegling med hans rörelser tog hon långsamt av sig sin tjocka pälsbeklädda mantel. Knöt i halsen upp sin ulltunika och linnetunikan där under. Kläderna var mörka och något solkiga, men under dem lös huden på hennes nyckelben ren och vit som snö.

Med bultande hjärta höjde hon prövande handen för att med ett par fingrar oändligt lätt smeka hans hals och nyckelben. Hon hänfördes av känslan, åter kändes det som magi mellan dem. Hon lutade sig närmare för att följa begäret och kyssa hans hals. Hon tyckte sig känna pulsen under hans varma hud. Så levande att den också fyllde henne med liv. Kanske var det det som kändes som magi? Hennes kyssar vandrade ned mot hans bröst där hon stannade upp för att lägga örat emot. Hjärtslag, andetag. Hon lät handen glida in innanför hans jacka, hennes hand var kall mot hans bröst.