- This topic has 4 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
”Knappast att det är anledning nog! Nej icket det icket alls, det här är bedrägeri!” Det välbekanta ekot som skar sig genom cellgången var som en återkommande örfil, snärt, snärt, snärt. Helt klart blev han fullständigt ignorerad trots hans ålande konster mot järngallret och fingrar kränga runt varsin stolpe.
Hans historia, om någon frågade hade varit hur han helt oskyldigt vandrat sin väg, med dagens tanke på vart han skulle visa sina färdigheter så han kunde dra in mynten som betalade hans mat och sprit. Sedan helt plötsligt hade rackarns tiggarbarn kommit i en väldans fart och stött i honom, de var de små asen, jagade av stadsvakten som satt dit honom! Sen om sanningen som inte skulle fram, skulle komma fram var han körd. Ett besök eller två bland de halvfina och samtidigt halvfula husen hade han skattat sig en lyckad vinst på ett par smycken, lite bestick som kanske inte skulle sälja för den högsta summan men nog för att han skulle stuva dem i fickan. Faktum var att han åkt dit på hur de pekat och ställt honom mot väggen, sagt att de visste att det skulle bli så här men att han av alla lovat att det skulle gå bra. Så klart hade de smarta små asen målat honom som någon form av boss och sedan kutat sin väg.
Nå hur mycket som de egentligen hade skäl att kasta honom bakom galler för, speciellt när han var oskyldig (i alla fall för det dom tagit honom för), var väl näst intill noll? De där sat-asen till stadsvakter behövde nog bara en ursäkt, någon jävel med en dålig dag som nöjde sig med att haffa honom istället för att springa efter gatubarn. Han hade nästan tagit sig ifrån också, smidig som han var, hal som en slemmig siklöja! Om det inte varit för den där extra stadsvakten som med hans tur, bara råkat passera och han levererades som ett brev med den bästa budbäraren. Två nyptag om vardera arm som han definitivt hade kunnat ta sig ur om han haft två sekunder till på sig men med vakt nummer ett så tätt på hälarna ja, fann honom i ett trångt utrymme med galler framför näsan.
Sen var det den betryggande faktorn att han inte riktigt visste om han skulle bli prövad för A) Stöld och bli av med sin hand eller kanske till och med bara rätt ut hängd, eller B) utredning om han faktiskt var involverad. Det var svårt att göra någon bedömning när vakten så bitter över sin existens, visslade på en visa för att bättra på den och bara vandrade iväg utan att ge honom några svar alls. Kanske han var bitter över kängans häl mot den svaga öppningen där benplåten inte täckte den mötande skoplåten, regel nummer 1 var ju att alltid gå på de svaga punkterna eller hur?
Det var först när dörren till fängelsehålan smällde igen som han sjönk ned en halvmeter, livlöst mot gallret och svor. Det här hade inte hänt på år och det blev alltid svårare att hitta en lösning ur problemet. Misströstat släppte han gallret och svajade tillbaka på fötterna, svängde sig runt och började studera hålan han var fast i, även till vilka han hade omkring sig, att bryta sig ut krävde mer än bara kunskapen om hur han skulle gå till väga, med fel människor omkring sig skulle han vara körd. Hans tunga svepte ut och blötte hans läppar, likt en ormtunga var den ut och lika snabbt tillbaka bakom skyddande murar igen.
”Öj öj, psst!” Han väntade på ljud, någon form av respons men blev för otålig och fortsatte.
”Jag måste ta mig ut, säg inte att ni inte vill fly också, vi kan göra en plan!.” Han ropade med en viskande ton, rösten smälte in i viskandet som om det var hans naturliga stämma vilket passade det mörkbruna håret, ljusa hy och nästan silverliknande ögon till färgen med den mörka undertonen av grågrönt. Kroppen var inte mer än ca 175, slank form med tåliga muskler och hela tiden rörde han på sig lite, skiftande i balansen trots att han var ensam i sin cell. Han tog några snabba steg till sin cellgranne och tryckte sig mot gallret, nästan i samma ålande form som han gjort efter han blivit instängd av vakten.
”Psst!”
-
Silke
Över alltsammans hängde en doft av källare, fukt och avföring, av halm och svett. På torget utanför trängde folk och fä med varandra. De rika böndernas höga filthattar stack upp ovanför trängseln. Skrikiga, gälla röster bildade tillsammans en bullrande, sorlande kör som då och då överröstades av ett bondskt gapskratt eller ett utdraget bölande från en ko som stod bunden vid en husvägg. Allt ljud rann in genom den lilla glipa som skulle föreställa ett fönster. Snarare var det en glipa mellan stenarna, som man slagit in ett kryss av järnstänger för att ingen ska kunna åla sig ut. Men det fanns tillräckligt med utrymme för de som ville spotta, pissa eller kasta skit på den olyckliga sate som satt innanför.
Inne i det svala, fuktiga mörkret som utgjorde den arrest i Karm som Silke blivit förd till, blev man i mörkret överväldigad av en stickande, obehaglig mänsklig, men ändå djurisk lukt. Torgets dofter blandades med de som uppstod i cellerna. När hon kände hur en varm vätska med en frän stank skvätte mot hennes nacke kröp hon ihop på britsen, drog upp knäna till sin haka och la armarna runt benen. Hon lutade huvudet mot knäskålarna. En salva retsamma skratt från andra sidan väggen sköljde över henne. Hon gjorde ingen större affär av de förnedringar hon fick utstå här nere. Sergeanten för stadsvakten var (i hennes ögon) galen och han hade fått för sig att hitta värdeföremål inuti de nakna kropparna. Silke visste att de, oavsett om de var kvinnor eller män som greps för stöld.. att om de hamnade hos Sergeanten fick utstå den typen av kroppsvisitering. ”Har vi sytt in något i sömmarna den här gången?” Sergeanten hade lärt sig deras knep och hon hade inte fått tillbaka sina kläder ännu.
Trots att vårsolen stekte på torget så var det kallt här nere, några famnar under jord. Åtminstone var pisset hon fått på sig varit varmt, en liten stund. Det dröjde inte länge fören hon var kall igen. Kall, blöt och stinkande av piss. Hon hör en viskning från en annan cell i närheten, men Silke rör sig inte. Det var en fasansfull plats, men hon skulle ta sig härifrån på ett eller annat sätt. Därför lystrade hon lite extra på rösterna på andra sidan hallen. Cellen som stadsvakten slängt in henne i var trång och liten, den var inte ens bred nog för två människor att stå bredvid varandra. Men åtminstone hade hon ett fönster, vissa av cellerna var totalt dränkta i mörker oavsett tidpunkt på dagen. Hon hade hört folk bli galna i de cellerna, hör hur de rivit naglarna blodiga mot väggar och dörrar. Hört hur de ylat när galenskapen löpt amok i deras sinnen. Silke ville inte sätta ner sina bara fötter mot cellens golv, de städade inte mellan fångarna och vad som lämnats kvar låg kvar. Dessutom kryllade det av råttor, så fort hon sträckte ner ena benet bet de hennes fotleder.
Han pratar med dig.. hon spände blicken mot cellen som hon visste att hennes associé, kompanjon satt inlåst i. Oklart var om de fortfarande skulle vara jobbarkompisar när de kom ut härifrån. En del av Silkes begär efter vedergällning hade ändå släckts när golaren också blivit gripen.
-
Corindra
Stämningsmusik: Olafur Arnald – Land of Nod
Det skramlas med nycklar, klickar till och efter förljer ett par sekunders tryckande tysnad. Det knarrar långsamt och den förstärkta järndörren till källarens fängelse ljuder klagande, öronskärande skarpt mot gångjärnen när dörren dras upp. “Jag sa att jag var oskyldig! Ahh..! vad är det du inte förstår?!”
Sikten upp i stentrappen är från fängelsehålorna i princip obefintlig. Trappsvängen innan dörren badar i fullkomligt mörker. Och likadant är det för Corindra när hon tittar ner och känner hur hela bröstkorgen töms på luft i ett gastkramande tag. Stanken som slår emot henne, som om svärtan där nere vore döden självt. Ångesten griper tag i henne. Det här får bara inte hända. Det var inte såhär det skulle gå till. “Nej. Nej! Bara låt mig förklara.. jag.. jag hann inte förklara färdigt!” Hennes nakna fötter glider över sandig, våt och kall sten när hon motvilligt puttas ner över kanten av allt för starka armar. Men innan hon ens hinner falla eller för den delen ta emot sig så är armarna där igen, i mörkret, drar henne ner i korridoren. Upplyst enbart av ett fåtal facklor. Corindra kämpar emot. Inte för att det spelar någon roll med det troll som dragit ner henne. Men hon försöker ändå. Hon försöker åla sin arm ur mannens grepp. Så som hon ålat sig ur sina problem många gånger förr. “Vi kan prata om det här..” Men mannen som släpar henne verkar inte ta någon notis. Det är som att han inte lyssnar alls. Inget funkar och pulsen slår hög. Han släpar henne en bit in i korridoren och ännu en dörr gnisslar klagande sin visa om Corindras förseglade öde. Hon måste byta taktik. Med en smal hand smeker hon mannens arm. “Vi kan.. förhandla.” Rösten lenare, förställd utan att desperationen riktigt ljuder igenom. Hon grimaserar i förberedande syfte. Men friheten är värd det. En överraskad flämtning lämnar henne när en grov hand griper hennes handled men det är för mörkt för att hon ens ska finna ögonkontakt med trollet. I nästa ögonblick slungas hon in med kraft in den öppna fängelsecellens ena vägg. Efter följer en spark som bara hörs som ett lågt duns mot kroppen.
Gallerdörren sjunger sin klagande sång och dörren låses. Långa tunga, trötta steg bort och upp mot trappan. Corindra drar sig långsamt upp till sittande. “Du är inte så.. jävla snygg du heller.” Spottar hon halvkvävt efter vakten. Sedan låses även den dörren. Corindra hostar till. Fingrarna är otäckt klibbiga av den smutsiga halmen på golvet. Hon ryser. Mycket dumt har hon gjort i sitt liv men aldrig, inte ens i fyllecell har hon satt sin fot och nu satt hon i skiten… riktigt.. bokstavligt?
Usch. Det hoppas hon inte. Men sällskap verkar hon ha. -
Han möttes av en spänd blick när han väl tog till syne den han försökt prata till och han kravlade sig instinktivt ett steg tillbaka, attans rackarrns fy och fä det var ju Silke. En loska saliv tog sig i all hast mot det smutsiga golvet i ett halvdant försök att hålla sin avsmak tillbaka. Han och hon må vara från samma gille men han var inte direkt så förtjust i denna kvinna, i och för sig var han knappt förtjust i någon av dem men vad gjorde man inte för att överleva? En gång i den goda tiden kunde man dra sitt eget strå och göra sin stack men nu var det näst intill omöjligt och de behövde jobba tillsammans för att överleva. Något som påminde honom om att det gällde även för dena skrynkliga, trånga och ordentligt otrevliga cell han var fast i.
Han rullade tillbaka sin vikt på framfoten och slingrade sig tillbaka till gallret som höll dem isär, klistrade på ett tappert leende åt hennes håll och spann på rösten för att försöka vinna några goda tag hos kvinnan.
”Nämen, min kära vän!” Yttrade han sig med ormtungan, lät faktiskt nästan övertygad om att han var glad att se henne men det var omöjligt för henne att inte skåda genom hans charad med tanke på hur de sist lämnat varandra. Satan att det behövde vara Silke av alla idioter han beblandade sig med, lekte med tanken att han skulle ta ett slut på deras relation om de väl tog sig ut från cellerna, kanske en tragisk olycka vem visste. Lekte farligt nära tankarna på vad som var möjligt men visste samtidigt inte om han ville riskera sitt skinn för att försöka ha ihjäl henne innan hon hade ihjäl honom, speciellt inte när han redan försökt en gång genom att lämna henne som vakternas byte.
Rahla Korptunga hade ack ingen ära i blodet, inte ett mynt över för det och inte heller någon skam av sina låga slag under bältet. Det hade varit henne eller honom själv och hon skulle tamejfan ha gjort likadant mot henne, inte som att någon av dem hade någon form av heder. Så vad, stick honom i magen till att förblöda för hur han hade tatt sitt och dragit, kanske glömt meddela att han uppmärksammat vakterna när det ändå var han som höll utkiken, tanken hade varit god att slinka undan själv och hon fick ta smällen, tanken hade inte varit att han skulle hamna i cellen brevid på grund av några satans ungjäklar.
Nära intill gallret vek han blicken en kort sekund av ljudet som slingrade sig ned för trappen, ännu en kvinna av tonen att dömma som satt i klistret, men denna kände han inte igen. Han såg till att hålla sig på tårna ifall Silke skulle få för sig att vilja sätta händerna runt han strupe för han tvivlade inte att hon skulle ta chansen om hon fick den och han tänkte fan inte ge den rakt ut, nej icket. Kanske kunde han skita i Silke, te sig till den nyanlända som tog på sig den där kvinnliga hala tonen av förföring som hans eget kön hade svårt att nyttja och ofta svårare att motstå. Om man inte var drägg som dem i cellerna just nu, alla av dem, drägg och fän. Silke kände han till i alla fall, men tvivlade på att han skulle vinna i en strid mot henne om det gick så långt, mer sann i sin karaktär att fly före han fäkta om det behövdes. Den andra kvinnan var dock okänd, Silkes hat kunde han i alla fall ta för givet medan den okända, ja var just det, okänd.
”Jag vet vad du tror, men jag lovar jag såg dom inte förrän det var försent!” Beklagade han sig med en helt understryken lögn i det hela, hans nattsyn var perfekt, bland den bästa i gillets samling.
”Det kom en katt och du vet att jag inte kan motstå katter, eller djur, eller rödtottar.” Fortsatte han, redo att backa om hans försök till försoning inte skulle genomskådas och hon skulle välja att attackera om hon tyckte han var nära nog för att lyckas. En hel massa förklaring som nog inte skulle göra någon skillnad för det var tvivelaktigt att hon hört något av dessa detaljer om honom. Han vänder sig mot ljudet av mycket ljudlig celldörr när fröken okänd blir inkastad och släpper ur sig en mind vissling och en lätt leksam ton till mungiporna av delad misär ibland dem alla.
-
Silke
Råttorna blir skrämda av oväsendet och flyr in i ett hål i väggen, in i cellen bredvid. Silke passar på att sträcka på sina ben, musklerna hade blivit en aningen stela och det knäppte till från hennes knän. Hennes ben är smala och musklerna långa. Gjorda för smidiga rörelser och snabbhet. Hon suckade lätt. Hon placerade sina bara fötter mot det kalla golvet. Kylan, fukten och det halvmjuka underlaget fick henne att rysa till av obehag. Men hon ville inte veta vad hon precis trampat i. Långsamt gick hon fram till gallret. Funderade på vad hon ville säga till honom, men hon hade aldrig varit bra med ord. Inte som han i alla fall.
Hennes steg var ljudlösa. Hennes ljusa fingrar slöt sig runt gallret och hon lutade sin kind mot det kalla, fuktiga järnet – så hon skulle kunna se på honom. Men hon höll sin kropp borta från cellens kalla järngaller. “Ser det ut som om jag är på ett förlåtande humör?” Viskade hon. Om hon skulle komma ut, så skulle det här vara den säkraste platsen för Rahla. Det var hon som fått alla sina kroppsöppningar undersökta av sergeanten, det var hon som satt naken i en kall cell och det var hon som blivit pissad på..! Hennes hud var fläckvis smutsig, hennes ljusa hud sken igenom skiten som en obetydlig strimma ljus. Knäna, armbågarna och höfterna var mörkast. Gult blandades med brunt, grått, rött på hennes hud. Hon var inte en kurvig kvinna, hon var mer bygd som en ung man. Smala höfter, en rak midja och platta bröst.
Ett tydligt “Urk..” undslapp henne när han radade upp sina preferenser. Hon ville inte ens tänka sig honom i en kelig eller sensuell situation. Hennes blick drogs till kvinnan, som slängdes in i cellen på andra sidan korridoren. Silke kände igen hennes röst och frågade “Corinda?” när vakten gett sig av. Hon vred blicken mot Rahla. Hade han satt dit henne också?!
You must be logged in to reply to this topic.