Axel fick anstränga sig, VERKLIGEN anstränga sig för att inte hoppa upp och fånga älvan som svepte förbi dem med varende maktstrå han besatt. Hans pupiller vidgades kattlikt då den glatt flaxade förbi och varenda fiber i hans kropp ville hoppa upp och försöka fånga den lilla varelsen men det skulle säkerligen inte leda till något bra alla? Hans svans ryckte till och började vicka lite lekfullt då hans blick synade den lilla älvan vilket fick honom att EXTREMT motvilligt vrida huvudet för att fästa blicken på Ithilwyn igen för att inte likt det lilla kattmonster han var hoppa på den stackars flygande varelsen. Samma sak när det kom till alla fjärilar som så fridfullt flög förbi dem där de satt. Så. Många. Flaxande. Varelser. Kattinstinkterna fick en utmaning utöver det vanliga just nu helt klart. Öronen ryckte till lite på huvudet på honom då det var tydligt att de flaxande varelserna distraherade honom där han satt och försökte följa henne artigt i sitt tal.

“Hmm det beror väll på vad man sätter mest värde på skulle jag tro..” Började han medan han försökte ignorera allt roligt som flaxade omkring dem. “..Men frågar man mig så kan jag väll tycka att om man enbart befinner sig på samma plats hela livet så har man inte chansen att stöta på allt resterande. Olika landskapstyper, folk, varelser, traditioner och så vidare. Man har trots allt bara ett liv, så känns fel att slösa på det.” Sa han medan han lutade sig tillbaka mot handflatorna igen. Såg till att inte nämna att han var besatt i allt värdefullt som fanns att finna, ja hans ‘lilla’ gömnställe var fyllt till bredden och höjden av dyrbara ting trots allt. Då hon påpekade att hon kanske skulle kunna tänka sig att lämna hemlandet för utsidan så tippade Axel huvudet på sne en aning med ett brett leende. “Vad skulle du helst se?”

Det var egentligen fascinerande hur jägarinstinkten sparkades in så fort något flaxade omkring i hans synfält men det var ju inte direkt det ända kattlika han hade att kämpa mot. Fjädrar var en stor andra sak som han aldrig kunde få nog av då han satt på tusentals olika fjädrar hemma i sin hemliga boning. Det var så gott som omöjligt för honom att INTE dra ut en fjäder på de ving-beklädda som han stötte på i sina resor så hade man vingar så skulle man garanterat få otur mot sig. Kunde ju inte direkt vara allt för skönt att få en fjäder avdragen men det var något som han knappt kunde hjälpa. Han behövde ALLA fjädrar som fanns utan mer anledning än att de var något han krävde i livet.

Snart så satte sig Wyn på knä framför honom och la sin hand mot hans bröst vilket fick honom att helt släppa den lilla älvan med blicken även om han hade 100% begär att fånga den lilla varelsen. Vid hennes ord så visste han inte om han borde känna sig skyldig eller inte. För honom kom det ju naturligt att jaga flygfän men ändå så kanske det inte alltid gav det bästa intrycket hos andra trots allt och av någon anledning så ville han för en gångs skull göra ett gott intryck. Han la sin hand över hennes som befann sig mot hans bröst och log lite finurligt mot henne. “Det ligger i våran natur att jaga fladdrande ting på gott eller ont.” Sa han ärligt där han mötte hennes blick. Borta hos hans folk så var det ju inte direkt ovanligt att man fångade en passerande fågel enbart för ett litet snacks på vägen. De behövde inte ens vara hungriga för det liksom.

Vid hennes fråga så rök hans kattöron till en aning på hans huvud som om han för en sekund var förbryllad över frågan. Visste väll kanske inte på stört vad han skulle börja med då det fanns massvis att se. “Ja du.. Det finns så otroligt mycket att se så vet inte vart jag ska börja riktigt.. Allt från olika landskap, väder och natur till raser som dvärgar, alver, orker, människor och me’er folk. Tusentals olika saker att äta, strukturer att fascineras av, historia att lära sig samt seder och mode. Det finns så mycket att se att det är omöjligt att veta vart man ska starta. Både goda och onda ting fast olika beroende på vart i världen du befinner dig. Hemligheter, myter och monster. Men det är helt klart värt att undersöka när man ändå lever” Sa han och var faktiskt fascinerad över att demonen inte för närvarande försökte få honom att göra hyffs.

Axels öron ryckte till vid hennes ord där instinkten att hoppa på den lilla stackaren var so olidligt stark men ändå satt han still, vägrade att skada den lilla flygande varelsen. Dock så var det väll sällan menat för honom att skada flygfän men det tenderade att kunna bli skadat då han fångade dem, med tanke på storleksskillnaderna. Var egentligen mysko hur en artig kleptoman som han själv var bunden till en kall och blodtörstig demon men kanske var det som man sa? Att motsatser lockade till sig varandra? Sen var det ju inte så att han med villigt delade med sig att han hade en permanent gäst inom sig som konstant viskade inuti hans huvud. Vid den tanken så undrade han för en sekund vad demonen höll på med då han varit tyst en stund vilket besvarades med ett mörkt skrockande inuti hans huvud. Klassiskt.

“Jo..” Började han lite fundersamt. “..men i vissa fall har man inte lika mycket val som man skulle vilja..” Han lämnade det hela där för som sagt; inget han direkt ville dela med sig av.

Var han vid gränsen av huvudstaden? Men allt luktade ju så gott som detsamma? Och såg ut så gott som likadant med.. men skönt att veta att han inte var så pass bortsprungen som han hade trott! Han såg sig lite nyfiket omkring, vad ansågs vara skatter på den här platsen? Kleptomanen lurade alltid inom honom trots allt.  Då hennes hand hölls ned för att hjälpa honom upp så tog han den och tog sig upp på fötter igen. Hennes hand var svalare än hans men inte överdrivet mycket och vid det här laget hade han helt vant sig vid hennes lättklädda natur. “Nej det tror jag inte faktiskt.. Jag menar det finns en hel hög med olika varelser på ett och samma ställe redan. Vet inte hur många dryader som finns men tror garanterat inte att du skulle vara den ända. Det finns allt från dvärgar till alver, orcher, kentaurer, me’erfolk och så vidare. Så tror inte det skulle vara något negativt alls.. Dessutom är du vacker vilket också har en effekt på folkmassor.” Han sa det sista helt oblygt, gav en sanneligs-enlig komplimang utan minsta tecken på genans medan demonen började reta honom inne i hans huvud. Detta vart dock ohört av Axel som stängde av att lyssna på demonen.

Axel ville nästan skratta till över hur sant det hela faktiskt var men tänkte inte envisas med detta, för ögonblicket i alla fall. Han skakade dock lite roat på huvudet medan de gick genom grönskan mot hennes huvudstad. Hur skulle den ens se ut? Något sa honom att värdefulla ting fungerade på helt andra sätt i den här delen av Talanrien och att han kanske rest hela vägen i onödan? Hans röda kattögon fästes på henne igen med en tanke att det kanske inte hade varit helt slöseri trots allt.

Den tanken räckte för att demonen kom till liv inuti hans huvud igen med sina sluga, elaka ord som bestod av ett uppmätande av Axels egna brister och hur en dryad helt klart kunde finna någon mer interessant än honom. Irriterat så tänkte Axel tillbaka till demonen att det fanns annat hos personer än vad demonen konstant påpekade för honom vilket i sin tur bara fick ett elakt skratt att ringa genom huvudet på honom. Demoner..

Det gjorde det nästan lite svårt att höra Wyn’s presentation till sitt hem men han fattade vinken i alla fall när hans ansikte riktades upp mot trädkronorna. Ett lätt “ohh..” lämnade honom där han fokuserade blicken på boningarna i träden, så lika platsen han varit född på själv. Visst fanns det skillnader men tillräckligt mycket likheter trots allt. Han hade inte varit i sitt hemland på evigheter och påminnelsen av detta gjorde att det skar till i hjärtat på honom en aning där han bevittnade rörelserna uppe i boningarna.

Han kunde dock inte besöka sin hemskog för risken att någon skulle känna igen honom, chansen var liten med tanke på åren som gått men den fanns fortfarande trots allt. Han samlade sig från hela alltet och vände tillbaka blicken mot Wyn med ett svagt leende på läpparna. “Det påminner mig om min hemskog en aning, vi bor uppe i trädkronorna också..” Sa han lite bedövat innan blicken sökte av området de befann sig i. “Det är alltid lika komiskt att man finner något vara så diskret som denna plats. Du skulle se hur andra lever! De bygger sina hem på marken!” 

Åter igen var det svårt att hålla tillbaka den oemotståndliga viljan att skutta upp och fånga en flaxande älva men mirakulöst nog så lyckades han att motstå. Det förvånade till och med honom själv där ljuset från solen reflekterades i älvornas små vingar vilket gjorde det om möjligt svårare då det kastade solkatter mot marken under dem. Han slet bort blicken från älvorna för att betrakta alla olika nymfer som spanade ner mot honom, alla lika lättklädda som hans nya vän.. Jo det var väll skönt att en blyghet inte fanns här som på de flesta andra ställena i Talanrien. Lite befriande till och med vid tanken att ingen skulle se snett på honom om han tog av sig sina revade plagg.

Synen av trädboningarna nästan högg till i hjärtat på honom då hemlusten bubblade upp inom honom, hemmet som han inte kunde ta sig till utan att väcka misstankar fortfarande. Tyvärr fanns hans porträtt upphängt i deras välkomstsal från bravader han utfört under sin demonfria period. Det var synd.. Tekniskt sätt skulle han varit död för länge sedan om inte demonen hade lurat i honom ett avtal. “Jo.. det får mig att tänka på min hemstad.. Frågar du mig så är hus gjorda för att befinna sig dolda i trädkronorna.” Ja det var väll betydligt svårare för fiender att ta sig in och stjäla allt man ägde och hade i träd. Nästan lite komiskt med tanke på hans egna yrke och stora förmögenhet, eller hur?

Han rycktes ur tankarna då Wyn greppade tag i hans hand igen vilket inte tog många sekunder innan han lät sina klobeklädda händer möta gesten. Dock så kunde han känna en isande kår genom ryggraden vid tanken på att möta rådet. Vad var de för folk? Kunde de läsa tankar? Det skulle kunna bli ett problem men han sa ingenting om det till henne. “Vad.. är rådet för folk då?” Undrade han i hopp om att kunna få lite mer insyn i saker och ting. Detta.. kunde bli intressant.. Men för den delen verkade det inte finnas allt får mycket som han kunde tänkas stjäla.. eller?

Axel stirrade lika dant tillbaka på alla betraktare, till och med på de ilskna varelserna vilket gjorde det svårt att hålla ansiktet neutralt. Han fick motstå den enorma impulsen att sura tillbaka på dem då han inte direkt var skapad för att låtsas, men han lyckades ändå generellt bra med det hela ändå. Det var väldigt lite klädnad här men efter att ha träffat Wyn så fann han sig redan rätt så anpassad med det hela, i alla fall tillräckligt för att inte skina upp skogen i rodnadsljus.

Han följde med Wyn in till den helt klart vackra platsen med svansen som snuddade marken bakom honom där han gick. Vatten, träd.. Stort träd.. rötter. Vattnet såg ut att smaka bra men han tvivlade på att det skulle se bra ut om han tog en klunk av det. Han var rätt säker på att även om detta var en vacker plats så skulle det inte innehålla värdefulla metaller och ädelstenar vilket i sin tur gjorde att hans kleptoman-klor inte vart lurade på villovägar. Han kunde slappna av med andra ord. Då Wyn sänkte huvudet så röck hans öron till då han kom på att han borde göra samma, respekt och allt det där trots allt! Därför kom det en fascinerande, elegant bugning från Axels sida som talade om att han gjort detta många gånger förr. Det krävdes att kunna göra det ordentligt med tanke på hans yrke, var betydligt lättare att komma fram till ägodelar om man fått en viss respekt i kretsarna. Men här var det inte längre hans vilja att stjäla då inget gnistrande hade sparkat liv i tjuven… ännu! Nu ville han mest bara spendera lite tid med Wyn.

“Trevligt att träffa er.” Sa han lugnt under bugningen innan han rätade på sig och tittade upp på de äldre. Han undrade lite hur gamla de kunde vara och hoppades med ett sting i hjärtat att de i alla fall var äldre än han själv.

Axel såg lite förvirrad ut när Wyn steg åt sidan och han stod där framför rådet som en display. Tystnaden var intensiv och gjorde honom nästan obekväm vilket han antog kanske var poängen med det hela? Detta gjorde att han inte lät det obekväma visas. Det var så tyst att allt han kunde höra med sina kattöron var rasslandet av löv från passerande vindar. Han vart nästan lättad över att älvkvinnan till sist tog till orda och bröt den obekväma tystnaden. Det var inte så att han inte var van vid tystnad dock då hans yrke betydde att man var bra på att ta sig fram obemärkt men vid de tillfällena hade man vanligtvis inte folk som stirrade ut en.

Vid frågan så snärtade svanstippen till mest för att få röra sig efter stillsamheten och Axel gav dem ett försiktigt leende. “Namnet är Axel och jag kommer från Aldarskogen nere i syd. Jag var här under min upptäckt av världens hörn och hamnade generat nog vilse i skogen. Det var då Wyn fann mig.” Ja han skulle inte ens försöka uttala Ithilwyns sanna namn inför rådet då han antagligen skulle massakrera hela namnet.. och vid vissa tillfället så gick det inte hem hos folket han befann sig med. Hon var Wyn, det var vad hon var för Axel helt enkelt.

Axel kollade lite från de äldre till Wyn med ett leende innan han svarade dem med stadig stämma. “Jag lever för äventyr, jag har beslutat att se hela världen innan jag dör och om jag inte hade rest hit så skulle jag svika mig själv. Detta är en förvirrande men vacker plats som jag är glad över att få uppleva.” Sa han ärligt även om det på ett litet sätt var en sanning med modifikation. Han hade ju kommit hit för värdefulla ting att gömma undan i sitt hem vilket i sig var ett äventyr bara det men då det ännu inte verkade som om att han skulle hitta många värdefulla ting för resterande världen så som metaller och ädelstenar så kunde han lika gärna sätta in sig på att bara njuta av omgivningarna. Det var ju inte direkt så att han bara ägde kläderna på kroppen och behövde stjäla för att överleva. Men.. han BEHÖVDE värdefulla ting oavsett och ville ju inte direkt byta sina andra skatter till nya eller hur?

Demonen hade varit tyst ett bra tag nu vilket gjorde det betydligt mycket lättare att föra konversationer. Han hade lärt sig att fokusera sin hörsel men det var långt ifrån felfritt. Han kunde bara vara glad över att demonen för en gångs skull var tyst. Eller ja; det kunde han ju tro. Demonen som självfallet kunde se Axels tankar skrockade till vilket fick honom att behöva kämpa mot att inte släppa ut en djup suck av irritation. Varför tänkte han ens på saken? Han måste lära sig att bli blank i huvudet.. “Axel, axel, axel. Det är inte lika tomt här som du verkar tro.” Spann demonen inne i huvudet på honom med sin sluga stämma. “Det finns helt klart saker av värde här.. kanske ska du fråga din Wyn om saken?” Axel hade tack gode gudar ett bra pokerface som visade lugn och lycka över att befinna sig på denna vackra plats medan demonen försökte egga upp honom till att gå tillbaka till sina ursprungliga planer. Ignorera honom.. tänkte Axel till sig själv vilket besvarades med ytligare ett skrockande. Typiskt.

Det började nästan klia i kroppen på honom över demonens ord som fortsatte innanför skallbenet på honom men han var tvungen att hålla sig lugn. “Kan jag fråga; Vad tycker NI att jag bör uppleva innan jag återvänder hemåt? Är jag tillåten att se mig omkring i eran hemskog?” Undrade Axel trevligt, väl medveten om att demonen redan började lyckas med att övertala honom åter igen, men det kunde inte hjälpas. Tyvärr.

Axel märkte självfallet av deras irritation över hans ordval vilket fick honom att tänka över sina ord och kunde se vart han gjort fel. Det var ju lite inom sitt yrke som man övertänkte saker och lärde sig av sina fel efter man märkt att ordvalet i sig kanske inte hade varit det bästa att använda i situationen i sig, men det var för sent att ändra det nu vilket fick honom att se propert ursäktande ut från sin fråga som ursäktande över hans lilla felvalda ord. Han sa inget om det dock utan ursäktandet i hans min sa allt som krävdes. Han böjde på huvudet mot dem då de bad dem att lämna dem innan han lydde dem med en graciös snurr med följande svans. Han följde Wyn ut från platsen och sa ingenting förens de väl var ute i skogen igen.

Väl utanför så snurrade han runt på platsen med ett litet leende riktad mor Wyn innan han tog sett steg fram mot henne och böjde fram ansiktet mot henne för att med sina röda se rakt in i hennes lite nyfiket men ett rätt så charmigt uttryck i sitt ansikte. Han visste ju redan att de äldre inte helt uppskattat honom men det spelade ingen roll för honom, han var ju godkänd att se sig omkring nu vilket sprakade eld i glöden inom honom igen. Han brukade inte ha problem med att hamna i godo hos folk och även om han halvt misslyckats denna gången så hade han klarat av det, trots demonen i hans huvud. Demonen som för övrigt babblade på om hur kul det skulle vara att bränna ner skogen de befann sig i, vilket han inte alls lyssnade på. Självfallet. “Såååååå… vad rekommenderar fröken Wyn att vi tittar in på? Finns det en plats att äta och dricka lite på? Jag var försvunnen i skogen allt för länge så jag är utsvulten.” Spann han nästan fram innan han sträckte på sig där han befann sig, lät Wyn vara lite i fred efter hans utstirrande av henne. Jo han kom nog inte ens ihåg när senaste målet hade inträffat, måste ha varit åtminstone en dag sedan sist..

Axel kunde inte hjälpa att flina till en aning mot henne då han visste att det inte var ovanligt att han råkade reta upp annat folk. Han kom ju trots allt från en skog där de hade sitt egna lilla sätt att bete sig på och där utbildning inte alltid var det första man tänkte på heller. Allt han visste hade han så gott som lärt sig utanför sin hemskog och med tanke på yrket han hade så var det inte alltid det bästa som han lärt sig heller. Så det kunde ha gott betydligt mycket värre trots allt, speciellt då hans konstanta lärare alltid manade på honom att göra hyss. Sen hade han aldrig riktigt lärt sig respekten för råd, åldringar och så vidare som man borde ha lärt sig i andra delar av världen. Vanligtvis när det kom till kungligheter och så var det vanligast att han bestal dem från rikedomar, han pratade sällan med dem utan anledning.

Det var tur att han själv kommit från en plats där man tenderade att klättra mycket för annars skulle han säkert ha sjabblat bort sig totalt. Wyn greppade hans arm och de for iväg. Han sprang och skuttade vant efter henne trots att han inte hade en aning om vart de var på väg och dog sig upp efter henne på stegen upp till plattformarna. Det märktes att han var van med att röra sig snabbt då det hela kom instinktivt där han följde Wyn. Väl inne på tavern så såg han sig omkring på den naturligt formade platsen innan han vände sig med Wyn för att speja ut över den enorma skogen. Vid hennes ord så vände han huvudet mot henne i ett brett och charmigt flin, det kom som per automatik trots allt. “Första tanken som kom var att det inte direkt är svårt att förstå hur jag hamnade fel i skogen. Skogen är enorm! Andra tanken är ju att detta känns mycket likt mitt hem och att det är otroligt vackert här.” Det var svårt att besegra skogars underverk trots allt.

Han höjde sin svans för att borsta bort ett lav från Wyns knä som antagligen hamnat där under deras korta resa innan han snurrade runt för att sätta sig ner i den närmaste stolen och gjorde sig bekväm. Demonen spann något om ställets valutor dock vilket fick honom att se lite oroad ut en sekund. “Wyn? Vad betalar man med här?”