Axel nickade lätt åt hennes ord för visst saknade han sitt hem, problemet var att det var den ända platsen som han inte kunde återvända til, de tenderade att komma ihåg saker och ting lite väl länge så även om han borde vara död sedan länge så fanns risken att han fortfarande var ihågkommen. Hjälpte ju inte heller att det fanns en minnes teckning på honom i staden heller självfallet. Han såg lite nere ut en sekund men snart så hade leendet kommit tillbaka då det var dumt att tänka på det som inte kunde ske. Han såg nyfiket på henne där hon verkade bli aningen förvirrad över hans fråga vilket var något han inte förväntat sig, hade de inte ens pengar här?

Han sedan blinkade förvånat till över informationen han fick som om det var något han aldrig hade hört tidigare, inga pengar? Demonen skrattade elakt roat i huvudet på honom vilket han helt ignorerade. Ibland undrade han egentligen om de var allvetande eller inte, de var mest bara irriterande och sa aldrig mycket som var värt att höra. “Så jag.. bara sätter mig?” Sa han förvånat och riktade blicken mot än av de träd formade stolarna innan han sträckte på sig och faktiskt slog sig ner på den. Undersökte hur stolen kändes och var helt klart nöjd med resultatet. Undrade även vad för slags mat de åt här. Så många frågor. “Vad skulle du rekommendera då fröken Wyn?” Frågade han sedan med ett brett leende, kändes lite spännande i allmänhet att se vad som åts här faktiskt.

Axel tittade storögt på maten som erbjöds som om det var första gången han sett något liknande. Hans ras brukade ju leva på fisk oh kött och det hade aldrig riktigt slagit honom att det fanns annat man kunde äta, bär och frukt brukade han äta som ett snacks då han hade en söt tand, men aldrig som mat i sig. Kunde man verkligen äta vad han ansåg vara godis till middag?! Hur hade han inte tänkt på det förut?! Visst, det låg kanske inte i hans gener men ändå? Han slog ihop händerna, tydligt nöjd över det han bevittnade medans svansen för igenom luften bakom honom innan han började äta av frukterna. Det var utsökt, speciellt med tanke på hans sockerkrävande kropp och ett lågt purrande lämnade honom utan att han ens tänkte på det. Han gillade det verkligen så när hennes fråga landade så kunde han inte hjälpa att flina aningen charmigt mot henne då det helt klart inte fanns något bättre än sötsaker till middag.

“Jag tycker att denna mat skulle delas till resten av världen, har ni grönska året runt? Till och med på vintern? Om inte; vad äter ni under vintertid?” Jo han antog att även de fick snö men det betydde ju inte att det var så det egentligen var eller hur?

Axel var helt uppe i sötsaks ätandet medan Wyn såg ut över skogen, demonen för närvarande tyst för en gångs skull men så fort den tanken slog honom så kunde ett dovt skrockande höras i huvudet på honom, självfallet. Han fick kämpa mot att inte rulla ögonen över detta och tog tillfället i akt att se tillbaka mot Wyn som verkade lite fast i sina egna tankar. Ljuset av skogen fick honom att i hemlighet dra till sig hur vacker hon var men det var ingenting han skulle nämna självfallet. Som om hon kunde läsa hans tankar så kom hennes spontana fråga vilket fick honom att nästan sätta frukt i halsen och såg genuint chockad ut av hennes ord. Inte varje dag en kvinna ville att han skulle ta dem åt något håll alls vilket var aningen chockande. Ville hon lämna skogen med honom? Det kunde visa sig aningen problematiskt eller hur? Men för den delen så var det egentligen inte demonen som hade kontrollen över honom mer än att besudla hans tankar..

“Jo, jag menar.. om du skulle vilja det? Men tro mig när jag säger att det kanske inte skulle vara allt du hoppades på.. Men det är upp till dig, Det är spännande att se världen dock, det kan jag lova. Men alla är inte direkt bra personer.” Sa han ärligt, väl medveten att det delvis även stämde in på honom själv. Tappade han sitt vanliga mående bara en aning så kunde demonen få honom att göra både det ena och det andra genom manipulation. Det var ju inte allt för länge sedan som hans normala tjuvakt hade fått honom att hamna i trubbel, jagad av dvärgar och förstörelse följde i hans väg. Han hade tappat självkontrollen en ynka sekund och ilskan hade tagit över honom. Visst hade han blivit träffad i baken av en tung hammare men teoretiskt sätt så borde han inte flammat upp tack vare det. Att bli stoppad ingick ju i arbetet till och från.

Han funderade en aning innan han pekade lite charmigt mot henne. “Vad skulle du vilja se?”

Axel kunde inte hjälpa att känna sig lite besvärad över situationen då han både inte var säker på att någon som henne borde beblanda sig med patrask som honom samtligen att han inte visste hur han ens skulle klara av att få henne att förstå sig på världen utanför skogen. Var han verkligen en hjälpande personlighet? Eller ett gott inflytande nog för att beskydda den här kvinnan? Han hade MÅNGA svagheter i det långa livet men det största var kanske hans guld fingrar. Han kunde inte hjälpa att samla på sig alla världens dyrbaraste föremål trots allt och hur skulle hon reagera över detta om han blev påkommen? Det fanns mycket ovisst med denna situationen han befann sig i just nu. Men kanske var det dags att ta något allvarligare till sig?

Då hon pratade om skogen så satt han där med en bit frukt mellan fingrarna och den röda blicken ut mot skogen vid hennes nämnande. Han fann sig fast i funderingar över vad hon berättade för honom medan demonen skrockade elakt i huvudet på honom över hans tankegång. Han ville hjälpa henne, det var ju klart men han skulle inte kunna riskera att slåss mot denna Anduin av många anledningar.. Skulle säkerligen leda till hans egna död eller värre.. demonen som brände ner hela skogen men att hjälpa henne att hitta mer passande hjälp? Det kunde han kanske göra..

Efter ett par sekunders tystnad så lämnade en plötslig suck honom med ett roat ansikte innan han skrockade till lite, öronen på huvudet som föll nedåt över hans egna besegring. Herregud.. Han måste vara dum.. “Om du vill hitta hjälp mot denne Anduin så kan jag hjälpa dig söka rätt hjälp. Se mig lite som din egna vakt på ett sätt.” Han skulle säkerligen hamna i mycket trubbel men vad gjorde man inte för en vacker kvinna? “Tror i sådant fall att kanske alverna vet mycket mer om saken då de har ett antal år under bältena, sedan om vi blir accepterade att prata med dem är en annan sak. De tenderar att vara lite.. låt oss kalla dem svåra.” Sedan att han själv hade ett antal år under bältet var ju en annan sak.

Må detta vara en dålig idé eller inte men han kunde väll bara inte ignorera att hjälpa henne? Som sagt fanns det mycket som kunde gå fel med att hjälpa henne men det kändes även som det alltid var det han la fram vid alla hans nekanden till att hjälpa andra. Visste folk vad som lurade inom honom så skulle hans liv bli betydligt mycket tuffare än vad det var plus att han skulle vara lycklig om han inte dödades. Demoner var ju sedan länga trodda att ha blivit utrotade men om folk visste hur fel de hade så skulle säkerligen panik utbryta. Det var långt ifrån sanningen att denna demon som satt sig i honom var den sista av sitt slag trots allt.

“Jo de första jag tänkte på var alverna då de lär känna till vart många magiker håller hus, vilket kan visa sig användbart..” Han kunde kanske nämna sin hemskog där magi var vanligt men han visste inte om han vågade ta sig tillbaka dit.. nog för att hans minne borde sedan ett tag vara bortglömt vid det här laget men vågade han ta den risken? Dessutom så fanns det garanterat mer skickliga magiker ute i världen än vad hans ras kunde erbjuda. Han var ju inte så ond som man kunde tro om honom, visst han var en kleptoman men ond? Det var mer demonens forte.

Han stoppade fruktbiten i munnen med en nickning mot hennes fråga, fruktsockret som behagligt rusade igenom hans kropp vid det här laget. “Världen är stor så hjälp finns där ute, man behöver bara finna vägen dit.” 

Betalning? Axel kliade sig lite i nacken med pekfinger klon medan han tittade lite på henne lite fundersamt under luggen. Han trodde inte direkt att dessa skogsfolk skulle sitta med något som han behövde på det sättet, han hade ju varit i skogarna ett bra tag och bara sett.. ja… skog. Han hade till och med försvunnit in i grottöppningar och rotat omkring utan att hitta skinande under. Med den tanken så brast han ut i ett brett och ärligt leende medan svansen lurade upp sig i luften bakom honom. Han kunde inte hjälpa det så varför hålla tyst? “Det räcker med ditt vackra sällskap som betalning.” Japp han hade tydligen förvandlats till en ung katt igen bara sådär, flödande charm och ingen skam. Typiskt. han kände det som om han åter var i 20 års åldern.

Han fann sig fast i hennes ögon en stund innan han kommit på hur den länge glömda ungdomen trillat fram och harklade sig lite över detta medan demonen var högst road inne i huvudet på honom. “Men ja, du behöver inte betala mig, det lovar jag.” Sa han sedan medan han kämpade med att trycka undan den där jobbiga charmen med tanken på att han tekniskt sätt var för gammal för sådant, även om hon inte visste om detta faktumet. Demonen hade retsamt börjat viska både det ena och det andra i huvudet på honom men som vanligt stängde han av det så gott som han kunde.

Ja det kändes skumt för honom att flörta bara så här med tanke på den åldring han var vid det här laget, även om det inte syntes till det yttre. Han ras hade ju tekniskt sätt samma levnadsspann som en människa men tack vare demonen så åldrades han inte mer sedan dagen han vart besatt. Så han hade hjärnan av en 100+ man i skalet av en 25 åring helt enkelt, för att inte tala om allt det han sett genom sin livstid. Det var inte riktigt något han gillade dock men demonen sa att han inte tänkte försvinna någon tid snart så hur länge skulle det gå innan han kunde börja åldras igen på riktigt sätt?

Men trots detta så fann han sig flörta med den unga kvinnan och även gillade hennes reaktioner på hans flört med, se där! Han kunde inte hjälpa att le lite snett och charmigt mot henne där hon satt och rodnade och av någon mystisk anledning verkade hon inte van med att någon flörtade med henne. Borde inte en vacker kvinna som hon vara van vid flört? Eller var det kanske inte en vanlig grej där han nu befann sig? Han visste faktiskt inte.. Demonen försökte retas med honom som vanligt men självfallet gjorde Axel vad han gjorde bäst; ignorerade demonen. Det gick ett tag trots allt men det var lite finkänsligt att inte råka reta upp demonen med tristess.

Vid hennes ord så kunde han inte hjälpa att känna värmen i kroppen och nickade muntert mot henne med svansen som nästan hypnotiserande långsamt flackade bakom honom. Han fann sig fast i hennes ögon aningen för länge och harklade sig då lite lätt med ett ursäktande leende. “Det är upp till dig när du tycker att vi beger oss ~ “

Jo då Axel var genuin i sin plan att hjälpa henne men han hade ingen aning om ifall demonen skulle komma till liv om han inte var vaksam vilket gjorde det hela till en risk att tala om. Men han kunde inte direkt säga till henne att; jo föresten jag är besatt av en demon och har varit det i typ hundra år! Det skulle aldrig sluta väl trots allt och ordet skulle sprida sig SNABBT. Det var bäst att bara försöka hålla koll på demon aset och försöka leva sitt liv som han ville.

Vid hennes fråga så var det NÄSTAN, men bara nästan så han rodnade till lite med tanke på vad det mest glasklara svaret var på den frågan. Ja hon behövde KLÄDER. Han vandrade relativt oskyggt dock med blicken på henne liksom för att se vad mer som kunde behövas innan han svarade. “Du behöver kläder. Tro mig när jag säger att det skulle bli aningen svårt annars, inte bara för att det är kallare ute i världen än här men även för att både män och kvinnor inte kan bli litade på. Ser de en vacker, så gott som naken kvinna så beter de sig som djur.” Ja bäst att lägga fram sanningen på ett effektivt sätt. “Sedan så kan det vara bra om du har något vapen att skydda dig med i fall jag inte skulle vara nära nog, har du något sådant?” Annars skulle han få behöva offra mynt och fixa något bra till henne.. vänta det betydde väll att han måste skaffa kläder åt henne med eller hur? Han kunde redan nu känna förlusten av sitt bling.. men nej det var okej.. var ju inte som om han hade lite av det. Var bara så svårt att släppa dem vilket kanske talade för varför han ägde yrket han ägde. Skärp dig nu Axel.. allt skimmrande behövde han väll inte?

Axel såg på henne med tanken att självfallet så skulle hon inte veta hur det var i andra delar av världen så hennes fråga var inte oväntad men han ångrade sitt slangord om mänskligheten aningen då han fick det att kännas som om det var lite oförståbart för någon som kom här ifrån. Hur skulle han förklara det hela på bästa sätt? “Nå.. det skyddar dig inte på det sättet men åtminstone är mänskligheten är ganska stora med att ha kläder på sig. När kläderna är av så är det vanligtvis för att skapa barn..” Jo det var kanske lite larvigt på sitt vis; att man inte kunde gå omkring hur man ville bland människorna utan att riskera bli gravid som kvinna, de hade helt enkelt en behagligare natur i denna skogen. Till och med han själv blev ju röd när han stötte på en halvnaken kvinna och det hade ju tagit en stund för honom att vänja sig efter mötet med Wyn. Var ju inte varje dag i övriga världen som man stötte på en sådan här situation eller hur?

“Och djur är kanske ett fel sätt att yttra sig på, mer något människorna säger om man inte beter sig som de vill, rätt larvigt om ärligheten ska fram. Jag tycker att djur är mer ärliga i vad de gör med sina liv på sitt sätt.” Med de orden så petade han lite roat på ett av sina kattöron medan svansen flackade till bakom honom. Kanske hade han varit i människornas värld för länge? När hennes oro syntes så skakade han bara lugnande på huvudet mot henne följt av ett brett leende. “Oroa dig inte, det löser vi, så länge kan du hitta en fallen, tjock gren att skydda dig med OM det skulle behövas.” Han funderade kort medan han synade henne, osäker på om tyger ens fanns här? Sedan plötsligt drog han av sig sin tröja bara så där och räckte över den till henne, det var ju en start och inte så ovanligt att se en barbröstad man eller hur? “Ta denna så länge så hittar vi några kläder till dig i närmaste by när vi åker. Jag har en mindre båt jag använde mig av för att komma hit och även om det är svårt att hålla koll på omgivningarna här för mig så tror jag kommer ihåg vart den står töjd.” 

Axel fick lite diskret kolla undan en aning, dolt bakom att han kliade sig under hakan med sina klor då Wyn’s hår inte riktigt längre täckte henne på ett bekvämare sätt men kunde självfallet inte låta bli att syna henne en aning, lika diskret som innan dock självfallet för ja.. han var ju trots allt en man även han. Kvinnliga formen var vacker att bevittna hur man än försökte vrida på det och han fick kämpa mot den plötsliga känslan av att vilja röra sig närmare henne utan någon större anledning än att bara vara närmare. Det vart på sitt sätt lite jobbigt att håret inte föll tillbaka i en täckande position då det var otroligt svårt att hålla sin blick fäst i hennes utan att vandra nedåt men han lyckades ändå rätt imponerande skapligt med det hela vilket på sitt sätt fick honom att känna sig oövervinnlig.

Han nickade roat mot hennes fråga med demonens talande i huvudet som självfallet inte var värt att lyssna på, hade han någonsin lyssnat på demonen så hade han säkerligen hamnat i så mycket problem att han inte kunde visa sitt ansikte någonstans i världen utan att bli jagad och antagligen dödad. Sedan om det ens var möjligt för honom att dö var en gåta även för honom, han visste inte men kände inte heller behovet att bepröva det. Han fick en känsla av att det skulle vara dumt att ignorera demonen mer med tanke på att han redan gjort det ett bra tag vid det här laget så han tänkte svaret ‘Nej.‘ till demonen som försökte få honom att ta tag i sina känslor över Wyns närhet. Självfallet skulle han få höra det konstant från och med nu då demonen märkt hans vandrande ögon men det fick han kanske skylla sig själv för.

“Det är väll en evig fråga faktiskt!” Svarade han nöjt till Wyn’s andra fråga medan han synade henne då hon trädde på sig tröjan aningen ogenerat denna gången men i alla fall inte på ett obehagligt sätt, såg mest till att hon fick på sig tröjan ordentligt. “De flesta andra personerna i denna världen är inte lika öppna med naturen som ni är här. Det är inte ovanligt att se lager på lager av kläder på de flesta håll med tanke på att inte visa någon hud men vissa ställen så går de lättklätt tack vare varma temperaturer.. Sällan går de i löv dock tyvärr.” Medan han pratade så hade han rest på sig för att gå fram till Wyn för att rätta till tyget av tröjan i hopp om att det skulle få henne att känna sig lite bekvämare, ryckte lite i axeltygen för att placera sömmarna på ett bra sätt innan han faktiskt mötte hennes vackra ögon. “Det tar en stund att vänja sig vid, vi ska se till att du får ordentliga kläder vid första bästa tillfälle..” Han fann sig känna av hur pulsen ökade i bröstet på honom medan demonen roat manade på honom att bara kyssa henne följt av mindre snälla ting som han självfallet ignorerade. Hans blick mjuknade där han stod öga mot öga med Wyn innan han faktiskt fann styrkan att ta ett steg tillbaka med ett leende. Demonen som talade om för honom att han var en mes.

“Japp! Hur tror du att jag tog mig hit? Skulle nog inte orka att simma hela vägen.” Sa han roat och blinkade med ena ögat mot henne. Denna båt var inte direkt en roddbåt dock, mer ett mindre skepp men för honom så skulle hon alltid vara en båt. Praktisk nog att segla ensam på med en del utrymme men inte stor nog för att göra detta omöjligt. Så; en båt. Han kunde sällan lita på att sitta fast på ett skepp med främlingar, det räckte med ett misstag för att frammana misstankar och så skulle han vara fast med dem i veckor? vem sa inte att demonen skulle tycka det var lämpligt att spränga skeppet? Detta gjorde självfallet att detta beslut var förvånande men han ville verkligen hjälpa henne, han hoppades bara att det skulle gå väl.

“Jag har en hel del mat kvar men kanske inte riktigt i din smak så vi borde kanske ta med oss lite extra mat som håller sig och som du faktiskt gillar. Jag brukar själv bara äta fisk när jag seglar.”