Det var ingenting som gick att tycka om att vara ett kärl för en uråldrig demon, speciellt med tanke på att man alltid hade en röst utöver sin egna i huvudet vilket speciellt i början hade lätt till en hel del problem för honom. Liksom börja prata och avsluta med demonen sagt istället för det han planerat själv. Detta hade roat demonen otroligt tills dess att Axel lärt sig bemästra att hålla demonens ord ifrån sin egna tunga. Visst var Wyn vacker och stora delar av honom ville visa sin attraktion för henne men han vågade inte riktigt ens bara kyssa hennes kind, dessutom hade de ju nyligen träffat varandra, hade varit ett mirakel att han ens vågat att flörta med henne förut. Jösses hon var till och med vacker då hon nickade på huvudet med osäkerheten som lyste igenom med följande parad. Charmigt at bevittna helt klart.

Under alla sina år hade han inte varit mycket i kaldrland eller faelgras, faktiskt tack vare ett ungdomligt misstag att stjäla från helt fel människor som tagit ett bra tag att sopa spåren efter sig. Frågan var ju ens om det gått länge nog för dem att glömma bort det hela.. Det borde varit bortglömt nu då 60 år passerat men man visste ju aldrig. Det var ett fint föremål dock så han ångrade det tekniskt sätt inte, hela hans gömställe var fyllt av värdefulla ting som långt ifrån alla blivit tagna på mindre ädla sätt. Han kunde inte hjälpa det; blänkte eller glittrade det så ville han ha det helt enkelt.

Han skakade roat på huvudet till hennes uttalande men lämnade det där, inte direkt värt att gå in i detaljer på till varför han inte kommit där ifrån. Han följde därefter med henne för att samla på henne lite mat för färden och kikade like oblygt tillbaka på de som kikade mot dem. Ja varför inte? Då hon meddelade att hon var redo att resa så la han försiktigt sin kloklädda tumme mot hennes kind och såg på hennes osäkra ansikte med ett litet leende. “Vi ska nog hitta hjälp för din skog, jag kommer skydda dig tills du är tillbaka här i säkerhet, det lovar jag.” Något han kanske kommer att få ångra men han kunde inte leva i rädslan hela sin existens eller hur? Speciellt inte med tanke på att han hade mååånga år kvar.

Axel hoppades verkligen att han inte lovade för mycket men som sagt så var det ju tid att faktiskt hjälpa någon annan för en gångs skull. Han visste mycket väl att så mycket kunde gå fel, han skulle vara en idiot om han inte visste om detta men det var väll kanske värt risken? Stressen började bubbla upp inom honom vid den tanken men det var bäst att hålla sig lugn, känslor brukade sällan hjälpa hans situation till det bättre. Demonen skrockade till i huvudet på honom vilket fick honom att undvika att ge ifrån sig en suck, istället fokuserade han på Wyn som verkade otroligt obekväm med kläder på.

Han log lite roat åt hennes uppgivenhet medan han drog en slinga av hår ur hennes ansikte. “Du ser vacker ut, det är bara en vanesak.” Sa han muntert innan blicken riktades mot den memorerade vägen tillbaka till skeppet. Tur att han i alla fall hade ett gott minne för annars skulle han aldrig att hitta tillbaka dit.

“Det är den vägen, det kommer ta ett tag att nå båten så jag antar att vi får börja gå ditåt.” Ja han kunde ju hjälpa sig själv med sin vindmagi men eftersom han enbart bara gjort det i livet så visste han inte om han kunde hjälpa dem båda samtidigt, säkrast att gå helt enkelt. Han började gå åt riktningen han talade om, stannade kort upp för att se bak på den klädda Wyn med ett litet leende för att försäkra sig att hon kom med innan de tillsammans vandrade ut i skogen igen.

Han kunde inte hjälpa att känna sig nöjd över att han fick dryaden att rodna vilket han fann nöje i under seras långa promenerande. Han kunde verkligen inte hjälp det; så en flört här och där lämnade honom bara för att få se hur det hettade om hennes kinder de gånger han lyckades med det. Det var en rätt trevlig långpromenad allmänt sätt där många skämt lämnade honom för att få den andre att känna sig lite mera bekväm då de lämnade skogen. Väl framme så såg han otroligt stolt ut när han såg på sitt skepp. Skeppet var av en mellanstorlek på gränsen till att vara för stort för en person att styra men bara på gränsen, han var van vid det här lilla skeppet vid det här laget så för honom fanns det inte mycket bekymmer kvar i att hantera det. Han hade inte kollat på vad hon såg på vid hennes kommentar vilket fick honom att nöjt börja att säga; “Jo hon har varit min ett bra tag nu…” Sedan föll hans blick på henne och det var hans tur att bli lite röd istället. “..oh jo ja havet är rätt stort, hoppas att du inte blir sjösjuk.” Hans drömmar spruckna över hur hans fina skepp inte fick den kärleken som den var van vid men han överlevde nog det. Det var väll kanske inte så ovanligt att ha stolthet över sitt fordon trots allt. “Jag antar att du aldrig gått så här långt förut?” Sa han lite roat där han la sin arm över hennes axlar med en nöjd blick ut över vattnet.

Axel kunde inte göra mer än att skrocka till vid hennes förvirring innan han förklarade vad han menade med saken. “Jo havet är i konstant rörelse så vissa får efter ett tag ett illamående för att båten aldrig håller sig stilla.” Ja det var väll så gott som den bästa förklaringen han hade just nu trots allt. Om han skulle vara ärlig så var det ju det ända som i hans huvud kunde förklara sjösjuka men vem visst; kanske fanns det andra anledningar med? Han såg på henne när hon pratade om att aldrig ha lämnat skogen vilket fick honom att oroa sig en aning över alla överväldigande intrycken som hon skulle få gå igenom. Men det var kanske bäst att inte oroa sig för det redan eller hur?

Vid hennes kommentar om att båten var tyst så kände han sig faktiskt lite skyldig även om det inte var han själv som byggt båten, han hade ju enbart “köpt” den trots allt. Rättare sagt; seglat iväg med den en gång i tiden när den sanna ägaren var upptagen efter att han själv hade gjort lite hyss. Han kollade på henne i tystnad. Ja vad svarade man egentligen på det uttalandet? Han fick helt enkelt göra sitt bästa så med det så sa han: “Jo tyvärr så tenderar ju det mesta att dö förr eller senare, man får kanske bara tacka för tiden man fick innan det skedde, eller vad tror du?” Jo han hade sett många ting och personer dö i sin livstid och logiskt sätt så skulle han själv sedan länge bara död med om det inte vore för.. parasiten.

Denna tanke väckte demonen inom honom igen som roat gjorde det värre genom att i hans sinne säga att ‘du kommer få stå ut med det ett långt tag, kanske för alltid’ vilket fick hans svans att snärta till bakom honom av irritationen han kände. Detta kunde antingen ses som att han bara fått en plötslig humörsvängning eller att han var irriterad på att saker dog, det var ju upp till Wyn att uppfatta trots allt.

Det var fascinerande hur svårt det ibland kunde vara att ignorera demonen för att andra gånger kunna ignorera varelsen utan problem, men demonen visste vilka knappar man skulle trycka på för att få ut en reaktion och vid saker som att alltid vara besatt så var det frustrerande om något. Hon la sin hand mot hans arm vilket fick honom att påminnas att hans “plötsliga” känslobryt inte alltid var det bästa vilket fick honom att besvara hennes leende me sitt egna ursäktande sådant. Han kunde inte tala om för henne vad som lurade inom honom vilket gjorde att han svarade på det osagda istället. “Jag tänkte bara inte på hur det skulle få dig att må att se ett skepp. Jag tänkte inte på att någon huggit ner träd för att göra båten.”

Han såg lite ursäktande ut innan det breda flinet tog över hans ansikte igen med ett nickande. “Absolut! Först och främst ska vi upp på båten, följ med här” Han greppade hennes hand utan att ens tänka på om det var okej eller inte och ledde henne till sidan av båten där en repstege befann sig i närheten av en bit klippa med en meter till båten själv där den stod ankrad. Med ett skutt hoppade han vant mot stegen och greppade tag i den men klättrade inte upp riktigt ännu. Vände istället huvudet bak mot Wyn lite frågande, som om han faktiskt tänkte på att det kanske skulle bli jobbigt för henne att hoppa till stegen. Sträckte sig därför utåt med handen utsträckt för att hjälpa henne till stegen om det skulle behövas.

Axel kunde inte hjälpa att skratta till då han kände sig dum över kommentaren; jo självfallet var hon inte en vanlig dam som inte klarade av att klättra upp för en stege utan hjälp, hon bodde ju trots allt i en skog. Just därför lät han henne göra sitt och klättrade upp efter henne upp på båten. Väl uppe på det lilla skeppet så märkte han av hur gärna hon ville hjälpa till vilket skapade en hel del öppningar för honom; allt från simpla saker till mer kropps jobbande saker så vad skulle han välja? Jo självfallet för den demonbesatta mannen så valde han att hon skulle få hjälpa till på rätt sätt då hon garanterat kunde ta hand om sig själv. “Först och främst behöver vi få upp ankaret.” Sa han med ett flin och nickade mot rodret där man hissade upp ankaret vilket skulle bli betydligt lättare nu när de var två.

Han gick fram mot det och ställde sig vid ena pinnen och placerade händerna mot det. “Ta en pinne och så börjar vi knuffa det framåt.” Sa han som om det var den enklaste saken någonsinn att få upp ett tungt ankare från havsbotten. Han väntade på att hon skulle komma till rätta innan han nickade mot henne som tecken på att börja knuffa innan han själv gjorde det samma. Det var tungt även fast de var två vilket tydde på att Axel var betydligt mycket starkare än vad han såg ut att vara.

Det var skönt att för en gångs skull ha hjälp med styret på båten och så snart som ankaret var uppe på plats så flinade han mot henne innan med ett skutt förgyllt av hans magiska vind fick honom att flyga upp där han lättade på seglet, skickligt och vant satte han det på plats som om det var det enklaste någonsin trots alla olika drag och knyten. Snart hoppade han ner igen med vinden som dämpade fallet och han ställde sig vid rodret. “Håll i dig ~ ” Sa han roat innan en stark vindpust dök upp från ingenstans och skeppet började med ett plötsligt ryck att fara utåt mot havet. Jo magi var helt klart händigt att kunna utnyttja så länge man inte gjorde det allt för ofta självfallet då det tog på styrkorna en aning.

Snart fann man sig till rätta i den nya hastigheten då de gled ut på havet och lämnade landmassan bakom dem. Han vred på rodret för att hamna på rätt kurs fundersam på vart de skulle börja. Hans tanke var ju att alverna säkerligen skulle veta något men det fanns ju fler ställen på den långa vägen att stanna till på. Kanske Me’erisia? “Tänkte att vi ska utnyttja färden mot Dal’elath och stanna på några ställen på vägen som kanske vet hur man skulle kunna göra, eller vad tror du?”

“Jag vet inte om jag ska vara ärlig, inte varje dag jag hjälper till att rädda en skog.. Jag menar det första jag tänkte på som kanske kan hjälpa är alverna men det finns ju massor andra personer i världen och puzzlet är att veta vilka som kan hjälpa till. Kanske någon stark magiker eller drake måhända? Men kanske bäst att ta oss direkt till alverna till att börja med för information..” Avslutade han lite hummande. Sanningen var ju att det här var första gången han hjälpte till någon annan. Vanligtvis stal han ju bara glimmande ting och hade en mäktig samling undanstoppade vid det här laget.. nå värdesaker och fjädrar, han hade en sak för fjädrar med helt klart. Vinden svepte dem över havet och han gick tillbaka till rodret för att rätta till riktningen en aning.