- This topic has 27 replies, 2 voices, and was last updated 1 månad, 1 vecka sedan by
.
-
Samiras mage skrek medan hon satt uppe i trädet och stirrade neråt; mat och särskilt känslan av att vara mätt hade börjat bli ett minne blott, men nu pirrade det i hela kroppen för att hon äntligen skulle få äta. Spåren hon hade upptäckt tydde på goda chanser att vildsvinet skulle passera under henne, så som det verkade ha gjort vid flera andra tillfällen av spåren att döma. Av någon anledning verkade vildsvinet ta den här rutten ofta, och som på beställning kunde hon nu se det komma igen i fjärran. Hon tog några djupa andetag, avvaktade tills den var precis under henne och lät sig sedan falla rakt ner ovanpå djurets rygg, hennes armar hastigt omlindade omkring halsen dens.
Djuret skrek för att sedan började springa och sparka och Samira kämpade med varje muskel i kroppen hennes med att hålla sig kvar ovanpå den. Samtidigt började hon fokusera på sina händer, som när hon bönade om stöd från Sharah började glöda och med ökande hetta började bränna djurets hals. Höll hon sig kvar länge nog skulle djuret stupa och hon skulle äntligen få äta, något hon inte gjort under alla dagar hon varit vilse i skogen.
Glöden som skapades mellan hennes händer och vildsvinets hals blev starkare och gnistor såväl som enstaka lågor rymde från springorna mellan hennes händer och djurets kropp när det försökte skaka sig loss i panik från anfallet och smärtan, och synen av lågorna gladde Samira som förstod att djuret säkerligen inte klarade mycket mer… även om det snart visade sig att det klarade mer än vad hon gjorde. Vildsvinet sprang rakt in i ett träd med en väldig fart och Samira slungades upp i luften ovanför vildsvinet och slog ryggen hennes rakt in i trädet, då hon aldrig fått något bra fäste med sina ben runt den väldiga besten och endast höll fast i djuret om halsen. Slaget från trädet mot ryggen hennes fick henne att tappa koncentrationen och även luften i lungorna hennes, och hon tappade greppet om halsen. Skrikande sprang vildsvinet iväg och försvann medan Samira föll huvudet och ansiktet först på den stelfrusna marken. Fastän det gjorde fruktansvärt ont hade hon inte luft nog i lungorna för att skrika, utan istället föll hon bara omkull och rullade omkull på rygg som en trasdocka, flämtande efter luft, stirrande upp i skyn. Glöden och värmen från hennes händer dog ut och hon lämnades av Sharah för att lida i sin ensamhet på den kalla marken.
Minuter passerade där Samira bara låg där och tyckte synd om sig själv, innan hon gjorde ett försök att resa sig upp.
“Måtte fällorna ha gjort sitt.” Stönade hon när hon så småningom reste sig upp med en väldig smärta som strålade genom kroppen hennes. Halt rörde hon sig tillbaka mot sitt läger hon slagit upp och längst med vägen kunde hon bekräfta att alla hennes fällor även de var utan djur. Några hade aktiverats, men pälsen i snarorna visade tydligt att de djur som hade fastnad hade också rymt. Igen skrek hennes mage, och hon haltade tillbaka till sitt ynkliga läger.
Hon satt sig ner på stocken framför den slocknade elden, lyfte på filten vid hennes fötter och började plocka fram grenarna hon förvarat under den, för att sedan påbörja elden. Medan hon kämpade med att slå fram gnistorna kunde hon känna hur blod rann över ögonlocket från skadan från när hon föll huvud först ner i marken och så fort gnistan tog vid och pinnarna började brinna torkade hon bort blodet från ögat med handryggen sin. Hon började sedan plocka ut grenar, stenar och snö från sitt rikliga, krulliga hår, vilket var en ordentlig process då hon hade väldigt gott om det.
Kylan gjorde sig nu påmind och hon plockade upp filten vid fötterna hennes och svepte den om sig medan hon slängde fler kvistar på elden som nu började liva till sig. I stunder som denna saknade hon Iselem, även om hon oftast var en varm person, sällan påverkad av kyla. Hon lutade sig åt sidan, öppnade väskan sin och plockade ut en liten läderpåse. Hon hällde ut innehållet i sin hand, räknade sina arton bär, satt nio tillbaka ner i påsen och åt upp de andra. Hennes vanligtvis vackra mörka hud hade börjat blekna från kylan, särskilt munnen, näsan och ytan runt ögonen och de röda bären gav henne välkommen färg om läpparna, något hon för självkänslans skull strök över läpparna sina även om hon inte själv kunde se färgen det gav, innan hon tillslut slickade sig om läpparna för att få i sig safterna. Inget slöseri, trots allt.
Hon sneglade mot väskan, funderade om hon skulle plocka ut något instrument eller så, men bestämde sig för att låta bli och lät sig istället endast värmas av elden, sittande där, stirrande rakt in i den. Hon var tvungen att ta ett beslut snart, antingen bege sig djupare in i skogen för att utforska dess fantastiska mysterier och väsen och chansa att hon snart skulle hitta mat, eller vända om och hoppas att hon orkade tillbaka till byn innan hennes kropp gav upp.
-
Vintern var vargarnas, hungers och köldens tid. Snön hade lagt sig tung över skogen och människorna hade dragit sig tillbaka till sina byar och gårdar. Endast de starkaste överlevde den kaldrländska vinterkylan. När varg och oknytt drog fram genom vinterlandskapet så visste de klokaste att de gjorde bäst i att gräva ned sig under jord, och invänta vårens återkomst. Ändå fann hon sig själv framför en hare som kämpade i sin snara. En snara bunden av människohänder. Då måste hon åter vandrat in i människornas värld utan att lägga märke till det. Med huvudet på sned betraktade hon det kämpande lilla djuret då hon långsamt sjönk ned på huk. Fjädrar, benbitar och tänder rasslade mjukt mot kappa när hon gjorde det.
“Vilken oturlig situation du hamnat i,” hennes stämma var lågmäld, len som honung. Haren slutade kämpa mot snaran och hon sträckte fram en hand för att klia den bakom öronen. Hennes fingrar stod i stark kontrast mot den vita pälsen, svarta och mer lika klorna på en rovfågel. Men de saknade inte någon fingerfärdighet, och med en enkel rörelse släpptes haren fri från sin fälla. Det lilla djuret stod kvar i ett ögonblick innan det förnöjsamt skuttade iväg genom snön.Hon fann fler snaror och fällor på sin färd, och frigav alla de smådjur som fastnat däri. Det roade henne, medveten om den besvikelse detta skulle åsamka den människa som gillrat fällorna. Slutligen kom hon över något som kunde liknas vid ett läger. Nyfikenheten sköljde över henne och hon svepte in sig i sin fågelhamn. Där hennes långa gestalt en gång stått slog nu en berguv med vingarna. I sin spräckliga skrud flög hon upp i en av de snötunga granarna. Där satte hon sig intill stammen smälte hon in och hon blev stilla. Nu väntade hon bara för att se vad för människa som hon spelat ett spratt.
Det var tyst i skogen en stund, men hon uppfattade inte hur länge. Alla rådare hade en annorlunda uppfattning av tiden, inte som människornas linjära väg. Deras var mer som en spiral som snodde sig förbi samma ställe om och om igen, likt årstiderna som skiftade. Men hennes var mer som en krossad spegel, där flera bitar reflekterade tiden, som om nutid, dåtid och framtid skedde samtidigt. En biverkning av att vandra mellan världarna.
Slutligen uppenbarade sig en människogestalt och hon sträckte nyfiket på huvudet. Människan var inte lik de andra som brukade röra sig i skogarna. Dessutom var det en kvinna, vilket fick den del av henne som var skogsrå att känna ett uns av besvikelse. Men hon utstrålade en slags energi, en värme, som fick ugglan på grenen att lägga huvudet på sned. Att människor kunde alstra energi och utöva magi var någonting hon sällan stötte på. Oftast var de tvungna att använda sig av runor och andra hjälpmedel för att styra de strömmar som sipprade in i denna värld från Asgård. Eller Fae som vissa kallade det för. Människor med den förmågan var närmare förbundna med de andra världarna. Kanske kunde denna människa vara till hjälp i hennes hämndlystnad att ta sig till Asgård. De intensiva, bärnstensfärgade ögonen betraktade kvinnan med en växande nyfikenhet. Hon kunde känna hungern och uppgivenheten, något som kanske kunde vara till hennes fördel. Hon bredde ut de stora vingarna och gled tyst ned genom luften och över lägerplatsen. Tillräckligt lågt för att man skulle känna vinddraget innan hon försvann in bland träden.
Väl ur sin fågelhamn vände hon tillbaka mot lägerplatsen, hennes steg lika tysta som en ugglas vingslag. Det enda som gav henne tillkänna var ett roat klickande med tungan då hon kom ut mellan träden. Hennes siluett var lång, slank och människolik vid en första anblick. Men hennes hals, armar och ben var långa, precis så långa att de blev onaturligt. Omsvept i skinn, päls, benbitar och fjädrar såg hon nästan ut som något uråldrigt odjur. Vilket hon kanske också var. Hennes ansikte var vackert, men ju närmare man tittade, desto märkligare blev det. Dragen var för skarpa, kindbenen för höga och ögonen samma intensiva blick och färg som berguvens. Hon drog tungan över de skarpa tänderna med ett växande leende.
“Vad har vi här? En tjuvjägare i min skog?” -
Samira ryckte till när någonting susade över huvudet på henne, hon kände vinden men lyckades inte uppfatta vad det var för något. En fågel säkert som hånade henne med sin ätbara kropp. Snart kom ett ljud dock som inte alls lät som en fågel och Samira blev genast spänd. Hon vände sig i ljudets riktning och en kyla betydligt värre än vad den kalla luften kunde orsaka sköt igenom hennes kropp. När den stora skepnaden kom närmare, och nära nog att detaljer kunde urskiljas så föll Samira baklänges över stocken hon satt på, men nästan lika fort som hon fallit omkull var hon uppe på fötterna igen och återigen lurvig i håret från att ha i princip fallit på huvudet.
“D-din skog?” Flämtade hon. Samira hade sett många märkliga ting under hennes resor, detta var nog inte ens den mest skrämmande, men hon hade helt klart blivit överraskad och bleknade kanske lite ytterligare. Hennes kropp spände sig och hennes mage gjorde sig påmind, men hon hade inga problem att ignorera knorrandet den här gången. Hon höll upp sina händer, med sina handflator riktade mot det främmande väsen som stod framför henne, och tog ett kliv bakåt när hon tog ett kliv mot henne.
“Till mitt försvar… jag har faktiskt inte lyckats fånga någonting.” Nämnde hon försiktigt, hoppandes att om detta var någon slags väktare så kanske de uppskattade teknikaliteter, och om inte så kanske varelsen hade ett sinne för humor.
“Jag menar din skog inget illa. Jag är en… forskare, författare, musiker… äventyrare. Jag har hört många fantastiska ting om din vackra skog och önskar endast uppleva den.” Hon såg vädjande mot främlingen. Hon hade hoppats hitta några saker i skogen, men det ville hon inte erkänna. Den stora sanningen var oavsett att hon ville uppleva den, det var ingen lögn.
-
Hon rörde sig långsamt, avvaktande då hon närmade sig i en halvcirkel runt elden, men stannade då människan lyfte sina händer mot henne. Leendet byttes mot någon som mer liknade grimasen hos ett större rovdjur. Hon kunde förnimma magin där den väntade precis bakom ytan. Det var som värmen från den lilla lägerelden, men vildare, starkare. Så istället för att närma sig så stod hon stilla och betraktade människan från topp till tå. Hon la huvudet på sned i en fågellik rörelse åt hennes förklaring. För en stund var hon tyst, men så sprack läpparna upp i ett flin och hon skrattade.
“Då är du en usel tjuv,” skrockade hon. Att det faktiskt varit flera djur i snarorna var ingenting som hon drog till minnes. Så tystnade skrattet och hon smalnade av ögonen.
“Det enda du kommer uppleva i denna skog är hunger och död,” rösten var lågmäld och allvarlig, i skarp kontrast till det tidigare muntra skrattet, “Ingen ger sig ut i skogen om vintern. Varken människor, asar eller vaner. Nu råder jättetid”
Hon tog ett par steg närmare, blicken fäst vid kvinnans ansikte. Fascinerat klickade hon med tungan och la huvudet från den ena till den andra sidan.
“Men du är inte som människorna härifrån,” konstaterade hon. “Du har rest över floder och hav för att ta dig hit. Du vet intet om gudars runor eller jättars gåtor… Ändå känner du sejden.” -
Samira studerade varelsen, kvinnan framför henne och höll sig på varsamt avstånd även om hon var övertygad om att enda anledingen att hon levde just nu var för att främlingen önskade det. Det var någonting mäktigt, otyglat omkring henne och Samira kände sig som om hon var en vindpust från sitt slut. Hon tog ett djupt andetag dock, samlade sig, lät värmen från Sharah fylla henne och klistrade på sig sitt bästa leende.
“Jag är lite osäker på ordet…” Hon lät det rulla runt i tankarna för ett ögonblick. “Sejd?” Hon kände igen det, hon hade hört det några gånger förr, men hon hade bara sammanhang att lista ut meningen genom. Det kändes dock oviktigt att fastna på. Genom sitt tvingade leende fortsatte hon. “Helst dör jag inte i skogen din, jag hörde även andras varningar innan jag kom hit, men litade på min egna förmåga lite väl mycket. Jag har haft en väldig olycka med mina försök till mat.” Hon beslutade sig då för att försöka vädja till väktaren. Hon gick ned på ett knä, slöt sina ögon och böjde sitt huvud, hennes händer mot marken. Värmen inom henne fick snön att smälta under henne när hon berörde marken, dock var det oavsiktligt.
“Skogsmoder, skänk mig tillgång till din skog och de medel som krävs för min överlevnad, så står jag i din skuld. Jag beundrar din skog och önskar se mer av den. Jag har hört sagor och berättelser om de många väsen och ting som döljer sig bland dina träd och önskar endast uppleva och skriva om dem.” Hon höjde huvudet och såg mot främlingen.
“Som du förstått har jag rest långt, men endast i respekt. Låt mig få uppleva din skog och ditt sällskap, så kommer jag göra vad jag kan för dig. Säkerligen är du inte utan dina egna ambitioner och drömmar?”
-
Hon kunde känna den varma magin som kom närmare ytan, nästintill hotade att tränga igenom den tunna slöja som nu återstod mellan världarna. Avvaktande stannade hon och spände käkarna med ett klickande ljud från tänderna. Långsamt hade hon börjat sjunka ihop som ett stort kattdjur som gjorde sig redo för ett språng. Men så föll kvinnan ned på knä med huvudet mot marken… bedjande? Hon sträckte på sig och såg för ett ögonblick förvirrad ut. Förvirringen gick dock snart över till misstänksamhet och hon smalnade av ögonen som studerade kvinnan där hon låg på marken runt den smältande snön.
Men kvinnans ord om att stå i skuld lockade och någonting glittrade till i hennes ögon. En längtan efter något. I tystnad stod hon och tänkte sig om. Så närmade hon sig kvinnan, rasslandet från benknotor och fjädrar det enda ljud som hördes.
“Små sjöar. Små är människornas sinnen,” väste hon innan hon vände sig om och försvann in mellan träden.Det dröjde flera timmar och mörkret hade lagt sig, men så dök hon plötsligt upp i den lilla gläntan igen. I det flackande ljuset från lägerelden såg hon nästan ut som en vanlig kvinna. Särskilt då hon på ena armen bar en trave välhuggen ved och i den andra två nackade skogskaniner. Hon släppte ned sin last vid människokvinnan och såg på henne med de bärnstensfärgade ögonen.
“Godtar du mina gåvor och accepterar din skuld till mig?” Hennes röst var låg, nästintill förväntasfull. Luften omkring dem tycktes stanna upp, som om även den höll andan i förväntan. -
Det väktaren hade sagt förvirrade Samira minst sagt, men hon var investerad i situationen nu och valde att göra det riskfyllda och stannade kvar trots att hon inte hade någon anledning att egentligen tro att främlingen skulle återvända. Trots allt lät det hon sa som avsked som en förolämpning, vilket sällan innebar att personen skulle komma tillbaka. Samira väntade trots detta och satt sig återigen vid elden, hennes ben i kors och stirrade ut i skogen. Hon kände sig inspirerad, men lyckades åtminstone i nästan en timme att tygla sig innan hon tog ut papper från sin packning och började skriva ner sina tankar.
Efter att mörkret hade svept sig omkring hennes lilla lägereld övervägde hon att lägga sig för att sova, men hon underhöll inte tanken länge alls innan rörelse i skogen fick henne att kvickna till. Främlingen klev in i lägret igen och Samira lös upp av glädje åt synen, utan att ens ha lagt märke till var hon bar på. Först när kvinnan talade och hon hörde vad som sades såg Samira vad hon bar på och glädjen gick inte att dölja. Hon var på väg att resa sig upp och ivrigt ta emot gåvan, när det registrerades i huvudet hennes exakt vad som hade sagts och hennes uttryck för ett ögonblick blev mer allvarligt.
“Eh,” Började hon osäkert. Ja det stämde ju. Hon hade erbjudit att stå i skuld till främlingen. Hur dumt var inte det egentligen? Hon tog ett djupt andetag, tog på sig sitt bästa leende igen och klev runt elden för att möta främlingen och acceptera bytet. Förhoppningsvis skulle hennes skuld inte innebära en evighet av tjänande i denna nedfrusna del av världen.
“Tack för detta. Självklart står jag i din skuld, men nyfikenhet vädjar frågan …” Hon tog artigt kaninerna ur handen på främlingen och gick tillbaka till sin plats. “Vad kan en som jag erbjuda en som dig?” Undrade hon ärligt. Hon var glad att hon hade något att erbjuda, men hon kunde inte föreställa sig vad det kunde vara.
-
Ett leende sprack upp på hennes läppar då gåvorna mottogs. En kall bris gick genom skogen och hon kunde känna ödets trådar skälva till då de vävdes samman. Först tycktes hon därför inte registrera frågan som följde, utan såg sig tyst omkring lägerplatsen. När blicken återigen stannade vid människokvinnan så la hon huvudet på sned i en oförstående gest.
“Den kraft som bor inom dig såklart,” hon blinkade bort den oförstående minen och rynkade på ögonbrynen. Hennes minspel var minst sagt volatilt, likaså hennes humör, och hon studerade kvinnan med avsmalnade ögon.
“Alla floder rinner ur hjortens krona, genom Asgård och Midgård…” hon närmade sig kvinnan och satte sig ned på huk bredvid henne. Med ett kloliknande finger ritade hon i den blottlagda marken vid lägerelden. Små figurer med slingrande linjer omkring sig.
“… Vissa människor kan känna dessa floder, navigera dess vatten och forma det efter sin vilja,” hon lät fingret vila vid en av figurerna, och började sedan att dra fingret längst en av linjerna upp till en av de andra figurerna då hon fortsatte, “och med lite hjälp kan ni simma uppströms.”Hon tystande och såg ned på den ritade figur hennes klo vilade mot. Hennes käkar spändes och hon blottade tänderna i en arg grimas då hon tryckte ned klon i marken och rev sönder figuren.
-
Väktaren var fascinerande, så uttrycksfull och utstrålande en sådan väldig kraft. Samira placerade en hand mot sitt bröst skyddande av ren reflex när kvinnan nämnde kraften inom henne. Hennes första tanke gick till livskraften, till hjärtat som bultade och hennes anda, men så snart hon fortsatte lyssna så började hon förstå att det såklart inte var hennes livskraft utan magin hon bar som syftades på. Hon lyssnade med stort intresse på det som berättades, så pass engagerad att när kvinnan plötsligt rev sönder en av figurerna hoppade Samira överraskat till.
“Jag förstår. Du menar min magi.” Hon höll ut en hand framför sig med handflatan uppåt och den fick ett varmt, svag sken om sig som för att demonstrera vad hon menade och för att säkra sig om att de inte talade om olika saker.
“Jag kan inte mycket om er kultur och historia, jag vet inte hur något jag gör kopplas samman till Asgård och Midgård, men jag vet att kraften inom mig inte är min egna. Så som allt liv i vår värld är den utlånad av Sharah och inte något jag kan ge bort.” Hon kanske missförstod väktaren, men var ändå inte ivrig på att skilja sig från sina förmågor, även om de var högst opålitliga många gånger.
“Kan hända att jag missförstår dig såklart, men är det inom min förmåga att ge så är det ditt.” Hon tog sedan upp en av kaninerna i famnen, tog fram sin kniv och började försiktigt öppna och flå kaninen för att bevara så mycket av pälsen som möjligt. Ingenting fick gå till spillo i onödan.
-
Efter en lång blick på den sönderrivna figuren vände hon istället uppmärksamheten till kvinnan och såg fascinerat på demonstrationen av magi. Men fascinationen byttes snart ut mot förvirring och hon la huvudet på sned.
“Sharah,” upprepade hon lågt och smackade med tungan åt det okända namnet. Hon studerade kvinnan och gjorde ett missbelåtet ljud som lät som något mellan en grymtning och en fnysning.“Alla människor bor i Midgård. Vi är här nu,” hon tystnade då kvinnan drog fram kniven, blicken fixerad vid stålet som reflekterade eldens sken. Ett stilla ögonblick passerade innan hon satte händerna mot knäna och trummade klorna mot varandra. Klick-klick-klick.
“Jag vill inte ha din förmåga. Jag behöver den inte. Jag vill att du ska…” hon såg fundersamt upp mot natthimlen och drog tungan över tänderna som för att finna de rätta orden, “… simma uppströms. Till Asgård.” Återigen spreds där ett leende på hennes läppar och hon såg åter till kvinnan, nästan förväntansfullt, som om hon skulle förstå vad hon menade. Men hon väntade inte på något svar utan reste sig strax.
“Säg mig vad det är du önskar att se i denna skog, så ska jag finna det åt dig,” hon såg mellan kvinnan och kniven i hennes händer. “Skogen kommer att visa sig mer… välvillig. Men skulle den inte det så är det bara att kalla på mig om du behöver mig. Jag är alltid nära.”
-
Samira studerade främlingens blick och händer och lät sin egna blick dras till kniven och djuret. Om det var en skogens väktare kanske detta gjorde kvinnan obekväm, så Samira valde att sätta kaninen åt sidan och lägga undan kniven för stunden. Istället gav hon henne sin fulla fokus och nickade när hon började förklara hennes förväntningar av Samira. Simma uppströms? Den spontana tanken gick till efterlivet, men hon kom på sig själv bland ihop Asgård och Valhall. Hon borde verkligen ha varit mer påläst innan hon begav sig hit, men hon hade förväntat sig lära från lokalbefolkningen och inte från böcker skrivna flera länder bort.
“Du vill att jag tar dig till Asgård?” Frågade hon, ivrig på ett förtydligande. Tanken gjorde henne kall, hon försökte lista ut hur annars man kunde tolka det hon precis sagt, men kunde bara dra den slutsatsen från orden som sagts. Blotta idén om att färdas till gudarnas hem kändes som både en hädelse och något slag brott mot naturlagarna, men hon tyglade sina tankar och inväntade resonemanget och eventuell utvecklad förklaring.
Hon log sedan, hennes ansikte lös upp åt frågan om vad hon önskade, nu när hon hade mjuknat lite inför varelsen. “Jag önskar ingenting särskilt om jag ska vara ärlig. Jag hade hoppats hitta ruinerna från ett av era uråldriga tempel, ett av ert folks äldsta, men lokalbefolkningen skrattade åt mig. Jag vet inte om det var för att det jag läst om att borde finnas här inte finns, eller om de tror vidskepelserna är sanna och templet skulle innebära min död. Att se det var däremot bara en dröm, jag är egentligen här för inspiration. Jag vill uppleva er vinter, era skogar, er kultur, jag vill se världen och få ställen är så mystiska som era skogar.” Hon insåg att hon börjat rabbla iväg och bet sig i nederläppen obekvämt, då hon hade ovanan att snacka länge och ohejdbart om saker som hon var entusiastisk om.
-
Som svar på vad som förväntades av henne så kom det endast en nickning. Möjligen anades där också ett leende, men det hade lika gärna kunnat vara belåtenhet över att Samira stoppade undan kniven. Om något så tycktes hon slappna av. Just nu var det bättre att hon höll sitt mål hemligt.
Istället stod hon under tystnad och lyssnade uppmärksamt på vad människokvinnan ville åstadkomma i skogen. En ilsken grymtning slapp från henne vid nämnandet om ett tempel, men där det tidigare funnits ett hån mot att kvinnan gett sig så dumdristigt in i skogen under vintern, fanns nu inget dömande. Långsamt nickade hon och såg fundersamt ut mellan träden.
“Tempel…?” tänkte hon högt och rynkade på ögonbrynen. Hon kunde inte hitta något minne om ett tempel. Tiden hade för henne nu blivit mer linjär, mer som en människas, och hade hon inte redan besökt en plats kunde hon inte förnimma den. Nu var hon bunden till denna människokvinnas livstråd, till dess att deras löften infriats.
Så slogs hon plötsligt av en tanke och hon snodde hastigt runt och satte sig på huk framför kvinnan.
“Vi ska hitta templet åt dig,” hennes röst var låg men ivrig och hon närmade sig kvinnan så deras ansikten bara var en armslängd från varandra. Så nära blev hennes omänskliga drag tydligare och det breda leendet var mer som ett rovdjurs flin.“De gamla kultplatserna står där gränserna är som tunnast, så att asar och vaner kunde dricka av människornas blot och bedjan,” hon nickade hastigt och fuktade läpparna. Hennes blick sjönk ned till sina händer och hon såg nästan segervisst på klorna då hon knöt sina nävar. Hon kunde nästan smaka hämndens sötma.
-
Samira blev lite obekväm av just hur nära främlingen kom, men försökte dölja det. Hon log åt henne och försökte att inte studera de många obehagliga detaljer som gjorde att någonting inte kändes helt rätt med kvinnan framför henne. Med hennes händer för stunden fria från kanin och kniv visste hon inte vad hon skulle göra av dem, och satt ihop dem och knöt dem hårt, då spänningen från situationen gjorde det svårt att slappna av, även om hela hennes huvud skrek att hon skulle lugna sig och ta vara på situationen.
“Det är intressant. Sharahs tempel är byggda där det är som lägligast för att så många människor som möjligt ska nå dem.” Många tankar snurrade i hennes huvud som följd av det som hade sagts, men en kanske mer än någon annan. “Varför vill gudarna dricka blod?” Kvinnan framför henne verkade lite vansinnig, men det fick inte misstas med okunnig. Samira hade vuxit upp i Iselem, där många av de största tänkarna och utforskarna var helt galna, men så otroligt klipska och kunniga. En av de mest kända filosoferna levde hela sitt liv jagad av vanföreställningar, ritade på väggar och pratade strunt, men citeras av lärda än till denna dag för visdomen han gav.
“Om du inte har något emot att jag frågar.” Tillade hon artigt efter en viss tystnad. “Jag vill lära mig mer om er värld. Den är så olik min.”
-
Långsamt knöt och öppnade hon nävarna, gång på gång, medan hon hummade lågt. Där det var lättast för människorna att mötas? Hon höjde fundersamt blicken och försökte komma på vad det skulle vara för en plats. Men tankegången avbröts av frågan om blod och hon fäste blicken i kvinnans.
“Vissa blotar öl, andra djur,” sa hon lågt med allvarlig stämma. Ett sprucket och suddigt minne av en blodig hand som höll i den långa offerdolken spelades upp för hennes inre. Hon drog ett djupt andetag genom näsan och hon kunde nästan känna doften av blod.
“… andra offrar människor,” hennes blick var fjärran. “Valfadern kräver det. När de ger sina liv för att få något av honom.” Hennes blick blev åter närvarande.“Hangatyr. Det är ett av hans namn,” hon vände på huvudet och spottade, “Bäst är att inte nämna honom, om vi inte vill ha hans uppmärksamhet.” Ett ljud kom från skogen och det fick henne att rycka till där hon satt och hon såg sig misstänksamt omkring. Det dröjde ett ögonblick innan hon åter såg på Samira.
“Han offrade sig för att kunna läsa runorna. Sedan gav han dem till människorna, och nu måste de ge samma offer till honom,” hon drog tungan över tänderna med ett sugande ljud för att sedan hånle. “Men människorna har glömt sin skuld. I offerlundernas askar hänger bara djur och guld. Människorna i det här landet har vänt honom ryggen och nu plågas de av ett evigt krig. Ätt mot ätt, broder mot broder…” hennes röst blev lägre och lägre innan hon slutligen tystnade. Konfunderat rynkade hon på ögonbrynen. Det hela kändes så bekant, men samtidigt kunde hon inte komma ihåg varför, eller ens varför hon visste så mycket om människornas förehavanden. Med en liten fnysning ruskade hon av sig känslan och reste sig upp.
“Jag har varit för länge i ditt sällskap, och din människolukt har fastnat på mig,” hon höjde på sin arm och luktade mot sin egna armhåla och rynkade demonstrativt på näsan. “Nu minns jag bara runor och intet om jättars gåtor.”
“Vad är ditt namn människobarn? Ge mig det så jag kan finna dig i skogen.” Hon såg uppmanande på Samira samtidigt som hon borstade bort obefintlig lort från sin klädsel.
-
Först fick hon ett uttryck av förståelse och nästan skrattade till när hon insåg att hon hade hört fel. Inte blod. Blot! Det mindes hon läsa någonting om, en slags ritual. När kvinnan däremot rättade sig kallnade Samira lite och insåg att det inte alls var så oskyldigt. Visst, öl, men också djur och människor. Hon rynkade lite på näsan åt tanken av en gud som begärde offer, men valde att tygla många av hennes tankar. Hennes folk gjorde liknande saker, men det var länge sedan när de fortfarande levde i stammar och blandade kulturer och trosuppfattningar.
“Valfadern låter …” Hon tvekade för ett ögonblick och funderade på om det skulle vara kränkande, men hon ville inte bita sig för mycket i tungan, då hon befann sig i en sällsynt situation och ville få ut det mesta av den. “Mänsklig.” Tillade hon tillslut. “Småsint.” Hon reflekterade bara kort över det innan hon distraherades av tanken kring att hon luktade illa. Hon var så pass frusen att hon bara antog att all form av doft var sönderfrusen sedan länge, men när hon såg främlingen lukta på sig själv gjorde även Samira det, höjde på sin arm och luktade mot sin armhåla. Hon skrattade sedan till och skakade på huvudet sitt.
“Mitt namn är Samira.” Hon placerade en hand mot sitt hjärta och böjde sedan huvudet i respekt mot kvinnan. “Har du något namn, eller något du önskar att jag kallar dig?” Kunde hon hitta Samira bara med hennes namn? Idén var obehaglig, men hon var ändå fascinerad. Och att dra till sig av någons uppmärksamhet genom att använda deras namn, det var spännande.
-
Vid nämnandet av Valfadern så spottade hon återigen på marken och gjorde en grimas. En grimas som gick över till ett illvilligt leende och hon nickade uppmuntrande mot Samira. Med en utsträckt klo pekade hon på henne och skrattade lågt.
“Småsint, ja! Oduglig, fet, halvblind och maktfullkomlig…!” skrattet fortsatte och hon såg upp mot den mörka natthimlen med utsträckta armar.
“Vilken konung Gudarna har!?” ropade hon ut, rösten full av hånskratt. Hon snodde runt där hon stod och lyssnade efter svar, men skogen och natthimlen förblev tyst. Ytterligare ett litet skratt lämnade henne och hon mumlade något ohörbart. Att hon inte hade mycket över för Valfadern var tydligt. Hon både hatade och fruktade honom och hans mordiska spjut. Hennes blick föll åter på Samira och hon sänkte armarna. Leendet bleknade i hennes ansikte och hon rynkade ögonbrynen. Namn? Med en fundersamt blick såg hon mot elden och trummade klorna mot sina egna läppar. Ännu ett sprucket minne spelades för hennes inre, där unga män sprang i skogen och ropade med skratt efter ett flickebarn. Så ersattes det snabbt av en tydligare bild där en storvuxen varelse med sin djupa stämma gav henne ett namn.“Fim,” sa hon plötsligt och såg upp från elden. “Mitt namn är Fim,” upprepade hon med starkare stämma. Det var som om namnet inte tillhört henne förrän hon sagt det högt.
“Jag måste ge mig av nu. Jag ska söka efter den plats där många människor kan mötas.” Ur sin ärm drog hon fram en kappa av fjädrar, som tycktes bli större och större.
“Du kan vila säkert här i natt. Fortsätt norrut när du vaknar. Att hitta mat och skydd kommer inte bli ett problem.” Hon höll upp kappan framför sig i båda händerna och väntade på om Samira hade några frågor. Men hon verkade ivrig att klä sig i sin fågelhamn för att ge sig av. -
Samira hade många frågor, många många frågor, men hon hade också förnuftet att inte gapa efter för mycket nu på en gång. Efter en stund av tystnad så log hon bara. “Fim.” Hon hade inte väntat sig det namnet, då hon visste vilka märkliga namn Kaldrländare brukade ha både på sig själva och sina myter. Det lät så … normalt. “Fint namn. Jag gillar det.” Sade hon enkelt, reste sig upp och bugade sig kort för kvinnan. Då Fim hade ropat ut i skogen som hon gjort hade Samira förväntat sig höra massor av djur eller andra väsen ansluta sig i skratt, men tysnaden var både rimligt och på grund av hennes förväntan, lite obehaglig. Obehaglig för att det kändes som en kränkning att ingen höll med ett sådant väsen … men vem hade kunnat hålla med? Hararna? Vildsvinet? Hon skakade loss känslan och fann glädje istället i att Fim kunde skratta som hon gjorde. Hon var verkligen en fascinerande varelse.
När Samira hade tackat ännu en gång och Fim hade blivit till en fågel och flugit iväg, gjorde Samira färdigt hararna så fort hon kunde, rengjorde pälsen, satte dem över elden och åt ivrigt nästan upp båda. Även om hon litade på att jakten skulle bli mer lyckad hädanefter, hennes resa hade trots allt blivit välsignad av vad som kanske var en lokal gud, så ville hon inte äta upp allting även om magen hennes krävde det av henne. Hon sparade och lindade in det som var kvar av köttet, satte undan det och lade sig ner för att sova. Hon kunde dock inte sova, för vilken upptäckt hon hade gjort.
Trots hennes många försök så låg hon vaken natten igenom och när hon vaknade började hon omgående sin resa norrut. Hon visste inte vart hon var på väg eller vad som väntade henne, hon kunde ännu inte utesluta att hon blev lurad till sin död, men hon valde optimism denna dag. Vad hon däremot visste var att hon skulle komma till mer snöhärjade områden, kallare marker och svårare terräng desto längre norr hon kom, vilket inte var att se fram emot.
Under vandringens gång fastnade och föll hon, hon halkade, hon sjönk under snö och steg i begravt vatten, rasade ner för släntar hon inte såg komma, krockade med sten och träd, den ena olyckan efter den andra följde henne när hon bekämpade en terräng hon verkligen inte var van vid, och när dagen började närma sig sitt slut så var hon blodig, blåslagen och helt utmattad, men behärskade sitt begär att bara lägga sig ner och sova mitt ute i ingenstans. Hon hittade istället en väldig gran som hon rymdes under, och lämnade sin packning där. Hon tog sedan endast med sig sina snaror och lilla spade, och gick ut igen bland snön för att göra i ordning fällor och samla grenar som hon kunde göra eld med.
“Vid Sharah, hur kan det finnas ett tempel ända här ute? Hur kan det ens finnas civilisation här uppe?” Det var inte längre märkligt för henne hur folket i Kaldrland var så starka och hårda, hur deras krigare kunde bli så hänsynslösa, för det var precis vad landskapet var och våra omgivningar hade en vana att forma oss. Iselem var inte det vänligaste landskapet heller, men det var inte som detta. Det kunde såklart vara för att hon var van med det, och det hade väl haft ihjäl Kaldrländare på samma sätt som hon själv varit på väg att gå under här, men fortfarande … hon kunde inte annat än respektera folket som bodde här.
Samira samlade sina kvistar och grenar, lade ut sina snaror och grävde sina fallgropar och när hon var klar började hon bege sig tillbaka till trädet där hon lämnat sina saker. Skulle hon träffa Fim idag igen, eller var detta hennes liv de kommande dagarna, bara vandra norrut och hoppas att den mystiska kvinnan dök upp igen?
-
Fim hade gett sig av utan några hövligheter eller ytterligare ord. Men Rådare var till naturen lättcharmade och att Samira sagt att hon hade ett fint namn hade inte gått obemärkt förbi. Så hon tillbringade hela natten och efterföljande dag som berguv och sökte över skogen efter en plats som kunde tänkas vara en gammal kultplats. När solen långsamt började sjunka mot väst så vände hon slutligen tillbaka. Att hitta Samira var inte någon svårighet nu när hon var bunden till hennes livstråd. Hon hittade snabbt det lilla lägret under granen och gjorde sig hemmastadd medan Samira satte snaror. Efter att ha varit i sin fågelhamn hela dagen satt instinkterna kvar och hon tuggade muntert i sig en sorkfamilj hon fångat på vägen. Och det var så Samira skulle hitta henne under granen.
Hennes fågellika ögon lyste i halvljuset och hon sög i sig den sista lilla sorken.
“Du har överlevt ännu en dag. Säg mig, hur har skogen behandlat dig?” hon använde en lång klo för att peta bort rester mellan tänderna och satte sig upp från den halvliggande ställning hon varit i tidigare.“Jag har letat högt och lågt och bett alla sparvar berätta vad de vet. Men de är odugliga hela bunten,” hon muttrade något ohörbart innan och drog missbelåtet på munnen. Hon kliade sig under hakan och fäste blicken på Samira.
“Du måste berätta mer om det du söker, annars kommer jag flyga runt tills fjädrarna trillar av.”
-
Samira rös vid synen av sorken som försvann inuti kvinnan, men erbjöd ändå ett leende då hon var glad att se henne och klev in under granen. Hon kunde inte längre betrakta Fim som ett hot, för hade det varit sant hade Samira varit död för länge sedan. Istället slog hon sig ned några steg bort från Fim och började gräva en grop i snön för att sedan placera pinnarna och grenarna hon hade hittat i den.
“Skogen är en skog, den behandlar mig inte, men jag kan inte säga att dagen har varit fantastisk.” Hon flinade lite och började ta av sig sina skor och sockor. Hon höll sedan sina händer mot hennes blöta, såriga, nu blåa och vita fötter från kölden och händerna började glöda för att torka och värma fötterna. “Det är inte mycket annorlunda från att gå vilse i Iselem dock, annan form av smärta, men dödsskräcken är densamma.” Hon flinade till och såg mot Fim.
“Jag beklagar att du inte hittat någonting. Jag har inte så mycket att gå på, då de gamla texterna mest pratade om platsen i sig, inte om geografin runt den. Jag vet att den ska vara under skenet i himmeln och ligga i skogen som rör bergen, men det var kanske flera tusen år sedan. Jag har inte ens sett ett sken i himmeln sedan jag kom hit. Annars vet jag bara att era präster från templet föraktade anslutningen till Cirkeln och dvärgarna från Askbergen för att de gick med i den.” Hon suckade och såg lite beklagande mot Fim.
“Jag är ledsen att jag inte är till mer hjälp. Templet kanske är föga mer än damm nu, eller ligger begravd under något snöras från bergen och har inte sett solens ljus på flera tidsåldrar.” Hon började få dåligt samvete, då det verkade som att hon lurat med detta fantastiska väsen på någon fantasi. Allt hade bara varit så spännande. “Det hade bara varit så magiskt att kunna studera den omtalade visdomsbrunnen, att utreda om skiktet mellan världar är tunnare där, kanske lyckas bygga en mer direkt förbindelse till Sharah.” Hon rodnade och såg ner mot kvistarna innan hon med en hand över gropen fick dem att omedelbart fatta eld. “Och vilka sånger jag hade kunnat skriva om jag bara kunde upptäcka idolerna och texterna de första människorna i Kaldrland dyrkade.”
Hon såg tvivelaktigt mot Fim. “Jag förstår om du är arg på mig.” Hon vacklade lite med blicken, ville knappt se henne i ögonen, skamsen att hon inte kunde vara till mer hjälp.
-
Fim la huvudet på sned med en oförstående min då Samira sa att skogen inte behandlade henne. Men hennes uppmärksamhet gick snart över till hennes händer då de började glöda. Intresserat sträckte hon på halsen och pupillerna blev stora så som hos en katt precis innan den gjorde ett utfall. Men likt en katts korta uppmärksamhetsförmåga så vände hon snart blicken tillbaka till Samiras ansikte då hon berättade om vad hon visste.
Hennes ögonbryn hade fundersamt sjunkit ned över ögonen medan hon lyssnade, men sköt fascinerat upp då kvistarna i gropen fattade eld. Ett leende växte fram på hennes läppar och hon skakade lite på huvudet.
“Arg? Jag är inte arg,” ett lågt kluckande skratt lämnade henne och hon såg ofantligt belåten ut då hon såg upp från elden.
“Jag känner till en brunn utan botten, under rötterna där Ropt gömde sitt ena öga. Den vaktades av Ymers son,” hennes ögon glittrade till i skenet från elden. “Jag har en vän som kanske vet var den ligger.” Hennes tankar gick till sagda vän och en bekymrad rynka formades mellan hennes ögonbryn då hon sänkte blicken igen. Ett hummande ljud lämnade henne medan hon trummade en klo mot läpparna. Allt Samira berättat kändes som en gåta som behövde lösas, snarare än en plats som skulle hittas.
“Skenet i himlen, skogen som rör bergen, visdomsbrunnen… tidsåldrar…” hon la huvudet en aning på sned och vände åter blicken till Samira.
“Sharah. Du har nämnt detta namn flera gånger. Vem är denna Sharah?” Namnet låg ovant i munnen och fick henne att smacka med tungan.
You must be logged in to reply to this topic.