Post has published by Vintersaga
Viewing 7 posts - 21 through 27 (of 27 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Samira höjde blicken hastigt när hon hörde att Fim kände till om en brunn som kanske var den Samira syftade på. Då hon däremot förklarade att det var något en vän till henne visste om och inte hon själv vacklade Samiras engagemang lite och hon lugnade sig, log åt kvinnan och återvände med sin fokus till sina fötter för att värma dem.

    “Ymer … det är jätten vars kropp vi lever på?” Hon hade försökt lära sig om deras mytologi och sagor. “Hans son … Oden, visst?” Hon fick chansa lite, deras historia var mager i de bibliotek man kunde hitta i Iselem. Hon log sedan när hon skulle börja svara på frågan om Sharah.

    “Sharah är ljuset i våra sinnen, rösten som styr oss rätt, den stora skaparen. Till mitt folk är era gudar inte mer än forna krigare med en väldig makt, marken vi går på, solen ovan, stjärnorna i skyn, dessa är ansedda i Iselem vara gåvor från Sharah, Ljusets herre. Kraften inom mig har sin härkomst hos Sharah. I de tider där min tro har vacklat, har även min kraft det. I stunder där jag känner hans närvaro som starkast växer även kraften inom mig. Iselem dyrkar endast en gud, olikt ert folk som har dussintals, om inte hundratals.” Hon höjde blicken och såg mot kvinnan för att försöka avgöra hur hon bearbetade informationen om Sharah. Hon försökte vara försiktig i formuleringen och inte påstå att Fims gudar var fel tro, då det inte bara var kränkande utan hade även varit arrogant av henne att anta att hennes gud var den enda sanna guden. Sharah önskade denna tro av henne, men det var en av få delar kring Sharahs lärande som inte fungerade för Samira. Men skulle hon hitta visdomsbrunnen och kanske brygga klyftan mellan henne och Sharah ytterligare, då kanske hon kunde lära sig sanningen.

    Hon förde över sina händer till sockorna och skorna, och började värma och torka dem.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Då Odens namn nämndes så vred Fim på huvudet och lät som att hon spottade över axeln, tvi-tvi-tvi.
    “Jag har sagt åt dig att inte nämna honom vid namn. Valfader, dödsgud… Vi ska inte åkalla honom,” väste hon lågt och kurade ihop sig där hon satt. Hade hon haft päls hade hon haft raggen rest och hennes blick sökte bland de gulnande barren här under granens täta grenar.

    “Alla stammar de från Ymer. Jättesläktet är naturkrafterna som formar denna värld, ja. Tre bröder önskade att tämja denna urkraft,” långsamt rätade Fim på sig där hon satt, rädslan för Oden verkade ha fallit i glömska. “Små är människornas sinnen, så för att förstå talar de om kroppar och jättar som om de voro ting av kött och blod.” Hon avslutade sina ord med att klicka missbelåtet med tungan.

    Förutom sin rädsla för Oden så glömde hon helt att nämna den hon tidigare syftat på och hennes uppmärksamhet pendlade istället mellan Samiras ord och hennes fötter. Den kraft som strålade från hennes handflator till hennes fötter var måhända endast synlig av ett glödande sken, men för Fim bleknade eldens värme i jämförelse då kraften från Samira kändes som självaste solen. Det fick henne att hasa sig närmare Samira.

    “Jag har aldrig hört om denna gud,” började Fim och la huvudet på sned i en ryckig, fågellik rörelse, “Måhända kommer han inte hit förrän gudarnas skymning och den nya dagen gryr…” hon tystnade för ett ögonblick. “Heid, den främsta av völvor, såg att Balder ska stiga från dödsriket.” Hon hasade sig ännu närmare Samira och rynkade fundersamt på ögonbrynen. “Kanske är han Balder. Den skinande guden.”

    Om denna Sharah nu styrde människor som Samira rätt, så kanske han också lagt denna stig för henne att vandra. Fims ansikte skrynklade ihop sig av de djupa tankar hon nu försjönk i. Och om hennes gud var Balder, kanske Samira var här för att sätta Ragnarök i rullning, så han kunde återuppstå precis som Heid förutspått. Och om ragnarök kom, skulle hennes vän bli fri och tillsammans skulle de kunna utkräva sin hämnd… Fims uppmärksamhet fångades återigen av kraften från Samiras händer och hon tappade sina tankar. Med en utsträckt klo petade hon på Samiras sko och kunde nästintill känna hur kraften forsade från en annan värld och in i denna.

    “Om Balder skänkte dig detta så måste han vilja att du utför stordåd åt honom. Gudarna ger aldrig något enkom av sin goda vilja,” ett leende spred sig på hennes läppar då hon kopplade samman sina tidigare tankar med Samiras gudagåva. “Allt står redan i väven.” sa hon lågmält och leendet blev bredare.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon såg förvånat på Fim först, innan hon förstod vad kvinnan menade. “Jahaa! Ode-… Den vi inte nämner … Det är han du menade!” Det kändes som om en pusselbit föll på plats och många spridda tankar och kunskaper om deras mytologi knöts samman och passade ihop. Hon lyssnade intresserat på resten som Fim hade att berätta och nickade ivrigt, tappert försökande att förstå. När Fim däremot började inkludera Sharah i deras egna mytologi lossnade för ett ögonblick fascinationen och en känsla av … fasa fyllde henne. Det var såklart bara spekulationer, lek med tankar som kvinnan höll på med, men tanken på Sharah som död kändes lika märklig som förbjuden. Hon lyssnade tålmodigt klart på Fim, men en knut hade formats i magen hennes. Hon var däremot smickrad av hur gott Fim pratade om Samiras kraft, särskilt då hon själv inte ansett att den var vidare imponerande jämfört med vissa andra hon träffat på.

    “Det är en fin tanke.” Tvingade hon ur sig som svar på idén om at Sharah var Balder, fortfarande lite skakad av tanken. Hon lät sig däremot distraheras av Fims intresse för magin, lät sig bryta loss från fasan och höjde en av sina händer och vände handflatan uppåt, så att Fim kom närmare den.

    “Tycker du om det?” Hon log och koncentrerade sig lite extra, så att lite ytterligare kraft fyllde handen hennes. “Jag vet inte vilka stordåd Balder önskar från mig, men jag tror du kanske överskattar mig lite just nu. Mitt liv består i stort av att sälja dikter till adelsmän att ge till sina frua och hävda som sina egna.” Hon flinade, men hon hade inte lyckats med mycket än så länge. Det var därför hon var här nu. Hon ville låta sig inspireras av världen och skapa ett namn för sig själv.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

     

    Samiras fasa gick helt över huvudet på Fim, vilket kunde skyllas både hennes något bristande empati och på hennes väldigt korta uppmärksamhetsförmåga. Istället satt hon där med benen i kors, det breda leendet på läpparna och blicken fäst vid Samiras händer. Med en nickning som svar la hon huvudet på sned i sin fågellika rörelse och sträckte ut sina svarta klor mot Samiras hand. Hon hejdade sig bara ett kort stycke innan deras händer skulle mötas och kunde känna värmen som alstrades. Kanske blev det mer än Samira tänkt sig och Fim ryckte plötsligt undan handen och knäppte ihop sina klor i knät. Hon hade aldrig själv räknat ut vad det berodde på, men så fort hon kom nära de med magins gåva, så var det som att deras förmåga mångfaldigades.

    Fim verkade inte tänka så mycket mer på det och blottade tänderna i en missbelåten grimas åt Samiras beskrivning av hennes liv.
    “Vad har kvinnosläktet gjort för ont för att förtjäna odugliga män?” Frågan var retorisk och hon lutade tillbaka huvudet för att stirra upp i grenverket. Hennes blick blev fjärran.

    “En gång kunde jag också se väven. Jag kunde greppa tag om människors livstrådar och se hur lång den var och med vems den var sammanvävd.” En suck lämnade henne och hon sneglade mot Samira utan att räta på nacken.

    “Men även om den är dold för mig nu, så vet jag att våra livstrådar är sammanbundna för den tid du vistas här.” Hennes blick gick åter till grenverket. “Och det skulle vara mig ovärdigt om du skulle tvingas gå tillbaka till att tjäna odugliga män efter det att vi skiljs åt.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Samira ryckte till förvånat när värmen plötsligt rusade mer kraftfullt genom hennes händer och hon undrade för ett ögonblick vad som hände, innan hon förstod att det måste ha varit på grund av Fim. Hon studerade sina händer noga och lät sin blick vandra över till Fims händer, nu genuint nyfiken på fenomenet. Blev Samiras låga starkare nära Fim? Hon flinade sedan till åt det Fim sa.

    “Odugliga män har jag ingenting emot, de är förutsägbara och en enkel peng. Jag önskar bara att de inte var höjden av min karriär så här långt.” Hon log för sig själv och höll sedan ut sina händer mot Fim som ett erbjudande för Fim att närma sig dem igen. Nu när hon var beredd hoppades hon inte tappa kontrollen till den grad att hon blev brännhet och skadade Fim. Om något tydde detta på att hon var på rätt spår, för kanske var även Fim en produkt av brunnen som Samira hoppades komma närmare Sharah genom. Sharahs budbärare i norr lekte hon med som tanke, men ville självklart inte säga högt då det stred mot vad Fim verkade tro.

    “Mitt folk har också en metafor med trådar, men där handlar det aldrig om individen utan om att min tråd är en del av den slutliga gobelängen. Var och en av oss krävs för att skapa det slutliga mönstret och det går inte att veta vad det är, det syns bara genom Sharahs ögon.” Hon ryckte lite på axlarna, hon tyckte inte helt om den metaforen själv, då det skapade känslan av att ingenting de gjorde hade någon betydelse, att allt var förbestämt, men många omkring henne när hon växte upp fann tröst i det. Kopplade hon det Fim sa till vad hon själv lärt sig om Sharah kunde man inte annat än beundra kraften Fim bar. “Det är en stor gåva det du har.” Hon log åt henne.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

     

    Fim satt fortfarande med huvudet tillbakalutat och blicken upp bland grenverket, men då Samira höll ut sina händer så fångades hennes uppmärksamhet. Långsamt sänkte hon blicken, drog upp benen mot kroppen och lutade armarna om knäna. Hon gjorde dock ingen ny ansats att sträcka fram sina egna händer, men masade sig lite närmare Samira.

    Hennes blick gick från hennes händer och istället till Samiras ansikte då hon berättade om gobelänger och mönster endast denne Sharah kunde se. Hon putade med läpparna då hon övervägde hennes ord. Visst lät det som väven där allt redan fanns skrivet. Det talade bara mer för att denne Sharah var Balder. Ett slugt leende växte på hennes läppar men ersattes av en fnysning.

    “Gåva? Vad är en gåva om inte också en förbannelse,” hon lutade hakan mot sina armar och sög på tänderna med ett missbelåtet ljud. “Utan den hade jag inte varit fast i detta armod och hämndbegär.” Hon rynkade på ögonbrynen och fortsatte med lägre röst, “Men samtidigt har jag alltid varit här, rådare av skog och djur. Kanske är det bara andras minnen som stör mina tankar.”

    För att bli av med tankarna ruskade hon på sig och vände blicken till Samira.
    “Du kallade din färdighet för en gåva från Sharah,” namnet var fortfarande ovant i hennes mun och hon rörde på käken i sidled. “Vad är det egentligen som du kan?” Hennes blick gick till Samiras händer innan hon såg upp igen.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Samira lyssnade nyfiket på Fim när hon pratade och nickade aktivt under tiden, fascinerad av hennes perspektiv och sätt att prata på. “En gåva är en gåva. Allt som rörs av ljuset må också ha en skugga av olika storlek, men vårt lidande gör inte gåvan mindre av en gåva.” Hon flinade till och tittade ner på sina händer. “Jag brände en kär vän till mig när jag var bara barnet. Jag rörde inte en annan människa på flera år efter det, men jag fick hjälp av Caras Idhrenin att behärska kraften Sharah gett mig. Jag vet fortfarande inte vad jag egentligen kan, men jag gör det ganska väl.” Hon förde handen över snön och den smälte utan att hon berörde den. Hon höjde sedan sina händer igen och efter att de slutade glöda så började hon trä på sig sina strumpor och skor igen.

    “Det finns de som har mer kraft än mig, men jag har aldrig kunnat mindre än vad jag har behövt i en stund. Med förtroende för Sharah och en ödmjukhet de gånger jag inte får den hjälp jag trott mig behöva så har det visat sig att det inte finns mycket jag inte kan göra. Jag släckte en skogsbrand under min resa hit, det är nog min största bedrift, men det lämnade mig utmattad. Jag sov i nästan två dygn efter att jag lade mig den kvällen. Det var bara tur att ingen hittade mig och tog alla mina saker medan jag sov.” Hon flinade till.

    “Redan nu känner jag att jag börjar bli lite tömd, bara från att ha värmt mina skor.” Hon stannade sedan upp i sina tankar och såg Fim i ögonen.

    “Vad menar du med ‘andras minnen’ egentligen? Kan du läsa mina minnen?” Lite nyfiken, lite förskräckt undrade Samira om hon ens ville veta svaret på sin egen fråga.

Viewing 7 posts - 21 through 27 (of 27 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.