Samira höjde blicken hastigt när hon hörde att Fim kände till om en brunn som kanske var den Samira syftade på. Då hon däremot förklarade att det var något en vän till henne visste om och inte hon själv vacklade Samiras engagemang lite och hon lugnade sig, log åt kvinnan och återvände med sin fokus till sina fötter för att värma dem.

“Ymer … det är jätten vars kropp vi lever på?” Hon hade försökt lära sig om deras mytologi och sagor. “Hans son … Oden, visst?” Hon fick chansa lite, deras historia var mager i de bibliotek man kunde hitta i Iselem. Hon log sedan när hon skulle börja svara på frågan om Sharah.

“Sharah är ljuset i våra sinnen, rösten som styr oss rätt, den stora skaparen. Till mitt folk är era gudar inte mer än forna krigare med en väldig makt, marken vi går på, solen ovan, stjärnorna i skyn, dessa är ansedda i Iselem vara gåvor från Sharah, Ljusets herre. Kraften inom mig har sin härkomst hos Sharah. I de tider där min tro har vacklat, har även min kraft det. I stunder där jag känner hans närvaro som starkast växer även kraften inom mig. Iselem dyrkar endast en gud, olikt ert folk som har dussintals, om inte hundratals.” Hon höjde blicken och såg mot kvinnan för att försöka avgöra hur hon bearbetade informationen om Sharah. Hon försökte vara försiktig i formuleringen och inte påstå att Fims gudar var fel tro, då det inte bara var kränkande utan hade även varit arrogant av henne att anta att hennes gud var den enda sanna guden. Sharah önskade denna tro av henne, men det var en av få delar kring Sharahs lärande som inte fungerade för Samira. Men skulle hon hitta visdomsbrunnen och kanske brygga klyftan mellan henne och Sharah ytterligare, då kanske hon kunde lära sig sanningen.

Hon förde över sina händer till sockorna och skorna, och började värma och torka dem.

Hon såg förvånat på Fim först, innan hon förstod vad kvinnan menade. “Jahaa! Ode-… Den vi inte nämner … Det är han du menade!” Det kändes som om en pusselbit föll på plats och många spridda tankar och kunskaper om deras mytologi knöts samman och passade ihop. Hon lyssnade intresserat på resten som Fim hade att berätta och nickade ivrigt, tappert försökande att förstå. När Fim däremot började inkludera Sharah i deras egna mytologi lossnade för ett ögonblick fascinationen och en känsla av … fasa fyllde henne. Det var såklart bara spekulationer, lek med tankar som kvinnan höll på med, men tanken på Sharah som död kändes lika märklig som förbjuden. Hon lyssnade tålmodigt klart på Fim, men en knut hade formats i magen hennes. Hon var däremot smickrad av hur gott Fim pratade om Samiras kraft, särskilt då hon själv inte ansett att den var vidare imponerande jämfört med vissa andra hon träffat på.

“Det är en fin tanke.” Tvingade hon ur sig som svar på idén om at Sharah var Balder, fortfarande lite skakad av tanken. Hon lät sig däremot distraheras av Fims intresse för magin, lät sig bryta loss från fasan och höjde en av sina händer och vände handflatan uppåt, så att Fim kom närmare den.

“Tycker du om det?” Hon log och koncentrerade sig lite extra, så att lite ytterligare kraft fyllde handen hennes. “Jag vet inte vilka stordåd Balder önskar från mig, men jag tror du kanske överskattar mig lite just nu. Mitt liv består i stort av att sälja dikter till adelsmän att ge till sina frua och hävda som sina egna.” Hon flinade, men hon hade inte lyckats med mycket än så länge. Det var därför hon var här nu. Hon ville låta sig inspireras av världen och skapa ett namn för sig själv.

Samira ryckte till förvånat när värmen plötsligt rusade mer kraftfullt genom hennes händer och hon undrade för ett ögonblick vad som hände, innan hon förstod att det måste ha varit på grund av Fim. Hon studerade sina händer noga och lät sin blick vandra över till Fims händer, nu genuint nyfiken på fenomenet. Blev Samiras låga starkare nära Fim? Hon flinade sedan till åt det Fim sa.

“Odugliga män har jag ingenting emot, de är förutsägbara och en enkel peng. Jag önskar bara att de inte var höjden av min karriär så här långt.” Hon log för sig själv och höll sedan ut sina händer mot Fim som ett erbjudande för Fim att närma sig dem igen. Nu när hon var beredd hoppades hon inte tappa kontrollen till den grad att hon blev brännhet och skadade Fim. Om något tydde detta på att hon var på rätt spår, för kanske var även Fim en produkt av brunnen som Samira hoppades komma närmare Sharah genom. Sharahs budbärare i norr lekte hon med som tanke, men ville självklart inte säga högt då det stred mot vad Fim verkade tro.

“Mitt folk har också en metafor med trådar, men där handlar det aldrig om individen utan om att min tråd är en del av den slutliga gobelängen. Var och en av oss krävs för att skapa det slutliga mönstret och det går inte att veta vad det är, det syns bara genom Sharahs ögon.” Hon ryckte lite på axlarna, hon tyckte inte helt om den metaforen själv, då det skapade känslan av att ingenting de gjorde hade någon betydelse, att allt var förbestämt, men många omkring henne när hon växte upp fann tröst i det. Kopplade hon det Fim sa till vad hon själv lärt sig om Sharah kunde man inte annat än beundra kraften Fim bar. “Det är en stor gåva det du har.” Hon log åt henne.