Då Odens namn nämndes så vred Fim på huvudet och lät som att hon spottade över axeln, tvi-tvi-tvi.
“Jag har sagt åt dig att inte nämna honom vid namn. Valfader, dödsgud… Vi ska inte åkalla honom,” väste hon lågt och kurade ihop sig där hon satt. Hade hon haft päls hade hon haft raggen rest och hennes blick sökte bland de gulnande barren här under granens täta grenar.

“Alla stammar de från Ymer. Jättesläktet är naturkrafterna som formar denna värld, ja. Tre bröder önskade att tämja denna urkraft,” långsamt rätade Fim på sig där hon satt, rädslan för Oden verkade ha fallit i glömska. “Små är människornas sinnen, så för att förstå talar de om kroppar och jättar som om de voro ting av kött och blod.” Hon avslutade sina ord med att klicka missbelåtet med tungan.

Förutom sin rädsla för Oden så glömde hon helt att nämna den hon tidigare syftat på och hennes uppmärksamhet pendlade istället mellan Samiras ord och hennes fötter. Den kraft som strålade från hennes handflator till hennes fötter var måhända endast synlig av ett glödande sken, men för Fim bleknade eldens värme i jämförelse då kraften från Samira kändes som självaste solen. Det fick henne att hasa sig närmare Samira.

“Jag har aldrig hört om denna gud,” började Fim och la huvudet på sned i en ryckig, fågellik rörelse, “Måhända kommer han inte hit förrän gudarnas skymning och den nya dagen gryr…” hon tystnade för ett ögonblick. “Heid, den främsta av völvor, såg att Balder ska stiga från dödsriket.” Hon hasade sig ännu närmare Samira och rynkade fundersamt på ögonbrynen. “Kanske är han Balder. Den skinande guden.”

Om denna Sharah nu styrde människor som Samira rätt, så kanske han också lagt denna stig för henne att vandra. Fims ansikte skrynklade ihop sig av de djupa tankar hon nu försjönk i. Och om hennes gud var Balder, kanske Samira var här för att sätta Ragnarök i rullning, så han kunde återuppstå precis som Heid förutspått. Och om ragnarök kom, skulle hennes vän bli fri och tillsammans skulle de kunna utkräva sin hämnd… Fims uppmärksamhet fångades återigen av kraften från Samiras händer och hon tappade sina tankar. Med en utsträckt klo petade hon på Samiras sko och kunde nästintill känna hur kraften forsade från en annan värld och in i denna.

“Om Balder skänkte dig detta så måste han vilja att du utför stordåd åt honom. Gudarna ger aldrig något enkom av sin goda vilja,” ett leende spred sig på hennes läppar då hon kopplade samman sina tidigare tankar med Samiras gudagåva. “Allt står redan i väven.” sa hon lågmält och leendet blev bredare.

Samiras fasa gick helt över huvudet på Fim, vilket kunde skyllas både hennes något bristande empati och på hennes väldigt korta uppmärksamhetsförmåga. Istället satt hon där med benen i kors, det breda leendet på läpparna och blicken fäst vid Samiras händer. Med en nickning som svar la hon huvudet på sned i sin fågellika rörelse och sträckte ut sina svarta klor mot Samiras hand. Hon hejdade sig bara ett kort stycke innan deras händer skulle mötas och kunde känna värmen som alstrades. Kanske blev det mer än Samira tänkt sig och Fim ryckte plötsligt undan handen och knäppte ihop sina klor i knät. Hon hade aldrig själv räknat ut vad det berodde på, men så fort hon kom nära de med magins gåva, så var det som att deras förmåga mångfaldigades.

Fim verkade inte tänka så mycket mer på det och blottade tänderna i en missbelåten grimas åt Samiras beskrivning av hennes liv.
“Vad har kvinnosläktet gjort för ont för att förtjäna odugliga män?” Frågan var retorisk och hon lutade tillbaka huvudet för att stirra upp i grenverket. Hennes blick blev fjärran.

“En gång kunde jag också se väven. Jag kunde greppa tag om människors livstrådar och se hur lång den var och med vems den var sammanvävd.” En suck lämnade henne och hon sneglade mot Samira utan att räta på nacken.

“Men även om den är dold för mig nu, så vet jag att våra livstrådar är sammanbundna för den tid du vistas här.” Hennes blick gick åter till grenverket. “Och det skulle vara mig ovärdigt om du skulle tvingas gå tillbaka till att tjäna odugliga män efter det att vi skiljs åt.”

Fim satt fortfarande med huvudet tillbakalutat och blicken upp bland grenverket, men då Samira höll ut sina händer så fångades hennes uppmärksamhet. Långsamt sänkte hon blicken, drog upp benen mot kroppen och lutade armarna om knäna. Hon gjorde dock ingen ny ansats att sträcka fram sina egna händer, men masade sig lite närmare Samira.

Hennes blick gick från hennes händer och istället till Samiras ansikte då hon berättade om gobelänger och mönster endast denne Sharah kunde se. Hon putade med läpparna då hon övervägde hennes ord. Visst lät det som väven där allt redan fanns skrivet. Det talade bara mer för att denne Sharah var Balder. Ett slugt leende växte på hennes läppar men ersattes av en fnysning.

“Gåva? Vad är en gåva om inte också en förbannelse,” hon lutade hakan mot sina armar och sög på tänderna med ett missbelåtet ljud. “Utan den hade jag inte varit fast i detta armod och hämndbegär.” Hon rynkade på ögonbrynen och fortsatte med lägre röst, “Men samtidigt har jag alltid varit här, rådare av skog och djur. Kanske är det bara andras minnen som stör mina tankar.”

För att bli av med tankarna ruskade hon på sig och vände blicken till Samira.
“Du kallade din färdighet för en gåva från Sharah,” namnet var fortfarande ovant i hennes mun och hon rörde på käken i sidled. “Vad är det egentligen som du kan?” Hennes blick gick till Samiras händer innan hon såg upp igen.

Fim studerade Samira medan hon förklarade vad hon kunde och vad hon gjort. Många saker var svårt för henne att förstå. Det här konceptet om Balder som Sharah och underliga ord Caras Idhrenin. Dock började hennes tankar att vandra då hon nämnde sin kära vän. Hennes egna vän behövde hennes hjälp och Samira var kanske den sista pusselbiten i denna eviga gåta. Hon märkte knappt att Samira smälte snön men vaknade upp ur sina tankar vid nämnandet av en skogsbrand. Med en gillande nickning var uppmärksamheten åter på Samira.

“Du behöver mat-” Började hon men blev avbruten av Samiras fråga. Förvånat höjde hon först på ögonbrynen men de sjönk snart djupt över hennes ögon i en fundersam min.

“Jag har faktiskt inte testat,” hon la huvudet sned och stirrade intensivt på Samira med sina rovfågelsögon. Så skrockade hon och ruskade på huvudet.

“Ibland känns det som att jag levt två liv. Att jag har minnen från en annan tid och från en annan person. Eller om den personen är jag. Jag förstår det inte, men det kanske inte är min plats att förstå ännu heller,” hon ryckte på axlarna och sneglade mot Samira. Hon mindes hur hon förklarat alldeles nyss om gobelängen. “Allt är förutbestämd och allt kommer visa sig förr eller senare.”

“Men det är nog dags att du vilar din sköra människokropp. Jag ska infria mitt löfte och finna någonting du kan äta för att återfå din styrka.” Fim kravlade upp på fötter, men det var knappt så att hon kunde ha raka ben och ryggen var hon tvungen att hålla böjd för att inte slå i grenarna.

“Jag ska fortsätta leta efter brunnen i natt.”