Aditi verkade inteså brydd över hans torra tonläge men åt hans ord såg hon något förvirrad ut och hade blick fäst på honom med rynkade ögonbryn.

“När hon är lyckligare än någonsin? Varför sörja då?” frågade hon med ett varmt skratt. Som om det som Alethir hade sagt hade varit ett skämt. Hon ryckte lätt på axlarna för att sedan se sig bakom axeln.

“Amnestria?” hummade hon, lite frågandes. Hade hon inte haft den främmande flickan, som nu var hennes vän, hos henne nog? Jo, men det var nog så. Hennes hund Lara var inte långsam för att röra sig bakom Aditi för att finna den unga alvinnan som hon talade om.

Camthalion blev lite röd på kinderna, hade hon glömt den unga alven igen? Han harklade sig lätt och såg på Alethir och sedan Aenya.

“Amenstria är en alv ifrån Celeras.”

Den rödhåriga alven – rebellernas aran vilket betyde ledare på alvernas språk – ämnade leda dem till deras nuvarande läger. Medan det skulle avslöja en del för högalven skulle det inte ge honom mycket att ta hem, trots allt rörde de sig så gott som dagligen till nya platser och var utspridda över hela skogen.

Hon stannade upp då den nya alven dök upp, lite förvånad kanske över att se främlingen där. Aditi? Vem var detta? Aenya rynkade ögonbrynen lätt, och tog ett steg bakåt då hennes hund plötsligt dök upp.
‘Vem är du?’ frågade Aenya lite misstänksamt, men med tanke på Alethirs reaktion verkade det vara en av hans högalvskompisar. Hennes gröna ögon betraktade Alethir lite skeptiskt.
‘Kanske.’ sa hon simpelt. ‘Vilken alv från Celeras? Några mer överraskningar?’ undrade hon och såg mellan dem alla.
‘Eller kan vi gå?’ det fanns en viss otålighet i hennes ton. Men tydligen var det inte slut på avbrott. Hon ryckte på huvudet lite då hon hörde en till alvs ljudliga andetag. Arathiel, så klart, perfekt. Detta blev bara mer kaosartat för varje ögonblick som gick.
‘Vad är det nu, kadett?’ frågade hon med riktning mot Arathiel.

Hästen betade lugnt bredvid Amnestria som på något sätt kommit ifrån Camthalion. Kanske var det naturen som lockade henne alldeles för mycket? Hon hade trots allt aldrig varit där innan och det var så otroligt vackert. Kanske var det bäst att knyta fast ett rep i den andra alvens bälte, om hon nu hittade igen honom igen?
En djup suck undslapp henne där hon stod med den betande hästen intill sig och hon smekte lätt den mjuka halsen. Det var då en enorm, svart hund dök upp och Theron blev genast stel i hela kroppen. Han mindes nog hundarna som bitit honom då hon mött Camthalion för första gången. Amnestia blev också nervös, rädd för att hunden skulle attackera hästen, men den verkade snäll.
”Hej på dig,” hälsade hon till slut och sträckte försiktigt fram handen så hunden fick dofta på henne, och då hälsningen var över började hunden gå sin väg, men stannade en bit ifrån och tittade på henne. Först förstod hon ingenting, men efter ett tag så gissade hon på att hon kunde följa efter hunden. Amnestria började följa efter hunden och det tog ett tag innan hon fick syn på några andra, men det var ett bekant ansikte med och hon lyste upp i ett leende då hon såg mannen. Theron frustade bredvid henne då hon närmade sig alverna.

Arathiel såg inte upp på Arenya, istället sänktes blicken ännu mer samtidigt som hon höjde skriftrullen. Kadett. nåja vad är namn bra för med en sådan klyfta i värde.

“Bud till ärade aran.”

Titel räckte. Rätt ord. Höviska ord. Officiella, helt fria från personlig koppling eller känslomässiga band. På något sätt lät de orden som inte uttalades högre än de som faktiskt uttrycktes. De andra i omgivningen verkade inte existera för henne alls.

“Jag ber om ursäkt att jag inte kan rapportera dess innehåll, en enkel skrapare har varken ögon eller öron för viktiga budskap.”

Återigen, inget osant eller ens tydligt giftigt i tonen. Det var vad som inte sades som märktes mest.

Ett stort leende fanns på Aditis läppar och hon drog honom lite närmare sig så att deras kinder möttes för att sedan släppa honom och klia sin hund bakom ena örat för att sedan fundera lite på Alethirs fråga. För att vara ärligt var hon inte riktigt säker på varför hon gick där hon gick. Det var som om fötterna styrde henne till rätt ställe.

“Det är vart jag ska vara för nu. Se så, upp med hakan!” påpekade hon med ett litet skratt.

–

Camthalion hörde Aenyas ord och följde henne med blicken. Han visste att hon skulle fråga ut honom om allting. Bara tanken på det gjorde honom trött.

“Det är det, Amnestria. Aenya, det här är Amestria, en ung alv jag lovade att visa Nela’thaënas för.” sa han och gav Aenya en blick som visade att hon var envis. Och kanske var det något annat där, det faktum att hon påminde honom om sin egna syster.

“Amenstria, detta är Aenya, en gammal god vän.”

Aenya sneglade from Camthalion till Amnestria, och gav henne en hastig nickning.
‘En ung alv säger du.’ som om hon funderade på om Amnestria kunde vara en rekryt för deras uppror. Med en hand på bröstkorgen böjde Aenya huvudet lätt.
‘Vas Falas, du är välkommen, även om Nela’thaënas inte är den mest välkomnande platsen just nu.’ sa hon med en viss sorg där i blicken, men även en beslutsamhet om att förändra saken. Hennes blick fladdrade hastigt åt sidan efter Arathiel som rusade iväg på hennes uppdrag, med lite tur skulle inga fler vänta på dem bland träden.

‘Den unga alven som springer iväg där är Arathiel.’ konstaterade hon, med en lätt suck.
‘Minns du Arathiel, Camthalion? Kanske inte, men hennes föräldrar har lämnat detta liv och nu är det på mitt ansvar att uppfostra en yngling fylld med vrede.’ Hon blickade över axeln åt de äldre alverna.
‘Vi vandrar in i territorium som inte har den mest vänskapliga syn på er sort, jag råder er att hålla tungorna i styr.’ en ärlig varning, trots allt, många i upproret var arga och besvikna på högalvernas styre.

De  vandrade en stund, och snart möttes de av olika signaler maskerade som djurläten. Aenya svarade visslande fågelsång, och fick ett svar tillbaka, innan de passerade in i en öppen glänta där det var fullt liv. Alver som sprang hit och dit i dagliga sysslor, spände bågar, underhöll vapen, tillredde mat och annat som man kunde förvänta sig i ett krigsläger. Då Aenya passerade reste sig de närmaste med en hand på bröstet och böjda huvuden, innan de återgick till sitt.

De kom till sist till mitten av gläntan där några stockar fungerade som stolar och hon gestikulerade åt dem att sitta.
‘Här är vi, Alethir. Jag vill att du tar in vad du ser och hör, prata med alverna här och hör vad de har att säga och vad de varit med om. Det är väl en början att vi försöker förstå varandra.’ påpekade hon.
‘Mat, dryck, någon?’ undrade hon, då någon av alverna i lägret la fram frukt och vatten.

Hon hade inte så mycket att säga för tillfället, istället neg hon lätt vid välkomnandet och började följa efter då det tydligen var dags att röra på sig. Theron skrittade på bredvid henne, nyfiken liksom hon själv, och hon tog in allting hon såg runt omkring sig. Det var så vackert i skogen och hon ville mer än gärna vandra iväg igen, men hon höll sig till de andra, fastän det krävdes en hel del självdisciplin. Snart kom de fram till något typ av läger och hon blev genast väldigt nervös och orolig. Hon såg bara banditerna framför sig med deras stora hundar, men alla där verkade vara så upptagna med sitt så Amnestria lugnade snart ner sig.
Dom vita ögonen studerade alverna runt omkring dem, de levde verkligen i misär. Kunde hon hjälpa dem på något sätt? Hon hoppades det i alla fall. Dessa tankar virvlade runt i hennes huvud då de kom fram till gläntan och hon band fast Theron i närheten innan hon lyssnade på det som sades. Skulle verkligen hon också fråga ut dem? Amnestria såg ner på sig själv. Hon var alldeles för uppklädd för att betraktas som en av dem, kanske skulle sky henne som pesten? Hon var en högalv och ganska rik sådan, så det skulle väl ge ett dåligt första intryck? Hennes vitgrumliga ögon såg sig omkring, visste inte alls vad hon skulle ta sig till så hon började nervöst pilla på tyget på hennes ena ärm.

Aenya höjde ett rött ögonbryn något åt att Alethir kallade henne med titel, och såg sedan på alla dessa högalver som hon tagit in i lägret. De började redan få sneda och lite misstänksamma blickar från hennes följare, som av många orsaker inte hade så mycket kärlek för högalverna.
‘Vi kan tala nu om du så önskar, jag är här.’ sa hon simpelt åt Alethir.
‘Men vill du och ni andra gå omkring ger jag er bara en varning; tänk på vad ni säger och gör. Det finns många som fått utstå orättvisor, som ni kommer märka.’  hennes gröna ögon vandrade från den ene till den andre och stannade en stund på Aditi och Amnestria, innan blicken föll på Camthalion. En liten suck lämnade hennes läppar men hon nickade.
‘Fëonn kommer väl aldrig förlåta mig.’ sa hon med ett litet snett leende i Camthalions riktning.
‘Och jag hoppas du har rätt, att Arathiel lugnar ned sig. Och om du bestämt måste tala med vår yngling, Alethir…’ sa hon och såg på den äldre högalven.
‘… döm inte oss för hatet som växt sig fast i hennes hjärta. Det är ett gift som sprider sig snabbt i denna skog just nu.’

Det kändes skönt att Camthalion var i närheten, om han inte hade varit det hade hon nog tagit hästen med sig och ridit iväg igen. Alla blickar hon fick var inte direkt något hon var van vid. Eller jo, blickar var hon van vid men inte såna som hon fick nu. En alv stod snart intill henne, och hon fann sig snart så nära en total främling och hon log osäkert, kände fingret som knackade henne i pannan.
”Jo, det kan man väl säga.” erkände hon, såg sig omkring på alverna runt omkring dem.
”Vad har hänt dem? Hur kan jag hjälpa till?” jo, hon ville hjälpa dem, men hur? Hon hade kanske råd att hjälpa dem bygga upp något bättre läger? Fast hon ville hellre att de skulle få något mer permanent, som hus de kunde bo i genom generationer. Som hennes hus hon nu lämnat för att följa med Chamthalion.