Aenyas blick föll på Alethir med en viss skepticism  då han ställde sin fråga.
‘Jag tror vi framfört våra krav mer än en gång, låtsas inte som att du inte läst eller hört dem, Alethir.’ sa hon med en handgest.
‘Nela’thaënas behöver tänka om, få ett nytt ledarskap. Vem säger att vi måste göra som människorna i Kamr och Iserion, med adelsfamiljer som styr i all evighet, makt som går i arv och åsikter som aldrig förändras? Varför inte blicka mot länder som Kaelred, med folkvalda ledare?

Speciellt nu, då vi inte längre har en drottning. Vi om någon borde väl ha kapaciteten av att lära oss av våra misstag, med tanke på våra år.’ hon fnös åt hela situationen, för att se på Camthalion. Hon rynkade på ögonbrynen då hon verkade se hans ansiktsuttryck ändra sig, och liksom han drogs hon till alven med kniv, på bara några ögonblick hade de vapen framme.

Hon reste sig och ställde sig mellan Camthalions båge och skogsalven, och gick fram till den ilskna alven med sitt blad.
‘Soldat, avvakta!’ beordrade hon, och även om detta kanske inte var den mest organiserade grupp verkade de lyssna på Aenya. Hon höjde sin röst och såg sig omkring.
‘Dessa högalver är under mitt beskydd, ingen rör dem!’ beordrade hon och såg sedan på Amnestria.
‘Och du, sluta yra omkring, detta är ingen sagovärld. Jag bjöd in er hit för att ni skulle få se ansiktet på de som drottningen kallade era motståndare. Ner med bågen, vid Erethil, Camthalion.’ sa hon och la en hand på hans överarm.
‘Läget är spänt nog som det är, och du drar hit en massa högalver som inte har någon uppmärksamhet?’ undrade hon och sneglade mot Aditi för att se vad hon höll på med, men även den alven verkade vara i sin egna värld.
‘Ta hit dem så jag kan hålla koll på dem.’ sa hon och satte sig ned vid Alethir igen, och gav honom en menande blick.

Amnestria visste inte vart hon skulle ta vägen eller göra, men tack och lov så grep andra in. Hon själv var obeväpnad och kunde inte försvara sig om någon bestämde sig för att gå till anfall. Något som, tack och lov inte inträffade nu. Istället för att behöva göra något så var hon tyst, studerade allting som hände och hjärnan arbetade på högvarv. Det kändes så långt ifrån säkert på den här platsen och först nu undrade hon om hon kanske borde återvända hem, men samtidigt ville hon inte lämna Camthalion, han hade blivit en slags förebild för henne, som en storebror eller liknande.
Då Amnestria blev tillsagd att sluta yra omkring så blinkade hon förvirrat, hon hade ju nyss stått och pratat med någon och inte sprungit runt? Nå, kanske menade personen något sedan innan? Då hon gått vilse i skogen, det var säkert det denne menade.
Hon lyssnade till allting som sades men kunde inte direkt påstå att hon begrep speciellt mycket utav det. På lätta fötter närmade hon sig Camthalion, den trygga punkten i sällskapet, men stannade upp en bit ifrån honom. Hon ville veta vad de alla pratade om. Drottningen, prinsessan, plats i rådet och en del politik, något hon själv inte alls var insatt i och aldrig hade varit. Vilken nytta kunde Amnestria göra här? Det visste hon inte men kanske skulle hon få reda på det längre fram?

Aenya gav Camthalion en menande blick.
‘Du vet bättre än så Camthalion, vem du väljer att spendera tid med är ditt val men att dra hit dem mitt i en konfliktzon var ovarsamt.’ men hon viftade bort dialogen med en hand, det var ingen idé att ägna tid åt sådant prat just nu. Hon ville egentligen bara bort från uppmärksamhetens centrum och tala med sin vän som hon trodde var förlorad eller död, men här var hon fast i sällskap med en man som trodde sig veta bäst i hela världen. Motvilligt vände hon sin blick tillbaka till Alethir som aldrig verkade få slut på ord, och då han äntligen verkade stanna upp så flikade hon in.

‘Är du färdig? Vid Erethil, allt det där snacket hade du kunnat säga i en mening. Sluta slösa ord och tid. Detta är inte drottningens hov och ditt ordförråd imponerar inte. Så för att summera, du tycker det vore en stor orättvisa om högalverna fick representation i jämförelse med deras antal? Och var är rättvisan i att den lilla eliten högalver styr hela folket?’ hon gav honom en grimas.
‘Kärleken till arvet…’ hon spottade på marken. ‘Du älskar verkligen att höra din egna röst och dra dina egna högfärdiga slutsatser?’ hon skakade på huvudet och såg på Camthalion med en viss road glimt i ögonen, trots allt hade de diskuterat dessa högalvspolitiker flera gånger, och här hade de en som fyllde i alla stereotypier på en gång.

‘Vem har sagt att jag vill bli Nela’thaënas ledare? Eller att jag vill göra något med högalverna? Du bevisar bara dina förutfattade meningar och din ignorans om resten av befolkningen. Högalvernas tid att utnyttja alver för sin egen vinning är över, vad de gör då de lyfts ned från deras pedestal bevisas i deras agerande, inte i rikedomar, vem som är starkast magiker eller har den mest silvriga tungan. Det är dags för er att arbeta precis som alla andra för Nela’thaënas bästa.’ hon reste sig från sin sittplats.

‘Jag ser att jag slösar min tid på dig, Alethir, sådana som du kommer aldrig ändra din världssyn.’ hon gav honom en menande blick, en sista chans att välja sina ord bättre.

Aenya suckade frustrerat, tvingade sig själv att ta ett djupt andetag med knutna nävar även om mannen framför henne irriterade henne mer än ord kunde beskriva. Och visst kanske han hade en poäng, och visst, kanske hon behövde honom. Åtminstone för tillfället. Men det var svårt att erkänna. Istället klistrade hon ett leende på läpparna, lät sina fingrar slappna av och avfärdade det hela med en gest som om allt varit ett skämt.
‘Det krävs två för en dans, eller hur går uttrycket?’ frågade hon och gjorde en gest åt honom.
‘Låt oss ta en promenad, och stiga ut ur lägret… Tillsammans?’ frågade hon, trots allt ville hon inte ha för många lyssnande öron omkring dem om de skulle tala om sådana här saker, det skulle lätt tolkas fel av hennes följare. Aenya gestikulerade åt Camthalion att han kunde följa, om han så önskade, trots allt kunde hon behöva hans råd.
‘Min vän, hm?’ kommenterade hon sedan då de kommit ut ur lägret.
‘Och du säger dig förstå mig? Så säg mig, på vilket vis är du min vän och på vilket vis förstår du mig?’ hon ville trots allt gärna höra hans uppfattning av situationen.

Aenya drog ett lätt andetag då de väl var utanför lägret, om det var för att stärka sig själv, en lättnad eller av utmattning var svårt att säga. Men hon lyssnade på vad han sade, där hon gick framför honom vigt som en katt som kände till stigarna, rötterna, mossan och stenarna väl.
‘Orka med min närvaro?’ frågade hon med en gnutta humor i rösten, den formuleringen var trots allt rätt roande. Hon sneglade på honom över axeln med de intensiva gröna ögonen hon hade, ett ovanligt leende på läpparna.
‘Och här hade jag tänkt bjuda dig på middag, Alethir. Trots allt har ju redan sett dig utan skjorta. Det känns som om detta möte går i fel ordning.’ hon viftade med handen åt ordväxlingen.
‘Och där har du det igen… mitt slag. Som om vi som inte har isblå ögon och ljust hår är lika värda. När ska alverna vara ett folk, istället för två, undrar jag? Har rådet någonsin övervägt den tanken?’

Aenya som precis blivit uppvärmd i sin diskussion med Alethir stannade upp något då hon hörde sitt namn utropas. Och inte på det viset som någon av hennes rebeller skulle göra i respekt eller om något akut krävde hennes uppmärksamhet. Nej detta var ju mer ett utrop i utmaning eller varning. Hon stelnade till något, för att långsamt vända sig om mot rösten som hade en bekant klang i sig. Och mycket riktigt stod Aeriel där med sin båge.

‘Jag står stilla.’ sa hon, lite menande som för att lugna ned situationen något. En ilsken glimt blixtrade till i hennes ögon då hon sneglade mot Alethir, hade detta varit hans plan hela tiden? Att få henne separerad från de andra så en av hennes forna kamrater kunde hugga henne i ryggen? Eller skjuta henne i ryggen snarare. Trots situationen var hon lugn, nästan onaturligt lugn.
‘Högalvslist.’ fräste hon mot Alethir innan hon riktade sin uppmärksamhet mot Aeriel.

‘Så, du visar ditt sanna ljus Aeriel.’ konstaterade hon.
‘Deras slav. Dina föräldrars slav. När ska du tänka för dig själv, istället för att bara agera på deras order?’ frågade hon, hennes ord snabbare och hårdare ju mer hon pratade.
‘Du behöver inte vara som dem, bara för att du bär deras drag.’ hon gjorde en gest mot sitt egna hår och sina ögon.
‘Tillsammans har du och jag försvarat våra gränser, och nu vänder du bågen mot mig?’ hennes käkar var sammanbitna och hon upprepade sig själv.
‘Mot mig?’ långsamt höjde hon sina armar åt sidan.
‘Men skjut då, vid Erethil, skjut och gör mig till en martyr så får vi se hur länge ni kan stå emot stormen som kommer som följd.’ hon tog ett steg mot Aeriel.

Aeriel stramade åt sitt grepp om bågen med vänsterhanden så hennes knogar bleknade. Aenyas ord om henne och hennes familj skar i henne likt knivar. Känslorna började bubbla inom henne, men hennes ansikte behöll sitt samlade uttryck. Trots sitt yttre lugn kände hon sig tvungen att säga någonting. Hon kunde inte inte bara vara tyst och låta Aenyas ord gå helt obemärkt förbi.
“Sanna ljus?” Aeriel smakade något på orden innan hon svarade. “Jag kan säga samma sak om dig, Aenya. Vi brukade försvara gränserna tillsammans. Nu bringar du död och förstörelse inom samma gränser som vi en gång skyddade. Är det vad du har blivit?” Fortsatte hon och såg Aenya rakt i ögonen. “Du lämnar mig inget val. Du har vänt bågen mot dig själv.”

Hon lydde inte Alethirs uppmaning om att sänka bågen. Istället höll hon bågen spänd, med pilen riktad mot Aenya men flyttade sin blick mot militärrådgivaren för en sekund och nickade hastigt åt honom. “Med all respekt, rådgivare Alethir, jag har mina order.” Svarade hon kort. Det var inte förrän han placerade sig emellan de två, som hon sänkte bågen och släppte på strängen något. Aeriel fäste nu blicken på rådgivaren och höjde smått på ena ögonbrynet, då hon lagt märke till att han var alldeles för dåligt utrustad för att befinna sig på den plats där han befann sig. “Varför du är här, utan varken skor eller vapen är din ensak. Men resten av rådet kallar på dig.” redogjorde hon med en militärisk röst.

Den gulblonda alven riktade nu åter sin uppmärksamhet mot sin forna vän. Även om bågen var något sänkt så stod det klart att hennes gard var fullt uppe och att hon var redo att avlossa en pil om det skulle behövas. “Jag är inte här för att skjuta dig. Jag vill att vi alla ska ta oss härifrån levande.” Förklarade hon lugnt. Hennes blick blev plötsligt något allvarligare. “ Men jag har krigare, spanare precis som jag, gömda bland träden runt om hela ditt läger, redo att anfalla på min order. Ni är omringade. Men mitt hjärta törstar inte efter blod. De har fått order om att endast använda dödligt våld om nödvändigt. Huruvida det blir så eller ej är upp till dig.” Förklarade Aeriel.

Aenya var inte helt övertygad om Alethirs ord, trots allt verkade Aeriel vara väldigt lojal till kronan. I sig kanske värdigt, det hade hon en gång varit med, men det hade med åren blivit allt uppenbarare att det inte var ömsesidig lojalitet. Kronan tjänade inte folket, de tjänade bara de priviligierade.
‘Jag är villig att ta det lugnt om Aeriel gör det.’ sa hon och höll en hand demonstrativt långt borta från sina vapen, en viss glimt i de gröna ögonen som visade att hon inte var rädd för hoten som riktade sig mot henne. Trots allt, vad kunde Aeriel göra mot henne som inte redan hade gjorts mot henne i Iserions fängelser och tusen gånger värre? Hon log lite snett åt Aeriels ord.

‘Alltid en så lydig soldat. Är det inte dags att finna din egna röst i detta, Aeriel? Se så, jag vet att du har ett eget sinne där under den hårda ytan.’ det verkade nästan finnas en besvikelse där då Aeriel lugnade ned sig, och hon ryckte på axlarna.
‘Om du tror jag kommer frivilligt…’ hon skakade bara på huvudet, trots allt behövde hon knappast slutföra den meningen.

‘Se så, Alethir, är du inte hennes överordnade? Ge henne lite perspektiv.’ uppmanade Aenya.
‘Antingen diskuterar vi nu, och går skilda vägar därefter, eller så påbörjas kriget idag och inte på grund av mig.’ hon såg menande på Aeriel som så envist höll vid sin uppfattning om att detta skulle gå att lösa så där bara.