- This topic has 49 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by Amdir.
-
Heribert Pott hade levat ett relativt stillsamt i Räkvik hela sitt liv, och sällan gått lång ifrån hem och aldrig sett världen utanför Brinkeland, även om han hade tendensen att vara något äventyrlig av sig. Han hade ett rykte av att tänka väl på sina fötter och vara rådig, men också ett rykte av att ibland vara klumping, att ställa till med problem och sågs som en slyngel och en odåga av flera äldre brinker i sin hemby och flera grannbyar.
“Herrie” menade dock aldrig illa, och folk tenderade att uppskatta hans entusiasm slutligen ändå. Men på denna morgon var ivrigare än någonsin. Han hade beslutit att han måste se mera av Talanrien utanför gränserna till Brinkeland. Hans avsikt var dock inte att gå ensam. Han sprang full fart så snabbt han kunde för att knacka på en dörr som var till honom bekant. Han snubblade dock direkt utanför dörren över en sten, och höll på få tillbaka sin balans men krockade ändå huvudet först i dörren. Knackningen blev lite intensivare än han hade menat.
Han gnuggade sin panna som nu var röd och pulserade av smärtan. Kanske hade han en liten sticka i pannan. Han brast ut “AJJ JÄVLAR!” medan han satt på marken utanför dörren, och hoppades att hans krock uppfattats som en knackning.
-
Han hade så klart slagit huvudet på dörren som tillhörde Faegrim, en respektabel brinkeman som bodde i Brinkeby. Så klart hade han hela sitt liv varit god vän med Heribert, och de hade delat en hel del äventyr trots tveksamheten från vän och familj. Utåt var Faegrim ändå av en respektabel familj, och förhöll sig utåt på ett väldigt respektabelt vis, förutom då han och hans vän smet undan då ingen såg dem.
Som vanligt denna tid på dygnet hade han suttit och njutit av sin andra frukost medan han läste en spännande bok, som vanligt fylld av sagor, faror och äventyr – något av ett hemligt nöje som han inte så gärna delade med sig med sina nära. Han var inslukad i farliga äventyr med riddare som räddade prinsessor från speciellt hemska drakar då han plötsligt blev avbruten av ett högt dunkande på hans runda dörr. Ljudet, som var helt oförväntat, fick honom att hoppa till. Något förvirrat såg han sig omkring, och blicken föll på väggklockan som sakta tickade.
Vem i allsindar kunde det vara? Han hade inte väntat sig något besök! Och trots allt var förändringar i den dagliga rutinen högst ovanliga här i Brinekby. Snabbt rusade han till en spegel för att se till att han var presentabel, klädd i en vit linneskjorta i mer pösig storlek, gråa tygbyxor med hängsel som höll dem uppe. Han hade mörkt hår, blå ögon, en något rund mage och något runda kinder. Inte fet, men inte speciellt tunn. Men vad skulle man förvänta sig med ett folk som åt frukost tre gånger, två luncher och åtminstone mellanmål, två middagar, kvällsmål samt fika mellan varje måltid? Nå, det fick duga, så han tog sig till dörren och öppnade den lite varsamt. Dörren, som han så noga såg till att var oljad så gängorna inte skulle gnissla, liksom allt där hos honom. Allting var, som alltid, i gott skick, snyggt och prydligt!
Faegrim stack ut sitt huvud, och lite förvirrat föll hans blick på Heribert där han satt.
‘Herrie?’ frågade han, och öppnade dörren helt, som mjukt och ljudlöst öppnade sig, för att gå fram och hjälpa upp honom.
‘Vad sitter du här och svär för?’ frågade han förvirrat. -
Heribert satt fortfarande lite desorienterad på marken. Hans lockiga svarta hår låg över de bruna ögonen, hans mörka skjorta var lite skrynklig, och ena sidan av hans hängslen som höll hans bruna byxor uppe vid den smala midjan hade lindat sig kring hans arm.
Han är mer mager än många brinker då han brukade skippa måltider med att han gjorde mycket saker som tog mera tid än han brukade vänta sig. Eller så tog det längre för honom att göra de saker som tog mindre tid för andra ibland – skillnaden mellan dessa var inte så tydlig. Han var inte precis metodisk av sig, och även om han var rådig så var han ofta inte redig. Han är spontan, lättimponerad, och blir lätt ivrig av saker – kanske mera än han borde enligt andra som var mer skeptiska.
“Men vid Haggabups pattar! Jag snubblade över stenen där!” sa han med en plågad röst medan han pekade på stentröskeln på vägen upp till Faegrims dörr. Han rufsade lite undan sitt hår. “Blev det något märke? Min panna är lite öm.”
Han justerade hängslet som satt lite finurligt kring armen. “Men jag måste berätta åt dig om någon jag träffade!”
-
Faegrim höjde ett ögonbryn åt sin väns vulgära uttryck och skrattade ett naturligt och hjärtligt skratt, och gick fram för att hjälpa sin vän upp från den fina stenbelagda stigen som ledde till hans dörr. Det var bara en dag sedan han noggrant klippt bort allt ogräs runt kring stenplattorna.
‘Nej då!’ ljög Faegrim, trots allt var Heriberts panna röd, och han skrattade åt det hela igen. Däremot lät det han sa till näst intressant, och Faegrim var inte en som väntade på att få höra berättelser och hemligheter.‘Sätt dig ned på bakgården, min vän, så hämtar jag två stop åt oss!’ förkunnade han, och medan Heribert tog sig till de sköna stolarna i trädgården som låg i behaglig skugga denna varma dag tassade Faegrim in, hämtade två stora trästop, och fyllde dem med skummande öl från en tunna han fått av bryggaren bara två dagar sedan. En stund senare kom Faegrim ut, och satte sig ned muntert i sin favoritstol, och sträckte över ett stop åt sin gamle vän.
‘Skål!’ sa han och drack muntert ur stopet, vilket lämnade lite skum på hans näsa. -
Heribert skrattade tillsammans med Faegrim till sitt missöde.
“Skål!” brast Heribert ut belåtet. Han var på bättre humör nu när han fick det kalla ölet. Han drack ur sitt stop, och såg skummet på Faegrims näsa vilket fick honom att skratta ännu värre, och spotta ut ölet i sin mun tillbaka in i stopet. Han kunde inte låta bli att skratta, och de fick lugna ner sig innan han kunde dricka och tala vanligt.
Hans blick blev åter fylld med iver.
“JA! Jag var faktiskt ute till Vetegårda igår. Jag har inte varit där förut, och jag blev himla hungrig. Så hittade jag mig lite grönsaker, men det var någon gammal bonde som direkt fick tag i mig!”
“Men han var snäll och erbjöd att jag skulle äta med honom istället, den gamla änklingen. Vi talade, och han berättade åt mig att han varit ute och äventyrat norrut och västerut utanför Brinkeland när han var ung! Han berättade om att han sätt alla möjliga platser och varelser!”
Heribert drack mycket at ölet i sitt stop. Givetvis lät det som att bonden kanske ljugit om världen utanför, men det var inte viktigt för Heribert. Diskussionen hade väckt hans inre äventyrslust.
“Faegrim, jag kan inte längre bli kvar i Brinkeland. Jag behöver mera i livet än vad Brinkeland har att erbjuda. Jag vill se alver, människor och dvärgar, och hitta rikedomar! Jag måste få se världen utanför! Jag vill se Talanrien!”
Heribert pausade lite, som om han gått ett steg för långt, och fortsatte i spänd ton. Så modig var han inte att han skulle våga sig ensam mot världen.
“…Men… jag vill inte gå ensam. Kommer du med mig?”
-
Faegrim lyssnade på Heriberts berättelse som först verkade lite disträ och rörig, men skrattade lite åt berättelsen. Det var inte helt olikt Heribert att bli fast på det viset. Då det blev uppenbart att hans väns äventyrsglöd till sist hade svämmat över och nått en punkt där han inte längre kunde stanna hemma såg han lite tankfull ut. Skulle han kunna lämna allt detta? Sitt fina hem, den fina bakgården, ölen och vinet i skafferiet? Det var en svår tanke, att lämna allt. Men liksom Herrie var ju han även intresserad av att se omvärlden.
‘Tror… du vi kan göra det?’ frågade han, hans naturliga reaktion var att vara lite tveksam. -
Heribert såg på Faegrim och insåg att denne var tveksam.
“Men Faegrim.. Vi behöver ju inte börja stort. Men vi måste åtminstone först gå längre ut än Vetegårda! Den gamla bonden sade att det fanns en sjö en god bit nordväst om Brinkeland. Jag tycker att vi ska göra en färd och se sjön först, och sen kan vi göra nästa färd ännu längre!”
Heribert hade svårt att förhålla sig hänsynsfull gentemot andra då han tyckte att hans idéer var bra. Han var så ivrig att han kände att han ville få sin goda vän med på äventyr, och letade efter rätta ord som skulle övertyga denne att det var en bra idée.
“Vem vet vad vi kan stöta på redan på vägen dit? Eller tillbaka?!”
Han såg sig snabbt kring, och insåg att stiga upp och åka direkt inte var det mest sansade sättet att påbörja ett äventyr.
“Fast.. behöver du tid? Jag tror jag behöver lite tid iallafall. Vi måste ju fundera noga vad vi tar med oss!”
Heribert var inte bra på att planera i förväg, så han vände sig till Faegrim för att få råd.
“Vad tror du vi behöver med oss?”
-
För många sekler sedan hade trollen härstammat från småtrollen, som är skogstrollen nuvarande avlägsna släkting i Vindrfellbergen, och dess för innan härstammat från de stora bergatrollen. Troll, i sig var, inget släkte som vanligtvis var ute och ströva.
Egentligen var inte skogstroll mörkrets eller nattens folk, det var ett val de hade gjort att ta sig lätt och skyddat genom skogens skyddande skuggor. Ryktena om att de inte tål sol var överskattade och en liknelse som inte stämde mellan bergatrollen och skogstrollen. Det var snarare ett val, fastän deras hud inte riktigt tålde direkt sol så hindrades de inte att de kunde möta solen, lite mer försiktigt som i en av deras hamnskepnader eller i skydd under ett träd.
I höstens mörka timmar ställde vanligtvis bergatrollets kung till med fest, där troll från världen var bjudna. Även om de var olika, var det något som höll de tillsammans, kanske att de en gång hade varit ett sammanflätat folk? Men festen var känd världen över, för vem hade inte hört talas om bergakungens sal? Skogstrollen hade inte heller mycket till övers för sina släktingar bergatrollen. Dock hade de vett nog att hålla tungan i mun när man talade om sådant med främlingar. Särskilt när bergakungen skulle ställa till med fest.
I år hade skogstrollen bestämt att låta tillverka en ovanlig halsring i guld, med ädla stenar ingjutna emellanåt. Det var sådant som bergakungen eftertraktade. Även om skogstrollen själva inte såg förtjusningen i metallers glans när det fanns så mycket annat vackert att se ovan jord, så som solens glans mellan trädtopparna eller månens ljus. Men kanske är det förståeligt att man söker efter något som skiner och glänser så som solen om man ständigt befinner sig i mörkret?
Frågan om varifrån man skulle beställa verket var källa till stor debatt bland skogstrollen, men i slutet hade de enats om att gå med ärendet till dvärgarna, då deras kunskap i metaller och hur man smidde dem var stor.
Ett ungt skogstroll, med ett hår lika mörkt som en klar vinternatt och vågor som ramade in det något runda ansiktet rörde sig över vägen. Hyn var lika mörkt som den ljusaste barken på träden och ögonen var samma färg som den vårgröna mossa som fanns på de större delarna på hennes hy. Vackra gula, blåa och röda blommor fanns över hennes kropp, ett tecken på att det var tidig sommar när de följde årstiderna. Öronen stack upp ur hennes hår, men doldes av en mörkhuva som tillhörde en mantel gjord av mörk ull. Väldigt simpel mantel, som resten av hennes klädsel som var en brun klänning, skuren på ett sätt som gjorde det lätt att ta sig genom skogen. Svansen vajade efter henne och mycket damm och smuts samlades i hennes hårkalufs som bar samma färg som håret på öronen och huvudet. Den var beklädd med två silver ringar vilket visade att hon tillhörde Ephansös rangen och var förmodligen lärling som var på uppdrag för att be om dvärgarnas hjälp. Över sin klänning bar hon en väska, gjord av sammanflätade grova rep. I den låg mynten som hon skulle betala dvärgarna med, lite av egen kassa och en kagge vatten. Runt hennes hals bar hon ett halssmycke som slutade i en vacker gjord panflöjt.
Tyst gick hon på den nedtrampade vägen. Lite osäker på vart hon egentligen var och sedan skulle ta sig mot dvärgarna. Lite förvirrad hade hon råkat ta sig in i någon annans bakgård. Två mindre män tycktes sitta där och hon vinkade lite nervöst mot dem.
“Ursäkta mig, mina goda herrar!” utbrast hon, lite för högt för att vara så nära.
-
Faegrim hummade lite över Heribets ord. Det fanns så klart sanning där. De behövde inte göra det så komplicerat. En liten bit i taget, sen kunde man se.
‘Tid att packa min väska åtminstone!’ svarade han. ‘Kanske redo att resa imorgon? Eller övermorgon.’ sa han, spontant, även om tanken skrämde honom något på samma vis som det var spännande. Han hade precis börjat lista saker som han trodde vore bra att ha med sig… Rep, kompass, mat, kläder, sovsäck… Men ur mitten av ingenstans blev han avbruten av att en märklig figur steg in bakom knuten in i trädgården, och kanske äventyret kommit dit till dem av sig själv?
‘Eh… hej där!’ sa han, lite osäkert. Trots allt var brinker inte allt för bra på det där med förändring, och nu stod någon ny filur han aldrig sett förr där. Men lyckligtvis nog såg hon inte så farlig ut.
‘Stig på!’ sa han mest av reflex, inbjudande, vinkade henne in.
‘Det finns öl, och te, och mat!’ -
Heribert såg på Faegrim. “Javisst! Kanske vi redan kommer iväg imorgon! Måste ju hinna själv också, fiskevärktyg…”
Herrie höll på att falla över baklänges när han fick syn på skogstrollet.
“Men vad i all världen? Var kom du ifrån?”
Han var lite överraskad över Faegrims gästvänliga sätt att bemöta den främmande varelsen. Hur kunde han veta vad den kunde göra eller vad det var för någon. Men han bestämde att försöka följa Faegrims exempel.
“Jaha? Hej?… Jag heter Heribert, för all del, välkommen!.. Vem är du? ”
Orden och ordningen på konversationen som den naturligt skulle utspela sig var inte som han hade tänkt sig i stunden. Han var oftast begåvad att tänka på fötterna, men detta var något av en unik situation.
-
Lite förvånad över det vänliga bemötandet kastade Tussie en blick över båda två. Från huvudet ner till fötterna. Lite stora, men åtminstone stod de väl balanserat och bra? Sedan vände hon lite generat blicken upp igen och tog tag i sin svans som hon höll lite nervöst medan hon tog till orda.
“Tack för gästvänligheten!” började hon, det var väl bland de första saker hon hade lärt sig. Tacka, gärna mer än en gång. Hon harklade sig för att få en lite tydligare stämma. Trots allt hade hon inte talat med någon på länge.
“Mitt namn är Tussie och jag har visst lyckats gå vilse.” sa hon, lite beklämt för hon tyckte inte riktigt om att erkänna sitt misstag. Ärligt talat så hade det kanske varit bättre att hålla ett mer noggrannt öga på kartan, men gjort var gjort.
“Angenämnt Heribert och…?”
-
Faegrim gav sin vän en hastig blick, men hans ögon var fäst på den trollska figuren som uppenbarat sig som ur en saga framför dem. Han var så försjunken i sina tankar att han knappt hörde hennes fråga innan han harklade sig.
‘…Faegrim! Det är mitt namn, alltså.’ sa han och rodnade generat över sin oartighet över att ha stirrat så.
‘Sätt dig! Jag tror nog att Heribert och jag ska kunna… hjälpa dig!’ sa han glatt. Trots allt hade de spenderat mycket tid på att studera de välritade kartorna i hans bibliotek.
‘Vänta här, så ska jag hämta en av mina kartböcker så ska vi nog få ordning på detta! Underhåll vår gäst så länge Herrie!’ uppmanade han och skyndade sig in i huset på snabba steg. -
Herrie var förvånad.
“Men vad…” Sade han till Faegrim, men denne var redan snabbt iväg in huset.
Där stod han kvar med skogstrollet, och tystnaden var mera än pinsam.
“Jaha, så, Tussie!… Var är.. du ifrån… någonstans?”
Han såg ner på sina händer. “Oj! Ja, får det vara något att dricka? Öl? Jag kan springa efter något du behöver eller vill ha?”
Han kände att han ville sjunka under jorden, och detta var ett sätt han kunde göra det.
-
Det dröjde inte länge så kom Faegrim tillbaka med en rad böcker och kartor i sin famn som han med en duns la ned på det lilla kaffebordet där i trädgården.
‘Nu ska vi se!’ sa han och tog upp en utvikbar karta över kontinenten.
‘Vart var det du skulle, sa du?’ hummade han och vecklade ut den stora tygkartan på den stenbelagda marken under bordet och stolarna. -
Heirbert och Faegrim. Heribert och Feagrim? Namn var svårt att minnas, men hon valde att inte lägga allt för mycket tid på det. Kanske hon skulle klara sig att samtala med dem utan namn. Hon hade inget emot att lämnas ensam ett litet tag och såg lite fundersamt på kartan som den ena av dem vecklade ut.
“Till dvärgarna!” påpekade hon, lite glatt och nervös. Trots allt hade hon aldrig vandrat så långt ensam innan och det verkade inte ha börjat bra. Kanske hon inte skulle hitta hem igen?
“Har fått äran att hämta Bergakungens smycken, till den stora festen.” fortsatte hon, lite stolt och som om det var den största äran i världen.
-
Heribert lyste upp.
“Dvärgar! Bergakungens smycken! Stora fester!”
Han sprang på stället av iver.
“Faegrim! Det här är något vi inte kan missa! Vi måste ju packa våra grejer direkt och förbereda oss för färd!”
Han såg mot Tussie.
“… Men öhh… Jag hade förstått att dvärgarna bor långt norrut? Och till mig verkar det som du kom från norr?”
Han gick till Faegrim som hade kartorna.
“Men är det inte så, Faegrim? Hur ser det ut på kartorna här enligt dig?”
-
Faegrim som alltid varit väldigt kartintresserad hade inget problem med att hitta Zirthimar på kartan. Det var en hiskelig resa, förfärligt långt bort. Genom hela kontinenten så gott som. Bara tanken att resa ända dit var svindlande.
‘Bergakungen…?’ frågade han, lite osäkert. Det var inte något han hört om förr.Han gav Herrie en hastig blick, med blandade känslor. Delvis upprymd över deras tidigare samtal om att resa. Men att resa så långt? Kunde de inte bara börja med en försiktig resa till någonstans närmare först?
‘Det är en lång resa.’ sa han och försökte tänka efter.
‘Flera veckor. Säkert månader!’ påpekade han. -
En liten rodnad spred sig över hennes kinder när Herrie påpekade att hon hade gått fel från början. Det var förstås mycket möjligt och hon ryckte lite lätt på axlarna. Norr? Söder? Hon visste åtminstone inte alls vart hon kom ifrån eller var.
“Jag vet inte, faktum är att jag inte ens vet vrt jag hamnade nu” påpekade hon, lite oroat och kliade sig i nacken. Hon hoppades innerligt att hon skulle klara uppdraget.
“Det var beräknat att ta två månader.” påpekade Tussie med en nickning till Faegrim och gick lite närmare kartan och granskade den. Det tog ett tag för henne att läsa orden och länderna på den men till slut pekade hon på skogen vid Kaelred.
“Där är jag ifrån!”
-
Herrie hoppar till lite förvånat då Tussie pekar på alvskogen “Oj! Men då har du ju inte gått helt fel. Jag menar… För att gå direkt norrut måste du ju med ett skepp. Eller simma…”
Han såg mot Faegrim.”…Fast, kanske man borde vara en fisk för att simma så långt?…” Han såg tillbaka mot Tussie.”…Och du verkar inte som en fisk…” Han kände sig töntig efter de senaste meningarna som han fick ur sig.
“Äh! Jag menar bara att för att komma till dvärgarna på land har du gått rätt hittils. Se här!…” Herrie gestikulerar överdrivet mot kartan i ett klumpigt försök att få fram vad han försökte säga. “…Vi är nu här, i Brinkeland! Och för att nå “Zi… Zirth… imar…? Zirthimar?” måste du fortsätta norr härifrån!”
Han är något triumferande då han äntligen fått fram vad han menat. Men nu såg han åter mot Faegrim och talade i en mer besegrad ton. “Faegrim… Kanske vi kan följa med Tussie en bit norrut? Vi kanske inte ser alver, eller bergakungens stora fest. Men kanske vi får ett äventyr av det oavsett, eller hur?”
-
Faegrim skrattade lite åt skogstrollets ord, ja åtminstone pratade hon någon dialekt de kunde förstå, så allt för långt ifrån kunde hon ju inte komma?
‘Här är vi nu.’ förklarade han och pekade på Brinkeland.
‘Och här…’ sa han och förde fingret längre sydväst från skogen. ‘Där ligger Älvskogen. Och lite längre väst ligger själva Kaelred.’ påpekade han, trots allt hade han studerat dessa kartor i timtal och hade bra koll på väldens geografi. Åtminstone ur ett teoretiskt perspektiv.‘Du borde ha följt vägen norrut här, mot Celeras, istället har du fortsatt österut och hamnat här i Brinkeland.’ sa han med ett roat skratt åt Herries ord.
‘Att simma så långt kan nog bara me’erfolk göra, även om jag aldrig träffat en!’ han vände sin blick lite tankfullt mot Herrie då han böjde sig fram och talade lite lägre. Han kände igen den där klumpen av oro.
‘Det är en lång bit… Ända upp till Zirthimar.’ sa han eftertänksamt, och suckade djupt. Men om de ändå skulle iväg.
‘Åtminstone kan vi följa med dig en bit!’ sa Faegrim till sist.
You must be logged in to reply to this topic.