Sällskap. Det var ingenting som hon hade förväntat sig, hon hade varit helt inställd på att vara en lång och ensam resa. Detta gjorde det mycket lättare. Speciellt med två, eller åtminstone en som kunde läsa karta! Det skulle förenkla saker och kanske de skulle få med sig mer mat. För hon hade förstått nu att det var mer väg och natur än städer och värdshus. Förstås var hon van med skog, men det var svårare att finna mat på vägarna där hon inte kände igen sig.

“Ni får mer än gärna slå följe” sa Tussie med en ivrig nickning och granskade kartan. Hon hade förstås hört vad männen sa, men hon förstod inte alla namn och kartan förvirrade henne. Inte för att hon erkände det.

Faegrim skrattade lite nervöst över sin väns entusiasm, men innerst inne kände han sig ändå taggad på det hela. Trots allt hade ett slags sagoväsen vandrat in i hans trädgård, och vad var nu tydligare tecken på att det var dags än det? Och vilka mer fantastiska folk kunde vänta där ute i världen? Här skulle de inte se något annat än brinker. Han hann knappt säga något innan Herrie rusade iväg.
‘Låt mig packa mina saker, vänta här så länge.’ sa han vänligt åt trollet, lite nervöst kanske, innan han vände sig in i sitt hem.

Hans hjärta slog fort då han tänkte på att lämna allt. Och det var ju lite sorgligt också. Vem skulle ta hand om hans blommor? Och hans skafferi? Nå, det var väl ett senare problem det fanns inte trots allt så mycket utrymme för att göra sig redo. Trots allt, var man någonsin helt redo för att ge sig av?

Medan Herrie varit borta hade han lagt alla färskvaror från sitt skafferi de kunde ta med sig i en väska, trots allt skulle de behöva mat, och packat en ryggsäck med sina kläder, kartor och annat man läst i äventyrsböcker att man kunde behöva. Såsom rep, en kompass, tobak, och andra småsaker han inte ville vara utan.

‘Så, är vi redo för att ge oss av?’ frågade han då han steg ut i trädgården igen med sitt pick och pack.

Båda små halvingarna verkade törsta efter äventyr – men var det så konstigt? Tussie själv hade velat ut på äventyr, men det var innan hon vandrat i dagar och mötte den mörka natten själv och dessutom vandrade fel! Hon var alldelles nöjd över att slippa tänka på vart hon skulle styra fötterna, istället hade hon två vägvisare. Lite disträ stoppade hon ännu en kaka i sin mun för att svara Faegrim med sina kinder fulla igen och några smulor som hoppade ur hennes mun.

“Nej, eller.. jag vet inte riktigt vart jag gick… För att vara helt ärlig” sa hon med en liten rodnad på hennes kinder. Sedan kom hon på vad oförskämd hon hade varit. Här hade hon mumsat på kakor och inte frågat om de ville ha. Trollmor hade inte varit nöjd över det. Hon drog ut tre stycken kakor. Två var vanliga honungskakor och den andra tycktes ha några grodben som stack ut från dem.

“Vill ni ha?”

Faegrim hade en min som var delvis road och delvis lite halvt äcklad över hennes mumsande och grodbenen som stack ut ur kakorna. Men en Brinkeman var inte ohövlig, och tackade inte nej till gåvot – speciellt inte mat. Lite trevande sträckte han fram en hand för att ta emot en av kakorna, och ögnade den lite tankfullt.
‘Tack, Tussie…!’ sa han och studerade den, vände på den.

‘Vad är det?’ undrade han, och doftade på den. Innan någon hade hunnit få svar på den frågan hade Herrie redan stoppat kakan i munnen – och där var kanske största skillnaden mellan dem. Faegrim tänkte alltid före han agerade, medan Herrie aldrig tänkte före han agerade. Han hade precis tänkt försökt varna sin vän, men det var redan försent. Hon varj u trots allt ett troll, och de hade oundvikligen andra matvanor än de själva.

Men Herries reaktion var rätt prislös, och han kunde inte undgå att skratta åt hans min. Lite självbelåtet flinade han åt Herrie, och stoppade teatraliskt kakan i sin innerficka.
‘Åh, jag tror jag ska spara denna godbit tills senare. Jag är så mätt efter vår måltid innan.’ sa han och log brett mot Tussie.
‘Tack så mycket för kakan, i natt blir det vår tur att bjuda dig på något då vi väl slagit läger!’

Det var lite sött hur Herrie försökte att få bort hans reaktion  som inte hade varit av den smidigaste laget och trots allt sa Faegrim att han ville ha några honungskakor senare. Hon sken upp lite grann och slöt ögonen nöjt när hon vandrade i solen. Verkade inte riktigt bry sig om att svansen sopade gatan ren bakom henne och att allt smuts istället fastnade i hårkalufsen.

“Det är perfekt! Och i skogen finns det alltid mat och ved nog att elda med.” påstod Tussie, trots allt var hon van med skogen. Det kändes alltid lite mer som hemma bland trädets täta kronor.

Faegrim gav de två kompanjonerna ett tankfullt leende, lite road över Herries beslutsamhet om att ta sig vidare. Likväl verkade trollet väldigt avslappnad med tanken att gå in i skogen.

‘Det sägs att skogen  är magisk, och att den Gröna draken sover här, vaknades över Brinkeland…’ sa han, och talade lite lägre som om det var en plats av vördnad. Och det var det ju, så klart, för alla kände till legenderna om hur den Gröna draken räddat deras folk från förintelse bortom havet innan de kommit hit. Vissa trodde på berättelserna mer än andra, så klart, men Faegrim visste ändå att det alltid fanns en gnutta sanning i varje berättelse. Och skogen verkade alltid täckt av dimma. Men innan de hunnit reflektera mer om ifall det var en bra eller dålig idé att gå in i skogen hade Herrie börjat gå igen för att slå sig ned.

‘Jag tror vi klarar oss med det vi har i packningarna denna natt. Men kanske vi ska samla lite torra grenar och göra en eld?’ föreslog han och lät sin väldiga packning falla till marken med en duns och skrammel från grytor och koppar som fanns där i.

Hennes namn verkade eka i skogen, från båda brinkerna och hon försökte att svara dem så gott det gick medan hon dinglade fram och tillbaka där uppe i trädet. Det var svårt att fokusera riktigt, för det hela gjorde henne väldigt illamående.

“Herrie… Faegrim!” utbrast hon, men tystnade när det var andra röster som hördes. En mörk blick fanns hos henne och hon slog med sina ben och armar för att försöka komma ner.

“Släpp ner mig, era stora klumpedunsar!” utbrast hon ilsket.

Den andra mannen kunde inte rå för att skratta åt den lilla samlingen som fanns där framför honom.

“Hör de du, Ergott? Släpp ner trolltösen” sa han med ett skratt och Tussie verkade falla rakt ner mot marken för att slå i sig hårt i den hårda jorden.

“Guld och annat trams har väl också ni småfolk? Skynda nu innan vi måste skada er”