- This topic has 49 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Ergott som den ena busen hette skrattade roat.
‘Visst hörde jag det, Maruld.’ sa han med ett vasst leende som blängde där i det skumma halvljuset.
‘Just det, hit med alla värdesaker nu – annars går det illa för er och då får nog trolltösen värma oss i natt!’ sa han med ett elakt skratt, och hans ögon sneglade lite hungrigt på trollet. Då Herrie började svära och förolämpa dem skrattade Ergott ännu mer.
‘Åhå, vi har en burdus en här!’ skrattade han och drog en klinga långsamt som skrapade obehagligt i dess skida då det kom fram.
‘Se, han vill fäktas!’ skrattade mannen och viftade sin klinga mot Herries käpp.
‘Kom an då, pysling!’Faegrim darrade av rädsla, vad hade de hamnat i för galenskaper – och här i Brinkeland? Sådant här hade man aldrig hört på maken om.
‘Herrie, nej!’ ropade han förfärat då hans dumdristiga vän ställde sig mellan dem. Vad skulle de ta sig till? -
Dunsen verkade ha gjort Tussie avsvimmade – eller åtminstone så yr att hon hade svårt att koncentrera sig. För plötsligt verkade de finnas fler av de som var samlade och en bultande huvudvärk.
“Inget… nej… nej!” försökte hon desperat få fram ur sig.
Maruld gav ifrån sig ett hånfullt skrockande av orden från de små varelserna och när den ena av dem tog upp en kvist att svinga med… då kunde han inte rå för att le så brett att de gula tänderna skymtades i hans annars fula ansikte.
“Ha..! Ergott, akta dig så han inte piskar dig!” utbrast han mellan skrockningarna och gjorde en gest åt en annan man att börja söka Faegrim och Tussie.
-
Herrie hade påbörjat något han inte längre kunde avsluta. Eller kunde han? Mannen som kallade sig Ergott hade ett svärd, och där stod han med sin torra kvist som inte skulle tåla ett slag från svärdet.
Men männen hade förmodligen inte väntat sig något motstånd – åtminstone tänkte Herrie så. Detta kunde han använda till sin nytta. Och nu var det frågan om liv eller död. Då Ergott viftade sitt svärd mot hans kvist lättsamt bestämde han att han skulle göra det han kunde. Med båda händerna slog han, med kvisten, mannens klinga åt sidan för en stund. Stunden skulle räcka till för att göra det han ämnat att göra näst – att stånga honom så hårt han kunde mellan benen. Vidrigt – men desperata tider kräver desperata åtgärder.
-
Mannen som hette Ergott hade inte förväntat sig den blixt av smärta som plötsligt pulserade genom hela hans kropp. Som paralyserade honom till den grad att han föll ned i en boll på marken med ett flickaktigt tjut av smärta. Han tappade svärdet som föll på Marulds fot, och den tredje vände sig chockerat om med ett dumt “vad fan…?”. Faegrim, trots allt en av de kvicktänkta sorterna, passade på att ta tillfället i akt och tog upp en mossig sten som han drämde in i den tredje mannens skalle.
‘Spring!’ ropade han, och tog Tussies hand i den ena och drog i Herries arm med den andra för att dra dem in i skogen med bästa förmåga till hastighet. Och brinker kunde vara snabba då de ville.Svordomar och skrik hördes bakom dem, men Faegrim brydde sig inte, den enda tanke han hade som nästan överröstades av hans bultande hjärta var viljan att komma så långt bort därifrån som de kunde. Snabbt.
-
Vanlgtivis brukade Tussie vara snabb på fötterna men hon var fortfarande yr och alla saker tycktes vara dubbla. Det var svårt att riktigt veta hur hon skulle placera sina fötter eller komma fram. Men motvilligt försökte hon lita mer på brinken framför henne. Eller en av de fyra som hon såg.
“Vad… hur ska vi fly undan dem? De kommer hitta oss igen!” sa hon lite rädd och såg hastigt bakåt. Vilket hon önskade att hon inte gjorde när hon hade en bultande huvudvärk.
“Min… min väska!”
-
Herrie sprang med de andra och var i ett upprört sinnestillstånd, men uppfattade Tussies ord medan de sprang. “Faegrim! Vi måste till våra väskor! Jag har med mig dolkar i väskan, det kan vara att vi behöver dem även om vi inte vill använda dem!”
Brinkernas och skogstrollets äventyr hade blivit betydligt livligare än vad någon av dem hade väntat sig. Han började tvivla på deras beslut att bege sig mot Zirthimar, då de redan i så tidigt skede mött problem. Han var dock fortfarande inte fullkomligt förtvivlad, han ville fortfarande fortsätta vidare. “Men vi måste troligen hitta ett säkrare ställe att övernatta!”, tillade han.
-
Faegrim stannade upp och såg på dem båda. Lite som för att förhindra dem från att springa tillbaka efter deras saker, la han sina händer på deras axlar.
‘Vi är inga krigare!’ sa han och drog efter andan efter deras flyktsprång. De hade nog virrat bort människorna, med tanke på de arga svordomarna långt bakom dem.
‘Om vi ska ha tillbaka våra saker, får vi vara tysta som möss, och ta tillbaka dem då tillfället är rätt. Då de somnat… eller något.’ sa han och såg på dem, som för att se om de förstod hans mening. -
Utan väskan skulle hon gjort hela sitt släkte besviket – och vem visste vad bergatrollen skulle göra åt skogstrollen om de inte fick något skimrande att spegla sig i? Fast egentligen hade hon alltid undrat varför de skulle behöva något att spegla sig i. Trots allt var de inte direkt vackra, sköna eller på något sätt… Nå skönheten kom innefrån hade hon hört från några av de äldre. Fast var det egentligen inte enbart en ursäkt?
Tankarna hade flödat åt andra saker och hon hade inte helt lyssnat på de små halvlingarnas ord trots att hon hade nickat instämmande åt dem båda. Hon hade sina armar korsade framför sig och svans rörde sig fram och tillbaka bakom henne och verkade virvla upp en del damm och smuts.
“Och vem säger att de inte hinner till någon människoby med våra grejer innan natten är slut?”
-
Herrie tittade på Faegrim och Tussie, han var fortfarande upprörd över hela situationen. Han var redo att kämpa, att slåss. Men Faegrims menande blick fick honom att tänka efter, och konstatera att en hederlig strid skulle de nog förlora mot de förfärliga männen.
“Du har rätt, Faegrim… Vi måste vänta.”, konstaterade han. “Men Tussie har också rätt. Vi får inte släppa dem från vår syn. Vi måste följa dem, diskret…”, sade han fundersamt. “Först måste vi gömma oss någonstans, snabbt!”
-
Faegrim stönade frustrerat över situationen. De hade, trots allt, gått med på att hjälpa Tussie och nu hade hela målet för deras uppdrag blivit borttappat. Men skulle de verkligen våga konfrontera rövarna igen? Lite hjälplöst såt han från Tussie till Herrie.
‘Upp i träden!’ sa han till sist sedan, och gestikulerade åt Tussie och Herrie, innan han själv vigt och agilt började ta sig upp längs med en stam och sedan upp på de tjocka grenarna. Åtminstone där skulle de ha ett övertag.
You must be logged in to reply to this topic.