- This topic has 35 replies, 5 voices, and was last updated 2 år sedan by
.
-
Smarriga Smulan var en upplevelse olik allting annat älvan Flinga hade sett i sitt liv, och hon hade sett väldigt mycket. Byggnaden hade legat slumrande när hon och hennes vän hittade den, och med hjälp av lite magi och mycket expertis hade de lyckats väcka liv i byggnaden, och kontrollerade nu det märkligaste, men säkerligen också främsta värdshus världen någonsin skådat. Med ingångar utspridda över hela världen kunde man besöka Smarriga Smulan oavset i vilket av världens hörn man befann sig i, några dussintal öppningar som gjorde värdshuset till sannolikt den mest mångkulturella platsen i världen.
Det var inte bara de många ingångarna som gjorde värdshuset så speciellt däremot, utan även allas lika värde inom dess väggar. Under tiden som Flinga, orken Rushla och brinkern Zevuprin styrt över Smarriga Smulan hade mörka väsen och de ädlaste krigarna tvingats samsas eller förskjutas av den märkliga magin som gjorde den mysiga världen verklig. Det var enkelt att låta sig luras av värdshuset enkelhet, då utseendet inte var mycket mer märkvärdigt än ett vanligt välskött värdshus, med möblering jämförbar med typiska värdshus man kunde träffa på lite varstans i världen.
Flinga kunde själv inte alltid förstå platsen de nu levde i, för från en dag till nästa var huvudsalen större än gårdagens, om gästerna var fler. Nästan varje morgon fick hon frammana fler bord, eller ta bort något bord där väggarna dragit ihop sig. Hon hade sett det hända, men det var fortfarande märkligt hur en byggnad kunde anpassa sin storlek efter antalet besökare.
Och från ena dagen till nästa så hade värdshuset fler rum, det kändes som att utrymmet aldrig kunde ta slut, för inte ens när den där hären besökte värdshuset så fick de slut på rum. Men vilken dag det hade varit, för bättre hade det aldrig gått för värdshuset; deras öl tog slut, deras bröd likaså, och stridsarenan på vinden hade aldrig tidigare haft en så spektakulär turnering.
Idag var dock en dag som de flesta andra, där inte mycket verkade hända och gästerna var de vanliga. Flinga flög igenom huvudsalen för att se om någonting behövde städas. Ingenting hade märkbart förändrats dock, och inget bråk verkade ha brutit ut under hennes sovstund. Hon flög ut genom ytterdörren när den öppnades av en annan, och tog ett djupt andetag från den friska luften. Hon visste inte ens vart hon var just nu, det var skog och doftade friskt, men det fanns mångtaliga platser i världen hon kunde vara på, kanske någonstans helt nytt där värdshuset aldrig varit tidigare. Hon såg sig om, njöt för ett ögonblick av friskluften, och flög sedan tillbaka in i värdshuset.
-
Han hade vandrat ett bra tag genom den iskalla dagen och nu här sent på kvällen vart det dimma med blött snöfall. Vidrigt. Den gamle trollkarlen var helt iskall och längtade verkligen efter en varm brasa. Det var då han nästan snubblade in i ett hus? Men det fanns väl ändå inga hus på den vägen han valt, inte vad han mindes åtminstone. Spelade det någon roll? Tänkte han medan han letade efter en dörr, slog huvudet i en skylt “Smarriga smulan?” ett värdshus fick han ju anta även om han inte ville minnas att han hört namnet innan. I vilket fall så tvekade han inte att öppna dörren. En iskall vind svepte in tillsammans med den gamle mannen genom dörren till värdshuset. Han var lång och benmager klädd i en gråblå klädnad med mörkblå mantel; med huvan neddragen så man endast såg lite av hans långa näsa, det gråa skägget och lite långt vitt hår.
Gubben såg sig nästan lite nervöst omkring och hasade sig sedan mot disken lutad mot sin vandringsstav.
-
Många skeptiska blickar var riktade till den kvinnliga orken som stod lutad mot bardisken, även om hon försökte med ett brett leende för att försöka lätta på stämningen tyckte de flesta av människorna inte riktigt uppskatta de vassa tänderna och ofta mer än sällan hade hon blivit ombedd att stänga sin groteska käft. Förstås hade de som ens kommenterat det åkt ut med huvudet före. Oförskämda ruttnande svampkladd. Tur nog var det inte enbart människor på värdshuset längre. Däremot såg det kanske lite skeptiskt ut med hennes stora klumpiga fingrar som putsade de nätta glasen. Inte allt för försiktigt och lite vårdslöst förmodligen kunde de spricka när som helst.
Rushla ett magnifikt exempel, ett praktexemplar om hon skulle säga det själv. Skarpa drag med en spetsig haka och öron. Ett svart band virat kring det ena isblåa ögat och en av hörntänderna avbrutna. Det lade enbart mer skönhet till det hela, skönhet och karaktär. Och varför grubbla över något som hade hänt? Nej, det var snarare nuet och framtiden som räknades. Men främst var det Rushla som räknades. Även om hon inte förstod siffror.
Ögonen vandrade nästan lite längtandes mot hörnan där några rika herrar satt och spela spel. Hon hade tänkt att röra sig dit för att spela. Egentligen hade hon precis tänkt röra sig dit – men sedan såg hon Flinga. Vid alla brutna hörntänder… Då kunde hon lika gärna glömma att spela med tanke på de pengar, öl, husrum och allt hon förlorat till spel. Delikata kortspel var inget hennes orkfinger riktigt följde med i. Fast… det var ju trots allt roligt och spännande.
“Och vad ska det vara för dig då?” frågade Rushla med sin mörka kvinnoröst som brukade väcka de flesta. Lite ouppmärksam på det hon hade gjort hade hon lyckats trycka till på glaset så det gick i kras.
“Stövelmask!” svor hon irriterat och satte ner det på disken med ett irriterat anlete.
-
Trots att det var rätt tidigt öppnades en av värdshusets yttre dörrar igen och släppte in varm höstluft och några höstlöv som blåste in från Karm. Denna gång var det en yngre figur som steg in, kanske på gränsen till för ung för att stiga in i ett värdshus (beroende på hur noggranna ägarna var). Gröna ögon såg något fascinerat på älvan som svävade ut ur värdshuset, och därefter orken som stod vid disken, den äldre mannen som verkat stiga in nyligen med, samt snabba kvicka ögon som tog in de andra gästerna. Knappast det största klientelet om man ville tjäna pengar, men kanske det skulle dyka upp fler senare? Smarriga Smulan… Vad var det för namn egentligen? Men det fanns säkert en berättelse där, och de rykten hon hört om stället lovade festligheter och folksamlingar. Kanske det kom senare på kvällen?
Den unga kvinnan drog av sig huvan på den gröna manteln hon bar, så gott som lika grön som hennes ögon, och avslöjade fritt hängande rött hår och fräknar tydliga mot ljus hud på ett något tanigt, ansikte. Det såg nästan ut som om hon var något undernärd och sliten i sömmarna om man tittade noga. Men inte sjuklig, eller trött, tvärtom fanns det skärpa och nyfikenhet i ögonen.
Förutom att vara bland de yngsta eleverna vid Caras Idhrenin hade hon vuxit upp med ett band kringresande musiker innan hon hamnat på gatan, och med tanke på pengabristen hon hade hade hon föreställt sig att hon kanske kunde locka till sig en slant eller två genom sitt spelande – vilket var bättre att göra utanför skolan där hon visste att folk skulle se ned på henne för det.
Förutom det var hon väldigt mager, vilket i sig kanske inte var så konstigt för unga kvinnor, men i hennes fall berodde det på att hon inte allt för länge sedan, innan hon lyckats ta sig till skolan, hade bott på gatan i Celeras. Till skillnad från de flesta andra kvinnor som studerade på Universitetet bar hon inte någon klänning, utan en enkel vit linneskjorta, stadiga grå byxor med hängslen, begagnade och slitna läderskor och en mörkgrön mantel som man kunde se rätt sliten om man tittade noga. Till hennes genans var det bara en av två kläduppsättningar hon för tillfället hade råd att ha, och de hade börjat bli lite slitna i kanterna.
Lite varsamt betraktade hon den svärande orken som verkade vara värd här, men snarare än att bli skrämd log hon roat åt uppvisningen. Kvickt stoppade hon älvan som kom flygandes tillbaka in bakom henne.
‘Ursäkta är detta ett dåligt tillfälle?’ undrade hon, och nickade mot den svärande orken medan hon höll lutfodralet i trä – slitet det med – nära till hand, nästan som om hon var rädd att någon skulle fara iväg med instrumentet, och höll upp lådan lite som för att förklara vem hon var.
-
Flinga var på väg tillbaka in bland det lägre antalet gäster där just nu för att utvärdera vilka de var, när hon stoppades av den hon senaste hade passerat. Hon följde kvinnans antydan mot Rushla, och det tog henne ett ögonblick att pussla ihop vad hon menade innan Flinga skrattade till och skakade på huvudet, detta medan hon flög på plats i luften intill den nya gästen.
“Om Rushlas ton besvärar dig är nog alla tillfällen dåliga tillfällen, men man lär sig leva med det, och hon har blivit mycket bättre! För en livstid sedan hade den kommentaren varit riktad mot någon gäst istället för ett livlöst objekt!” Hon log brett, och snurrade sedan runt i luften, och i ett skimmer av färger växte hon till storleken av en människa och placerade sina fötter på marken.
“Jag ber om ursäkt för henne, herrn! Hon ryter värre än hon bits!” Hon såg mot den gamle trollkarlen innan hon vände uppmärksamheten tillbaka till barden. Flinga hade inte förändrats mycket till utseendet när hon transformerade sig till människostorlek, annat än att vingarna hade vikts in mot ryggen hennes och sedan försvunnit. Hon stod nu i ungefär samma höjd som kvinnan intill henne, och kunde enkelt misstas för en alv. Hennes klädsel var blygsam, en vit skjorta, bruna, enkla och smått pösiga byxor, och höga läderkängor. Hennes hår var vitt som snö och axellångt, hennes ögon blåa som safirer och hon hade symboler målade på ansiktet som skulle påminna en lärd person om uråldriga alviska markeringar, men dialektala nog för att fortfarande vara främmande.“Välkommen till Smarriga Smulan!” Hon log och gestikulerade för kvinna att fortsätta inåt.
“Är du en musiker är du mycket välkommen att uppträda, vi bjuder gladeligen på någonting smaskigt som tack, såklart beroende på vilken slags uppskattning din publik ger dig. Annars om du vill vila strupe och fingrar är det bara att du sätter dig ner och tar det lite lugnt! Om du söker dig omkring är jag säker på att du hittar branschkollegor, vi brukar ha några om dagen, vissa riktiga stammisar!”
“Mitt namn är Flinga, och det där är Rushla. Brinken som inte är här just nu är säkerligen ansvarig för att du alls hittade vårat lilla tillhåll, han är skicklig med sin magi den där! Har du frågor, kom gärna till mig. Du kan såklart också fråga Rushla, hon kommer inte svära mot dig!” Hennes röst höjd högt nog för Rushla att höra, men blicken hennes fortfarande vänd mot barden.
-
Först nu började den gamle trollkarlen ta in vilka som verkligen var där. Hade han inte vart expert på att dölja sina känslor hade han nog sett oerhört förvånad ut. En ork stod bakom disken, en av honkön vad det verkade; DET var ju nytt minst sagt. Det var inget vanligt i hans värld om man nu inte räknade med en uruk-hai han mixtrat lite med….
Nog tänkt på det. Han hade nästan sappat den arma ”damen” med en blixt men lyckades hejda sin instinkt där.Vad var detta för värdshus han hamnat på? Drömde han? Hans bleka hand som inte höll staven nöp i den andra handen lite lätt. Tydligen en ganska verklig dröm, då det gjorde ont han kom på sig att stirra nu på en ung alv? kvinna som ursäktade orkens svärande; inget han fäst sig vid. Gubben harklade sig och sköt undan huvan i vilket fall, något han ALDRIG skulle dristat sig till hemma vid. Varpå mer vitt långt hår en hög blek panna och resterade del av ett långt magert ansikte och ett par mycket mörka ögon, med buskiga mörka ögonbryn kom till synes.
“Tack, för välkomnade” sade han lite arrogant.
“Har ni glödgat vin och kanske något ätbart?” frågade han lugnt medan han såg på nästa gäst lite snabbt. En ung flicka som väl inte borde vara ute så sent. Om det nu var sent? Nå det var inte hans sak att döma om hon borde vara där eller ej. -
Lite irriterat inspekterade hon sin hand för att se om hon hade fått något sår. Men turligtvis inte. Inte för att det var så mycket tur, utan snarare hennes tjocka hud som hade härdats med åren. Hon fnös åt Flingas ord, vad hon gjorde var hennes sak. Inte skulle hon bestämma över henne, minsann! Fast… förstås brukade det gå lättare om man lyssnade på den lille.
Bestämt korsade hon sina armar för att betrakta den gamle man som satt där vid hennes bar. Frågan var nästan lite roande för Rushla. Varför skulle hon inte ha det? Snarare var väl frågan vad hon inte hade där i värdshuset. Hon böjde sig ner för att finna vinet han talade om och fann ett vackert, tunnit vinglas som nästan såg ut att gå sönder i hennes stora hand.
“Vad för mat söker du då?” frågade hon, rakt åp sak.
-
Kvithera lät sin blick fara från älvan till orken och log lite roat över Flingas sätt att tala om Rushla. Hon hoppade till nästan något då älvan blev så gott som lika stor som henne själv. Aldrig hade hon satt ögonen på någon sådan magisk varelse, och hennes gröna ögon nästan tindrade upprymt då hon studerade Flinga.
‘Man får tacka för det varma mottagandet!’ utbrast hon glatt, detta verkade överträffa hennes förväntningar. Ivrigt, men inte för ivrigt nickade hon över chansen att få uppträda. Kanske kunde hon imponera på besökarna och få till sig några slantar, vilket var välbehövligt just nu om hon skulle klara av att betala den kommande terminsavgiften på Caras Idhrenin och också ha råd med simpla saker som en ny skjorta.‘Och likaså får jag tacka för erbjudandet, föreståndare Flinga.’ Hon kände sig lite nyfiken över nämnandet av brinken. En brink, här? Några hade hon sett i Celeras men väldigt få, de föredrog trots allt sitt egna hemland för det mesta.
‘Jag tror jag börjar med något att dricka, och känna av temperaturen i rummet lite.’ sa hon med en mystisk blinkning med ena ögat.Hon drog efter andan och vandrade fram till baren för att sätta sig på en av stolarna, några steg från trollkarlen som såg ut så som man föreställde sig en trollkarl i sagorna. Var han medveten om det? Hon log lite över tanken. Hade de gjort en föreställning som handlade om någon vis gammal man hade han varit perfekt för rollen.
‘Lite varm cider hitåt då du är klar där, käre värd!’ sa Kvithera med en höjd hand. Hon nickade åt trollkarlen i en hälsning. -
Flinga log, men hade inte mycket mer att tillägga utan istället bugade och gestikulerade mot baren och efter det att Kvithera gick mot Rushla räknade hon med att läget var under kontroll med den nya besökaren. Rushla var lite sträv ibland, men sällan skadlig, de flesta kunde uppskatta hennes attityd, även om det hade tagit Flinga flera år att vänja sig med den. Hon hade ofta svårt med Rushlas humör, och var nog oftare den som blev irriterad på det än faktiska kunder. Men samtidigt var det tillslut det som gjorde Rushla till Rushla.
Älvan krympte tillbaka till liten form och gav en nick till en tjej som precis vaknade, som hade somnat vid ett av borden. Emilia. Emilia var en stammis, hon lyckades dyka upp i värdshuset ganska ofta, och kunde stanna i dagar åt gången, ibland veckor. Hon verkade sällan ha någonstans viktigare att vara, hade hon ens något annat liv än att bara dyka upp på värdshus och festa? Hon sträckte på sig, reste sig upp och gick upp till baren där de två nya gästerna var.
Med en röd, pösig mössa; vit krage; röd, blå och grön-rutig tröja; bruna byxor och en klirrande penningpung var det inte lätt att missa Emilia när hon rörde sig genom rummet, och hon i princip hoppade upp i en av stolarna mellan Kvithera och trollkarlen. Hon log åt Rushla och efter att ha doppat handen i penningpungen slängde hon ner några mynt på baren framför sig.
“Det vanliga drickat till mig, och så vill jag betala för vad än det är mina två nya vänner ska ha!” Hon log och gestikulerade åt Kvithera och trollkarlen båda, innan hon sträckte på sig igen och släppte ut ett stönande. Det var så stelnande att sova vid ett bord, men sällan hade hon orken att ta sig till sängs när tröttheten väl kom ikapp Emilias festande.
“En tjej behöver lite vätska innan hon återgår till att roa hennes älskade publik!” Emilia älskade att uppträda, spelade ingen roll om det var sång, musik, dans eller teater, hon brann för alla former av uppträdande så länge hon hade en publik. Gårdagen hade blivit vild däremot, då en annan musiker hade försökt toppa Emilia. De hade tävlat om publikens dyrkan tills dess att ingen av dem knappt kunde stå, och nu kunde hon inte se skymten av den andra deltagaren. Innebar det att hon hade vunnit, eller förlorat?
Hon satt framåtlutad mot baren, armarna i kors, och vilade sitt huvud mot dem medan hon väntade på drickat. Som vanligt hade hon kört igång för snabbt, och hade blivit yr från hennes egna rörelser. Hon hade precis vaknat, när skulle hon lära sig att ta det lugnt när hon klev upp?
-
Trollkarlen undrade om det var orken som lagade maten och om han verkligen skulle våga äta den då? Han suckade mycket tyst över sina förutfattade meningar om orker och deras mathållning vilken han hade dålig erfarenhet av. Han fick chansa och dessutom försöka se henne som vilken värdshusvärd som helst! Det skulle ju inte bli lätt.
Det lät som om det gick att beställa lite vad som helst på detta värdshus. Det var ovanligt, de flesta i hans värd hade oftast bara en eller två rätter.
“Hjortgryta med potatis, får det bli då tack.” sade han efter viss eftertanke.Han försökte slappna av och känna av rummet lite, egentligen hade han tusen frågor och var ytterst nyfiken för nog kände han att stället var magiskt. Rent av att han började bli varm något som sällan hände honom. Xar nickade avmätt åt den lite väl unga flickan då hon närmade sig. I vilket fall kunde han kosta på sig att vara artig.
Då Flinga bytte skepnad så höjde han på ögonbrynet, han hade aldrig sett en älva tidigare och var på vippen att fråga något tills han lyckades få sig att lugna ner sig. Det var säkert helt vanligt här med små folk. det var också ren tur något annat fångade hans intresse; ljudet av klingade mynt och ytterligare en person som närmade sig. Den gamle trollkarlen tittade kort på kvinnan i de färgglada kläderna. En bard eller liknade troligen.
“Tack.Mycket generöst av er.. ” Xar hade kunnat betala själv men vem sade nej då någon annan bjöd? Inte han i alla fall. -
Klingande mynt fångade alltid Rushlas uppmärksamhet och hon kunde inte rå för att le lite snett över att se Emilia där igen. Hon slog med sin stora hand framför henne för att lite väcka henne och drog mynten till sig för att stoppa dem i sin byxficka.
“Vatten, menar du?” frågade hon lite retsamt innan hon hällde upp ett stop åt Emilia och en varm cider åt den främmande musikern för att sedan hälla upp brännvin ifrån Zirthmar till de tre gästerna. Något man inte skulle kunna tro värmde så gott som det gjorde. Men dvärgarna hade lyckats med något. Glimrande som guld vad de med.
“Så mina öron måste pinas ikväll med?” frågade Rushla skämtsamt för att sedan se mot trollkarlen.
“Du har inget som kan få hennes mun att bli stumm?” frågade hon och såg sedan mot Flinga och nickade lite mot köket. Mat var inte riktigt hennes essä. Det var något med hennes stora fingrar som gjorde att de allt för ofta var för salt…
-
Kvithera vände blicken förvånat mot den konstnärligt klädda kvinnan som plötsligt lovat att betala hennes för dricka. I sanning hade hon väl inte råd att tacka nej för ett så generöst erbjudande, även om det tog emot hennes stolthet något.
‘Tack…’ sa hon lite eftertänksamt, men la på ett litet behagligt leende.
‘Och vem är min generösa mecenat?’ undrade hon med en gnutta nyfikenhet över det extravaganta sättet kvinnan pratade. Hon gissade att det var någon form av musiker, kanske en adlig sådan eller kanske en med en generös gynnare?Kvithera sneglade som hastigast mot den äldre mannen, som om han kanske kunde ha insikt i vem kvinnan var som plötsligt erbjudit sig att betala för deras dryck. Och förväntade hon sig något i gengäld?
‘Jag har inte sett dig i Caras Idhrenin.’ konstaterade hon, men hon kände på sig att han var en magiker och hade sällan fel med sina gissningar, för att lite nyfiket vända blicken från den äldre mannen till orken bakom disken. Orden värden sade verkade bekräfta hennes gissning om Emilias musikaliska bakgrund. Om orkens ord var ett bevis på att det var en undermålig musikant i deras sällskap eller inte, var ju frågan? Kanske en utmaning hon skulle våga ta?‘Så, vad är ditt instrument, om man får fråga?’ frågade hon Emilia.
-
Emilia skrattade åt orken och drog fram en blockflöjt från sin skjortärm, som hon sedan riktade mot orken och blåste en skarp, retsam ton mot. Hon tog sedan tag i sitt stop och drack bort sin törst, innan hon såg först till magikern och sedan Kvithera. Hon log brett och stort innan hon reste sig upp och gjorde ett nigande som del av sin presentation.
“Emilia heter jag, fråga inte om mer, jag har färre svar om mig själv än det mesta annat i den här världen. Men vem jag är, är inte viktigt alls. Stanna kvar och hör min sång sedan så kommer ni lära känna mig bättre, för ingenting presenterar mig bättre än den musik jag skapar. Strunta i orken, hon är bara tjurig för att jag lyckas hitta det här stället varje gång jag går vilse.” Hon skrattade till och förde tillbaka blockflöjten i sin skjortärm. Hon såg sedan mot trollkarlen igen, hennes blick lutad som om en annan vinkel skulle ge henne en bättre bild av honom.
“Du är säkerligen den mest typiska magikern jag sett och då har jag studerat under Aeith den Vilsne i Caras Idhrenin. Samma stil, samma hatt, samma kappa, men sämre skick. Hon hade inget skägg dock. Fin kvinna, borta nu, jag ser lite av henne i dig, ni är säkert släkt.” Hon ryckte på axlarna och klev lite närmare magikern.
“Har min herre kanske något önskemål? Någon sång eller melodi? Första önskemålet är alltid gratis!”
-
Xar sniffade lite på brännvinet han fått, verkade i alla fall inte vara förgiftat så han smuttade lite på det. Så log han uppskattande det där värmde riktigt gott. Han hade tänkt svara på orkens fråga om han kunde få barden att bli tyst även om han förstod det var en skämtsam fråga. Men det var då hon drog fram blockflöjten, så han sa aldrig något alls om det.
Så de hade förstått att han var trollkarl, nåväl det var väl inte så svårt att gissa sig till misstänkte han. Men platsen de talade om hade han aldrig hört om: Caras Idhrein? Visst det lät som det hade kunnat legat i hans värld men han tvivlade på det. Inte då det verkade vara en skola för magi.
“Nej, ni har nog inte träffat mig där.” sade han sakta och diplomatiskt.Så efter barden presenterat sig nickade han och gjorde det samma, även om han inte använde sitt riktiga namn utan det han ofta använde ute på vägarna.”Trevligt att träffas, ni kan kalla mig Xar och hrm jag är nog inte släkt mer er lärarinna. Men jag är mycket riktigt en trollkarl.” Det var ju en intressant tanke om han hade haft släktingar i en annan värld, men han visste i så fall inte om dem.
Nog för han verkligen uppskattade musik men han hade inga önskemål om vad som skulle spelas.
“För min del spelar det ingen roll, men om någon annan har förslag får du nog ta det.” -
Den höga blockflöjts tonen fick Rushla att skyla sina stora öron och rynka på de buskiga ögonbrynen. Läpparna gav ifrån sig en irriterad fnysning och hon skakade på huvudet för att försöka få bort den ringande tonen som verkade vara allt för länge i hennes huvud. Hennes hand sökte efter brännvinsflaskan från Zirthman och när hon väl fann den – efter att slagit ner några glas i golvet – drog hon den mot sin mun och drack några rediga klunkar. När väl värmen sköljde över henne gav hon istället ifrån sig en nöjd suck och minen blev lite mer munter igen.
“Tystnaden, har ni hört talas om den?” föreslog hon, med ett retsamt leende för att sätta ner brännvinsflaskan på bänken, så pass hårt att glasen klirrade till. Blicken vandrade över de andra gästerna i värdshuset – i jakt efter torra strupar eller tomma magar. Däremot verkade de flesta nöjda nu.
-
Kvithera mötte Emilias blick då presentationen kom till sist, ett svagt leende på hennes leppar efter leken med flöjten. Kvinnan verkade något excentrisk minsann i sättet hon framförde sig själv och agerade till miljön omkring henne.
‘Din sång, hm?’ frågade hon, kanske lite nervös över tanken att eventuellt spela inför en annan musiker efter den långa tid hon själv inte stått på scen. Kvithera följde den konkurrerande musikerns blick till trollkarlen, lite tankfull över hennes egna position i det hela. Kanske hon bara skulle ge sig av?Svaret som kom från trollkarlen dock var lite intressant, var han en olaglig magiker – eller bara privat av sig? Det fanns en viss stigma i det, trots allt talades det så ont om de magiker där ute som inte hade en licens via Caras Idhrenin som arkanist. Åtminstone verkade han kunna erkänna sig själv som en trollkarl, men detta var kanske en plats där alla sorter kunde prata om sådana saker utan att bry sig om politik och regler?
Den rödhåriga musikerns ögon vandrade som hastigast till orken då hon började klunka i sig sprit för att, troligtvis, hantera pressen av all galenskap som dagligen skedde runtomkring henne.
‘Tystnad, vad är det?’ frågade hon med ett skämtsamt leende.Då trollkarlen inte verkade ha något förslag gällande musik funderade hon på ifall hon själv kunde flika in, kanske ett test för att se vad hennes motståndare klarade av? Och om hon själv skulle kunna tävla med det.
‘Vad sägs om Arethun Thaldenir?’ frågade hon, som om det var något hon bara spontant slängde ur sig, som om hon inte visste att de var en av de mest komplicerade balladerna att utföra med alla besvärliga harmonier mellan sång och spel som vävdes in i varandra, en ballad som komponerats av alverna till heder av deras första konung som dött i krig. -
Hon log mot Xar när han svarade och ryckte på axlarna. “Kan vara en slump, men din utstyrsel, liksom hennes, är en sådan man hör om i sagorna. Trollkarlen som kliver in i historien och ger oss massor av insikter och visdom och hjälper hjälten till verktygen som avslutar.” Hon höjde sitt glas till honom för en skål. Hon kunde inte mycket om sitt egna liv, men för en med så dålig insikt kring sin egna historia, satt hon på väldigt mycket insikter kring världens historia och kulturer. Kanske var det därför hon var så fascinerad av orken bakom baren, då den inte passade in i varken kulturen eller yrket.
“Tystnaden är ett ganska tråkigt uppträdande, jag tror jag avstår, men tack för förslaget.” Hon log åt henne med ett brett, kanske en aning hånfullt leende. Hennes humor bekräftades när Kvithera visade närapå samma humor mot orkens kommentar. Hon höjde sedan ögonbrynet åt Kvithera’s önskemål. Hade det kommit från magikern, orken eller någon av de andra besökarna så hade hon nog inte reflekterat mycket över det alls, kanske föreslagit någonting annat, men att det kom från vad som verkade vara en annan uppträdare, det väckte någonting i henne som hade sovit i åtminstonet ett par dagar. Arethun Thaldenir var provocerande svår för att vara ett avslappnat önskemål. Det var en utmaning. Hon hade äntligen blivit utmanad! Hon kunde inte minnas sist det hände.
“Huset runt, Rushla, vad man vill! Upp med humöret, vi har en tävling!” Hon storlog. Visst, det var ganska tomt i värdshuset just nu, men det var lite anledningen till att hon kunde slå på stort, hon hade inte haft råd med ett fullsatt värdshus. Hon slängde upp en knuten läderpåse med mynt i upp på baren. Hon reste sig upp, och tog tag i Kvithera för att även ta upp henne från sitt säte.
“Låt oss ta scenen, min melodiska fränd! Jag börjar med Arethun Thaldenir. Känner du till Faelgras Lamentation? För publikens skull borde vi inte båda göra samma sång.” Hon log uppspelt åt henne. Faelgras Lamentation kunde inte mäta sig i kulturellt värde med Arethun Thaldenir, men det var en komplex sång på sitt eget sätt, med skiftande röstlägen och dess totala sångtid. Många hade inte luften att klara av den. Emilia hade dock inte valt den för att sätta dit Kvithera, utan för att det var den närmsta hon kunde komma på som var på samma nivå som den hon själv blivit utmanad med och kände att endast den kunde göra tävlingen rättvisa. Det fanns andra sånger, men bara den kom hon på spontant.
“Xar och Rushla! Ni kanske kan vara beslutande röster om publiken inte är uppenbar i favör för den ena över den andra?”
-
Han flinade lite roat åt orken, hon verkade vara en lustig typ och helt olik de orker han någonsin träffat dessutom, intressant men hur skulle han fråga om det utan att göra sig dum. DET var uteslutet så alltså var trollkarlen tyst istället och nöjt av värmen och umgänget.
Det var svårt att inte lägga märke till att Kvithera tystnade efter han presenterat sig. Det borde ju varit helt riskfritt att kalla sig för Xar, så det kunde inte vara det. Så vad var det då? Inte kunde ju han veta att magi bara fick användas av magiker med licens i hennes värld. Men ändå misstänkte han det var det var det att han sagt han var trollkarl som fått henna att tystna. Fast hon verkade ju vara en väldig ung magiker själv då. Mycket frågor i kväll som han valde att avvakta och se om han fick svaren på utan att fråga. Något som var oerhört ovanligt för den gamle nyfikne trollkarlen.
“Du har väl till viss del rätt Emilia, jag antar jag ser ut att ha klivit ur någon gammal legend” Xar såg road ut vid blotta tanken men inte var det en slump, nej knappast. Även om han nu lättsamt skämde om det var han ju en av de trollkarlarna som gärna delade med sig av både råd och dåd, nu mera.
Vilket vart ännu mer små lustigt nu då han ombads vara domare i en sång tävling. Tur han var bra på musik själv, han skulle tillochmed drista sig till att sjunga själv om nu någon ville det. Utanför tvälan nu då för det var inte helt rättvist
“Nog kan jag det alltid” svarade han. -
Förslaget fick Rushla att grimasera något. Skulle hon behöva stå ut med musiken nu också? Nå, kanske det i bästa fall skulle ge henne några betalade kunder. Hon ryckte på axlarna, för att sedan dra in doften av mat. Så var det. Mat till trollkarlen. Med några enkla steg var hon bakom i köket för att fånga upp en skål gryta. Lika snabbt var hon tillbaka för att slå ner den nästan vid honom. Det skvätte lite, men inte så mycket som man skulle tro. Doftade gott gjorde det och rykte för att avslöja dess värme.
Hon lutade sig bakåt mot hyllan, för att korsa sina armar och låta blicken vandra mellan de två musikerna. Hon höjde sitt ena ögonbryn för att nicka åt dem.
“Sätt igång då, så får vi det hela överstökat!”
-
Kvithera betraktade den andra musikerns minsta lilla ansiktsdrag, minsta lilla ryckning, leende – falskt eller genuint – för att se om hon kunde se vad som rörde sig där under fasaden. Det muntra spelet som följde förvånade henne något, åtminstone verkade det inte vara brist på pengar här. Vänta, vad hade hon sagt, tävling?
‘Vad…?’ frågade hon men hennes fråga överröstades av Emilia då hon drog upp henne från sitt säte. Hon rynkade på näsan något över frågan, så klart hon kände den. Det gjorde väl alla amedi? Men kvinnan kanske inte hade insåg vad hon var, bäst så kanske.
‘Jag känner till den.’ svarade hon och började ångra hela spektaklet, även om det väckte en viss gnista inom henne. Den improviserade scenen kändes dock mer hemma än hon tänkt sig. Lite dramatiskt suckade hon och drog en hand genom sitt röda hår.
‘Så, slinga slant om vem som börjar?’ föreslog hon.
You must be logged in to reply to this topic.