Efter att ha tagit sig upp på land och klätt på sig så hade han precis avnjutit den sensationen som handlade om att bli totalt torr för en gångs skull. Han borde ha vant sig vid detta sedan länge men det var alltid lika fascinerande att känna sig varm istället för sval och torr istället för blöt. Han drog handen igenom håret för att tämja dess krafter och sätta det till rätta medan han gick under vårens värmande strålar. Klädd i sitt klassiska gröna och svarta med läderbälte och boots.

Han fann sig själv att behöva undvika att springa in i alv efter alv och ursäktade sig fler gånger än vad man borde behöva. Det var inte förens ett stort, rött äpple kom rullandes emot honom som han drog sig ur tankarnas värld aningen fascinerad över en sådan simple händelse. Han hukade sig för att ta upp äpplet och såg sig sedan omkring för att finna källan till äpplets flykt. Det tog inte lång tid innan han uppfattade den unga tjejen som i panik verkade försöka rädda sinna flyktingar. Snabbt så började han fånga upp de okrossade äpplena så snabbt han bara kunde med tanke på hur oförsiktiga alverna verkade vara. När han fångat upp så många han kunde så skyndade han sig fram till tjejen och hukade sig ner framför henne med hela famnen full med röda äpplen.

“Gick det bra? Lyckades rädda ett par frukter åt dig.” Sa han försiktigt medans han rätade lite på sig i ett försök att visa upp frukterna i sin famn, såg då vagnen och böjde sig framåt för att tömma ner dem i den innan han snabbt såg sig om efter fler flykt sugna frukter, men såg mest bara äppelmos på marken.

• This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Valentine.

Luka tittade sig omkring på förödelsen av äppelmos som en alvherre svor till över då han trampade i en mos-pöl och höll på att halka omkull. Luka log lite oroat över förödelsen då det självfallet kändes lite krossande att hon förlorat en del av sin säljes vagn. Funderade på vad han kunde göra för att hjälpa till mer och räknade därför mos-pölarna lite snabbt. Det var inte överdrivet många mördade äpplen men 5 stycken verkade ha mist sitt liv. Han hade en plan men först och främst så skulle han svara på frågan han fick. “Hej Eileen! Mitt namn är Luka, hur låter det om jag föreslår att jag köper sju äpplen från dig? De fem mosade plus två till mig själv?” Han log vänligt mot henne då han kunde se hur det möjligtvis skulle hjälpa henne. Hon var ung och kanske var det föräldrar eller en arbetsgivare som bett henne sälja dessa? Skulle säkerligen hjälpa henne om han betalade för förlusten.

Visst var det inte hans fel men trots detta kände han sig konstigt nog skyldig och ville hjälpa henne lite i alla fall. Han reste på sig och sträckte ut en hand mot henne för att erbjuda att hjälpa henne helt upp på fötter igen.

Luka märkte hur nervös han gjorde den unga kvinnan och kände sig lite skamsen över det, var nära på att avbryta henne och be om ursäkt men lyckades hålla det tillbaka för tillfället då han kände att det skulle vara otroligt otrevligt av honom att bara avbryta henne. Han lyssnade till vad hon sa och fick en smärre chockad ansiktsrörelse då han mycket väl visste hur det hela kändes. “Så betyder det att jag inte får hjälpa? Jag menar.. jag kan om du vill rädda de krossade äpplena om du vill eller är det kanske inte tillåtet?” Det var bäst att fråga. Han KUNDE trots allt hela äpplena men om det inte var tillåtet så skulle han självfallet inte göra det.

“I vilket fall som helst så köper jag gärna två äpplen av dig om det går bra?” Sa han med ett vänligt leende mot henne.

Luka kollade på de förstörda äpplena och kliade sig faktiskt lite i nacken över skicket de befann sig i för tillfället. Ja kanske skulle det ta lite överdrivet mycket energi för att rädda dem trots allt, man ville ju inte direkt bita in i ett grus. Han skrattade lite ledsamt till innan han sänkte handen och nickade förstående. Varför han tyckte att det var hans eget fel hela situationen var befängt men ändå så kunde han inte hjälpa att känna sig som en skurk just nu. Hade väll helt enkelt med att göra hur han växt upp eller hur?

Vid den vänskapliga klappen på axeln så log han dock istället och betraktade vad den unga kvinnan gjorde. Såg henne plocka upp ett, två… tre äpplen?! Innan hon kom fram med dem till honom med ett som gåva. Fascinerat tog han försiktigt emot alla tre och kände sig dum som inte visste hur han skulle svara. Han fann sig stå tyst och stirra på äpplena lite för länge innan han ruskade till på huvudet och såg leendes på henne. “Tack, hur mycket är jag skyldig dig?”

Vid hennes kommande fråga så kunde han inte göra annat än att skratta till godhjärtat. “Jag simmade hit så man kan väll säga att jag hamnar dit där havet för mig. Jag är en Me’erier.”

“Två Kopparmynt blir det då!” Sa han muntert medan han fiskade upp sin läderpåse från bältet lite otympligt då han höll fast äpplena under ena armen, öppnade den och tog fram två mynt innan han räckte över dem till henne. Han möttes då av hennes stora, snopna ögon och såg lite frågande på henne. Då hon kollade ner på hans ben så gjorde han detsamma lite undrande då han först inte förstod vad det var hon kollade på. Tittade upp då hon tittade ner på hans ben igen efter att ha frågat vart hans stjärt var. Då kunde han inte hjälpa det utan skrattade glatt åt hela situationen. Jaha det var det hon kollade efter! När hon skamset snurrade sin svans runt sitt ben så slutade han skratta självfallet även om han log godhjärtat mot henne fortfarande.

“Det är okej, det är det verkligen. Hade varit lite svårt att ta sig omkring på torra land om jag fortfarande hade fiskstjärten. “Vi kan förvandla stjärten till ben vilket kommer till god användning, men jag förstår din förvirring där!” Sa han glatt på ett varmt sätt i hopp om att hennes genans skulle avta en aning. “Men min fiskstjärt är svart och vit men mestadels svart haha” Sa han medan han försökte förklara sin fena. Ja det var så han blivit född helt enkelt. “Jag har inte träffat någon som du innan heller! Så då har vi båda fått möta något nytt idag.” Sa han glatt.

“Japp!” sa han gladlynt och släppte ner mynten i hennes öppna hand då hon tillslut märkte att betalningen var inkommande och då hon rätade på sig med det breda leendet så smittade det av sig. Luka kunde inte hjälpa att le brett tillbaka medan han satte tillbaka sin penningspåse och fick äpplena i en bättre hållning. Han skådade henne lika intresserat som hon skådade honom vid det här laget medan han lät henne fortsätta utan att avbryta. När han hörde att det inte var så många av dem så lättade leendet lite till ett förstående sådant istället medan han lyssnade till henne. Då hennes nästa fråga kom mot honom så började han med att säga; “Vad är det för resa ni gör, mer än det du redan har berättat självfallet?” Frågade han intresserat innan han besvarade det nästa.

“Jag må bo i havet men är sällan länge på samma plats. Jag föredrar att simma runt. Jag var faktiskt här för att se om jag kunde hitta vissa örter att köpa, men det här var mycket trevligare helt klart! Vet du någon bra handelsman att köpa örter från må hända?”

Luka nickade förstående då hon förklarade situationen för honom innan han plötsligt klappade ihopp händerna på ett muntert sätt. “Åh vad bra att du kan hjälpa mig då! Jag är varken från din by eller dig själv!” Sa han glatt. Visst var det väll kanske inte det mest avancerade att hjälpa till med men det var hjälp hur man än såg det!

När hon började gå så föll Luka in bredvid henne ganska så omedelbart med ett brett leende på sitt ansikte. Han hade hört att en bra ört säljare befann sig här men hade även hört att det inte var säkert att han var här just nu. Men det skulle lösa sig i vilket fall som helst, eller hur? Om han inte var här så fick han leta efter honom på andra ställen. Det var nämligen bara denna säljaren som hade en ovanlig ört som han behövde för sitt bryggeri.

Luka följde fascinerat med henne genom gatorna och tackade sin lyckliga själ att han faktiskt hade lärt sig att gå ordentligt efter mycket om och men med tanke på att hon var rätt kvick på fötterna. Hade det inte varit för hans goda fysik så hade han säkerligen behövt vila ett tag över takten hon höll uppe med. Då hon plötsligt tvärvände så fortsatte Luka framåt för att sedan se sig om då han hörde hamnfolket flämta till. Han fick då skynda sig tillbaka till henne för att hamna bredvid henne igen då hon med sökande blick kollade på butiksfönstren. Visst kände han av att han egentligen inte var gjord för ben och för att förklara det hela komiskt så kände han sig lite som en fisk på torra land. Han fick tänka till sig själv; höger, vänster, höger, vänster.. där han gick för att försäkra sig om att fötterna ville fungera ordentligt inom stressen.

Då hon plötsligt gav ifrån sig sitt nej så stannade Luka upp och kollade på butiken som visade sig vara stängd.. för gott. Jisses, han behövde helt klart befinna sig på land oftare.. Han tänkte tillbaka på hur länge sedan det var som han varit här och märkte till sin fasa att det åtminstone var tre månader sedan. Verkade som att världen snurrade aningen för snabbt vissa gånger.

Då hon ursäktade sig på det där snopna sättet så kunde Luka inget annat göra än att le brett. “Oroa dig inte, då får jag helt enkelt bege mig dit istället. Men jag orkar nog inte simma hela vägen just nu. Kanske vet du om ett skepp som ska bege sig ditåt istället?” Frågade han med ett leende innan han såg sig omkring som om han förväntade sig att se en stor neonfärgad skylt vid något av skeppen där det stod “CELERAS”.

Han var tacksam över hjälpen han fick utav henne och nickade därför muntert som svar innan han följde med henne då hon var på jakt efter ett skepp. Han betraktade alla fanorna nyfiket. Det verkade som om det så gott som fanns minst ett skepp till varje del av världen ankrade vid bryggorna och sorlet av folk var så blandat som det kunde bli. Han såg otroligt många raser på en och samma plats att det faktiskt tog andan lite ur honom. Då de gick förbi en grupp av lockande kvinnor så kunde han inte hjälpa att öka takten lite som om han blev skrämd av dem. Säkerligen ett par av nattens damer och det ville han inte blanda sig in i då det inte riktigt tillhörde hans personlighet.

Plötsligt pekade Eileen på ett skepp med ett rungande “där!” vilket nästan fick honom att hoppa till men i sin chock skrattade glatt över den andres entusiasm. De promenerade bort till skeppet och väl framme så letade han efter den mest kaptensliknande personen han kunde se innan han stannade upp framför henne. “Ursäkta miss! Finns det en chans att man får följa med er mot ert mål? Jag kan betala er självfallet!”

Kvinnan synade dem båda noga, stannade med blicken på äpplena, sendan på Eileen och till sist tillbaka på Luka medan hon funderade på saken. Till sist sa hon dock; “Ja det antar jag att vi skulle kunna ordna.. Och besättningen skulle garanterat glatt köpa äpplen från er miss om de råkar vara till salu. Men ni får skynda er på för vi är på väg utåt nu.” Luka tackade henne så glatt innan han vände sig mot Eileen. “Så vad säger du? Har du lust att sälja äpplen till sjömän?”

Luka log brett över hur uppspelt Eileen blev av erbjudandet. Gudarna visste att sjömän behövde vitamin C för att slippa bli sjuka ute till havs så något sa honom att hon skulle få kärran slutsåld snabbare än vad hon hann tänka och efter den tanken så sa kaptenen rakt på sak; “Då tar vi alla” Innan hon knäppte med fingrarna mot en sjöman som kom skyndandes för att lasta på äpplena på skeppet medan kaptenen grävde fram sin penningspåse som verkade vara väl erbjudande av mynt. “Hur många är det? Skulle ett guldmynt täcka kostnaden?” Frågade kaptenen medan Luka bara log nöjt och väntade på svaret.