Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 36 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Är du säker på att du klarar det här då? Vi är oroliga att du kanske är för ung trots allt…” 
    Orden från hennes föräldrar då de tagit farväl kvällen innan mindes hon klart och tydligt. Likväl hur hennes mor vridit sina händer nervöst och hennes bastanta och hårdförda far haft en glimt av oro i sina gröna ögon.
    “Såklart jag gör det! Jag fyller ju snart sjutton och alla andra i min skola har ju redan gjort sin resa!” hade hon svarat med ett kaxigt leende. Så den morgonen var det äntligen dags för henne, Eileen Azlanys, att ge sig av på sitt sabbatsår. En tradition i byn vid Aras Salanyars sluttningar som hon bott hela sitt liv i. Ungdomar mellan femton och arton år skulle ge sig av och resa ute i världen under ett år och göra minst tre osjälviska gärningar. Hennes föräldrar hade skickat med henne en hel kärra med äpplen som hon skulle sälja i Elíden för att få pengar att börja sin resa. Så hade hon get sig av, dragandes på den lilla kärran, ned för sluttningarna och mot alvernas hamnstad.

    Solen stod högt på himlen denna milda vårdag då hon äntligen anlände till staden. Hennes gröna ögon riktigt lyste under halmhatten hon bar över sitt mörkröda hår. Hatten täckte knappt hornen som krökte sig elegant längst hennes huvud och ut under den vida kjolen på hennes mossgröna klänning stack en liten svans fram. Hon var minst sagt en ovanlig syn i alvernas hamnstad och fick många underliga blickar efter sig. Men det bekom henne inte så mycket, för humöret var på topp av att äntligen vara på väg!

    I sin iver ned mot marknaden intill hamnen så släppte hon uppmärksamheten på vägen för att istället beundra de stora byggnaderna. Thump! Plötsligt kom marken snabbt farande emot henne och hon tumlade runt på gatan efter att ha snubblat över ett grönsaksstånd. Kärran tippade över och äpplena rullade iväg.
    “Oj oj neeej…!” utbrast hon lite förfärat då hon satte sig upp på sönderskrapade knän och såg hjälplöst hur massor av äpplen blev nertrampade. Att det skulle börja så tokigt! Hastigt försökte hon samla ihop och rädda äpplena men det var en hemsk trafik av alver och sjöfarare denna dag.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Efter att ha tagit sig upp på land och klätt på sig så hade han precis avnjutit den sensationen som handlade om att bli totalt torr för en gångs skull. Han borde ha vant sig vid detta sedan länge men det var alltid lika fascinerande att känna sig varm istället för sval och torr istället för blöt. Han drog handen igenom håret för att tämja dess krafter och sätta det till rätta medan han gick under vårens värmande strålar. Klädd i sitt klassiska gröna och svarta med läderbälte och boots.

    Han fann sig själv att behöva undvika att springa in i alv efter alv och ursäktade sig fler gånger än vad man borde behöva. Det var inte förens ett stort, rött äpple kom rullandes emot honom som han drog sig ur tankarnas värld aningen fascinerad över en sådan simple händelse. Han hukade sig för att ta upp äpplet och såg sig sedan omkring för att finna källan till äpplets flykt. Det tog inte lång tid innan han uppfattade den unga tjejen som i panik verkade försöka rädda sinna flyktingar. Snabbt så började han fånga upp de okrossade äpplena så snabbt han bara kunde med tanke på hur oförsiktiga alverna verkade vara. När han fångat upp så många han kunde så skyndade han sig fram till tjejen och hukade sig ner framför henne med hela famnen full med röda äpplen.

    “Gick det bra? Lyckades rädda ett par frukter åt dig.” Sa han försiktigt medans han rätade lite på sig i ett försök att visa upp frukterna i sin famn, såg då vagnen och böjde sig framåt för att tömma ner dem i den innan han snabbt såg sig om efter fler flykt sugna frukter, men såg mest bara äppelmos på marken.

    • This reply was modified 4 år sedan by Valentine.
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Eileen kravlade runt på backen efter äpplena i ett vilt försök att rädda dem medan hon ojade sig högt. Det var med förklädet fyllt med äpplen som hon vände upp sina gröna ögon på mannen som stannat framför henne.
    “Åååh så bra!” utbrast hon lättat med en matt suck. Lite otympligt lyckades hon kravla sig upp på fötter och drog den fria handen över pannan för att torka bort de svettdroppar som brutit ut i hennes egna panik.

    “Tack så hemskt mycket!” fortsatte hon och tömde försiktigt ut förklädet över vagnen och såg med en förtvivlad rynka i pannan på alla de äpplen som trampades ned i gatans smuts. Med ännu en suck såg hon tillbaka till mannen och log uppgivet.
    “Jag skulle sälja de här… men men… tack för att du räddade några, jag uppskattar verkligen det.” leendet blev lite bredare innan hon såg argt på någon oskyldig alv som passerade “Till skillnad från alla andra som inte kan hjälpa till…!” hon sa det högt men den enda reaktionen var att några tog en omväg kring henne istället för att reagera.

    “Jag är Eileen, vad heter du?” blicken var tillbaka till mannen och hon synade honom kort för att sedan le brett vilket avslöjade de något spetsiga hörntänderna.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka tittade sig omkring på förödelsen av äppelmos som en alvherre svor till över då han trampade i en mos-pöl och höll på att halka omkull. Luka log lite oroat över förödelsen då det självfallet kändes lite krossande att hon förlorat en del av sin säljes vagn. Funderade på vad han kunde göra för att hjälpa till mer och räknade därför mos-pölarna lite snabbt. Det var inte överdrivet många mördade äpplen men 5 stycken verkade ha mist sitt liv. Han hade en plan men först och främst så skulle han svara på frågan han fick. “Hej Eileen! Mitt namn är Luka, hur låter det om jag föreslår att jag köper sju äpplen från dig? De fem mosade plus två till mig själv?” Han log vänligt mot henne då han kunde se hur det möjligtvis skulle hjälpa henne. Hon var ung och kanske var det föräldrar eller en arbetsgivare som bett henne sälja dessa? Skulle säkerligen hjälpa henne om han betalade för förlusten.

    Visst var det inte hans fel men trots detta kände han sig konstigt nog skyldig och ville hjälpa henne lite i alla fall. Han reste på sig och sträckte ut en hand mot henne för att erbjuda att hjälpa henne helt upp på fötter igen.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Eileens ögon blev större vid hans ord och hon såg förbluffat på honom. Det tog ett ögonblick innan hon kom på sig själv och skrattade till och skakade avfärdande på huvudet.
    “Åh nej, väldigt snällt av dig men det behövs inte..!” sa hon hastigt och ursäktande “Jag skulle inte kunna ta emot pengar för någonting du inte får… men verkligen, jag uppskattar gesten” hon log och slog ned blicken för att fortsätta med att klia sig på näsan. Situationen var något beklämmande och gjorde henne både nervös och röd om kinderna.

    “Om du vill köpa sju äpplen så får du gärna göra det” fortsatte hon med blicken vänd till Luka igen “men jag… såhär är det va, att jag kan inte ta emot allmosor. Det skulle bli fel då.” Eileen harklade sig och log tveksamt, hon hade svårt att hålla kvar blicken vid hans då hon skämdes lite över situationen. Så suckade hon tillslut.
    “Jag måste nämligen vara osjälvisk på min resa. Det är svårt att förklara för utomstående, men det är något alla från min by gör. Vi liksom…” hon bet sig lite nervöst i läppen, osäker på hon skulle förklara det hela “Det är liksom jag som måste göra goda gärningar. Så jag kan inte få goda gärningar. Förstår du?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka märkte hur nervös han gjorde den unga kvinnan och kände sig lite skamsen över det, var nära på att avbryta henne och be om ursäkt men lyckades hålla det tillbaka för tillfället då han kände att det skulle vara otroligt otrevligt av honom att bara avbryta henne. Han lyssnade till vad hon sa och fick en smärre chockad ansiktsrörelse då han mycket väl visste hur det hela kändes. “Så betyder det att jag inte får hjälpa? Jag menar.. jag kan om du vill rädda de krossade äpplena om du vill eller är det kanske inte tillåtet?” Det var bäst att fråga. Han KUNDE trots allt hela äpplena men om det inte var tillåtet så skulle han självfallet inte göra det.

    “I vilket fall som helst så köper jag gärna två äpplen av dig om det går bra?” Sa han med ett vänligt leende mot henne.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Rädda dem!?” Eileen lät nästan förfärad då hon gjorde en gest åt det som en gång varit äpplen, nu decimerat till en gegga av vitt fruktkött, avträde och grus. “Jag är ledsen Luka, men de duger knappt till grisarna nu” hon rynkade ögonbrynen lite bekymrat och putade med underläppen.

    “Nåväl, förlusten blev ju inte så stor, tack vare dig” Eileen log nu och klappade honom vänskapligt på axeln.
    “Två äpplen! Absolut!” hon tog hastigt upp tre äpplen som hon räckte fram åt honom “Tredje på köpet eftersom du hjälpte mig så vänligt”

    “Så Luka…” fortsatte hon då han tagit emot äpplena och synade honom lite kort “är du sjöman eller handlare? Eller alltså jag menar…” hon harklade sig “du är ju liksom inte en alv. såvadgörduhär?” fick hon ur sig hastigast, snubblades på orden och kliade sig lite nervöst på näsan igen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka kollade på de förstörda äpplena och kliade sig faktiskt lite i nacken över skicket de befann sig i för tillfället. Ja kanske skulle det ta lite överdrivet mycket energi för att rädda dem trots allt, man ville ju inte direkt bita in i ett grus. Han skrattade lite ledsamt till innan han sänkte handen och nickade förstående. Varför han tyckte att det var hans eget fel hela situationen var befängt men ändå så kunde han inte hjälpa att känna sig som en skurk just nu. Hade väll helt enkelt med att göra hur han växt upp eller hur?

    Vid den vänskapliga klappen på axeln så log han dock istället och betraktade vad den unga kvinnan gjorde. Såg henne plocka upp ett, två… tre äpplen?! Innan hon kom fram med dem till honom med ett som gåva. Fascinerat tog han försiktigt emot alla tre och kände sig dum som inte visste hur han skulle svara. Han fann sig stå tyst och stirra på äpplena lite för länge innan han ruskade till på huvudet och såg leendes på henne. “Tack, hur mycket är jag skyldig dig?”

    Vid hennes kommande fråga så kunde han inte göra annat än att skratta till godhjärtat. “Jag simmade hit så man kan väll säga att jag hamnar dit där havet för mig. Jag är en Me’erier.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Två kopparmynt!” sa hon glatt och log brett. Dagens första sälj var alltid extra pirrigt, eller det var i alla fall vad hennes far alltid sagt. Men leendet byttes snart ut till en nästan snopen min och hennes gröna ögon blev stora.
    “Me’erier?” utan att tänka la hon huvudet på sned och synade med avsmalnade ögon hans ben. Eileen rynkade lite fundersamt på ögonbrynen och vände blicken kort mot hans, utan att räta på hvudet.
    “Vart är din stjärt?” frågade hon rakt ut. “Jag har hört att meerfolk är hälften fisk.” blicken gick till hans ben igen innan hon plötsligt kom på sig själv. Lite tvärt rätade hon på sig och gav ett ursäktande leende medan svansen rullade skamset ihop sig omkring hennes ena ben.

    “Vid Erethil… ursäkta mig! Förlåt, verkligen!” hon bet sig i underläppen i en skamsen grimas. “Jag har aldrig träffat en som du tidigare, så alltså… ja… förlåååååt” hon drog ut på sista stavelsen och gjorde en ledsen min.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    “Två Kopparmynt blir det då!” Sa han muntert medan han fiskade upp sin läderpåse från bältet lite otympligt då han höll fast äpplena under ena armen, öppnade den och tog fram två mynt innan han räckte över dem till henne. Han möttes då av hennes stora, snopna ögon och såg lite frågande på henne. Då hon kollade ner på hans ben så gjorde han detsamma lite undrande då han först inte förstod vad det var hon kollade på. Tittade upp då hon tittade ner på hans ben igen efter att ha frågat vart hans stjärt var. Då kunde han inte hjälpa det utan skrattade glatt åt hela situationen. Jaha det var det hon kollade efter! När hon skamset snurrade sin svans runt sitt ben så slutade han skratta självfallet även om han log godhjärtat mot henne fortfarande.

    “Det är okej, det är det verkligen. Hade varit lite svårt att ta sig omkring på torra land om jag fortfarande hade fiskstjärten. “Vi kan förvandla stjärten till ben vilket kommer till god användning, men jag förstår din förvirring där!” Sa han glatt på ett varmt sätt i hopp om att hennes genans skulle avta en aning. “Men min fiskstjärt är svart och vit men mestadels svart haha” Sa han medan han försökte förklara sin fena. Ja det var så han blivit född helt enkelt. “Jag har inte träffat någon som du innan heller! Så då har vi båda fått möta något nytt idag.” Sa han glatt.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Eileens ögon blev återigen stora när hon lyssnade till hans förklaring.
    “Ahaa… så det är magi..!” hon sprack upp i ett leende igen och kliade sig lite på näsan. Så kom hon på sig och tog emot kopparmynten han sträckt fram.
    “Oj, tack tack” hastigt stoppade hon undan mynten i en dold fick bakom förklädet hon hade över den gröna klänningen. Leendet var kvar på hennes läppar då hon sträckte stolt på sig och satte händerna mot höfterna.
    “Det är med ära att jag då fått bli den första du träffat!” ett litet skratt lämnade henne och det breda leendet framhävde hennes runda äppelkinder.

    “Vi är inte så många…” fortsatte hon lite fundersamt “och så håller vi oss lite ifrån världen. Förutom som nu, när man ska på sin resa” hennes blick smet ned mot hans ben igen, fortfarande lite förundrad och det tog ganska mycket viljekraft för henne att se upp på honom igen.
    “Men om du bor i havet och så, varför har du kommit hit? Ska du också sälja något? Eller köpa något- förutom äpplen då…”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    “Japp!” sa han gladlynt och släppte ner mynten i hennes öppna hand då hon tillslut märkte att betalningen var inkommande och då hon rätade på sig med det breda leendet så smittade det av sig. Luka kunde inte hjälpa att le brett tillbaka medan han satte tillbaka sin penningspåse och fick äpplena i en bättre hållning. Han skådade henne lika intresserat som hon skådade honom vid det här laget medan han lät henne fortsätta utan att avbryta. När han hörde att det inte var så många av dem så lättade leendet lite till ett förstående sådant istället medan han lyssnade till henne. Då hennes nästa fråga kom mot honom så började han med att säga; “Vad är det för resa ni gör, mer än det du redan har berättat självfallet?” Frågade han intresserat innan han besvarade det nästa.

    Jag må bo i havet men är sällan länge på samma plats. Jag föredrar att simma runt. Jag var faktiskt här för att se om jag kunde hitta vissa örter att köpa, men det här var mycket trevligare helt klart! Vet du någon bra handelsman att köpa örter från må hända?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Eileen hummade lite och rynkade näsan då hon funderade på hur hon skulle formulera sig.
    “Jo, alltså… det är som en tradition från länge. Så när vi blir tillräckligt gamla så måste vi göra tre osjälviska gärningar ute i världen.” hon borstade bort lite smuts och damm från förklädet då hon förklarade. “Det finns massa regler som jag inte orkar förklara men det får liksom inte vara för någon i vår by… eller liksom nån som är som en själv.” Eileen log då hon förklarat och tog tag om kärrans handtag. Hennes leende blev bredare och hon nickade vid hans fråga.

    “Javisst! Kom så kan jag visa dig” hon nickade ned längst gatan och vände runt kärran för att kunna fortsätta nedåt längst marknaden. “Eller alltså jag har bara hört om en som är bra, men vi ska nog hitta honom” la hon till då hon inväntade att Luka skulle följa med henne.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka nickade förstående då hon förklarade situationen för honom innan han plötsligt klappade ihopp händerna på ett muntert sätt. “Åh vad bra att du kan hjälpa mig då! Jag är varken från din by eller dig själv!” Sa han glatt. Visst var det väll kanske inte det mest avancerade att hjälpa till med men det var hjälp hur man än såg det!

    När hon började gå så föll Luka in bredvid henne ganska så omedelbart med ett brett leende på sitt ansikte. Han hade hört att en bra ört säljare befann sig här men hade även hört att det inte var säkert att han var här just nu. Men det skulle lösa sig i vilket fall som helst, eller hur? Om han inte var här så fick han leta efter honom på andra ställen. Det var nämligen bara denna säljaren som hade en ovanlig ört som han behövde för sitt bryggeri.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Ja, precis!” sa hon glatt med en nickning då hon sköt kärran framför sig. Lite tveksam belv hon dock, om det skulle räknas, men vad gjorde det om man hjälpa folk lite mer än nödvändigt? Det kunde ju bara vara bra. Så hennes leende fanns kvar på läpparna alltjämt då de gick sida vid sida. Gatan kantades av olika försäljningsstånd och butiker av diverse slag. Det var minst sagt en hektiskt dag i staden, men vad annars fanns att förväntas av en hamnstad?

    Eileen lät blicken söka efter gatunamnen vid olika korsningar, fundersamt hummande för sig själv.
    “Åh, hitåt!” utbrast hon plötsligt och tog en skarp vändning mitt i gatan vilket nästan höll på att orsaka ännu en olycka. Alver och sjömän hoppade undan för kärran med överraskade rop men det var inget hon tog notis om.
    “Hans butik ska vara i slutet av den här gränden” fortsatte hon glatt och såg på Luka för att försäkra sig om att han hände med. Det kanske var jobbigt att gå med ben som egentligen var en stjärt.

    “Åh nej.” Eileen stannade utanför ett skyltfönster till en mörklagd butik. “Jag är ledsen, jag visste inte…” sa hon lite ursäktande och såg snopet åt Luka. En lapp var uppsatt på både fönstret och dörren som kort sa att örtmästaren flyttat sin verksamhet till Celeras och en ny verksamhet som sysslade med bokbindning skulle öppna inom kort.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka följde fascinerat med henne genom gatorna och tackade sin lyckliga själ att han faktiskt hade lärt sig att gå ordentligt efter mycket om och men med tanke på att hon var rätt kvick på fötterna. Hade det inte varit för hans goda fysik så hade han säkerligen behövt vila ett tag över takten hon höll uppe med. Då hon plötsligt tvärvände så fortsatte Luka framåt för att sedan se sig om då han hörde hamnfolket flämta till. Han fick då skynda sig tillbaka till henne för att hamna bredvid henne igen då hon med sökande blick kollade på butiksfönstren. Visst kände han av att han egentligen inte var gjord för ben och för att förklara det hela komiskt så kände han sig lite som en fisk på torra land. Han fick tänka till sig själv; höger, vänster, höger, vänster.. där han gick för att försäkra sig om att fötterna ville fungera ordentligt inom stressen.

    Då hon plötsligt gav ifrån sig sitt nej så stannade Luka upp och kollade på butiken som visade sig vara stängd.. för gott. Jisses, han behövde helt klart befinna sig på land oftare.. Han tänkte tillbaka på hur länge sedan det var som han varit här och märkte till sin fasa att det åtminstone var tre månader sedan. Verkade som att världen snurrade aningen för snabbt vissa gånger.

    Då hon ursäktade sig på det där snopna sättet så kunde Luka inget annat göra än att le brett. “Oroa dig inte, då får jag helt enkelt bege mig dit istället. Men jag orkar nog inte simma hela vägen just nu. Kanske vet du om ett skepp som ska bege sig ditåt istället?” Frågade han med ett leende innan han såg sig omkring som om han förväntade sig att se en stor neonfärgad skylt vid något av skeppen där det stod “CELERAS”.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Eileen kliade sig på näsan med en fundersam min men kunde inte heller låta bli att le en aning åt hans ord.
    “Heh, ja det är väldigt långt dit” hon rynkade lite på näsan då hon flinade men fick sedan en mer allvarig min.
    “Vi kan höra med kaptenerna i hamnen. Jag känner ingen så, men man kan ju alltid fråga.” log hon och rättade till greppet om kärran. “Kom, jag hjälper dig!” sa hon glatt och vände runt kärran för att ta sig ut på den större gatan igen. Själva hamnen var ju inte långt borta och många skepp hade lagt till vid det lugna vattnet.

    Många av skeppen hade Nela’thaënas flagga, men även Handelsgillet Bläck, några Karms blåa fana… och så ett med den fria staden Celeras emblem.
    “Där!” utbrast hon och nickade åt skeppets håll då hon ökade på stegen med ett glatt leende.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Han var tacksam över hjälpen han fick utav henne och nickade därför muntert som svar innan han följde med henne då hon var på jakt efter ett skepp. Han betraktade alla fanorna nyfiket. Det verkade som om det så gott som fanns minst ett skepp till varje del av världen ankrade vid bryggorna och sorlet av folk var så blandat som det kunde bli. Han såg otroligt många raser på en och samma plats att det faktiskt tog andan lite ur honom. Då de gick förbi en grupp av lockande kvinnor så kunde han inte hjälpa att öka takten lite som om han blev skrämd av dem. Säkerligen ett par av nattens damer och det ville han inte blanda sig in i då det inte riktigt tillhörde hans personlighet.

    Plötsligt pekade Eileen på ett skepp med ett rungande “där!” vilket nästan fick honom att hoppa till men i sin chock skrattade glatt över den andres entusiasm. De promenerade bort till skeppet och väl framme så letade han efter den mest kaptensliknande personen han kunde se innan han stannade upp framför henne. “Ursäkta miss! Finns det en chans att man får följa med er mot ert mål? Jag kan betala er självfallet!”

    Kvinnan synade dem båda noga, stannade med blicken på äpplena, sendan på Eileen och till sist tillbaka på Luka medan hon funderade på saken. Till sist sa hon dock; “Ja det antar jag att vi skulle kunna ordna.. Och besättningen skulle garanterat glatt köpa äpplen från er miss om de råkar vara till salu. Men ni får skynda er på för vi är på väg utåt nu.” Luka tackade henne så glatt innan han vände sig mot Eileen. “Så vad säger du? Har du lust att sälja äpplen till sjömän?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Eileen gick muntert tillsammans med Luka bort till skeppet med Celeras flagga. Ett ståtligt skepp, det kunde till och med hon se, även om hon inte sett så mycket skepp tidigare. Hon hade släppt kärrans handtag för att gå lite närmare kajkanten och förundrat se upp längst det väldigt träskeppet.
    “Oj, va?” hon blev lite förvånad när hon blev tilltalad och snodde runt med Luka och kvinnan med den myndiga auran. Så brast hon ut i ett brett flin och satte händerna mot höfterna.
    “Självklart, en koppar per styck, finaste äpplena från Aras Salanyars dalgångar!” man kunde ana en viss stolthet i hennes röst och hon gick med kvicka steg tillbaka till sin kärra. Hon upptäckte att ett äpple var lite tilltufsat efter at than rullat över gatan och ena sidan hade börjat mörkna. Kvickt ryckte hon åt sig det och såg tillbaka till Luka och kvinnan med ett leende.
    “Hur många får det lov att vara?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka log brett över hur uppspelt Eileen blev av erbjudandet. Gudarna visste att sjömän behövde vitamin C för att slippa bli sjuka ute till havs så något sa honom att hon skulle få kärran slutsåld snabbare än vad hon hann tänka och efter den tanken så sa kaptenen rakt på sak; “Då tar vi alla” Innan hon knäppte med fingrarna mot en sjöman som kom skyndandes för att lasta på äpplena på skeppet medan kaptenen grävde fram sin penningspåse som verkade vara väl erbjudande av mynt. “Hur många är det? Skulle ett guldmynt täcka kostnaden?” Frågade kaptenen medan Luka bara log nöjt och väntade på svaret.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 36 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.