Kaptenen lyssnade på henne medan sjömannen snabbt lastade på äpplena bakom dem. Hon såg på Eileen en stund innan hon la ner guldet i påsen igen och fiskade upp två silver mynt istället och gav dem till henne. “Känn er fria att hoppa på, men skynda er. Äpplena är bokstavligen sista lasten innan vi beger oss.” Så hon innan hon vände sig om för att ta sig upp på skeppet. Luka strålade mot Eileen och nickade mot gångplankan. “Perfekt! Nu får vi resa med, vad kul! Jag har faktiskt inte varit på ett skepp förut så det ska bli kul.” Sa han medan han började gå måt gångplankan, såg sig om tills Eileen följde med honom innan han tog sig upp på skeppet.

Luka var helt glatt överraskad då han hörde att hon inte heller hade varit på en båt innan, vad var oddsen egentligen? De flesta hade ju åkt båt tidigare förutom dem verkade det som. Visst hade han sin egna anledning men vad var hennes egentligen? Han måste komma ihåg att fråga henne det någon gång för vad som hände nu gjorde att han förvirrat tappade den tråden. Eileen tog upp honom och lyfte honom enkelt från marken på ett sätt som NÄSTAN fick honom att känna det som om han var under utan igen.

När han vart nedsläppt blinkade han mot henne med ett förvånande leende och betraktade henne som verkade betrakta träbenet tillhörande en av sjömännen. “Tror jag vaddå?” Skrattade han glatt medan de gick upp på skeppet följt av att gångplankan drogs upp på skepp och repen bands fast som tidigare suttit fast i bryggan.

“Åhh nu rör vi på oss!” Sa han glatt då skeppet började ta sig utåt mot havet vilket fick honom att greppa tag i Eileens hand för att dra henne till fronten på skeppet så de kunde se bättre. “Åhh vad spännande!” Kvittrade han glatt och kände sig nästan som en kung så högt över ytan. Så nära men ändå så långt ovan ~

Kheelan Raine

Kheelan var på jakt efter mat och hade glidflugit efter fisk ett bra tag nu, några fiskar fanns redan i nätet han hade som en sidoväska där han släppte ner de fiskar han fångat. Han glidflög på vindarna och stört dök ner mot havet för att lyckas kroka fast fiskar på spjut, något han gjort sen barnsben.

Håret var bakbundet i komplexa flätor för att få det att inte vara i vägen, då de nådde honom till mitten av låren om han skulle haft det utsläppt, nu var det däremot uppsatt tillräckligt för att inte nå lika långt då han aktivt använde vingarna. De skimrade i vitt och guld beroende på hur solens strålar föll på dem, precis som hans mahognyfärgade hår även skimrade i samma typ av guldtoner.

Kheelan siktade återigen ner mot vattenytan med spjutet, i samma stund som han spetsade fisken han siktat på, dök det däremot upp en stor jättelik fisk från djupet, den var svart med vita fläckar på kinderna och såg ut att även vara vit på magen då den högg tag i både fisk och spjut med sylvassa tänder.

Eshimen hann knappt reagera innan han slets ner i vattnet på några sekunder. De stora vingarna dränktes direkt och blev tunga. Naturligtvis släppte Kheelan spjutet i samma veva som späckhuggaren simmade vidare med en stor tonfisk i munnen och ett mellanmål rikare, tack och lov verkade den i alla fall inte vända tillbaka, men med dyblöta vingar blev det nästan omöjligt att försöka simma, att det sen var flera kilometer in till land gjorde inte saken lättare.

Han hostade till när han ofrivilligt svalde vatten medan han försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Att flyga var han duktig på, men att simma var inte lika lätt oavsett om han drog ihop vingarna eller inte. Han kämpade med att hålla paniken borta medan han försökte ta sikte på land där han såg Järnbergens vackra former. Att trampa vatten och försöka ta sig framåt var inte vidare lätt, än mindre när man skulle försöka hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt som han fick i sig kallsupar.

Kheelan Raine

Khelan hade sikte mot land och såg mer ut som en halvdränkt örn med vingarna utspridda längs vattenytan för att försöka få någon form av flytförmåga. Han hoppades mest på att späckhuggaren inte skulle återkomma medan han försökte ta sig fram, här hjälpte knappast att kalla på vinden för att hjälpa honom upp, det om något skulle bli mer ödestiget än något annat.

Han hostade till igen och spottade ut vatten medan han försökte simma framåt, sekunden efter kände han något vid sitt ben och fick så gott som panik och var beredd på att slåss med vad det nu var, han började sparka och försöka ta sig ifrån det hela innan något, eller snarare någon började lyfta upp honom högre upp från vattenytan. Det resulterade i att han drog ett djupt andetag av välbehövd luft innan han såg ner mot den som nu verkade hålla upp honom? Skräckslagna lagunblå ögon med svarta ögonvitor stirrade på den fjällbeklädda mannen som höll upp honom.

Han drog i sig mer luft och mindre vatten, samtidigt kunde han inte få bort tanken på den eshim som fått sätta livet till när han sett någon som såg ut att kämpa sig in på land och i samma sekund som han hade tagit sig ner mot personen, blivit fast och neddragen i djupet till han drunknade. Den mannen hade varit en av vaktstyrkan. Kheelan visste inte vem han var så där direkt, men han visste att han i alla fall hade samma yrke som honom.

Kheelan svarade inte när Luka frågade om han var ok, han fortsatte att kippa efter andan och hosta upp vatten men försökte samtidigt ta sig ifrån honom med tanke på vad som hänt hans kollega, han var nästan tvärsäker på att han skulle dö där och då. De blöta vingarna försökte få honom att lyfta även om det så gott som var ett dött lopp med att ens försöka.

När Kheelan väl insåg att han kunde andas bättre och inte drogs ner i vattnet utan snarare lyftes upp, blev han i alla fall något lugnare. Mannens ord ekade i huvudet på honom, en Me’ersier som frågade om han var ok? Det hade han nog aldrig hört i sin livstid, alla kanske inte ville döda Eshim ändå? Han såg skeppet som verkade styra emot dem och blev med ens orolig över att han kanske ändå skulle råka ut för samma öde som sin kollega, men den här gången via skepp och inte under vatten, samtidigt kunde han inte annat än att följa med, då han inte var i sitt element, utan i me’ersiens. Kheelan fortsatte att hosta medan han klamrade sig fast vid Luka för att fortsätta hålla sig över ytan, samtidigt som skräcken över vad som kunde komma att ske på skeppet kröp i bakhuvudet på honom. Av någon anledning var eshimfjädrar något som betraktades som åtråvärt, men inte nödvändigtvis då de satt fast på vingarna eller fanns på en levande eshim. Skeppet kom närmare och betydligt fortare än vad han var bekväm med, samtidigt som han var tacksam över att kunna andas luft istället för vatten.

Kheelan Raine

I sin panik hade Eshimen inte helt koll på vad det var som me’eriern ville även om han påstod att han ville hjälpa. Han mindes mycekt väl den Eshim som satte livet till, då en av de vattenlevande drog ner honom i djupet för att aldrig få andas luft mer. Det skulle komma att gäcka Eshimer ett bra tag framöver, så även Kheelan.

Han kände repen men kunde inte göra så mycket åt dem mer än att följa med upp på skeppet som en halvdränkt katt, eller ja.. fågel i det här fallet. Starka händer greppade honom hårt i armarna och slet honom över relingen utan att han hade så mycket att sätta emot, tunga blöta vingar med ett vingspann på över 6,5 meter utöver känslan av att ha panik över att inte kunna andas.

Inte förrän han kände plankorna under händerna när han landade på däck, lugnade han ner sig en aning, men mest bara för att hinna andas några sekunder medan håret dröp om honom som en tjock matta av mahogny. Vingarna låg halvt ihopdragna över ryggen på honom och visade inte sin hela vingbredd för tillfället vilket var kanske tur, med tanke på hur förvirrade och rädda sjömännen verkade vara då det nu satt en man med vingar på däck och inte en stor fågel som en del av dem säkert trott.

Någon pratade om skrock och om det var tur eller otur om att få en bevingad man på däck, men ingen verkade få fram något vettigt om vad som var vad. Kheelan hostade hårt ett antal gånger medan hjärtat slog hårt i bröstkorgen på honom. Han var klädd i grönt, en tunika som var genomblöt, men sydd för att kunna ha den med vingarna. Det fanns knytsnören på sidorna på den så den ändå höll ihop som en tunika skulle.

Hans knähöga skor i läder, även dem i grönt rann minst lika mycket som resten av hans välskapta form. Kheelan sneglade upp mot mannen som nu höll en filt emot honom och frågade hur det gick. Eshimens lagunblå ögon med svarta ögonvitor, såg på mannen framför sig, även han blöt, men med två ben? Hade han inte känt en fiskstjärt tidigare? Eller? Han var inte säker riktigt.

Kheelan tog emot filten efter ett tag och torkade ansiktet med ett hörn av den, men verkade inte göra någon antydan av att lägga den över sig, men nickade till svar medan han fortfarande var anfådd efter att ha kämpat ensam i vattnet innan. Eshimen släppte filten på däcket innan han lutade sig tillbaka för att räta på ryggen och såg ut mot vattnet för att se om späckhuggaren var kvar någonstans i närheten. Äcklig tur eller bara slump?

Kheelan rörde lite på vingarna och i samma veva, tog en hög sjömän och bokstavligen studsade bakåt några meter, vilket fick Eshimen att vända sig om mot dem, en del av dem såg skräckslagna ut, andra som om de inte trodde sina egna egna ögon.

Anneli Fager

Skeppets snickare hade man inte hört mycket från under resan, hon blev färskt rekryterad i hamnen då de mist sin föregående till hamnens lockelser, och Anneli hade knappt sagt ett ord till någon sedan hon klev ombord. Hon höll sig för sig själv så ofta hon kunde, och när någonting behövdes göras så var hon snabbt på plats och jobbade hårdare än någon. Efter en särskilt våldsam natt några dagar tillbaka hade hon spenderat större delen av dagen uppe i masten, utan att ens stanna upp för att hämta mat.

Hon tog aldrig plats, lät sig inte sitta längst fram under något möte och om blickar föll på henne var hon den som bröt ögonkontakt först. Blygsam är nog hur man bäst hade beskrivit hennes beteende, men många utgick helt enkelt från att hon trivdes att vara för sig själv. Hon sökte sig ofta till arbete, så när hon inte klättrande i masten eller med rep längst skeppets sidor, så kunde man hitta henne inspektera möbler, dörrar, staket och annat, men sällan i någon annans sällskap.

Innan nu hade hon inte varit det minsta framfusig, men helt plötsligt så sköt hon sig fram bland folket på skeppet. När pratet och oron regerade hade hon tagit sig främst i ledet och stod och stirrade med intresse på den nya varelsen ombord. Hon hade aldrig sett någonting liknande, och då hade hon ändå spenderat hela hennes liv i rörelse. Med fullständig avsaknad av blygsamhet stirrade hon på den nyanlända, samt på Luka, men med en blick hon inte sett på honom med under hela resan tidigare. Blicken var jämförbar med hur hon hade stirrat på Eileen första timmarna av resan, men där hade hon inte varit ensam med att titta. Hon var däremot en av få som inte ännu hade köpt ett äpple.

Anneli var en rödhårig ung kvinna, liten för sitt yrke. Om det inte var för den slitna blicken, de sönderarbetade händerna, och hy som antydde ett liv till havs under stekande sol och i ruskigt väder hade man kunnat missta henne för en tonåring. Istället såg man en kvinna med ett ansikte så vant med smuts att det troligtvis aldrig skulle kunna bli helt rent, och hennes hår var tappert uppstoppat, men tovigt och smutsigt med inte närapå den mängden kärlek lagt på det som det förtjänade. Hennes klädsel var praktisk, ingenting som hängde eller kunde fånga för mycket vind, ingenting som utmärkte hennes kön eller faktumet att hon hade kroppsstyrka mätbart med de flesta av männen på båten.

Luka blinkade förvånat till över fräsandet han fick och slutade självfallet med att försöka torka den blöta varelsen. Han hade ingen aning om tankarna i Kheelans huvud så självfallet kunde han inte göra mer än att bara sluta försöka hjälpa honom att bli torr. Vissa var det inte lika lätt att hjälpa trots allt och då var det bästa att göra att ta ett steg tillbaka. Han satt där på huk med lite fundersamt ansikte där han synade den rädda Kheelan innan han följde hans blick mot den kvinnan han ännu inte sett på sin resa och vart nyfiken på vem detta kunde vara, han skulle presentera sig och ge den bevingade varelsen lite andrum men då han gjorde sig redo att ställa sig upp och hälsa glatt på kvinnan så öppnade fjädervarelsen munnen och uttalade sitt namn. Först förbryllat såg han tillbaka mot Kheelan innan ett glatt leende spred sig på hans ansikte följt av en nickning. “Trevligt att möta dig Kheelan! Även om mötet kunde ha varit på ett bättre spelplan, haha” Svarade han lika glatt innan blicken vändes tillbaka till den tilltufsade kvinnan igen, tänkte en sekund innan han såg tillbaka till Kheelan. “Sitt och fatta andan en stund, jag kommer vara där borta när du känner dig redo igen” Han nickade med huvudet mot kvinnan innan han reste på sig med ett litet huffande med vattendroppar som föll från hans dränkta hår ner på de solvarma plankorna under honom.

Han gav ett betryggande leende till Kheelan som helt klart kunde behöva fatta andan lite utan att alla stirrade på honom innan han gick raka vägen fram till kvinnan som han ännu inte mött. “Hallå där! Namnet är Luka! Vem är du?” Frågade han med sin smittsamma glada ton likt den lilla solstrålen han alltid var.

Kheelan Raine

Tänkte de hjälpa eller skada? Han hade svårt att landa i något av det, mer än att den förvirrade blicken på mannen med filten nu visade att han verkade vilja hjälpa honom? Kheelan var fortfarande inte säker och med alla sjömän som tittade på honom som om han vore någon attraktion gjorde inte saken bättre.

Kheelan sneglade upp på mannen framför honom igen, Luka var det? Han verkade förhållandevis ärlig av sig, inte verkade han rädd av sig heller, vilket gjorde Kheelan mer förvirrad. De flesta med vettet i behåll brukade åtminstone backa när han fräste, men inte denna man? Vem var han egentligen?… eller, vad var han?

Tankarna snurrade runt i huvudet på honom medan mannen gick över till den rödhåriga kvinnan som såg väldigt ung ut. Hennes händer vittnade däremot om att hon arbetade med händerna. Han såg på henne, på honom, på resten av besättningen som stod hanfallna där inte mer än rorsman gjorde vad han skulle och styrde skeppet vid rodret.

Kheelan såg över relingen igen, späckhuggaren syntes för tillfället inte till, samtidigt så insåg han att även om den inte var det, så hade han inte möjlighet att försöka simma till land ändå, då han inte var en vidare stark simmare till att börja med. Luften var där han hörde hemma, ingen annanstans.

Han såg tillbaka till de två som var minst handfallna och minst förvirrade. Kvinnan som verkat mest nyfiken och mannen som talat till honom. Kheelan sjönk ner på knä ifrån att ha stått i någon form av försvarsställning då ingen verkade vilja skada honom, även om nu de flesta stirrade på honom om om han var någon form av attraktion som någon släpat runt i byarna. Det hade han hört om att det kunde ske och det var ingenting han riktigt uppskattade oavsett vem det var som släpades runt.

Kheelan greppade filten som fortfarande låg vid honom, och torkade ansiktet igen och drog över hans långa, tjocka man till hår till ena sidan och över axeln och började försöka torka det så gott det gick så det slutade rinna ner i ansiktet och över ryggen. Han han ansåg att han var så torr han kunde bli så hade det åtminstone slutat droppa om honom.

Försiktigt reste han sig upp på lätt ostadiga ben då han inte var vidare van att stå på skepp. Vågrörelserna var ingenting han var van vid, hade det varit vindar hade det varit en annan sak. Han lyckades stå några sekunder innan han vacklade till och greppade relingen med båda händerna för att lyckas hålla sig på fötter. Vingarna reagerade instinktivt och spred ut sig i sitt fulla vingspann på nästan 7 meter, vilket inte gick obemärkt förbi. Vingarna hade en lätt täckning i mahognyrött som matchade hans djupröda hår, men de var så gott som vita, utöver V-formationer i en del av vingmönstren, det syntes utan större problem, trots att vingarna fortfarande dröp av vatten.