- This topic has 73 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 3 månader sedan by
.
-
Okaji
Hon vek sig vigt bakåt så pass lågt att svärdet som hade kluvit henne på hälften passerade över henne, och nästan skar av en bit av hennes stråhatt som var ordentligt fäst på hennes huvud. Hon föll till marken och genom att kalkylerat stöta korrekt till mot marken studsade hon tillbaka upp på fötter, snurrade runt och svepte med bakdelen av sitt Su Yari spjut mot fötterna mot sin angripare. Detta fällde honom enkelt, och hon hoppade sedan för att själv undvika ett hugg med ett spjut mot hennes ben. Hon landade på spjutet som hade kört in sig i marken, och tryckte neråt med kroppen så att det föll ut ur händerna på hennes andra anfallare. Hon snurrade spjutet sitt så att baksidan av det slog till mot angriparens haka och sände denna fallande bakåt, men istället för att sedan stanna upp med spjutet så snurrade hon det ett helt varv runt, och smällde ner med bakdelen bakom sig rakt över bröstkorgen på den hon hade fällt med sitt spjut tidigare.
Hon stannade upp, sparkade upp spjutet som hade tappats vid hennes fötter och tog tag i det med sin fria hand, den andra handen hållande hennes egna spjut. Hon log stolt, och kastade spjutet över den som låg framför henne, som hade tagit en ordentlig smäll i hakan.
“Bra jobbat.” Hon hjälpte mannen upp som hon hade smällt över bröstet som fortfarande hämtade sitt andetag. Iklädd enkel läderklädsel med lite tyger som hängde fritt, med stråhatt och ett ganska enkelt spjut såg inte Okaji mycket ut för världen, hon var inte heller den största eller starkaste kvinnan i kompaniet, men på slagfältet fanns det få som var farligare. Hela hennes liv hade hon förberett sig för strid, hon hade kommit till livet som en kämpe, och ingenting annat än den största utmaningen var intressant nog för henne. Förvisad var ett ord som kunde beskriva henne, men självständighet var ett annat. Hon lämnade sitt hem för många år sedan, och har sedan dess byggt ett rykte omkring sig på slagfältet.
Hon gick över till träder där hennes vita ansiktsmask i trä hängde från en gren, och lutade sitt spjut mot trädet. Hon vände sig om och såg på de fem krigarna som stönade och stånkade efter att ha slagits som lag mot henne, som sakta drog sig upp på sina fötter, knän eller blev ompysslade av kollegorna inom kompaniet. Hon hängde av sig sin stråhatt och släppte lös sitt långa, svarta hår från knuten bakom huvudet hennes. Hon lindade hårbandet runt armen och klev över en av dem som låg och återhämtade sig.
Hon talade sedan ut med en hög, stark röst och såg ut över de hundra som stod eller satt samlade runtomkring henne i mitten av lägret, sittande på stenar, vagnar, gräset eller stod lutade mot varandra eller träd. Intill henne brann den stora lägerelden, vilket gav sken till hennes svettiga, solhärdade ansikte. Hon hade slagit sina fem utmanare, men inte utan ansträngning, vilket var den sanna indikationen att hon hade att göra med otroligt duktiga krigare. De var bara hundra nu, men många, många fler var på resande fot, skyddade byar, och jobbade separat inväntande att Okaji skulle återkalla dem alla inför ett krig. Solfalkarna var utspridda tunt, och det var enbart en liten kärngrupp som fokuserade på monsterjakten.
“Imorgon har vi inte lyxen att vila upp oss när vi faller omkull. Ett enda misstag och det är slut, ett dåligt kliv, en enda distraktion. De som inte känner sig redo behöver stanna här i lägret, vi har inte råd med svaga länkar.” Monsterjakt hade blivit Solfalkarnas huvudsakliga arbete i brist på krig, de hade inte deltagit i en större väpnad konflikt på nästan ett år, och hade nu stagnerat till att jaga monster i hämnd åt förmögna snobbar, troféer åt uttråkade adelsmän och välmening åt byar som knappt kunde betala dem emd mat. Vid gryning skulle de stå inför en av deras större utmaningar, när de skulle anfalla lyan till basilisken.
“Varje basilisk är unik, så som var och en av oss. Jag önskar att vi kunde förbereda oss bättre, men vi vet inte vad som väntar oss. Vad vi vet är att vi behöver minst ett öga intakt, då Caras Idhrenin inte bryr sig om huruvida varelsen lever eller dör, men hela vår betalning är beroende av att ögat är utan skador.” Hon började vandra iväg från elden, mot sitt tält, men stannade upp och placerade handen på axeln till en av de närvarande.
“Vi är redo för det här, vi har slagits mot farligare varelser, men få som är så dödliga. Vila upp er nu, vid gryning börjar vi klättringen.” Hon såg mot berget de stod inför. Lyan var bara några få timmar bort, men det var timmar uppåt, inte längst plan mark. Hon tog sin hand från mannens axel och släppte ut ett djupt andetag medan hon såg upp mot natthimmeln och berget vars fot de hade slagit läger vid.
-
Förstås fångade Okaji all uppmärksamhet i lägret – så som hon alltid gjorde. Det var något i den starka, säkra och bestämda rösten. En röst av en ledare. Givetvis var hon född att leda, att styra eller så var hon helt enkelt naturbegåvning. Även om Toku själv inte skulle med till lyan i baskilisken lyssnade hon till varenda ord som sades. Som alltid grodde det en oro inom henne. Tänk om Okaji skulle skadas? Eller värre dö, men dit vågade hon inte ens ta tankarna.
Toku hade varit vid Okajis sida, från hennes första steg och redan då hade de varit bestämda. Inte för att hon mindes det, när hon var så liten själv. Men hon visste hur hon rörde sig fram nu, med samma självsäkerhet. Redan vid sju års åldern, hade hon blivit Okajis personliga tjänarinna, förstås med sin mor som hjälpreda.
Kanske det var Skaparen som hade fört dem tillsammans. Toku hade inte ens vid förvisningen lämnat Okajis sida. För hade hon inte behövt henne mer där? Ensam uti världen?
I sina händer hade hon en skål med soppan som hon hade förberett till de i lägret och försiktigt rörde hon sig mot Okaji. Hon hade en tendens att glömma att äta ibland. Ett blygt leende fanns på hennes läppar medan hon sträckte fram skålen åt kvinnan. Hon strök undan det kortklippta svarta håret ifrån ansiktet och placerade det bakom örat.
“Energi behövs för att besegra sådana monster” konstaterade hon och såg på henne med sina bruna ögon, som var så mörka att de nästan såg svarta ut. Hon bar ett par mjuka gröna tygbyxor, som nästan såg ut som en kjol och en tunika i samma färg. Det hade tagit Okaji en lång stund att övertala henne att inte ha på sig samma klänning som hon hade haft vid hovet – men till slut var till och med Toku tvungen att erkänna att det blev opraktiskt i längden.
“Kanske Ni behöver lite sömn med, min dam?” sa hon och verkade inte riktigt tänka på att hon använde formaliteten. Kring hennes hals, fanns ett tjockt halsband som tycktes vira sig två gånger kring halsen. Men om man tog en närmare blick kunde man se att det var svartafjäll med några gröna emellan åt. När Toku talade verkade halsbandet röra på sig något och avslöjade ett ormshuvud som höjde sig något för att se vem som störde hennes sömn.
-
Okaji log välkomnande åt Toku när hon närmade sig och accepterade tacksamt skålen som erbjöds henne. Hon så Toku i ögonen medan hon placerade skålen mot sina läppar och drack från soppan. Hon höll blicken på sin vän medan hon tog några klunkar, och när hon särade sig från skålen igen för en paus så erbjöd hon ett tacksamt leende.
“Jag har inte varit en dam på över ett decennium nu. När kommer du slippa undan den vanan, Toku?” Hon slickade sig om läpparna och hennes egna mörka ögon bevakade Tokus, tills dess att det rörde sig runt halsen på kvinnan. Okaji sträckte ut sin hand och höll fingret nära varelsens huvud, som för att bjuda in denne till att hälsa.
“Sova bör jag, men vi vet nog båda att det inte blir mycket sådant, inte natten innan en strid mot något som denna.” Okaji var alltid på helspänn innan en strid mot farliga monster. Hon var väl medveten om att mot fiender så som en basilisk så var man endast ett misstag bort från döden, någonting som inte var lika säkert när man stred mot människor, orker eller annat. Där var vikten av ett misstag inte större än motståndarens kompetens, men när man slogs mot någonting flera gånger sin egna storlek, och med blickar som bokstavligen kunde döda, då var misstaget helt klart slutet, monstret behövde inte vara duktigt för att försäkra sig om det.
“Det finns inte mycket mer jag kan göra för att förbereda oss, mer än att oroa mig. Med lite tur hör någon gud min oro och har lite tid över.” Hon såg mot skyn frågvist, och log sedan retsamt. Gudarna var ingenting hon hade mycket förtroende i. Hon tvekade inte att de fanns, de flesta gudarna som dyrkades i världen, men ingen religion hade visat sig vidare hängiven henne, och det var hennes uppfattning att gudarna skulle förtjäna hennes kärlek, inte tvärtom.
-
En brännande rodnad uppenbarade sig på Tokus kinder och hon lade sina händer där för att försöka dölja den. Men den verkade envist inte vilja försvinna när hon mötte Okajis vackra bruna ögon som hon hade en tendens att försvinna i. Hon insåg inte ens att hennes vän ställde en fråga till henne och såg lite frågandes mot henne innan hon harklade sig och placerade sina händer i fickorna på byxorna för att rikta sin uppmärksamhet till vad hon sa istället.
“Ni behöver sömn, basilisk eller ej, min dam!” svarade hon, kanske lite mer på skarpen än vad hon brukade göra och hon gav henne sedan ett sockersött ursäktande leende. Envist användande av formaliteten, mest som en vana.
Ormen, vid namn Kuro, strök sitt huvud nöjt mot Okajis hand och lade sig sedan till ro kring Tokus hals igen. Hon hade vuxit sig rätt stor nu, efter att hon funnit henne i en av palatset trädgårdar. Liten då, men fortfarande syntes som en odåga som hon skulle tagit bort och dödat. Men hon kunde inte förmå sig, på samma sätt som hon hade svårt att döda den minsta insekt. Även den fluga som envist surrade kring henne som hon slog bort då och då. Hon gav till ett litet pip när hon råkade slå till den för att förskräckt se sig omkring och ge ifrån sig en lättnads suck när hon hörde surrandet igen.
“Jag kan göra ett lugnande te, om Ni behagar?” fortsatte hon sedan, och valde att inte kommenterade det med Skaparen. Hon hade alltid varit lite obekväm med hennes bekväma och frisinniga bild av det.
-
“Ett gott te skulle vara välkommet, det får du gärna göra, du gör väldigt gott te. Kanske hjälper det mig mot sömnen, det kan vi hoppas på.” Hon log mot sin vän och placerade en hand över huvudet på Toku, och drog sin hand genom håret hennes. Det oroade alltid Okaji att Toku var med dem, men det gick inte att be henne leva sitt liv på annan plats, med andra människor. Delvis uppskattade Okaji hennes närvaro väldigt mycket, det var trevligt att ha någon så troget vid sin sida som Toku var, men också för att de gånger hon hade frågat hade det blivit obekvämt. Såklart ville Okaji ha henne här, det var aldrig en fråga om, men hon fruktade många gånger för hennes liv. Det krävdes bara att basilisken nu flydde ner för berget, så var Toku i livsfara. Ytterligare en sak för Okaji att oroa sig för, som oftast förutsåg alla möjliga företeelser. Livet var oförutsägbart, men det fanns inte mycket man inte kunde förvänta sig om man bara tänkte efter. Hon tog tillbaka sin hand efter att ha visat sin tacksamhet och drack upp det sista av soppan från skålen.
“Jag ser till att meditera innan gryning, det brukar hjälpa när jag inte fått den sömn jag behöver. Jag vill gärna ha ditt sällskap i natt däremot, jag tycker inte om alla tankarna som jagar mig när jag sitter själv om kvällarna och tänker på striderna som är på väg. Om du inte har andra planer.” Hon såg sig om lite fundersamt. Hon reflekterade sällan kring vad Toku gjorde när hon inte var i häl på Okaji, och visste inte ens om det pågick romantik inom sitt läger. Alltför ofta tränade Okaji, pratade med sina soldater och förberedde för nästa uppdrag eller vad man behövde göra för att få ett nytt uppdrag. Till en stor del tog hon nog Toku för givet, vilket hon såg mer klarsynt varje gång de var på väg in i strid.
-
Åt det första nickade hon, förstås var det inget besvär och hon hade förväntat sig det svaret. Det var till och med så att hon sökt efter lite örter som var lugnande. För trots allt var det samma visa varje gång de skulle göra något sådant här. Även om hon nästan verkade ännu mer spänd över det här och det oroade Toku mer så att hon fick en rynka i panna av oro. Fast den försvann snart och utbyttes mot ett drömmande leende på läpparna när hon drog handen igenom hennes korta mörka hår.
Rodnaden brände till igen på hennes kinder och hon skiftade sin vikt mellan fötterna lite obekvämt. Bara frågan fick henne att bli varm i kroppen. Att hon ville ha hennes sällskap. Hon harklade sig något och sänkte sitt huvud något så att håret kom framför henne och dolde ansiktet något.
“Okaji!” utbrast hon generat över hennes ord och skakade på huvudet åt det hela. Det var trots allt bara en som ockuperade hennes tankar där och det var personen som stod vid hennes sida. Även om hon förstås aldrig hade erkänt det. Eller skulle för den delen.
“Sluta säga sådana dumma saker! Så klart är jag ditt sällskap inatt.” sa hon med en lite mildare röst.
-
Om man var ny som krigare bland Solfalkarna var det lätt att tro att Okaji var nervös inför varje strid, att det var ett tecken på osäkerhet. Sömnlöshet, hård träning kvällen innan, oftast något försök på ett förberedande tal. Hennes beteende kunde lätt få en på spåret att hon var rädd, men sådant var inte fallet. Inte rädd för sig själv åtminstone, utan rädd för varje liv i hennes kompani. Hon accepterade död, hennes krigare dog hela tiden, men det betydde inte att hon önskade dem det. Hon ville undvika det varje chans hon fick, och tränade därför med dem regelbundet.
Hennes träning av andra var hård, så som hon själv hade blivit lärd när hon tränade i palatset. Hennes föräldrar hade gjort allt de kunnat för att träna henne inför ett liv som man, då de då inte ännu hade en manlig arvinge, och var hårdare mot henne än var rätt eller ens humant. Hennes oro däremot, den kom från känslan att hon aldrig gjorde tillräckligt för sina krigare, hon tränade dem inte hårt nog, förberedde dem inte bra nog, kämpade inte bra nog själv. Varje gång någon stupade, var det hennes upplevelse att hon hade misslyckats att förbereda dem. De flesta av Solfalkarna visste detta, och förstod att varje tår, varje utbrott av ilska, varje utskällning kom från en orimlig förväntan på sig själv, och en kärlek till var person som omgav henne.
Hon såg förvånat på Toku när hon brast ut Okajis namn, och med ett smått förvirrat leende betraktade hon sin vän när denna fortsatte med att skälla ut henne. När Toku var klar så väntade Okaji en kort stund innan hon började gå mot sitt tält och talade med en lugn röst.
“Jag skulle aldrig vilja anta att du alltid är tillgänglig, Toku, vi har alla behov och intressen som styr våra liv olika. Du kanske hade en träff med en trevlig bok och ett doftljus ikväll, och det hade varit din rätt. Du gör för mycket för mig redan, ett jobb jag inte betalar dig för, mer än med mat på ditt bord och allt det du ber om. Vårat förhållande är inte i balans, och det kommer alltid provocera dumma saker ur min mun. Du ger så mycket mer än du tar, min vän.” Hon log åt henne och stannade upp utanför tältet för att se ut över lägret, som hade börjat återgå till träning, skratt, mat och snarkningar.
-
Förstås lyssnade Toku som vanligt på hennes ord, men hon rynkade sina ögonbryn något för hon förstod inte riktigt vad det var som hon talade om. Det hela fick henne att skaka på huvudet så att hennes hår yrde runt henne något och fick ormen lite irriterat att slingra sig ner och runt hennes överarm istället som var mer stilla för stunden.
“Och du, min vän, talar så mycket strunt!” sa hon med ett blygt leende, för det var fortfarande svårt att försöka svälja alla artigheter även om hon försökte för Okajis skull. Hon höjde huvudet något och strök undan sitt hår till örat igen för att blinka med ena ögat lite lekfullt mot henne. En sida som hon så sällan visade för någon annan.
“Sluta oroa dig för dem, det är redan bestämt hur det blir imorgon. Och du har gjort allt du kan.” sa hon simpelt och ryckte på axlarna åt det, även om hon själv alltid hade en gnagande oro för henne.
-
“Vill du hämta min hatt, mask och spjut, medan jag tar mig ur mina skydd?” Hon såg mot Toku och log, och gjorde det aktiva valet att inte kommentera det Toku hade sagt. Det tjänade ingenting till att prata i cirklar om dessa saker, de oroade sig för varandra och andra, inga nyheter, och dumma kommentarer växte alltid ur artighet, förväntad blygsamhet och kärlek till sina nära.
Hon vände sig mot tältet sitt, vände sig bort från lägret så att hon hade det i ryggen, och lossade på lädret som var fäst ordentligt över hennes kropp. Hon klädde sig för strid varje dag, även om det inte ens var strid en gång i veckan nuförtiden, knappt i månaden. Världen var på kant till krig, hon hade sett det, men hon var tvungen att vara tålmodig. Hon släppte sina skydd utanför tältet, så som hon lämnade allt stridsmaterial utanför tältet. Inuti tältet förväntades fred, och icke-våld. Hon tog fram ett nytt ljus och tände det med elden från det som redan brann på hennes bord, men som snart skulle slockna. Hon släckte det gamla ljuset och ersatte det med det nya, för att sedan kasta det som var kvar av det gamla i en hink.
Iklädd de lättaste tygerna, som var väldigt luftiga när skyddet inte var spänt över hela hennes kropp, satte hon sig ner på kudden intill det låga bordet och korsade sina ben. Hon förde sina händer genom sitt hår för att frigöra det helt och kastade det helt bakom sig så att det hängde ner för ryggen. Hon tog sedan fram en bit papper, penna och bläck och började lista alla i kompaniet som hade dött senaste året, både under hennes ledarskap och av andra orsaker som hon hade fått brev om på andra platser i världen. Detta gjorde hon regelbundet, och i deras ära brände lappen när den var klar. Detta kunde ta henne ett tag att skriva, då de inte befann sig i en säker bransch.
-
Enkelt nickade Toku till och vände sig om för att göra det som hon bad henne om. Spjut, mask och vad var det sista nu igen? Toku hade en tendens att låta sina tankar försvinna någon annanstans och nu var de fortfarande på morgondagen. Men förstås var det enkelt att komma på var det var när de alla tre var samlade där. Hon satt på sig hatten och knöt masken kring sin nacke och höll spjutet hårt medan hon använde den som en gåstav. Rädd för att råka peta ut ögonen på någon.
På vägen dit, hämtade hon även upp en balja vatten som hon höll med sin ena hand och en liten gryta i den andra tillsammans med spjutet. Som alltid lämnade hon spjutet och masken utanför tältet, men verkade ha glömt hatten som fanns på hennes huvud.
Hon satte ner vattenbaljan framför Okaji och satte sig ner med bena i kors och skopade upp lite vatten i grytan för att sedan le mot sin vän och nicka mot vattnet.
“Gnugga bort smutsen, lera och allt vad du nu kan ha!” uppmanade hon och tände ett par större ljus nedanför hennes fötter för att placera grytan på den. För att börja söka efter de många kryddor hon hade i sina fickor.
-
Okaji skrev klart namnet hon höll på med, och lade ner pennan bredvid pappret. Hon lutade sig sedan framåt och blåste på pappret för att bläcket skulle torka lite snabbare. Efter det vände hon sig till Toku för att rengöra sig, någonting hon inte alls hade tänkt på om Toku inte hade sagt någonting. När hon såg sin vän så log hon brett, skrattade lite smått, och sänkte händerna i vattnet framför sig.
“Vad bra att du hittade hatten min, jag kom på att jag inte berättade vart jag lämnade den, men du hade nog koll på vart jag var. Den passar dig, du är väldigt fin.” Hon log för sig själv medan hon rensade sina händer, fingrar, handleder och naglar på smuts. Hon gnuggade noga, och snart började hon också skölja av smutsen på ansiktet. Snart började hon bli färdig, och hon torkade av sig på en tygbit som låg intill. Efter att hon var klar så vände hon sig tillbaka till bordet och fortsatte skriva på pappret, vilket hon var nära halvvägs igenom.
“Karmanska adelstjejen som slogs med oss i bergspasset i Zirthimar för några månader sedan, och dog under stenraset som också kostade oss Wakasugi … vad hette hon? Jag är för dålig på Karmanska namn.” Hon fnyste över hon kämpade med att komma ihåg namnet, och det skulle besvära henne att hon inte kom på det. De hade förlorat en hel del under året, det var inte rimligt att bli irriterad över att missa ett namn bland de hundra, men väldigt lite med Okaji var rimligt.
-
De tre hästarna galopperade ihärdigt framåt mot lägret. Cyrils mun kändes som en öken och hårets mörka strimmor låg klistrat mot ansiktet. Det hade varit en lång och uttröttande ritt, men uppdraget var nu avklarat. Tillsammans med två andra krigare från Solfalken, så hade dem lyckats fällt ett gäng med orker som terroriserat en nära by.
De red in i lägret och satt av hästarna; ett moln av svett steg upp ovanför hästarnas rygg. Cyril tog tag i hästens tyglar, och tackade de två andra krigarna för samarbetet. Sedan så begav sig de två andra ryttarna iväg, inåt i lägret folkfyllda muller.
Cyril band fast springaren runt ett förfallet staket i utkanten av lägret, och sökte sedan efter vatten att släcka sin törst med.Han fann en bäck i närheten, som gled smidigt nerför det branta berget, som ett blått siden band. Cyril gick ner på knä och kupade handen, och började dricka med stor aptit; vatten hade aldrig smakat så ljuvligt.
Sedan så begav han sig tillbaka till lägret, för att få sin efterlängtade vila.
Livet i Nirai var annorlunda. Han hade anlänt till landet för ett halvår sedan, i hopp av att vara säker mot prisjägare eller andra som ville åt hans huvud.
Vackrare än Karms folkfyllda städer och folket var trots allt trevligt och välkomnande i Nirai. Trots det så kände Cyril sig som en tomat i ett äppelträd. Maten, språket, naturen; inget liknade hemlandet.‘Man vänjer väl sig.’, tänkte Cyril och ryckte på axlarna, medan han lutade sig bakåt mot trädets kraftiga stam och lät tobakens rök sväva upp mot himmelen.
-
Lite förvånat greppade hon tag i hattbrettet, som om hon hade glömt att den var där. Ett litet milt, men blygt leende fanns där och hon satte den på Okajis huvud istället. För att sedan se på vattnet som redan hade börjat puttra något, vant rev hon ner några av örterna som hon hade haft i sin påse för att sedan också dra fram lite andra som hon både hade fermenterat och torkat så det var alldelles svart.
“Den passar nog bättre på dig, men tack!” svarade hon och att få höra att hon var väldigt fin värmde skönt i hela hennes kropp. Hon hade däremot fått öva sig på att ta emot komplimanger och att säga tack. Det var sällan från någon annan som hon hade hört komplimanger innan och i palatset innan de förvisats var hon nästintill osynlig i dess korridorer. Som en skugga av Okaji. Inte till att bli sedd.
Åt hennes andra fråga, funderade hon lätt efter. Hon slöt ögonen och kunde se det bruna håret och de havsblåa ögonen som var så intensiva. Hon hade alltid haft lätt att komma ihåg folk, dess namn och utseende. Trots allt hade hon övat sig på det så att hon hade kunnat viska namn till de kring Okaji när hon skulle blivit kejsarinna. På samma sätt hade hon alltid haft ett öga på alla i detta lägret med.
“Alma, söt flicka. Lite…” började Toku men kände någon annan doft. En lite starkare och örtig doft, hon kände genast igen tobaksblandningen och lät blicken vandra mot Okaji igen med ett svagt leende på läpparna. Ett som sällan var försvunnet därifrån och hon nickade utåt mot tältet.
“När man talar om Karm… Det verkar som om åtminstone en har återvänt ifrån uppdraget med orkerna.”
-
“Alma, så var det! Tack, det hade plågat mig.” Hon log försiktigt medan hon skrev ner den döda flickana namn. Hon höjde blicken när hon hörde om de återvändande, eller åtminstone singular. Hon såg mot utgången från tältet och såg sedan mot sin vän.
“Kalla in honom är du snäll, så får vi höra hur det har gått.” Hon log åt henne innan hon återvände till att skriva. Det hade kunnat vänta såklart. Hon ville inte erkänna det, men hon ville veta om hon behövde skriva fler namn på pappret eller inte. Hon lade knappt märke till hatten som var tillbaka på hennes huvud, fokuserad på att bli klar med namnen.
-
Redan innan hon hade sagt att det glömda namnet hade plågat henne, visste Toku det. Förstås var det inte svårt att veta sådant, efter all den tid de spenderat tillsammans. Hon nickade sedan lite lätt åt hennes uppmaning. Hon hade redan gissat att så var fallet, trots allt tyckte hon om att veta det mesta och hon hoppades innerligt att inte ännu ett namn adderades till listan. Smidigt reste hon sig upp och borstade bort lite smuts som hon inbillade sig ha fått på de gröna kläderna för att sedan nicka mot teet.
“Du kan nog dricka det nu, annars kommer det smaka bittert!” kvittrade nästan Toku, innan hon drog bort skynket som var tältets dörr och såg sig omkring efter mannen ifråga. Hon drog in doften igen och följde sitt luktsinne till hon fann det rätta mannen.
“Välkommen tillbaka” hälsade hon och böjde huvudet i en hälsning som var både artig och blyg på samma gång.
“Okaji vill tala med dig och höra hur allt gick.”
-
Cyril iakttog henne för någon sekund och svarade sedan, “För all del.”
Han visste inte riktigt vem denne person var, förutom att hon tycktes vara Okajis vän och uppassare; mer än det visste han inget om henne.
Rökaren tog ut pipan ur munnen och kratsade ut tobaken ur hålet. Han vände sedan på klacken och begav sig till Okajis tält.“Jag tycks vara efterlängtad!”, skrattade Cyril då han klev in i tältet, men ansiktet vändes då han fick syn på Okajis mindre muntra uttryck.
-
Okaji skrev klart ett namn på pappret innan hon höjde blicken för att bekräfta hans närvaro, och log mot honom när hon nickade åt honom. Hon gjorde en gest mot kudden på motsatt sida om henne vid bordet.
“Det är du verkligen, så sätt dig gärna ner och gör oss sällskap, Cyril.” Hon nickade åt honom medan hon satte ner pennan sin, tog sitt te med båda händerna och smakade. Utsökt. Hon log uppskattande åt teet och vände sedan blicken tillbaka till Cyril.
“Hur har det gått för er? Jag har varit spänd på att höra, Toku kan nog intyga det.” Hon log mot Toku och tog en klunk till från sitt te.
-
Cyril gick fram och satte sig smidigt ner vid bordet i en skräddarställning; trots hans akrobatiska kropp, så sågs det tydligt att han var ovan att sitta så långt nere.
“Må säga att det kunde ha gått värre.”, log Cyril, men blev alltmer seriös då han insåg att han behövde komma med de tunga beskeden.
“Vi gick miste om en… Den där unga pojken, härifrån Nirai. Akira, eller något sånt var hans namn. Jag beklagar.”
“Åt den andra sidan så klarade vi andra oss fint fint där ute. Inga sår eller värre skador.”, sade Cyril och klämde fram ett svagt leende.
-
Lugnt gick Toku framför Cyril, egentligen var hon väl inte allt för mycket för att småprata – även om hon försökte bli bättre på det. Hon höll upp tältfliken för Cyril och rörde sig sedan in i tältet själv. Åt Okajis ord nickade hon med ett svagt leende, för att sedan slå sig ner bredvid Okaji i skräddarställning själv.
Hon nickade lite allvarligt åt hennes ord om den som hade dött. Hon mindes den unga och ivriga mannen som hade dött och nickade lite lätt åt namnet för att bekräft det åt Okaji. Sedan kunde hon inte rå för att ge ifrån sig ett kvittrande skratt när hon såg på Cyril och hur obekväm han såg ut att vara i skräddarställningen. Lite generat lade hon en hand över sin mun och kinder för att försöka dölja sitt skratt.
“Åh, förlåt mig…! Du… du ser bara så obekväm ut, inte sant, min dam?” sa hon och såg mot Okaji med ett blygt leende när hon tagit ner sin hand då hon stillat skrattet.
-
Okaji såg nöjd ut när Cyril satt sig ner, och det var hennes upplevelse att han gjorde ett bättre jobb med att sitta än många andra som kom från hans värld. Hon reflekterade inte kring humorn i hans ovanhet innan Toku nämnde det, och log försiktigt åt henne innan hon vände blicken helt till Cyril igen.
“Du ser lite ovan ut.” Sa hon bekräftande och försökte ge honom ett desarmerande leende. Han tyckte tydligt inte om att ge det tråkiga beskedet, och Okaji tyckte såklart inte om att höra det, så att börja med att bekräfta det som roade Toku kändes rätt. Hon smakade lite till på sitt te, och slöt sina ögon. Hon tog in ett djupt andetag genom näsan, och släppte långsamt ut det, allt medan hon hade ett svagt leende på läpparna.
“Det är glädjande att ingen annan kom till skada, ni har gjort ett bra jobb. Orker ska man inte underskatta, för trots all vår träning är vi alltid i ett fysiskt underläge, och många gånger numerärt.” Hon tog på sig ett mer allvarligt uttryck och plockade upp sin penna, doppade den i bläcket och skrev ner namnet Akira, och därefter ytterligare namn från tidigare under året. Medan blicken var låst på pappret talade hon med en lugn och vänlig röst till Cyril.
“Förluster händer, vi är inte undantaget. Jag är säker på att ni alla gjorde det bästa ni kunde med situationen ni befann er i. Kommer du följa med upp för berget imorgon, Cyril? Jag har talat tydligt till alla under er frånvaro att om man inte känner att man kommer klara av att strida mot basilisken, ska man stanna i lägret. Caras Idhrenin är inte värda fler av våra liv än de som är villiga att ge det, särskilt inte då vi jagar en best som inte gjort oss någonting ont. Då de vill ha ena eller helst båda ögonen kommer vi inte kunna följa den enda rimliga strategin och ta ut ögonen först. Högre risk.”
You must be logged in to reply to this topic.