- This topic has 73 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
När väl spjuten kom dit band hon enkelt ihop en bår. Van med knutar och att pyssla. Det var trots allt det hon var född till att göra. Pyssla om Okaji – med allt som det innebar. Det hade blivit en mer påfrestande uppgift än vad Toku skulle vilja medge. Speciellt med allt blod och smuts omkring dem. Bara tanken fick henne att rysa av obehag. Men hon kunde inte fundera på det nu – det fanns viktigare saker. Hon skakade nätt på huvudet för att ruska bort de negativa tankarna för att se upp mot manskapet kring henne.
“Jag tror det är bra nog…” hummade hon för att sedan se bort mot det håll som sinaikrigaren hade försvunnit ifrån. Det var svårt att inte spekulera kring vem det var. Men vem annars kunde det vara om inte hennes forna mästare?
-
»Var försiktig!«, ropade Cyril efter Okaji som åter klättrade upp till basiliskens lya, »Jag har hört talas om att basiliskernas ögon kan fortfarande förstelna en efter den är avliden.«
Han tvivlade inte på Okaji; hon var erfaren och tapper, ändå försiktig och smidig. Hon skulle klara det likt en dans på rosor, och snart skulle hon återvända med dem monstruösa ögonen välbevarade i en påse.
De lyfte upp Vilja på båren och begav sig sedan nedför bergets dystra kyrkogård. I tystnad vandrade de, endast en falk kom seglande förbi under solen, för att sedan flyga över berget till skog och dal långt bort därifrån.Det som varit lägret, var nu ruiner i eld och aska, lik och förruttnelse.
Somliga bestämde sig för att undersöka det som kvarstod av det, i hopp av att lyckas rädda något eller någon, men det var ett hopplöst fall. Inte mycket alls hade undkommit flammorna vrede.
Solfalkarna hade lyssnat på Okaji och rört sig till sydväst, där en skog bredde sig fram. Träden dansade i brisen, så glatt och oskyldigt. Cyril kunde ändå inte ruska bort tanken på att något mörkt och dold befann sig bland skogens skuggor.
Någon fientlig och hotande iakttagelse vakade ondskefullt över dem, som inte kunde uteslutas från tanken.
Men vad hade dem för val?»Var på er vakt.«, varnade han och drog svärdet för att sedan gå in bland skogens lövverk.
-
Okaji klättrade med den hast hon vågade, då hon behövde energi för strid också. Hon tog sig upp till lyan och knöt ett tyg runt ögonen sina, då hon inte visste om basilisken hade döft med ögonen öppna eller inte. Hon tvingade sig själv att inte lyssna när stönandet och gråt från överlevande hördes. Var de kvar här, var de för skadade att röra på sig, och av deras röster att döma så var de döende. Hon fick kolla närmare när basilisken inte längre var ett hot.
Hon tog sig till kroppen utan större besvär, och med mycket möda hittade hon ögonen och skar upp runt dem så att hon kunde få ut dem oskadda. Det tog tid, basiliskens hud var hård och kniven var inte gjord för detta. Snart nog däremot hade hon fått ut båda ögonen och satt dem i förvar. Hon tog då av sig ögonbindeln och såg sig omkring från ovanpå basilisken, och fick ont i magen av det hon kunde se. Många fler låg döda än hon trodde var möjligt den korta tid som striden tog, vissa krossade eller uppskurna, andra förstenade. Hon hoppade ner från varelsen och gick genom lyan med tunga steg.
Omkring henne vädjade överlevare henne om hjälp, och vid varje fall så stannade hon till för att göra en bedömning, och alla gångerna slutade med att hon avslutade deras liv själv. Hon hade inte kunskapen att rädda dem, men visste nog om kroppen för att känna igen en döende när hon såg dem. När hon väl kom till lyans kant igen så såg hon sig om efter någonting hon kanske hade missat. Det var nu helt tyst, inget gråt, inget stön, bara död. Hon slogs mot känslorna som hon kvävde inom sig, och tog på sig sin mask. Känslor fick vänta, för hennes kompani väntade på henne.
Hon hoppade ner för kanten och rusade så fort som var rimligt ner för berget, med hänsyn att det var en lång tid ner.
-
Toku hade inget annat velat än att hindra Okaji, eller att springa efter henne så långt hennes ben skulle kunna bära henne. Istället stod hon stilla och hann inte ens säga något innan hon hade rusat iväg. Cyril hade trots allt sagt något som hon hade tänkt säga, och det fanns inget annat hopp för dem. Inte än åtminstone.
Tanken på allt blod och död var svårt och ögonen tycktes tåras något. Lite frustrerad över sin egna svaghet drog hon handen över hennes kinder för att torka bort de få tårarna som föll ned från kinderna. Det skulle vara många namn på Okajis papper inatt. Så många att hon tänkte med förfäran på det. Så många som hon inte ens mindes. Det kändes allt som en… dimma.
Cyrils ord fick henne inte direkt att vakna, men ormen kring hennes hals verkade orolig och höjde huvudet som om den hade hört något tätt i skogen.
-
De vandrade bland snår och högt gräs och ris, över bevuxna stigar och slingrande rötter, och träd som kastade fientliga skuggor över dem med deras spretiga grenar. Löven tyckes viska och tissla i brisen, konspirationiskt med onda gärningar i görningen.
Tillslut nådde de en glänta i skogens kärna; träden var inte lika täta och solens sken log mot dem.
»Vi bör vara aningen säkra här.«, sade Cyril och såg sig omkring. Ett anfall vid denna glänta skulle de vara beredda på och förhoppningsvis också ha övertaget.
»Xiong, Shizi«, han gjorde tecken till två av kompaniets krigare att följa han,
»Man kan inte vara alltför säker på vad som lurar i skogens gröna.«, de tre Solfalkarna gick sedan för att inspektera området och säkra den lilla gläntan.Xiong var en bredaxlad karl, byggd likt en vild björn med muskler av stål, men bakom det långa yviga skägget fanns ett sant hjärta av guld drivet av plikttrogenhet och hygglighet, trots att han kunde uppstå som fyrkantig och ytterst envis.
Shizi var slank och elegant av sig, och hennes sylvassa spjut hade blivit flertalets sista syn, tillsammans med det bläcksvarta håret som flög i vindens brus. Hennes ambition var sannerligen enorm, och hon tycktes alltid sträva efter mer än tidigare.
Det som de två krigarna hade gemensamt, vilket inte var mycket alls, var att de hyste all sin trohet till Solfalkarna. -
Det hade krävts lite vilande från Okaji på vägen ner för berget, då hennes stridsteknik alltid krävde mycket energi av henne. Den var effektiv, och hon var i bra form, men hon hade bestigit ett berg, och nu skyndat sig ner för samma. Hon skulle inte vara till hjälp åt någon om hon anlände till ett slag utmattad.
Hon satt på en kant på berget och såg ner, för att försöka bilda en idé av hur det gick för hennes kompani. Till söder såg hon lägret, eller vad som var kvar av det, och röken som steg från det gjorde ont i henne. Inte nog med att de skulle behöva köpa nya tält och utrustning, utan även riddjur och sannolikt det mesta av vikt för ett resande krigskompani. Utöver de kostnaderna, stod hon inför insikten att deras kassa sannolikt inte längre räckte till att både betala sitt kompani, och kompensera de överlevande familjemedlemmarna för sina förluster så som hon alltid gjort. Överlevde de detta behövde de ett nytt jobb snart, någonting stabilt och stationärt, inte ännu en jakt.
Snart nog fortsatte hon ner, i hopp om att tystnaden innebar att kompaniet fortfarande var vid liv, och inte redan döda. Men hon föreställde sig att hon skulle känna det inom sig, om en sådan tragedi skulle inträffa.
–
Så snart Cyril, Xiong och Shizi började söka igenom närområdet så kunde de hitta färska spår från människor som ledde till och från punkter som angränsar deras position, helt klart spejare, fotavtrycken färska nog att gräset i avtrycket fortfarande höll på att räta sig. Men det var lika tydligt som att de hade blivit förföljda att de väntade på någonting, och därför bara höll ett öga på dem på ett säkert avstånd.
En av de få magiker som kompaniet hade, Kamia, kom rusande fram till Cyril och hade släpat Toku med sig för att Okajis högra hand också skulle få höra det hon hade att berätta. Kamia var en ung kvinna med kort, svart hår, enkla kläder och en preferens för svärd även om hon hade stor magisk talang. Sedan striden på berget hade hon ett allvarligt sår i pannan, som hade tvingat hennes ena öga stängt, och blodet som runnit skapade en nära symmetrisk uppdelning av ansiktet mellan blekt och rött, blodet klumpigt borttorkat med hennes tröjärm.
“Kejsarens styrkor är i tvist!” Hojtade hon och drog ut en magisk ljusslinga ur sitt sinne och formade en cirkel i luften med den. Inuti cirkeln skapades en bild av ett fält angränsande skogen de befann sig i. På en kulle stod närmare fyrahundra av kejsarens män vända mot skogen, med en välklädd anförare med kejsarens flagga på sitt spjut med häst längst fram, helt klart en av kejsarens Laosins. Och längst nedanför kullen precis utanför skogslinjen stod Sinlai-krigaren från tidigare med ungefär fyrtio män bakom sig, alla vända mot kullen, inväntande ett slag. Det var tydligt att de stod på kanten av en sammandrabbning, men ingen av sidorna var ivrig att påbörja slaget och de bara stod där just nu, stirrande på varandra. Den större sidan hade bågskyttar redo, men ingen hade ännu avlossat en pil över fältet.
“Vad ska vi göra? Jag tror inte vi har varken styrkan eller antalet att hjälpa dem, om det ens är på grund av oss de står som de gör.” Hon var ung, nyligt tjugo, mäktig för sin ålder men oerfaren inom krig och strid.
“Jag känner också fler än oss i skogen, men jag vet inte vart.”
-
Om det var något som Toku inte kunde, så var det komiskt nog strid. Bilden förvirrade henne och namnet Orochi slank ur hennes mun medan hon spärrade upp ögonen och betraktade bilden framför henne. Ärligt talat så önskade hon inget mer än att Okaji hade varit där och gett sin åsikt. Den vettiga och födda ledaren.
“Vart vi än är vi byten!” utbrast en mörk röst som tillhörde en större man ifrån norra Kaldrland. Det blonda håret var fastklistrat mot hans ansikte med svett, blod och smuts. Han korsade sina armar och granskade bilden framför sig med ett litet hummande.
“Frågan är snarare om vi vill dö rädda och gömda, eller fyllda av adrenalin och i strid.” påpekade han och lät blicken vandra i sin omgivning.
-
Ljudet av skramlande rustningar och vapen ljöd genom skogen och Cyril blängde upp mot kullens topp.
Där befann cirka femhundra män i harnesk och vässade spjut, och den Kejserliga fanan dansade ståtligt i vinden pustar.
»Vi är fördömda..«, sade Cyril lågmält och ögonen skrek av fasa. De hade knappt klarat slaget längst berget, döda och skadade Solfalkar i dussintals, och nu satt de i en situation där de var omringade av fienden i alla hörn och kanter, och deras trupper var oerhörd i jämförelse med den lilla skara Solfalkar.»Du har rätt«, han vände sig till den kaldrländska mannen.
»Hellre dö fylld med adrenalin, än fylld med feghet.«
Xiong ställde sig vid hans sida med sin dubbelyxa i högsta hugg och Shizi med sitt mordiska spjut i hand.
Flertalet till beredde sig för strid – striden för sitt liv. -
Kamia slöt sin näve och den magiska bilden av kullen med Laosinens och Sinlaiens situation försvann och drogs i form av ett ljussken in i hennes hand, och när hon öppnade den sköts ljuset ut som en pil och färdades genom skogen i en spikrak riktning.
“Går vi i den riktningen kommer vi till Sinlai-krigaren, Orochi sa du?” Hon såg mot Toku och sedan mot Cyril och de andra.
“Om vi går till dem kan vi stärka våra chanser med nästan femtio män, om vi kan lita på att de kommer slåss till döden för oss, vilket det ser ut som att de är päväg att göra genom att trotsa kejsaren. Vi är fortfarande mycket många färre, men jag föredrar att dö bredvid en Sinlai-krigare medan vi väntar på Okaji, jag har hört historier om deras storhet i strid.” Hon hade såklart sett hur Okaji hållit sig i takt med krigaren i fråga, men Okaji hade blivit tränad av en.
–
Okaji själv anlände vid bergets fot, där hon stötte på en grupp av kejsarens soldater som antingen sökte överlevare eller täckte en flyktväg. Oavsett vilket drog Okaji svärd och rök ihop med dem i en storm av svärdslag och stridsmanövrar. De försvarande soldaterna försökte hänga med, men det var nästan som att slåss mot vinden.
Efter att lämna alla tolv döda bakom sig fortsatte hon, närapå helt utmattad men driven av tanken att hon hade verktyget för att vinna striden och rädda det som var kvar av kompaniet. Hon hade inte blivit skadad, men hon kände blodsmak i munnen och kunde höra samt känna sitt hjärta slå trots rasslandet från att färdas genom skogen.
-
“Orochi… Ja.” hummade Toku, lite oklar på vad hon skulle säga åt resten av kompaniet. Vad skulle de säga om de visste om Okajis förflutna. Den ledare som hon egentligen var menad till att bli. Bara tanken fick Toku nästan att drömma sig vidare. Kanske detta egentligen var en mardröm och prinsessan hade surrat fast henne vid sin säng så att håret inte skulle trassla sig? Hon var tvungen att blinka ett par gånger och när hon såg ner på den bultade avsaknad fingern insåg hon att det fortfarande var verkligheten.
“Borde vi… försöka nå Okaji på något sätt?” frågade hon, lite försiktigt som om hon inte riktigt vågade fråga.
.
Nöjt grymtade den kaldrländska mannen till för att greppa ett hårdare tag om sitt ena svärd och rundsköld. Han hutte både svärd och sköld mot himmelen med ännu ett nöjt grymtade. För orden som sas var sanna. Vad var livet utan fara? Och vem mindes en om man inte levde det?
Magi hade alltid skrämt honom och lite misstänksamt följde han det magiska ljusskenet. Kanske det egentligen bordade illa? Men å andra sidan, vad var det värsta som kunde hända? Döden? Det var väl lika stora chanser vilket som. Och om detta var den dagen som slutade med ett stop öl i Valhalla. Kort nickade han mot de andra i kompaniet innan han började röra sig efter ljuset med höjda vapen.
-
»Låt oss slå samman med denna Sinlai-krigare«, sade Cyril stressat. »Vi är förlorade med endast denna skara vi består av!«
»Vi måste skynda oss, ingen tid är värd att spilla!«, han såg på den magiska ljusstrålen som sköt sin stråle genom skogen.
Om bara några minuter förväntade han sig att pilar skulle komma vinande och svärd skulle slås samman i ännu en blodig fejd.
Huvuden skulle spetsas på spjut och påkar, och fiendens fana skulle höjas med sin vinst.
Med hjälp av en Sinlai-krigare och dess soldater, så kunde ett svagt ljus skådas där borta i horisonten. Men chansen var liten att vinsten skulle stå på deras sida. Allt de kunde göra var att rulla tärningen och hoppas på det bästa. -
Kamia satte sin hand på Tokus axel och log försiktigt mot henne.
“Okaji kommer ifatt oss, vi måste tänka på kompaniet, visst? Och vår överlevnad hänger på nästa beslut. Jag håller med resten, vi har större chans hos Sinlai-krigaren. Okaji kommer hitta oss, men skulle aldrig förlåta oss om du inte var bland oss.” Hon tog Tokus hand som hade alla fingrar och försökte leda henne i riktningen ljuset hade färdats, och riktningen dit kompaniet hade börjat röra på sig.
–
Medan kompaniet rörde sig mot fältet genom skogen, stod Sinlai-krigaren med sina soldater i formation vid skogens gräns. Det var stilla på fältet, ingen ville ta det första steget, ingen ville inleda striden mot de som tills nyligen hade varit deras kamrater. Striden skulle komma, det var väldigt tydligt uttryckt mellan de två ledarna, då uppdraget var tydligt. Solfalkarna i sin helhet skulle utrotas, på kejsarens order. Förrädare var det bästa sättet att beskriva gruppen med soldater som nu valt att följa Sinlai-krigaren, men de var alla från Nirai.
En soldat klev fram bredvid mannen på häst längst upp på kullen och avlossade en pil, som slog ner på marken kanske tjugo meter från där förrädarna stod. Efter skottet hördes rop, och armén på kullen gick närmare för att korta ner avståndet. Sinlai-krigaren som svar gjorde en gest och hans styrka backade, och klev in i skogen.
“De mäter avståndet, håll er bland träden, de kommer vilja skjuta ihjäl oss.” Samtidigt som de backade in bland träden nådde de första från Solfalkarna området, och några av Sinlai-krigarens soldater vände om beredda på att slåss.
“Vi är inte era fiender!” Talade Sinlai-krigaren om med en stark röst och klev genom sina styrkor för att möta Solfalkarna som anlände.
“Mitt namn är Orochi, och vi är inte era fiender.” Han sänkte svärdet från en av sina egna soldater med sin hand, medan hans andra hand höll på svärdet vid hans sida. Orochi var klädd i rustning från topp till tå, och var skräckinjagande både storleksmässigt, designen på sin rustning, och hans stora svärd.
“Vi är redo att slå oss ut härifrån med er, men det innebär att dra vapen mot en Laosin, och det kommer markera er som fiender till hela Nirai. Är ni redo för det?”
-
Det var förstås rätt att Okaji skulle finna en väg till henne. Hon hade alltid en tendens att göra det. Eller kanske det var turen som Toku hade? Ögonen spärrades upp när hon hörde mannens namn, kanske snarare än frågan och konstateradet. Trots allt var hon redan en fiende till Nirai, vare sig hon ville det eller inte.
“Orochi..!” utbrast hon, kanske lite lättad och glad att se någon bekant även om rustningen skrämde henne något. Fast någonstans var hon lite avvaktande som om hon inte var helt säker på om det var ett trick eller ej.
.
Den kaldrländska mannen skrattade till något över frågan. Som om han fann den dåraktig. Vad brydde han sig om en ny fiende? Speciellt om landet som de befann sig i nu.
“Vad är ännu en fiende mot frihet och att leva?” frågade han med ett roat och nästan lite galet leende.
-
Vid skogens utkant stod Sinlai-krigaren med sin enorma storlek och bepansrande rustning, tillsammans med dussintals andra rustade krigare. Måhända att de varken var Solfalkarnas fiender eller kamrater, inget var säkert.
Xiong höjde den tveeggade stridsyxan och viskade diskret till Cyril; »Var på din vakt…«, medan hans mörka buskiga ögonbryn rynkades ihop till ett veck.Den kortväxta karmanska mannen lät handen greppa tag om svärdsfästet och gav sedan Sinlai-krigaren en skeptisk blick.
Cyril klev fram och sade uppriktigt, »Vi har inte sökt upp er för att dra vapen, utan för att slåss vid er sida.«
Kaldrländska karlen hade talat sanningen, ›Vad är ännu en fiende mot frihet och att leva?‹
Det här skulle väl aldrig kunna vara ett bakhåll, eller hur?… Eller hur?
You must be logged in to reply to this topic.