Okaji uppskattade mannens humor, det var uppfriskande, men någon ändring till hur de satt var inte aktuellt, en stol skulle inte göra någon något gott, inte innan hennes kropp var för svag för att helt hålla upp sig själv. Hon var glad att han skulle följa med, han var kompetent och erfaren, det hade varit en stor saknad om han hade varit frånvarande. Okaji försökte sova på Tokus uppmanande, men det gick inte alls bra. Hon låtsades sova några timmar dock, för att lugna sin vän.

–

Solen började blygsamt visa sig från bakom berget och ljuset nådde lägret vid bergets fot. Okaji var nu igång, iklädd dagens utrustning och smällde till ordentligt i lägrets gonggong och ett dån sköljde över alla som var inte bara inom lägret, utan även långt bortom det i skogen eller på det närliggande fältet. Det var dags för samling. Toku tillsammans med några andra hade sett till att det fanns mat redo för att fylla magarna inför klättringen, och Okaji kände ett spring i kroppen som gjorde att hon ville börja klättringen så snart som möjligt, nu var dagen här, och striden var inte långt borta. Detta var vad hon levde för, även om hon alltid oroade sig över vad det skulle resultera i.

“Kliv upp, Solfalkar! Solen klättrar berget, och snart gör vi det med! Fyll era magar, fyll på med vatten, dagen kommer bli tung!” Hon slog till mot gonggongen igen. Dags att vakna. Timmarna av klättring var bara upp, för sedan efter att de besegrat basilisken skulle de behöva klättra ner också, men då sannolikt bärande på mer än de klättrade upp med. Förhoppningsvis fjäll och annat som gick att sälja, men i värsta fall vänner och familj som vara skadade eller värre.

Hon hoppade ner från plattformen där gonggongen hängde, och gick över till Toku som höll på att göra iordning maten.

“Tänk inte för mycket på vad han sa igår. Basilisken är farlig, men vi är duktiga, och vi vet vad vi behöver vara varsamma kring. Och kan vi hamna i god med Caras Idhrenin har vi inte bara en bra köpare, utan har visat oss en kompetent allierad om det skulle växa till konflikt i världen.” Hon satt armen runt sin vän, tog av sig sin stråhatt och satte den på Tokus huvud medan Okaji fyllde en skål med soppa åt sig själv.

Okaji såg ut över det ökande antalet krigare som sökt sig till soppa och sällskap när morgonsolen nådde lägret. Hon tog sin tid med soppan och tillät Toku att pyssla med hennes hår, för även om Okaji själv inte lade mycket tid eller energi på sitt hår så visste hon att Toku fann ro i det, och Toku var nog mer orolig än Okaji just nu. När hon sedan fick sin hatt tillbaka reste hon sig upp, och såg till att hon hade masken med sig, att den hängde vid hennes sida som den alltid gjorde när hon skulle resa. Hon hämtade spjutet sitt och sökte sig till en mindre höjd i närheten genom att klättra upp på en större sten, som gav henne bättre syn över hela lägret.

“Mina vänner,” Började hon, med en röst stark nog att nå alla i lägret. Hon hade tränat många år på att tala, även innan hon lämnade sitt hem, hon var utbildad att tala inför folk, då hon en gång nästan ärvde ett helt rike.

“Dagens resa kommer vara den mest påfrestande sedan Zirthimar, vi kommer klättra högt och länge för att nå basiliskens lya, och kommer ställas inför farorna dess fjäll av stål och dödliga ögon bara är en bråkdel av. Denna varelse har funnits i vår värld längre än de flesta av våra släkten, och har försvarat sig mot faror betydligt större och blodtörstigare än oss. Den kommer från en tid med drakar, demoner och ondska i överflöd, och har överlevt allt … Tills nu!” Hon pekade med spjutet mot berget de skulle klättra.

“När vi nått varelsens lya behöver vi slåss som en. Fäst er blick på marken, följ varandra i ögonvrån, ta råd från varandras rörelser och lita på det ni hör från de som slåss närmast varelsen. Vad ni än gör, möt inte dess blick! Basilisken är farlig på många vis, men ögonen är det farligaste, och kom ihåg … Vi behöver ögonen intakta, annars får vi inte betalt! Det finns de bland oss som valt att binda sina ögon inför striden, och kan du inte lita på din egen nyfikenhet rekommenderar jag detsamma till var och en av er som överväger att låta bli. Jag kommer börja min klättring inom halvtimmen, och hoppas ha de flesta av er bakom mig när jag gör det!”

Hon klättrade ner från stenen och gick över till Toku. Hon nickade mot Cyril och log varmt åt honom.

“Heder och rikedomar kommer vara våra att hämta när dagen är slut, min vän. Idag är bara ännu ett steg mot storhet, hur många kan säga att de besegrat en basilisk.”

Likt Cyril hade Okaji hört skriken, och det sista hon hörde var väldigt tydligt ett som hade betydelse för henne. Hon stannade upp för ett ögonblick, under vilket hon inte svarade Cyril eller rörde på kroppen alls. Hon stannade upp, och när koskällan inte längre hördes så stannade de andelar av kompaniet som hade tagit sig över bergskanten upp också. Det gjorde såklart inte ljudet från basilisken, men det var i stunden sekundärt till Okaji som brottades med tankarna om vad hennes hörsel precis hade flaggat för henne.

“Sannolikt inte,” Började hon utan att kommentera tituleringen av Toku och greppade sitt vapen hårt. “Verkligt eller illusion, vi är här ett byte. Fokusera på striden inför oss eller backa undan, för tvivel blir din död.” Det klampande, skrapande ljudet av någonting stort var nu nära, och Okaji reagerade, slängde sig åt sidan och vinden från någonting stort som passerade henne nådde de i hennes närhet. Koklockan slog vilt när hon snurrade runt för att inte falla omkull, och med elegans fann hon fotfäste nästan direkt och släppte ut ett krigsskrik mot den väldiga basilisken. Varelsens klampande gjorde det tydligt att ett ytterligare utfall var på väg, och Okaji rullade bakåt och under ett väldigt framben som svingades över henne. Hon slängde sig åt sidan när väsandet närmade sig hastigt och hon kunde höra hur varelsens käft slog mot marken och stenen brast från kraften. En stöt var väldigt uppenbart tillräckligt för att bli deras död. Koklockan indikerade hennes närvaro alltid, och varelsen förutsägbart fortsatte angripa henne.

–

En hand tog tag om Tokus arm när hon höll på att glida ner, och slet upp henne på tryggt fotfäste. En av Okajis soldater bärande dylik mask och hatt som Okaji, men två svärd över ryggen istället för ett spjut som Okaji.

“Toku-Dono?” Började han frågande, tydligt förvirrad, men fortfarande hederstitulerande mot Toku och efter att ha tittat närmare på henne tog ett kliv om sidan av henne och såg ner för berget. Bakom Toku klättrade andra, inte lika välbevarade som Toku, sårade och blödande märkbart värre än tjänarinnan. Och nedanför de klättrande Solfalkarna, inte långt bakom, klättrade soldater som inte tillhörde kompaniet. Fientliga. Kejsarens krigare.

Mannen lyfte på masken och placerade en vissla i munnen, och blåste för den otränade en intetsägande melodi, men det var en varning om fienden, mer specifikt – Fiende, bakom oss, fara – Mannen sänkte sedan masken, drog sina svärd och dök ner för bergsbranten, och strax efter honom följde några fler från kompaniet, rusande förbi Toku och rätt ner för berget för att ta strid och täcka ryggen på de flyende Solfalkarna från fienden.

Längre upp klättrade Solfalkar upp mot grottan, där striden mot basilisken hade börjat, och mellanskiktet av soldater var tydligt kluvna, när de nedre delarna av kompaniet plötsligt rusade neråt med vapen dragna, och övre delarna av kompaniet klättrade upp för att undsätta de som redan påbörjat striden mot basilisken.

“Här,” En kvinnlig röst talade till Toku och ledde henne mot bergsväggen på den lilla plattformen de precis hade fått fotfäste om. Kvinnan som talade var klädd i lätt metall över bröst, handrygg, fotleder och höfter, annars starkt läder, en sköld på ryggen och ett svärd. Långt svart hår surrat ihop av ett band bakom hennes huvud och en Karmansk ansiktsbyggnad gjorde henne utmärkande som en av de få soldaterna från Karm i kompaniet.

“Sitt ner och vila. Fortsätt inte klättra, lita på oss. Vad du än gör, se inte besten ovan i ögonen om den kommer över kanten. Ser du den, blunda, och lita på ditt kompani.” Hon log åt Toku, hennes röst var mjuk och vänlig. Hon talade som att hon skulle ge sig iväg, men hon väntade på att Toku skulle visa sig själv okej, och om inte så skulle kvinnan stanna kvar vid Tokus sida, tydligt mån om Okajis tjänarinna.