Vilja svor när Toku gick neråt för att ta strid mot den kejserliga armen med resten av kompaniet, drog sitt vapen och sköld och stack ner efter henne. Hon gestikulerade till några av krigarna de passerade att följa efter och höjde rösten så att de i hennes närmaste omgivning hörde.

“Stöt ner kejsarens soldater, använd sluttningarna och kanterna, gravitation är vårat bästa vapen! Skydda Toku, jag vill inte vara den som ger tragiska besked till Okaji!” Hon rusade neråt och slängde sig med skölden först rakt in i en av kejsarens soldater, som flög ut för kanten skrikandes och rullade nerför berget, och tog med sig andra i sitt fall. Hon kastade sitt svärd in i en av soldaterna som var nära Toku, och plockade upp svärdet som kejsarens soldat hon hade tacklat hade tappat i fallet, och tog strid mot närmaste fienden.

–

Okaji hörde hur en efter den andra av hennes krigare blev träffade och skadade av basilisken, och vissa gånger skrik som avbröts plötsligt av den uppenbara händelsen att de förvandlades till sten. Hon fortsatte hålla huvudets uppmärksamhet och kunde höra hur vissa av krigarna började klättra på basiliskens rygg, men föll av när den slog mot grottans vägg eller kastade upp sin kropp.

“KEJSARENS SOLDATER! DE ANFALLER KOMPANIET!” En röst kom från grottans öppning, och Okaji rös av bekräftelsen att det var strider som hade pågått i bakgrunden, och skriken var från vapen i ryggen. Hon väste ilsket för sig själv, och återställda sin fokus på basilisken, men insåg nu att Toku definitivt var i fara om inte död, och att resten av kompaniet skulle följa om de inte fick död på basilisken innan kejsarens styrkor tog sig hela vägen upp.

Hon hörde sedan väsandet och hur bailiskens käftar öppnades och den slängde sig mot henne på nytt. Hon rullade åt sidan men förde spjutet sitt in i munnen på den pekande uppåt, så att när käftarna skulle stängas så tog det stopp från spjutet. Det skulle inte hålla länge, men det höll länge nog för att Okaji skulle ta av sig sin ögonbindel, hon drog sedan sitt sidovapen, rusade framåt och slängde sig in i munnen på basilisken för att sedan kräla in mot halsen, bort från tänderna.

Med ett knak brast hennes tåliga spjut, och basilisken väste ilsket när käftarna stängdes. Hon förde kniven in i halsen för att hålla sig kvar när den försökte stöta ut henne, men kniven var inte tillräckligt för att dräpa besten, inte så här ytligt, och hon använde kniven hugg för hugg för att dra sig djupare in i bestens kropp. Det dova ljudet av hennes kompani kunde höras varje gång käftarna öppnades, och det sporrade henne att kräla snabbare, även om det knappt fanns utrymme för henne att göra det. Hon fasade magsyra och annat, men just nu var det stanken som påfrestade hennes mest.

Okaji föll ner över en kejserlig soldat och med tre snabba hugg avslutade hon hans liv, så enkelt som om han vore en ny rekryt. Hon höll kvar i hans kropp när ett nytt varv av pilar susade upp för berget och samtidigt sökte hon bland sina egna efter Toku. Ett ilsket vrål tog hennes uppmärksamhet och några hyllor ner för berget kunde hon se Toku, och att se henne vid liv fyllde Okaji med värme. Hon släppte taget om soldaten som föll till marken död, och rusade i Tokus riktning.

Ett dån fick Okaji att slänga sig undan dock, och en väldig sten rasade ner förbi henne och lämnade fullständig förödelse efter sig där den rullade ner. En av kompaniets egna fastnade under den, men den tog dussintals av kejsarens soldater med sig, och Okaji fick acceptera det som en vinst, ont som det gjorde att se en av deras egna ta skada från den. Hon såg upp och kunde snabbt summera att det nog var Cyril som hade skickat stenen, och inget annat än tacksamhet för dess effektivitet gjorde sig känt i henne. Hon fortsatte sedan neråt, och slog med enkelhet ihjäl alla som kom i hennes väg, det var som att skära sig igenom ett vetefält för henne, med all den träning hon haft, de strider hon utfört, och den ilska hon nu kände att hon tvingades ha ihjäl sitt egna folk, Nirais kejserliga soldater.

–

Sköldkrigaren Vilja imponerades av Tokus anfall som tog en av kejsarens soldaters liv, och hon skyndade sig till Tokus sida för att hjälpa henne i sin strid. Det fanns ingen anledning att försöka hindra Toku, de var alla en del av det hela och Toku behövde också försvara sig. Hon smällde skölden i en soldat som föll bakåt över kanten, och satte svärdet i en annan, som hon med hela sin kropp föste åt sidan så att denna inte kunde komma åt Toku.

“Imponerande!” Ropade hon till Toku efter att hon visade sig till synes ha tagit lärdom och siktade mot halsen. “Med din hjälp har vi snart drivit tillbaka dem!” Hon log åt tjänarinnan innan hon högg ner en tredje med ett skrik, och gjorde utfall mot en fjärde. Denne stapplade bakåt och valde att inte utmana den Karmanska sköldkrigaren som ganska enkelt tagit ut tre av dennes medkrigare.

Hon stannade och såg neråt. Hundratals vad hon kunde uppskatta som snabbast. Hon tvekade, en känsla av hopplöshet stark inom henne, men hon svalde hårt och gjorde sig redo för att dyka ner en hylla till och trycka på. Ett kraftigt dån hördes bakom henne och när hon vände sig om så slog en väldig sten rakt in i henne med ett knak, vilket skickade henne flygande tillsammans med stenen nedför berget.

“Kompaniet är utspritt längst hela berget, en helare blir inte lätt att hitta om någon ens lever fortfarande.” Svarade en av Solfalkarna som hade gett stöd till Vilja när de tagit undan henne, och var den enda som satt kvar medan resten anslöt sig till Toku för att försvara dem från angripare och bygga en försvarslinje. Det bildades en formation på båda sidorna om tjänarinnan, som nu befann sig som en del av deras ranger, en krigare istället för tjänare.

Vilja andades ansträngt, och reagerade synligt när Cyril hällde vätskan över såret. Hon var närvarande nog att reagera, vilket kunde ses som både någonting positivt och negativt, då det innebar att hon kände mycket av det som hade hänt hennes kropp. Utan helare var det osannolikt däremot att hon skulle överleva dagen ut, och det skulle kräva mycket från helaren, bland annat resurser som sannolikt låg kvar i lägret vid bergets fot.

–

En Sinlaikrigare. Okaji såg mot den bepansrade krigaren och det kändes som att hon där och då hade förlorat. Hon var trött, distraherad, i strategiskt underläge, och hade inte ens sitt spjut, utan ett svärd hon inte var bekant med. Men hon angrep, och fastnade snabbt i strid med den stora krigaren. Trots alla hennes rörelser, hennes teknik, hennes talang, så lyckades hon aldrig skapa en lucka för att tryggt få in en träff på honom. Däremot visade det på hennes talang att han inte heller verkade kunna få tag på henne, och försöka gjorde han.

“Vi har inte gjort Nirai någonting! Lämna oss ifred!” Väste hon argsint efter att hon knappt blockerat ett svärdshugg som skar in i hennes svärd och skapade ett jack. Det var ett skämt hur mycket bättre svärd den här mannen hade än henne. Däremot slutade han plötsligt göra motstånd och tog ett kliv tillbaka samt sänkte sitt svärd. Okaji tvekade, men gjorde snart detsamma av respekt för hans handling.

“Okaji.” Konstaterade mannen, som att han berättade ett fakta för henne. Rösten var hög och stark, mörk, men också dämpad och metallisk av den stora hjälmen. Det hela lät ganska obehagligt.

“Ja?” Svarade hon kort, och höjde sitt svärd i defensiv ställning. Mannen stod en stund, som om han stirrade på henne, och vände sedan om och återinförde svärdet sitt i sin slida medan han började röra sig nedför berget. När Sinlaikrigaren gjorde detta, stirrade mångtaliga kejserliga soldater och vissa av dem gjorde detsamma. Många andra fortsatte såklart stridandet, då inget annat kommando hade givits, men att Sinlaikrigaren lämnade slagfältet var tillräckligt för att vissa andra av den kejserliga styrkan skulle göra detsamma.

Fundersamt stod Okaji kvar en stund i stilla tystnad, innan hon skyndsamt började röra sig uppåt mot där hon hade sett Toku.

“Basiliskens ögon! Cyril, du har räddat oss! Varför skulle någon vilja köpa basiliskens ögon om de inte fortsatte vara farliga efter att basilisken var död?” Okaji var ingen alkemist, men det lät inte rimligt att betala så mycket för någonting som förlorat sin egenskap.

“Ta kompaniet sydväst, jag kommer ikapp! Kommer Sinlai-krigaren tillbaka, vädja, böna och be, köp tid!” Hon rusade upp till Toku och gav henne en vänskaplig, tacksam, familjär kyss på kinden bara för att hon var glad att se henne innan hon började rusa upp mot grottan. Hon plockade upp en vattenpung på vägen från en av de stupade och klättrade mot grottan. Ögonen skulle bevaras i vätska för att inte torka ut, och vattenpungen fick duga. Med ett vapen som ögonen fanns det ingen tvivel om att de skulle ta sig härifrån vid liv.