Det hade krävts lite vilande från Okaji på vägen ner för berget, då hennes stridsteknik alltid krävde mycket energi av henne. Den var effektiv, och hon var i bra form, men hon hade bestigit ett berg, och nu skyndat sig ner för samma. Hon skulle inte vara till hjälp åt någon om hon anlände till ett slag utmattad.

Hon satt på en kant på berget och såg ner, för att försöka bilda en idé av hur det gick för hennes kompani. Till söder såg hon lägret, eller vad som var kvar av det, och röken som steg från det gjorde ont i henne. Inte nog med att de skulle behöva köpa nya tält och utrustning, utan även riddjur och sannolikt det mesta av vikt för ett resande krigskompani. Utöver de kostnaderna, stod hon inför insikten att deras kassa sannolikt inte längre räckte till att både betala sitt kompani, och kompensera de överlevande familjemedlemmarna för sina förluster så som hon alltid gjort. Överlevde de detta behövde de ett nytt jobb snart, någonting stabilt och stationärt, inte ännu en jakt.

Snart nog fortsatte hon ner, i hopp om att tystnaden innebar att kompaniet fortfarande var vid liv, och inte redan döda. Men hon föreställde sig att hon skulle känna det inom sig, om en sådan tragedi skulle inträffa.

–

Så snart Cyril, Xiong och Shizi började söka igenom närområdet så kunde de hitta färska spår från människor som ledde till och från punkter som angränsar deras position, helt klart spejare, fotavtrycken färska nog att gräset i avtrycket fortfarande höll på att räta sig. Men det var lika tydligt som att de hade blivit förföljda att de väntade på någonting, och därför bara höll ett öga på dem på ett säkert avstånd.

En av de få magiker som kompaniet hade, Kamia, kom rusande fram till Cyril och hade släpat Toku med sig för att Okajis högra hand också skulle få höra det hon hade att berätta. Kamia var en ung kvinna med kort, svart hår, enkla kläder och en preferens för svärd även om hon hade stor magisk talang. Sedan striden på berget hade hon ett allvarligt sår i pannan, som hade tvingat hennes ena öga stängt, och blodet som runnit skapade en nära symmetrisk uppdelning av ansiktet mellan blekt och rött, blodet klumpigt borttorkat med hennes tröjärm.

“Kejsarens styrkor är i tvist!” Hojtade hon och drog ut en magisk ljusslinga ur sitt sinne och formade en cirkel i luften med den. Inuti cirkeln skapades en bild av ett fält angränsande skogen de befann sig i. På en kulle stod närmare fyrahundra av kejsarens män vända mot skogen, med en välklädd anförare med kejsarens flagga på sitt spjut med häst längst fram, helt klart en av kejsarens Laosins. Och längst nedanför kullen precis utanför skogslinjen stod Sinlai-krigaren från tidigare med ungefär fyrtio män bakom sig, alla vända mot kullen, inväntande ett slag. Det var tydligt att de stod på kanten av en sammandrabbning, men ingen av sidorna var ivrig att påbörja slaget och de bara stod där just nu, stirrande på varandra. Den större sidan hade bågskyttar redo, men ingen hade ännu avlossat en pil över fältet.

“Vad ska vi göra? Jag tror inte vi har varken styrkan eller antalet att hjälpa dem, om det ens är på grund av oss de står som de gör.” Hon var ung, nyligt tjugo, mäktig för sin ålder men oerfaren inom krig och strid.

“Jag känner också fler än oss i skogen, men jag vet inte vart.”

Kamia satte sin hand på Tokus axel och log försiktigt mot henne.

“Okaji kommer ifatt oss, vi måste tänka på kompaniet, visst? Och vår överlevnad hänger på nästa beslut. Jag håller med resten, vi har större chans hos Sinlai-krigaren. Okaji kommer hitta oss, men skulle aldrig förlåta oss om du inte var bland oss.” Hon tog Tokus hand som hade alla fingrar och försökte leda henne i riktningen ljuset hade färdats, och riktningen dit kompaniet hade börjat röra på sig.

–

Medan kompaniet rörde sig mot fältet genom skogen, stod Sinlai-krigaren med sina soldater i formation vid skogens gräns. Det var stilla på fältet, ingen ville ta det första steget, ingen ville inleda striden mot de som tills nyligen hade varit deras kamrater. Striden skulle komma, det var väldigt tydligt uttryckt mellan de två ledarna, då uppdraget var tydligt. Solfalkarna i sin helhet skulle utrotas, på kejsarens order. Förrädare var det bästa sättet att beskriva gruppen med soldater som nu valt att följa Sinlai-krigaren, men de var alla från Nirai.

En soldat klev fram bredvid mannen på häst längst upp på kullen och avlossade en pil, som slog ner på marken kanske tjugo meter från där förrädarna stod. Efter skottet hördes rop, och armén på kullen gick närmare för att korta ner avståndet. Sinlai-krigaren som svar gjorde en gest och hans styrka backade, och klev in i skogen.

“De mäter avståndet, håll er bland träden, de kommer vilja skjuta ihjäl oss.” Samtidigt som de backade in bland träden nådde de första från Solfalkarna området, och några av Sinlai-krigarens soldater vände om beredda på att slåss.

“Vi är inte era fiender!” Talade Sinlai-krigaren om med en stark röst och klev genom sina styrkor för att möta Solfalkarna som anlände.

“Mitt namn är Orochi, och vi är inte era fiender.” Han sänkte svärdet från en av sina egna soldater med sin hand, medan hans andra hand höll på svärdet vid hans sida. Orochi var klädd i rustning från topp till tå, och var skräckinjagande både storleksmässigt, designen på sin rustning, och hans stora svärd.

“Vi är redo att slå oss ut härifrån med er, men det innebär att dra vapen mot en Laosin, och det kommer markera er som fiender till hela Nirai. Är ni redo för det?”