Ofelia var överlägset den mest seniora helaren Akh’nairfindë hade. En skogsalv som försvann från samhället runt splittringen mellan Nela’thaënas och det då blivande Älvskogen och hade hållit sig undan tills hon blev närmad av Aenya Nairfindë som övertygade henne att saker höll på att förändras, men att den kommande tiden skulle behöva en helare. Oförmögen att säga nej till en sådan vädjan gjorde att Ofelia ännu en gång fann sig själv ovanför en skadad stackars alv.

Pilen som hade varit djupt i alvens rygg låg på marken intill sängen alven var fastbunden i. Läderremmar höll fast ben, midja och armar, då Ofelia hade blivit informerad att det var en desertör. Det hade inte betytt alltför mycket för henne, men tanken att den här alven skulle försöka ta sig härifrån och troligtvis förblöda någonstans var tillräckligt för att övertyga Ofelia om att behålla remmarna om henne.

Alvens revben var brutna, så Ofelia hade skapat ett spjälat bröstskydd som hon spjälat fast så att alven inte skulle kunna böja sig och göra ytterligare skador. Ansiktet var insmort med någon grön salva för att bekämpa den grova svullnaden, hennes högra hand var helt inlindad i bandage och den gröna salvan gick att hitta lite varstans på alvens kropp för att bekämpa andra svullnader. Kvinnan hade blivit kraftigt misshandlad.

Under tiden lärjungen Ral’enai var och hämtade Aenya så stod Ofelia vid sitt arbetsbord och jobbade på en annan salva. Hon var iklädd en lång, skogsgrön kappa, äldre än vissa riken i världen. Hon hade långt, mörkbrunt hår och lite varstans på hennes kropp hade hon tatueringar som såg ut som rötter, symmetriskt placerade. Mest iögonfallande var däremot hennes skarpa, helgröna ögon som lyste i mörkret.

• This reply was modified 2 år, 2 månader sedan by Vintersaga.

Aenya lyssnade i bakhuvudet på vad Ral’enai berättade, och hon kunde ganska långt se vad denne talade om då hon inspekterade Arathiels skador.
‘Ta reda på vem som gjorde detta.’ sa hon lite sammanbitet, och såg över axeln på Ral’enai.
‘Gå.’ sa hon avvisande, för att sedan rikta sin uppmärksamhet till Ofelia istället. Hon la armarna i kors och lyssnade lite rastlöst på vad Ofelia berättade, stampade lite med ena foten medan hon funderade på hur hon skulle hantea det.
‘Men hon klarar sig, eller hur? Med dina förmågor?’ undrade hon och gjorde en grimas. Alvisk pil, hade Selyanas trupper än en gång attackerat dem?
‘Du låter väldigt säker på att det är mina alver. Kan det inte varit de regala trupperna?’ frågade hon.a

Ral’enail nickade kvickt när han blev tilltalad och skyndsamt satte han undan det han höll på med och nästan rusade ut ur lägret för att jaga vittnesmål eller annat. Han visste knappt vart han skulle börja, men var säker på att han kunde lista ut någonting.

“Hon kommer klara sig. Revbenen och tecknen på intern blödning är farorna, men så länge hon följer rekommendationer och behandling är det ingen fara.” Ofelia nickade lätt på huvudet åt frågan och gav Aenya en betryggande blick. Hon ville inte använda magi om det gick att undvika, vilket det gjorde här. Att låta kroppen göra större delen av jobbet var den sanna hjälpen.

När han frågade hur hon kunde vara så säker tvekade hon med att svara för ett ögonblick. Hon såg mot Arathiel och väntade med att tala när Arathiel plötsligt kvicknade till och talade till Aenya. Då hon inte verkade vilja berätta någonting själv gjorde istället Ofelia det.

“Dels är det inte logiskt att Selyanas folk lämnar någon av dina med skador som dessa. Är de här för att speja skulle de ta kroppen med sig om de skjuter henne för att inte avslöja sig. Önskar de få det att se ut som att det är ditt folk, skulle de inte låta henne överleva för att motsäga det.” Hon stannade upp för att låta Aenya ta in den mängden information innan hon fortsatte.

“Jag har många fler tankar som motiverar min slutsats, men främsta anledningen är ändå stämningen i lägret mot den här alven. Det i kombination med faktumet att,” Hon gick över till den badagerade högerhanden och placerade sin hand ömt över den för att indikera vad hon pratade om, även om bandaget var lagt på för tjockt för att visa det.

“Pekfingret och långfingret är avlägsnade, med oroväckande noggrannhet. Det är avsiktligen just de två fingrarna som skurits bort. Tydligt talande i min åsikt, men jag har gärna fel. Hon har inte sagt någonting själv, så ännu är det bara en teori.” Hon klev tillbaka till ovanför Arethils huvud och placerade en öm hand på hennes axel.

Aenya var allvarsam och hon kunde förstå den unga alvens förlust, hon hade varit där själv även om hennes ärr inte var lika synliga. Det hela lät märkligt, men hon skulle få behöva gräva sig mer för att få slut på sådana upprorsmakare. Hon fick inte mycket att gå på av Arathiel, och såg lite menande på Ofelia, men gav Arathiel en stödande klapp på axeln. Hon gick sedan lite åt sidan med Ofelia.
‘Jag uppskattar allt du gör för henne, och din ärliga insyn. Det vore inte helt orimligt att anta att det är någon slags hämndaktion för ryktena som cirkulerar kring henne. Har du hört något av dina patienter, eller då du rört dig omkring bland alverna här?’

“Om du låter bli att anstränga din kropp kommer jag spänna loss dig, men hastiga rörelser så här tidigt i läkandet kan göra saker värre.” Hon placerade en hand ömt på Arathiels kind och log försiktigt åt henne innan hon vände sin uppmärksamhet mot Aenya igen. Om Arathiel skulle ge Ofelia ett bekräftande att hon kunde vara försiktigt så skulle Ofelia lossa det som höll fast henne innan hon klev åt sidan med Aenya.

“Vissa är aggressivare än andra i hur de talar om henne, men några arga åsikter leder inte till misshandel. Det kan likaväl vara någon som är tyst utåt, slutna alver som inte vågar vara öppna med sina åsikter, därav maskering. Jag har sett dina soldater dyka på varandra mitt i lägret, så de är oftast inte nervösa att visa sitt misstycke om de känner det.” Det var ingen kritik mot Aenya, soldater kunde hamna i luven på varandra, särskilt när det var hat, sorg, utsatthet och konflikt som förde dem samman hellre än fredsmäklande. De fann gemenskap i gemensamt lidande, men många var vilt skilda individer vars ideologier krockade kraftigt. Sammandrabbningar var naturligt.

“Det finns inte mycket att gå på. Utsträckningen av våldet syftar på att det var personligt, men det är inte vidare begränsande då många här tar mycket personligt. Handlingarna är nog däremot drivna av en hämndkänsla än en känsla för rättvisa. Symboliskt hade fingrarna varit rättvisa, resten av skadorna är hat och hämnd. Allt detta förutsätter att det är någon från din armé, vilket det såklart inte måste vara. Men inte alla omkring oss är bra alver, du ger vissa en ursäkt att slåss och det är allt som vissa vill ha. De flesta är här av ideologiska skäl, men vissa är bara arga på världen. Om jag får låtsas förstå mig på beteenden skulle jag tro att gärningen är utförd av någon som inte känner sig hörd och valde att istället ta handling, oavsett om det är någon från lägret eller en patrull från Dal’elath.”