Noah

Han hade inte förväntat sig att kvällen skulle sluta såhär när han lämnat värdshuset på andra sidan staden med sina kamrater. Men han skulle verkligen inte klaga. Det här var en bättre kväll än väntat.
Kvinnan var tilltalande, inte riktigt hans typ kanske, men söt på ett lite skrämmande sätt med de där isblå ögonen. För att inte tala om oförutsägbar…. och lite galen. Varför hamnade han alltid tillbaka till smått galna fruntimmer? Han visste varför, de var roligast. Aldrig tråkiga och de önskade sällan något annat av honom än en trevlig stund. Vilket fungerade alldeles utmärkt för honom.
Han blev faktiskt förvånad när hon så plötsligt lutade sig fram och kysste honom. Det tog en sekund innan han kunde registrera vad som hände och kunde besvara kyssen. Han märkte att han påverkat henne något ändå. Kyssar, det kunde han.
Han flinade större och drog med tummen längs läppen innan han slickade sig lite retsamt om läpparna.

” Inte ens i närheten….”

Svarade han skämtsamt och flinade retsamt igen innan han skrockade lågt. Han sneglade sig om i rummet och funderade över hennes fråga. Han drog fingret över byltet med vapnen som låg på bordet. Han visste inte vad han skulle tro. Hon såg inte ut som någon prinsessa, hon talade inte som en sådan. Hon stal smycken och äpplen ur gamla damers korgar och hon kysste främmande karlar från slummen.

” Jag tror på att DU tror på det. Att du är en prinsessa. Jag vet inte vem du är riktigt, eller vad du gör här. Men tro mig Lilla fågel. Jag är inte en person som har rätt att döma någon. Eller snoka i någons privata affärer. ”

Han höjde händerna ursäktande, som i en avvärjande gest. ” Men jag är inte heller någon som vänder ryggen till en kvinna som behöver hjälp. Jag har ett rum, du är välkommen att dela det för natten. Du har ätit mat, det finns ett ombyte kläder som kanske passar.. . och sen OM du kanske skulle vilja visa din tacksamhet…. tja….”

Han flinade retsamt och viftade skämtsamt på ögonbrynen. Han skrattade sedan när han såg hennes något chockade, eller eldiga uttryck och han skrattade mer roat. ” Oroa dig inte. Smycket är betalning nog….”

Noah

Han såg på henne med ett litet skratt. ” Jag kanske kan tro att du är Saga… men en prinsessa.. som är utan sin magi och tydligen på flykt.? Jag vet att jag inte har sådan tur. ..” Han blinkade roat mot henne och flinade sedan något större. Hon måste väl ändå höra hur det låter?! Påstående var nästan för bra för att vara sant, men också för bra för att vara påhittat. Lite galen, så måste det vara. Hon var lite galen helt enkelt. Men sen när hade han emot lite galet?
De bästa planerna och äventyren var alltid lite galna. Då hon föreslog vin på rummet sken han upp om möjligen ännu mer och slog ut med armarna.  ” Så ska det låta! “.  Han reste sig upp och gick till bardisken längre bort. Efter en stund återkom han med en flaska vin i handen och två glas. ” Kom..”

Han ledde vägen in längre bak i värdshuset till en smal trapp som nästan gick att missa. Trappan ledde till en smal korridor med endast ett par rum. Trots värdshuset minst sagt sjabbiga nedervåning så verkade övervåningen vara i bättre skick. Väggarna var målade i vackra varma färger och där nedervåningen hade varit sliten så verkade den här korridoren helt nygjord. Den smala korridoren var också utformad att knappt två personen fick plats bredvid varandra. Han ledde dem till en av de få dörrarna och fiskade flinkt upp en nyckel. ” Välkommen in..” Hälsade han henne och gjorde en överdrivet vänlig gest då han lät henne kliva först in. Rummet var inte så stort men det fanns allt som behövdes. En säng, ett litet bord med ett tvättställ, ett litet bord med två stolar. Fönstret vette ut mot en gränd utan insyn. Precis som korridoren utanför var rummet i fint skick och också målat i klara, varma färger av gult, orange och rött. I ett hörn låg hans enkla packning, på sängen låg en bok uppvikt med ryggen uppåt, som han lagt ifrån sig den på ett sätt att ta upp och fortsätta läsa. Annars fanns det inte mycket som skvallrade om att någon bodde här. ” Jag får ursäkta röran..” sa han skämtsamt då han klev in efter henne och stängde dörren samtidigt som han balanserade vinflaska och två glas.

Noah

Hennes kommentar om att han skulle vara röran fick honom att skratta högt, rakt ut. ” Ja.. kanske har du rätt. ” han skakade på huvudet och gick fram till bordet för att ställa ifrån sig det han var på. Han hällde upp ett varsitt glas vin och räckte det till henne. Han iakttog henne en tyst stund innan han tog en klunk av vinet.

” Hjälpa dig? Med vad? ” Frågade han tillslut och la huvudet på sned. Han gav henne en frågande blick först innan hans leende sakta förvandlades från ett vänligt frågande till ett mer retsamt. Hon tog en djup klunk av sitt vin och väntade på hennes svar. När hon inte verkade ge något först ställde han ifrån sig glaset på bordet och la armarna i kors innan han lutade sig mot bordet. Bättre att låsa fast händerna innan han gjorde något han ångrade. Han hade aldrig direkt haft svårt med kvinnor men den här fisken verkade frivilligt hoppa upp i båten. ” Du har inte bett mig om någon hjälp. Faktum är att du inte bett mig om något alls förutom vinet där och att jag ska tro på att du är galen…” Han skrattade lätt och nickade igen. ” Och med det kan jag bistå min dam..” svarade han och bugade sig i en spelfull gest som han så många gånger sett tjänare göra till sina herrar. Han såg upp på henne med de mörka, retsamma ögonen.

Den här kvällen hade verkligen tagit en annorlunda vändning. Han kunde inte riktigt bestämma sig om han helt tyckte om det. Hon var charmig, speciellt när han fick de där smått mördande blickarna och han kunde inte förneka att hon var söt. Men han kunde inte förneka den där varnande kalla kåren som gick längs ryggen. Den som sett till att han överlevt livet han levde hittills. Kalla det ett sjätte sinne. Men han hade lärt sig en dyrköpt läxa för länge sedan att inte ignorera varningarna.

Noah

Han höll fortfarande armarna i kors och iakttog henne noggrant där hon satt på andra sidan bordet. Hennes rörelser, ansiktsuttryck och blickar. Han undrade faktiskt vad hon ville just honom? Han trodde inte att något hände på slumpen. Det fanns någon mening med att hon satt här med honom men vad kunde det vara? Hemligheter, det hade hon. Och hon ljög en del också. Men vad var sanning och vad var lögn?

” Och vad får jag för det förutom ett äventyr? ”

Frågade han lika rakt på sak. Om han nu skulle låtsas att hon talade sanning. OM hon gjorde det så borde ju hans hjälp ändå vara värt en hel del.

” Och hur -hittar- man din magi igen då? Hur blev du av med den? Jag vet inte om du förstår det här men de allra flesta människorna går inte runt och är magiska. Eller tappar magin vad jag hört… ”

Han la huvudet lite på sned och hällde upp mer vin till sig själv och tog en klunk.

Noah.

Han såg på henne då han ställde sina frågor. Hur uppgiven och frustrerad hon verkade. Han hade den inverkan på kvinnfolk och han kunde inte låta bli att flina till lite roat. Men det här var annars en ändå rätt allvarlig stund.
Han hade frågor och ville inte förbinda sig till något egentligen. Han levde ett rätt bra liv här för stunden och hade inte haft några planer på att lämna stan inom en så snar framtid.
Rodnaden klädde henne fortfarande och han drack några klunkar av vinet. Då hon förklarade vart det skulle ta vägen ville han inte visa sin nyfikenhet. Kunde hon verkligen introducera honom för fursten?! Äventyret lockade och drog i honom.

” Du har verkligen smutsiga tankar du…. ge mig lite mer erkännande ändå. Ser jag ut som en man som måste utpressa kvinnor för sitt sällskap? ”

Han fnös något och viftade bort det. ” Vad ger jag för intryck egentligen…. det är som en kniv i bröstet…”

Han flinade retsamt mot henne och skakade sedan på huvudet.

Noah

Han skrattade roat då hon sa att han fiskade efter att få höra hur snygg han var. Han skrattade gott åt det och blinkade åt henne. “Jag behöver inte höra det, jag vet det…” Han retade henne så klart och lipade lite retsamt. Han kunde inte låta bli, det låg trots allt i hans natur.
Han drack några klunkar av vinet och snurrade på glaset i handen och funderade över det hon sagt. Han satt tyst en stund innan hon återigen försökte locka honom till äventyret.
” Låt mig tänka på saken….” sa han tillslut. Varken ett jag eller ett nej. Men mer än så kunde han inte ge henne på rak arm.
Han behövde också ta reda på hur sanningshalten i hennes historia var och han hade inte överlevt så här länge genom att slänga sig blint in det ena eller det andra. Inte ens när det gällde en vacker kvinna.

“Berätta hur du hamnade här. Och varför i hela friden du ser ut som en pojke i håret. Jag minns inte att du någonsin haft sådan frisyr..” han la huvudet lite på sned. ” Men alla frisyrer klär en skönhet så oroa dig inte över en sådan sak..”

Noah

Han lyssnade tålmodigt till hennes historia och drack av vinet. När hon nämnde en demon satte han nästan i halsen och harklade sig något innan han fyllde på sitt glas igen och reste sig från stolen och gick lite fram och tillbaka i rummet.
” En demon säger du…. ja men det lät ju verkligen som ett äventyr säkert att blanda sig i! ” han såg på henne som om hon vore komplett galen. Han gick en stund till fram och tillbaka innan han stannade vid fönstret, lutade sig mot fönsterkarmen och såg ut genom fönstret en stund. Han stod tyst en lång stund med en rynka i pannan. Hon hade sina minnen från Caras… men han hade också sina. Att vara utan magi i ett rike fullt med magiker hade ju trots allt satt sina spår och han var ingen nybörjare när det kom till saken. Om det hon sa var sant och en demon var iblandad i hennes öde på något sätt så vart äventyret plötsligt ett väldigt mörkt sådant. Han smekte juvelen i fickan hon använt för att stödja sin historia. Han ville säga nej, spendera natten med henne och skicka iväg henne som han gjort med så många. Men varför sa hans magkänsla honom något annat? Han hade aldrig ignorerat magkänslan men all logik sa åt honom att skicka iväg henne.

” Du måste vara trött. Låt oss sova istället… jag hoppas du inte gett mig mardrömmar nu med ditt prat om Loth” .Han gav henne ett roat litet leende och nickade mot sängen. “Jag kan ta golvet. Men tro inte att det blir en vana….” .  Så tömde han sitt stop och drog av det lite tjockare täcket och bäddade en plats åt sig på golvet. Han kastade en filt på sängen för henne att ha om sig innan han började att dra av sig skor, bälte och lägga upp vapnen han på något vis haft dolt på sin person. En redig lite samling av dolkar och knivar. Han misstänkte att hon hade en och annan på sig hon skulle sova med så helt obeväpnad ville han väl inte heller vara. Men att sova med dem alla skulle knappast vara bekvämt, eller praktiskt för den delen. Han drog av sig kläderna på överkroppen och flinade lite.
“Du måste inte tjuvkika. Jag har inget att dölja…för all del ta dig en redig titt” . Han skrattade lite skämtsamt.  Kroppen var täckt av små och större är här och var. Men inget som stack ut egentligen. Han hade klarat sig rätt bra trots allt med tanke på hans yrkesbana.

Noah

Han såg på henne där hon bökade runt med filten och synade sängen som om gathörnet hade varit en mysigare plats att sova på. Han kunde inte låta bli att flina och skratta lite lågt åt hennes svar. Det var som ett trotsigt småbarn flyttat in i hans rum men samtidigt uppskattade han det livliga sällskapet.
Han fnös bara då hon talade så nedsättande om hans stolthet och himlade med ögonen. ” Jag ger det några dagar…. sedan är det du som ber mig att ta det varligt..” Han skrockade lätt då hon drog filten över huvudet och lämnade honom ensam med sina nu inte helt rumsrena tankar.
Det tog ett tag för honom att somna och han låg länge och lyssnade till hennes djupa andetag innan han också drogs med i en djup sömn.

Han var ingen morgonmänniska men han vaknade ändå före henne. Kanske hade hon inte fått sova ordentligt på ett tag och han tvekade innan han lämnade henne ensam för att ordna med lite affärer innan det var allt för mycket folk ute på gatorna.
När han återvände så var det med en famn med kläder och något att äta. Han såg att hon fortfarande låg kvar och skrattade lågt för sig själv. Han lämnade kläderna på fotändan av sängen och började stöka runt i rummet för att med “vanliga” ljud väcka henne. Utanför började staden vakna till liv igen så det var ju inte som om det var knäpptyst. ” Hur kan du sova med allt det här runt dig? ” frågade han med ett skratt då han märkte att hon började komma till liv.
“Upp och hoppa… jag har ordnat med kläder och mat åt dig. Jag väntar där nere..” Mer än så sa han inte förrän han lämnade rummet med en nick för att ta sig ned till värdshusets samlingssal istället.

Noah

Han såg upp på henne då hon kom ned för trappan och kunde inte låta bli att le ett varmare leende åt henne. Hon hade den där bestämda uppsynen, trumpna minen. Hon påminde om en envis lillasyster. Fast ändå inte.
Han var tvungen att skifta sig lite i stolen och ryckte på axlarna.

“Att jag får vara där när du kommer ur den där klänningen. Jag visste att jag borde valt byxor och en stor skjorta. Du kommer ju vända vartenda huvud efter dig på gatan. ”

Svarade han med ett retsamt leende. Han tog själv en tugga av äpplet och tuggade det i en lugn takt utan att svara henne. Hade han bestämt sig? Tänkt klart. Hela hans förnuft sa åt honom att tacka nej, Nej…NEJ! Men lik förbannat när han öppnade munnen så hörde han sig själv säga. ” Jag är med…varför inte. Jag måste ju få det du är skyldig mig..” han blinkade retsamt och reste på sig från sin plats. ” Jag har några saker jag måste avsluta dock. Rummet är betalt några dagar till. Jag hämtar upp dig här när jag är klar.” Det var inte ett förslag.
Så gav han henne en uppskattande blick och höjde retsamt på ögonbrynen några gånger innan han med ett litet skratt lämnade det lilla värdshuset för att ta hand om några affärer innan han kanske gav sig ut på sitt livs största misstag.

Noah.

Det hade tagit lite tid, mer tid än han önskat faktiskt att knyta ihop de lösa trådarna han hade runt om i stan. Men det hade varit värt det, verkligen. Några tjänster hade han krävt in, andra hade han besökt i avsikt att göra det klart och tydligt att han en dag skulle kräva in dem.
Han fann henne där de kommit överens om att mötas och han log stort då han hörde hennes missnöjda muttrande.
“Den som ber ska motta..” svarade han likt prästerna gjorde under de många ritualer de kunde leda. Han skrockade lite lågt då han såg hur hon svängde om och han sträckte lite på sig. I varsin hand höll han tömmarna till varsin häst. En tjänst han trots allt krävt in under dagen, en mycket välkomnande sådan.
“Inte visste jag att du saknade mig så Lilla fågel. ” retades han vidare med en glimt i ögat.

Han hade redan säkrat sin packning vid den ena hästen och gav henne tömmarna till den andra. Hon hade inte mycket tillhörigheter med sig så det tog henne inte lång tid att stuva undan det i sadelväskorna men likt henne ville han inte slösa allt för mycket mer tid här. Han tog sig upp i sadeln och drog sjalen kring huvud och ansikte. Den skulle skydda inte bara mot väders makter utan även att bli igenkänd av de han önskade att inte bli igenkänd av. Han såg att hon gjorde detsamma och tillsammans manade de sedan hästarna ut genom porten och bort från staden.
Mot äventyret – tänkte han tyst för sig själv. Eller mot döden.. tiden och turen skulle väl få utvisa vad som skulle vara sanningen.
Han höll en lugn och jämn takt med henne över det karga landskapet. ” Jag tycker ändå klänningen jag valde passade dig bättre. Men.. allt klär ju en skönhet. ” han flinade större, något retsamt mot henne. Han hade ju ingen aning om hur lång resan skulle bli men han kunde ändå inte låta bli att reta henne lite. Hon var ju så tacksam att reta och hon fick de sötaste miner när hon var arg.