Vid gränsen som i många århundraden varit något av en gråzon, där Iselem, Iserion och Karm möttes sydväst om Loradons ruiner väntade furst Leoric något otåligt. Den lilla staden Sköndal hade säkert en gång varit vacker, men de senaste årtiondet då Iserion många gånger bytt makthavare hade tagit hårt på den stackars befolkningen och landsbygden. Flera arméer hade korsat här och levt på folkets boskap och ägodelar. Man kunde se tecken av alla tre nationaliteter i folket som bodde här och i arkitekturen, men det mesta hade fallit i förfall. Märehns flaggor hade till sist i alla fall fått plockas ned, och Iserion hade återgått till furstefamiljen Belsante, men så hade Loradon fallit och halva Karms armé utplånats. Det var bara några mil bort, överlevare och desertörer hade tyngt Sköndal, liksom monstren som drogs till sådana slagfält och nu sökte efter nya byten i närheten.

Leoric, en stilig och stadig ung man, från hus Valmont, so annars stod rakryggad vågade alltså inte helt basunera ut sin härkomst här. Det kändes som om folk var trött på det mesta, misstänksamma mot allt, och speciellt adlingar som han. Varför i Athals namn hade Sera bett honom träffa henne här? Och var i Athals namn var den sporadiska kvinnan? Ingenstans kunde han se henne. Nå, det fanns bara en sak att göra, att fördriva tiden med öl på det lokala värdshuset Stora frun. Säkert en trevlig plats en gång, men här hade det inte funnits resurser eller ork för restaurering på ett gott tag – trots allt skulle säkert någon förbipasserande armé snart komma förbi och länsa lagret och slita platsen i bitar. Igen.

Så han satt där, Leoric Valmont, en gång ämnas att bli prins och arvtagare av den karmanska tronen, på ett sunkigt värdshus vid den sorgliga gränsen och sneglade ut genom ett smutsigt fönster medan han drack avslagen öl – i hopp om att se Sera, med ett brev i bröstfickan hon skickat. Det var inte likt honom. Vad i Athals namn gjorde han där, riktigt?

Noah

Han såg på henne då hon stannade sin häst och såg på honom med det sneda, retsamma leendet. Han stod emot impulsen att himla med ögonen. Furste Valmont… Leoric… ” Vänta… vänta..” han red ikapp henne. Leoric Valmont namnet var bekant. Plågsamt bekant men det var ett minne, precis utanför räckhåll. Han fortsatte intill henne under tystnad. Hon hade haft en liten ton av panik i rösten men han kunde inte se att de var mer i fara just nu än de andra dagarna. Men det betydde ju självklart inte att de var utom fara.

Hon verkade målmedvetet styra sin häst mot ett värdshus och han klev av intill henne. Han ville hålla sig nära henne av någon anledning. Inte bara för att han inte fått betalt för att föra hit henne än, men som av någon annan anledning. En känsla han inte kunde släppa riktigt. Han såg sig om, han kunde inte se något direkt hot men det betydde inte att det inte fanns. Han såg mot den sneda skylten och höll upp dörren åt henne. Han följde efter henne in i värdshuset. Det luktade öl, damm och mat. Typiskt värdshus om han var tvungen att sätta en lukt på det. Resdam, alkohol och mat.

Hon behövde inte peka ut mannen för honom. Vid fönstret satt en man som han kände igen, Furste Leoric Valmont. Han stelnade till något vid anblicken av mannen. Han bet ihop käkarna något. De hade inte haft mycket att göra med varandra men det han sett och hört från honom var inte direkt något som imponerade på honom. Han följde Sera mot bordet borta vid fönstret. Han hade gjort sitt, tagit henne hit säkert. Och nu då?

Leoric satt kvar, kanske lite mer spänd och rastlös än förr, medan han väntade på att de han antog var Sera och en kompanjon skulle komma. Samtidigt försökte han vara avslappnad, de skulle ju inte dra till sig onödig uppmärksamhet heller. Adelsmannen sneglade sig omkring i värdshuset, som för att se om någon där inne hade reagerat på honom, eller de nyanlända. Men ingen verkade nämnvärt reagera mer än att blicka nyfiket på de som steg in.

Han blev positivt överraskad över att det faktiskt var Sera som kom, och att hela brevet och allt inte bara varit en fälla eller lurendrejeri. Han reste sig upp halvt i sitt säte för att omfamna Sera, lite tafatt och överväldigad på en gång.
‘Sera!’ utbrast han, inte riktigt sin vanliga självsäkra och charmiga röst, utan nästan lite hes. Han harklade sig något. Leoric mindes så klart inte Noah, han hade nog haft för fullt upp med att se ned på karln som betydelselös och av för lågt status för att ens ge honom en blick eller tanke.

‘Noah. Så klart. Angenämt.’ sa han lite formellt, lite stelt. Vad gjorde Sera med sådant pack, en sådan smutsig lågblodig jävel? Hans låga status kunde man se och känna på långt avstånd, säkert ännu en föräldralös horunge som trodde sig vara nåt. Caras Idhrenin? Karln såg inte ut att ha en droppe magiskt blod i sig. Så det var något annat, någon som utnyttjade Caras Idhrenin och utförde mörka dåd i skuggorna där. Återigen, vad gjorde Sera med sådant pack?

‘Så… Sera, Jonah.’ sa han och höjde sitt stop i en liten skål, redan hade han glömt karls tråkiga namn.
‘Drycken här smakar blask, men det är något.’ han såg på Sera lite frågande, som för att se om man kunde tala öppet inför denna figur.

Noah

Han såg på Sera som uppenbarligen var besvärad över den tryckta stämningen. Själv hade han inga problem med den. Att folk inte tyckte om honom spelade honom ingen större roll, eller snarare folk som Leoric. Om Sera skulle visa samma förakt och nonchalans skulle han väl kanske ha en annan känsla.
Han slog sig motvilligt ner men flyttade sin stol närmare Seras och tog stopet han gav henne. Han gav henne ett litet leende, det var trots allt inte henne han hade ett problem med. Så lät han blicken vandra lätt över henne innan han drack en klunk av sitt vin.
Själv hade han kanske föredragit en svalkande öl, men han skulle inte klaga på dryck som var gratis. Åt Leorics falska förvåning kastade han inte ens så mycket som en blick. Om den mannen tänkte behandla honom som något som krupit upp från kloaken så tänkte han behandla honom som luft istället. Han fokuserade helt på henne.

Han log mjukare mot Sera då hon verkade ha svårt att börja samtalet. Men han visste nog för att förstå varför hon drog sig för att börja prata. Demonen Loth var trots allt inget namn man bara slängde sig med hur som helst. Han la handen mjukt på hennes axel. ” Ta det från början. I din takt. Jag har hela dagen på mig..” La han till med ett större leende och kunde inte låta bli att kasta ett nästan retsamt ögonkast åt Leoric. Om den mannen stressade och hade bråttom härifrån så skulle han själv ta sin tid med Sera. Att bli av med honom snabbt skulle väl bara vara …bra? Ja efter att han fått betalt förstås. Men något sa honom att dem där pengarna skulle han inte få se röken av.

Leoric såg nog genom Noahs lilla plan där och hans lilla show, men icke skulle han få guldpoäng här inte. Där satt han och försökte gulla med Sera och visa hur omtänksam han var. En bluff, helt klart. Mannen var bara intresserad av Seras pengar, det var han övertygad om. Han svalde några väl utvalda bitska ord, drog ett djupt andetag och satte sig ned till rätta.
‘Jag ber om ursäkt, Sera. Denna plats gör mig bara något spänd, det är inte en säker plats att träffas på.’ Speciellt inte för sådana som dem, men han sa det inte högt, han hoppades dock att Sera förstod. Adelsfolk var inte allt för populära här.

‘Gällande din mor, bara rykten. Far har svårt att släppa din mors svek från tronkriget, så han talar gärna illa om henne varje chans han får. Bäst att ta med en nypa salt.’ han gjorde en liten handgest, som om det inte spelade så stor roll, men stelnade något då hon började tala otäcka namn på demoner. I vanliga fall kanske han skulle avfärda det, men efter att ha bevittnat demoner och sattyg i Me’erisia på drottning Isras bröllop var sådana saker svåra att ignorera.

‘Vad?’ frågade han, något mer allvarsamt än förr, och följde hennes blick till Noah. Och vad fan hade den där mannen med hela saken att göra, ville han fråga, men höll sig.
‘Att säga att det inte låter bra är en rejäl underdrift. Efter din berättelse på bröllopet förstod jag att något var galet, men det där…? Är du helt säker?’ han rynkade på ögonbrynen något.
‘Vi måste tala med tredje ögat, i så fall!’ en organisation få gärna ville röra i med en pinne, men vad andra val hade de?

Noah

Han lyssnade till de båda där de talade med varandra. Han undrade hur väl de kände varandra? Att Leoric varit irriterad att se henne i hans sällskap var uppenbart. Men frågan var om det var för att han var…han. Eller om det vara var att hon var i någon annans sällskap än den uppblåsta mallgrodan?
Han tänkte inte lägga sig i deras planering, eller brist på planering. Det var inte därför han var här. Varför var han ens här? Han hade väl hoppats på att få redigt betalt men en blick på Leoric hade redan sagt honom att de mynten skulle han nog inte se röken av.
Och ville han lämna Sera i den mannens sällskap? Han fullkomligt skrek av adel och sådan var farligt att ge sken av på en plats som den här.

De satt stela, nervösa och han lutade sig lite tillbaka och knöt händerna bakom huvudet. Verkade avslappnad i sällskapet. Hela rummet måste väl kunna läsa dem som en öppen bok, stämningen var så spänd att den gick att ta på.
Han vinkade till sig en av tjänarna på stället och beställde in lite att äta. Något av det lokala köket, vad det nu kunde vara här.
Men han åt det mesta och så länge det inte sprattlade på tallriken gick det ner i magen.
De behövde inte vänta länge innan tallrikar med olika röror, bröd och kött ställdes framför dem. Det doftade starkt av kryddor och han misstänkte att de kryddat på maten väl för att dölja köttets kvalité. Men än hade han aldrig blivit så dålig att han inte kunnat stå på benen och tackade Gudarna och Turen för att ha fötts med en mage av stål.

Han väntade inte på att de andra skulle börja äta, Leorics blick sa väl allt och han tog istället några stora tuggor av det mjuka brödet som han doppat i den väldoftande röran. ” Det är några dagars ritt till Gråmyntens tillhåll härifrån.. ” sa han bara lågt mellan några tuggor och drack lite av drycken innan han bröt av en till bit bröd. ” Vi har inte proviant nog… än.. för en sådan resa. Eller en betalning för att söka deras hjälp? ” Frågade han och höjde ett ögonbryn mot Sera och sedan Leoric. Han hade ingen aning om hur mycket mynt Leoric gick och släpade runt på. Men Sera var han ganska så säker saknade medel att betala för sig.

Leoric hade i stort sätt samma förakt för Noah, men för Seras skulle var det väl bara att svälja och gilla läget. Nå, så bra som det nu gick i sammanhanget. Men han höll fortfarande vid att gråmynten kunde vara deras bästa lösning. Han sneglade på maten som serverades och var tyst under stunden de lades fram, för att sedan se på Sera förväntansfullt, väntande på vad hon skulle säga om hans briljanta lösning. Vid nämnandet av betalning viftade bara Leoric med handen.
‘Oroa du dig inte över det, jag kan lösa finanserna.’ sa han simpelt.
‘Jag är säker på att de skulle hjälpa dig i Tar Ashkaran.’ sa han, och mötte Seras blick.
‘Allt Gråmynten bryr sig om är… mynt, trots allt. Sa du inte en gång att de hjälpt dig och din familj förr?’ frågade Leoric Sera, och sneglade mot Noah, osäker på hur nära deras relation var och hur mycket Sera ville berätta för honom.