”Ärade Druid… ”Den stolta högresta alvinnan böjer lätt huvudet i respekt för druiden som sitter framför henne och tycks studera bäcken som rinner i kvarteret hon var hemma i. Här hade hon vuxit upp, studerat och det var här hon levde. Hon älskade skogen också men man anpassade sig till det som man var van vid från sin uppväxt och tidiga år. Som hälften högalv, förvisso utan några magiska egenskaper men med en far i drottningens råd hade hon blivit aktad och respekterad. När hon sedan visade sig ha ett stort mått intellekt och dessutom gärna förkovrade sig i studier av alla de slag hade hon funnit sin plats.

Den blågröna klänningen on bär är sydd i tunt svepande tyg som rör sig lätt när hon går. Stolt och rak i ryggen med den mörkt blonda håret vilandes fritt hängande över ryggen. Vackra broderier i silver över klänningen, blommor och blad och sirliga girlanger. Runt halsen vilar en tunn halslänk som ser ut att vara silver men som nog inte är det.

”Ni har, liksom jag, nyligen träffat drottningens råd… det är en ära att få göra den här resan till människornas stad ert sällskap. ” Säger hon, något högtravande kanske men så kände de varandra inte så väldigt väl. Några diskussioner hade det nog kanske blivit över åren men inte på daglig basis. Men till skillnad från många av de andra alverna så gick hon inte omvägar förbi honom. Hon förblir dock stående medan den gröna blicken vilar rakt och öppet mot honom.

”Har Ni besökt människornas stad förut?” Frågar hon stilla, nyfiken på vad för resesällskap hon nu skulle få till Iserion. Det hade talats om två alver till, varav en livvakt som hon inte riktigt visste vem det vad. ” Och vad vet Ni om de två andra som skall göra oss sällskap`?”

Hon lyssnar tålmodigt till det han säger om vatten. Begrundar det medan hon ser ned i den virvlande bäcken, handen han har där” Nå.. det är inte helt sant… om Ni har vatten i en skål med höga kanter finner inte vattnet någon väg ut ur den utan måste stanna kvar i skålen. ” Säger hon efter en stunds tyst begrundande” Och för min del är jag tacksam för att jag inte är vatten… för om jag skulle hamna i en skål så skulle jag aldrig få möjlighet att se något mer än just den skålens väggar innan jag av värme och tid dunstade bort.”

När han reser sig låter hon de gröna klara ögonen gå från bäckens virvlande och blänkande vatten upp mot honom för att kunna möta hans blick istället. Hon besvarar hans leende med ett eget varmt och tillmötesgående” Ni är långt ifrån okunnig och jag uppskattar att ha någon att dryfta tankar och diskutera problem med. På så vis tror jag inte att rådet kunnat välja en bättre följeslagare. ”Hon ler igen, en kort paus innan hon fortsätter” Och vem reser egentligen med vem? Vi kommer alla att vara representanter för vår ärade drottning och för vårt land. ” Hon beskådar ljusskenet i hans ring en kort stund medan hon lyssnar till det han säger om deras medresenärer”

”Jag litar på att rådet har en tanke med vilka de sänder till människornas stad. ” Svarar hon lugnt” Och jag har ingen tanke på att inte återvända hit eller att förlora mitt liv, det finns mycket mer att upptäcka och studera innan mitt liv är till ända. Jag kan tänka mig att Ni känner likadant ärade..”

Hon kan inte låta bli att le åt hans ord om att han var feg som stannat i deras rike. Det skulle finnas mycket för honom att se, uppleva, förundras och förfasas över under sin tid i människornas närhet, det var hon övertygad om” jag skulle inte säga fegt, snarare klokt. Och ja, jag har vistats bland dem under många år i perioder. Iselem besökte jag tillsammans med min far och jag har även rest till Karm… Det var mycket intressant och jag lärde mig att tala och förstå människornas språk. Det finns mycket att läsa om dem i våra bibliotek men.. det är inte alltid litteraturen gör annat folkslag rättvisa. Jag skulle tro att det som finns nedtecknat om oss inte heller stämmer så väl överens med verkligheten så som vi ser den.”