- This topic has 48 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 2 månader sedan by
.
-
Ölen med Wreax hade gjort henne lite konfundersam. Trots allt hade han kommit ifrån drottningens salar och tanken på att vara förådd av en sådan gammal… Hon skulle nog inte kalla honom vän, men inte heller bekant, kanske kollega var det rätta ordet. Det var trots allt för dem som hon och Neyir inte hade flytt när de hade haft chansen. Hon drog en liten suck där hon vandrade efter vakten som verkade ta henne förbi den stora salen som hon så många gånger varit i och till trädgården som alltid tycktes stå i blom.
Hon drog in doften av de röda blommorna, vars doft fick henne att le. Vad det var för någon sort, visste hon inte. Däremot visste hon att det var ifrån Nirais trakter och bladen kunde göra ett utsökt te. De hade vuxit sig stort över de många åren som de stått där. Femton, om hon mindes rätt. Så som många andra fröer och handelsvaror hade hennes far gett den forna drottningen det. Lite disträ drog Vésiva en hand genom sitt solblonda hår som hon hade låtit hänga fritt för en gångs skull.
Lite nervös var hon alltid över att få möta drottningen, det var något med hennes skönhet och auktoriteten som gjorde att det var allt för vanligt att fjärilar i magen skulle uppstå. Och kanske också för att hon inte riktigt visste vad som skulle ske här näst. Hon satte sig ner på bänken vid trädet och väntade tålamodigt.
-
Hon hade hört att Vesvía var tillbaka i Antrophelia, och kanske på ren impuls så hade hon valt att kalla henne till sig. Det var trots allt tack vare Vesvía som hennes inbjudan till Ayperos hade nått fram och även om Vesvía inte hade influerat Ayperos beslut att acceptera inbjudan så kände hon trots det tacksamhet för den lojalitet som handelskvinnan visat henne. Uppdraget hade inte varit lätt, och det hade absolut inte varit riskfritt, snarare tvärt om. Att hon accepterat det och genomfört det visade på hennes lojalitet mot kronan, och sådant skulle alltid belönas.
När hon dök upp i trädgården så var Vesvía redan där, förstås, och hon gick fram till henne med ett leende över läpparna. Hon tycktes strålande med sitt vita leende, det böljande håret och den ljusa, skira klänning som hon bar för dagen.
”Välkommen hem, Vesvía”, sade hon mjukt när hon slutligen stod framför den andra kvinnan. Att hon var nöjd var uppenbart för vem som helst.
-
Precis när hon hörde sin drottning röra sig mot henne reste hon sig upp och böjde på huvudet vördnadsfullt med ett svagt leende för att hålla sin blick nere en stund för att visa sin respekt innan hon lät blicken vandra in i hennes med ett mjukt, nästan varmt leende.
“Min drottning, ditt välkomnande värmer” sa hon och det verkade finnas något ärligt där bakom hennes ord och hon knäppt sina händer bakom sin rygg så att hon blev lite mer rakryggad.
“Och Ni mår bra, hoppas jag?” frågade hon.
-
Det respektfulla bemötandet gjorde hennes humör ännu bättre och hon nickade lite gillande, även om hon kanske inte riktigt var medveten om det.
”Givetvis. Särskilt sedan ni uppförde uppdraget jag gav er. Kom, låt oss gå iväg en bit. Jag har ordnat med lite mat och vin. Vi har mycket att diskutera”, sade hon och gjorde en gest för att bjuda Vesvía till att gå vid hennes sida.
Trädgården omkring dem var lummig och grön med prunkande blommor och blommande fruktträd. Det verkade aldrig spela någon roll vilken tid på året man befann sig där, något stod alltid i blom som fick hela trädgården att dofta alldeles underbart.
”Hur var er resa..?” Frågade hon efter en stunds tystnad, lite mindre formellt kanske, men fortfarande med ett leende över läpparna.
-
Tanken på vin och mat satt gott, även om hon var lite disträ i sina tankar. Mötet innan med Wreax hade inte gått som hon hade tänkt sig och hon hade svårt att inte tänka på vad som skulle kunna ha hänt hennes make. Hur länge hade han varit borta? Vad hade hänt med Bläck?
“Utan några större problem, min drottning. Jag har fler nyheter” sa hon med ett förskitkgt leende och lät blicken vandra över den ständigt blommande trädgården. Snart nådde de bordet som var vackert uppdukat. Det var nästan som om Vésiva kände sig klumpig och som en barbar när hon tänkte på sin egna bostad och vad hon brukade äta. Respektfyllt drog hon fram stolen åt sin drottning innan hon själv satte sig ner mittemot Isra.
Hon greppade tag i vinet och tog en liten sipp av det innan hon lät sin blick vara på den röda vätskan. Tänk om han var död. Tanken fick henne att rysa och hon satte ner sitt glas – lite väl häftigt så hon råkade spilla några droppar på sin hand. Ett ursäktande leende fanns på hennes läppar.
“Så klumpigt av mig” sa hon, medan hon torkade av sin hand på servetten.
-
Daermond
Han höll sig i bakgrunden, men tillräckligt nära ifall Vesvía skulle få för sig att göra något mot Isra. Eller om någon skulle dyka upp oinbjuden ur trädgårdens grönska. Men precis som en skugga, gjorde han inte mycket väsen av sig och man la inte direkt märke till honom, eftersom han var en naturlig del i omgivningen runt Isra. Det var en skön dag, han hade inget emot att vara ute. Tvärtom, även han nöjd av doften från grönskan – ibland glömde han bort att de befann sig i ett havsrike.
Rastlöst pillade han på en flik, till de läderremmar som lindats runt svärdshjaltet, samtidigt som han betraktade kvinnorna. Han stod i skuggan under ett träd, en blodlönn med sina karaktäristiska röda blad. Han lyssnade inte speciellt mycket på deras samtal, hans uppmärksamhet låg i att upptäcka ljud som inte hörde hemma här. Men än så länge var det inget som skvallrade om att det rörde sig lönnmördare i blomsterbuskarna. Lite längre bort skvalade en fontän, det var det enda ljudet som han störde sig på. Då och då landade blicken på Isra, om han ändå befann sig på gränsen till rastlöshet och att bli uttråkad, kunde han åtminstone vila ögonen på henne. Inte som att hennes gestalt gjorde ont i ögonen, snarare tvärtom.
Men för att inte bli för distraherad, vred han bort blicken när han kom på sig själv och återgick till att studera, analysera omgivningen efter folk som inte hörde hemma här.
-
Hon kunde inte undgå att notera att Vesvía verkade något nervös och det oroade henne en aning. Hon kunde känna hur taggarna liksom reste sig och för en sekund undrade hon om hon borde göra något åt Vesvía redan nu, innan hon förrådde henne… Men nej, varför skulle hon ha kommit hit då? Det var något annat, men än var hon inte säker på vad det var.
När de nådde det uppdukade bordet i den lilla bersån så noterade hon nöjt att Desmond redan var där. Han var liksom oftast en skugga som hon hade kommit att uppskatta, särskilt i tider som dessa.
Hon slog sig ned när Vesvía drog ut hennes stol och försåg sig själv med vin. Vin som också hennes gäst tog del av… Och spillde ut. Det fick en liten bekymmersrynka att dyka upp mellan hennes ögonbryn och hon ställde själv ned sitt glas på bordet, lade händerna i knät och lutade sig bakåt. Hennes blick var hård, men det fanns ett visst mått av oro däri.
”Dessa nyheter ni talar om… Är det dåliga nyheter?” Frågade hon en aning stelt, och hennes blick gick som hastigast till Desmond där han stod en bit i bakgrunden, som för att bekräfta för sig själv att han stod där och var redo om saker skulle gå… Snett.
-
Det var inte svårt att se hur stämningen ändrades av att hon verkade så nervös och hon svor för sig själv över hennes agerande. Vanligtvis var hon mer professionell än så här. Involvera ingen i detta. Hon skakade nätt på huvudet. Inte kunde hon vara tyst om det här. Inte för att hon skulle lägga något hopp i att Isra skulle agera, men på något sätt var hon tvungen att ursäkta sitt beteende och trots allt var det inte en dålig ursäkt.
“Nej, förlåt mig, ers höghet. Inte för Er, åtminstone.” sa hon med ett svagt leende för att sedan röra vid sin armring som symboliserade hennes äktenskap med Neyir. Hon lät blicken vandra upp mot Isra igen och skakade nätt på huvudet åt det hela. Det var absurt. Kidnappning för information.
“En kollega till mig, Wreax, har kidnappat min make i utpressning mot information om vad jag vet om förrädaren Fëani, mitt uppdrag för dig…” sa hon och sedan höll hon upp handen hastigt som för att stoppa Isra om hon skulle ha en annan uppfattning vad hon bad om och för att tysta henne innan hon han säga något mer med ett ursäktande leende.
“Självfallet skulle jag aldrig ge ifrån mig någon sådan information, även om det skulle innebära… döden för min make. Men det får mig lite mer skakig och även orolig för hans agerande. Hur som helst” sa hon och gjorde en gest framför sig som för att ta bort hållet som konversationen var på väg åt.
“Nyheterna som jag har till er är snarare positiva.”
-
De grå ögonen som betraktade Vesvía var till en början likgiltigt avvaktande, till dess att hon avslöjade vad det hela handlade om. Orden som lämnade hennes läppar fick Isras ögon att mörkna och hon sträckte impulsivt ut en hand för att greppa tag om den som Vesvía använt för att försöka vifta bort samtalsämnet.
Hennes grepp var förvånansvärt stadigt och fast för att tillhöra någon av hennes status, men det var inte hårt. Snarare fanns där en mjukhet som dock inte återspeglades i hennes ögon när hon fångade upp Vesvías blick.
”Wreax Situros…” Mumlade hon bistert innan hon såg upp på Desmond där han stod, nästan som för att be honom att lägga namnet på minnet.
”Mina nyheter kan vänta. Om den ormen har er make så är jag rädd att det är åtminstone delvis mitt fel. Han har fått i uppdrag att finna min syster, men jag trodde aldrig…” Hon harklade sig och släppte Vesvías hand för att kunna sträcka sig efter sitt vin. Hennes blick var genast mycket mer besvärad och man kunde nästan se hur hon begrundade hur hon skulle lösa den här situationen.
-
Förvirrad och förvånad över hur drottningen reagerade, tystnade hon först och lät blicken vara kvar på drottningens hand. Mjuk men samtidigt hårt. Det var inget mer hon ville göra än att skrika åt drottningen slå sina händer i bordet och ge sig av. Litade drottningen inte på henne längre? Trots uppdraget… trots hennes lojalitet. Fast trots det satt hon tyst och stilla kvar, enbart en glimt av hennes känslor i de klarblåa ögonen.
Hon sträckte sig efter karaffen med vin och hällde upp ett glas och skulle precis ta sig en klunk när hon ångrade sig och satte ner glaset på bordet. Lite mer koncentrerat och försiktigt så att det dyrbara vinet inte skulle spillas ut. Utan att be om ursäkt, eller fråga efter lov, lät hon handen sjunka innanför västen och ta fram pluntan. Den slisk söta brännvinet från Barbarstar. Det brände och fyllde henne med en värme och ett annat lugn.
“Min drottning, jag ska ha ett möte med honom och Neyir utanför Antrophelia i Te’ern senare ikväll.” började hon och lät sedan sina blåa ögon vara fästa på henne.
“Är det emot er, om jag avslöjar vad jag vet om förrädaren?”
-
Förvirringen i Vesvías blick var tydlig och Isra kunde knappast klandra henne. Inte heller sade hon något när hon plockade fram en plunta från innanför sin väst och tog en djup klunk. Det var uppenbart att kvinnan var desperat, sliten mellan lojaliteten till sin drottning och kärleken till sin make, ett val som ingen skulle behöva göra.
”Givetvis. Ni vet väl knappast mer än jag, eller misstar jag mig?” Frågade hon efter ett litet tag. Tanken hade slagit henne förut, att Vesvía kanske visste mer än hon berättat för henne, men samtidigt så var lojaliteten hon såg i den andra kvinnans blick en som hon tolkade som uppriktig. Fast hon hade ju haft fel förut.
Varför hade inte Vesvía redan givit Wreax den information som han ville ha? Om hon inte visste mer om Fëanis försvinnande än hon hävdade så borde den informationen knappast vara skadlig. Om hon visste mer dock, nå, då var det förstås en helt annan sak…
-
“Hon är i Kaldrland.” sa hon simpelt, efter ännu en klunk av alkoholen. Ett kort ögonblick höll hon ut pluntan mot drottningen men kom fram till att det var en dum idé. Trots allt var det många som hade klagat på hennes smakläkar när det kom till sprit. Lite ursäktande log hon innan hon stoppade in pluntan inne i sin väst igen.
Samtidigt som hon var i innefickan fiskade hon upp ett litet pargament hon hade fått ifrån kaptenen på båten som Fëani hade smugglats ut på. Hon sträckte det mot drottningen. Lappen med koordinaterna på. Det hade förstås tagit ett tag för henne att få tag i lappen, minst en vecka sen. Vem visste vart flickan hade tagit vägen efter det?
“Koordinaterna som hon blev avsläppt på. För någon vecka sedan.” sa hon och satte sig tillbaka på stolen igen innan hon fuktade sina läppar lite nervöst. Hon tyckte inte riktigt om livvakten som stod där bakom Isra. Vem vet vilka kontakter Wreax hade slutit? Hon böjde sig fram för att fylla på drottningens vin medan hon viskade så enbart drottningen kunde höra
“Förstås säger jag inte det till Wreax, om det inte är Er önskan ers höghet.” sa hon simpelt.
-
Ilska blixtrade till i hennes ögon när Vesvía kläckte ur sig svaret på den fråga hon så många gånger ställt sig. Vart var Fëani? Hur länge hade hon vetat det? Hur länge hade hon hållit den hemligheten från henne?
Tystnaden som föll var obekväm, och blicken som Isra höll riktad mot den andra kvinnan var stenhård och iskall.
”Hur länge har ni vetat det, Vesvía?” Frågade hon långsamt, som om hon var tvungen att kämpa för att hålla sin röst stadig under den vrede hon kände. Hon ignorerade lappen som lades fram på bordet mellan dem, och hon ignorerade Vesvías ord om att nämna något för Wreax. Allt hon kunde fokusera på just då var känslan av att ha blivit förråd, trots att hon ännu inte visste om så var fallet. Vesvía kanske själv hade fått reda på det just då, det kanske var de nyheter hon kommit med, men det kändes allt för lägligt att just den informationen skulle finna sin väg till henne samtidigt som hennes make hölls som gisslan för samma information…
-
“Två dagar sedan. Det var en av de goda nyheterna jag hade tänkt berätta för Er. Därför skyndade jag mig hem och kom fram en dag tidigare än väntat.” sa hon och böjde på huvudet hon kunde känna sin drottnings bubblande vrede som simrade under ytan. Det var sanningen förstås, men det var svårt att få det att inte låta för… lägligt.
Hon höll ner sitt huvud, lite som hon väntade på en dom. Det kändes som en evighet. Till slut höjde hon blicken och såg henne rakt in i ögonen igen.
“Jag skulle aldrig drömma om att förråda Er, igen, ers höghet.”
-
Daermond
Han nickade, knappt märkbart – la namnet till minnet. Wreax Situros. En kollega till Vésiva, det borde inte vara så svårt att få reda på mer om en handelsman från ett av de största handelshusen. Det gick inte att ta miste på spänningen i luften och Daermon klev tyst närmare Isra, ställde sig på ett behörigt avstånd bakom hennes skuldra. Hans hand hade slutit sig runt svärdshjaltet. Han föredrog att vara jägare, inte jagad. Han skulle rekommendera Isra att ta hand om den där Wreax snarast och skaffa sig bättre kontroll över det där handelshuset, vars influenser bara växte sig starkare. Daermond var redo att utföra den order som Isra skulle ge honom, kanske en iskall avrättning vid ett fika bord? Kanske att föra en kvinna till fängelsehålan?
-
Daermonds nick och sättet på vilket han rörde sig lite närmre henne fick henne att känna sig bättre till mods, men stämningen var likväl spänd. Om hon inte sett uppriktigheten i Vesvías ögon när hon tilltalade henne så hade hon antagligen givit in för paranoian, men nu lät hon istället en del av irritationen rinna av henne med en liten suck.
”Det är lägligt… Men jag tror er. Ni har varit lojal, och jag vill inte se er make dödad på grund av den där Wreax. Berätta det ni vet för honom. Jag har flera som letar efter min syster och med lite tur hinner dem först”, sade hon tillslut, innan hon hällde upp lite mer vin åt sig själv och plockade upp en rund, mörkt lila frukt från ett fat framför dem på bordet och stoppade den i munnen. Hon tuggade i tystnad medan hon funderade, väl medveten om att hon tog en oerhörd risk i att lita på Vesvía, och i att låta Wreax gå efter Fëani. Om han hade det i sig att kidnappa sin kollegas make för utpressning så hyste Isra inga tvivel om att förräderi också låg i korgen.
”Ger han er mer problem så ska jag se till att ta hand om honom… Men nog om det. Vad mer nyheter för ni med er från ytan?” Tillade hon efter en stund, och då var hennes blick lite mjukare igen, även om den nu verkade permanent avvaktande.
-
Kanske det var en dum idé. Åtminstone var hon inte lika övertygad om att hon hade gjort rätt. Inte lika övertygad över att få en positiv reaktion från sin drottning. Men gjort var gjort. Ett litet längre tag var hennes fingrar på den kalla ytan till pluntan innan hon fick upp ett litet kuvert med tioende fingrets sigill på. Det var en inbjudan till en middag.
“Tioende fingret är nyckeln till handeln i Celeras – den mörkare handeln. Om någon skulle kunna hitta Fëani eller hjälpa oss i sökandet är det dem.” sa hon, lite tystare.
-
Det var uppenbart att Vesvía ifrågasatte sina livsval just då, men misstänksamheten kunde inte bli ogjord, och inte heller önskade hon det. Hon fick inte bli för bekväm med någon, även om hon delvis hade hoppats på att Vesvía skulle kunna vara ett undantag. En dum förhoppning.
”Och ni har blivit bjuden..?” Frågade hon efter en kort blick på brevet. Det var en inbjudan lika uppenbar som någon annan. ”Varför?” Tillade hon efter någon sekund. Vesvía var ju, utåt sett i alla fall, en ärlig handelskvinna. Om hon fått brev från Tionde fingret så innebar det att de hade i alla fall någon koppling till henne, och de flesta kriminella organisationer bjöd inte in vem som helst till sina mer ljusskygga tillställningar.
-
“Jag ville vara till Er hjälp mer. Och det förde mig till andra delar av Celeras än vad jag brukade vara eller ha min uppmärksamhet till.” sa hon och log lite svagt åt det hela. Tionde fingret var nyckeln till mycket med handeln. De mörka hörn som hon annars inte nådde. De kontakter som hon annars inte hörde ifrån.
“Ett sätt att lättare få fram information och söka efter förrädare – min drottning.” sa hon, lite prövande. Hon visste nog att hon var ute på tunn is.
-
Ett litet leende, eller kanske var det ett flin, spred sig över Isras läppar när Vesvía talade om att få fram information om Fëani, men kanske mest på grund av hur hon sade det. Det var lite ironiskt, trots allt, hur Vesvía varit den som smugglat ut Fëani ur landet och sen ångrat sig, av någon anledning. Var det så här hela hennes styre skulle vara? Folk som förrått henne en gång gjorde en helomvändning och ändrade sig? När skulle hon verkligen veta att ångern var uppriktig?
Så hon skakade lite på huvudet åt Vesvías svar och tog en klunk ur sitt vinglas, fortfarande med ett litet flin över läpparna.
”Förrädaren som ni hjälpte fly”, sade hon lite retsamt. ”Men… Det är i det förgångna. Ni har visat er vara mig lojal, även om ni också måste förstå min misstänksamhet.”
Hon gjorde en gest mot frukten och sötsakerna på bordet, som för att bjuda henne att ta för sig.
”Vi vet nu alltså att min syster är i Kaldrland, våra forna allierade som själva befinner sig mitt i ett inbördeskrig… Vad skulle ni kunna få ut av mötet med Tionde fingret som vi inte redan vet? Finns det folk där som skulle kunna hjälpa oss att utnyttja den oroliga situationen i Kaldrland för att få tag på Fëani?” Frågade hon, väl medveten om att svaret på den frågan var ja, men mer intresserad av hur Vesvía tänkte.
You must be logged in to reply to this topic.