- This topic has 48 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Ett litet tag verkade Vésiva ha glömt av alla goda saker som fanns på bordet. Det som innan hade fått det att vattnas i munnen. Det var nästan som om hon inte riktigt var sugen på mat längre. Alla misstankar, mötet med Wreax som skulle ske snart. Bara tanken fick henne att vilja skynda sig där ifrån.
Pliktroget tog hon lite av frukten och tog ett par tuggor medan hon funderade på hur hon skulle formulera sig så att det skulle väcka mer intresse. Väldigt sällan hade hon så svårt att placera orden i munnen, men nu verkade de vara en röra.
“Ingenting undgår er, min drottning” sa Vésiva och böjde sitt huvud lite respektfyllt, innan hon nickade och höjde blicken som hade ett ivrigt glimmer.
“Utnyttja för att få tag i Fëani, men även… förstås andra personer och avtal som skulle kunna gynna Me’ersia och Er mer.”
-
För ett litet ögonblick tyckte hon nästan synd om Vesvía som så uppenbart led under pressen från både sin drottning och från Wreax som hade hennes make i sitt våld. Kanske hade hon kunnat skicka med några av sina män och så hade de kunnat göra slut på Wreax en gång för alla… Men hon kunde fortfarande ha nytta av honom. Nej, Vesvía var kapabel nog att klara sig ur den här knipan själv, men Isra skulle förstås försöka underlätta situationen om möjligt.
Med ett litet leende smuttade hon åter på sitt vin, hennes blick fortfarande fäst på den andra kvinnan och hennes plötsliga iver.
”Då vill jag att ni svarar på inbjudan och reser dit, förutsatt att det är något ni själv vill. Ni har inte visat mig annat än lojalitet sedan vi först träffades i denna trädgård, och om ni tror att detta skulle kunna gynna Me’erisia, och mig, så litar jag på er instinkt”, svarade hon lent.
-
Orden fick henne att andas ut något. Det var som en sten hade lyft från hennes hjärta. Hon nickade, nästan lite ivrigt. För att sedan lugna sig och ta ett tugga av ett grönt äpple. Syran var uppfriskande och verkade ge henne lite mer energi.
“Ni har mitt ord, min drottning” sa Vésiva och böjde huvudet igen i respekt för att sedan se upp på Isra igen med ett svagt leende.
“Är det något mer jag kan göra för Er, min drottning?”
-
Hon verkade ha skingrat en del av Vesvías oro genom den enkla meningen, och det gladde henne, trots att hon inte kunde påstå att hon förstod riktigt hur. Den andra kvinnans man var fortfarande en gisslan och risken fanns att det var något som skulle fortgå om hon nu inte gav Wreax tillräckligt med värdefull information.
”Nej, Vesvía, inte i dagsläget. Frågan är snarare om det finns något jag kan göra för er, för att underlätta er och er makes något prekära situation?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn.
-
Som om hon tillfälligt hade glömt att hennes make var fångatagen. Egentligen ville hon be drottningen om all hjälp hon kunde få. Att arrestera Wreax, kanske till och med låta honom lida. Fast å andra kändes det som om det skulle kunna starta en katastrof. Och varför skulle drottningen bry sig?
“Jag vet inte… Min drottning” sa hon till slut, lite trött med sitt huvud böjt och blicken ner på ringen som symboliserade att hon var Neyirs. En stund var hon tyst.
“Det är min röra…”
-
Nå, det var väl kanske sant ändå, att det var hennes egen röra. Isra borde, som drottning, inte lägga sig i, men Vesvía var värdefull för henne och att Wreax valt att ta hennes man som gisslan för information gnagde henne, även om det också symboliserade hur långt Wreax verkligen var villig att gå för att få den information hon bett honom skaffa. Ett tveeggat svärd helt klart.
”Nå, om det finns något jag kan göra så tveka inte att be om det. Förhoppningsvis nöjer han sig med den information ni har om Fëani och släpper er make. Skulle han kräva mer information så kommer ni till mig igen. Hans uppdrag från mig var att finna Fëani, inget annat”, sade hon enkelt. Den mollusken agnade säkert efter mer information, det var hon väl medveten om, men hon tänkte inte låta honom dra det ur Vesvía.
-
Skulle han kräva mer information kommer ni till mig igen. Orden som Isra hade sagt dagen innan ekade i hennes huvud medan hon rörde sig i de långa korridorena till palatset. Det var som om de aldrig skulle ta slut. Ett konstant eko av hennes klackar som slog mot golvet. Till slut blev hon stannad av en av vakterna. Blev bedd att vänta där. Hon suckade tungt och tog sig friheten att luta sig mot väggen.
Det hade varit en lång natt och morgon. Hon hade inte velat lämna hans sida. Inte nu. Fast om Wreax planerade att göra något annat – något som hotade hennes drottning… Då var hon tvungen att agera.
Lite disträ slog hon med sina fingrar mot väggen så de gjorde ett lätt knackande ljud. Ett, två, tre, fyra… fem. Ett två, tre, fyra fem… Räknandet brukade göra henne lite lugnare.
-
Åter hade hon fått bud om att Vesvía kommit till hennes palats, redan nästa dag. Hennes första tanke var att saker gått snett, och blotta tanken fick hennes mage att knyta sig lite. Inte för att Vesvías make betydde något för henne, men om han skulle förolyckas så skulle det onekligen gå ut över Vesvías välmående och i förlängningen också påverka Handelsgillet, och det var något som hon inte kunde acceptera.
Så när hon klev in i rummet där hon brukade ta emot gäster lite mindre formellt än i den stora tronsalen så gjorde hon det med ett något missnöjt ansiktsuttryck.
”Vesvía. Jag förväntade mig inte att se er så snart igen”, sade hon uppriktigt.
-
För att vara ärlig hade hon alltid föredragit de mindre rummen i palatset än de stora och pompösa. Hon hade alltid känt sig så liten i dem, även som en vuxen. Hon kunde förstås inte undgå att se den missnöjda ansiktsutrycket vilket gjorde henne lite illa till mods.
Som etiketten var böjde hon sig ner och placerade ett vänligt leende på läpparna. Hon lät tystnaden tala för henne en stund först innan hon sträckte på sig och blev rakryggad.
“Min drottning, jag är ledsen för att jag tar av din dyrbara tid.” började Vésiva och det fanns ett litet mer allvarligare ansiktsuttryck där och hon drog lätt efter andan.
“Men jag tenderar att behålla löftet att berätta om Wreax hade andra intressen än Fëani.”
-
Leendet över Vesvías läppar gjorde att hon kände sig lite bättre till mods, men hon var inte så dum att hon trodde att kvinnan skulle ha några goda nyheter, eller för den delen något annat än nyheter. Att detta skulle ha varit ett sällskapligt besök var lika otroligt som att hon skulle växa vingar och kunna flyga.
”Kom, gör mig sällskap och sitt ned”, sade hon med en gest mot en liten soffgrupp. Hon hade en känsla av att det kunde bli ett tröttsamt samtal, och hon hade redan spenderat större delen av dagen ståendes.
Så slog hon sig själv ned i en av sofforna. En tjänare var snabbt framme och erbjöd henne ett glas vin innan han gjorde detsamma för Vesvía.
”Ni är alltid ett välkommet ansikte i mina salar, men jag misstänker att de nyheter ni har till mig inte är lika trevliga”, tillade hon med ett snett leende innan hon lade ett ben över det andra och lutade sig tillbaka i väntan på att Vesvía skulle fortsätta.
-
Utan att tveka slog sig Vésiva ner vid drottningens sida. Hennes ord värmde så klart – men hon var inte helt säker på om det var sanna. Fast hon visade förstås inte sin osäkerhet utan höll vinglaset lite ledigt i hennes högra hand.
“Tack, min drottning. Dina ord värmer förstås. Men jag ska hålla mig kort med mina nyheter.” svarade hon för att höja glaset i en skål mot Isra för att sedan sippa på det röda vinet.
“Min make är vid liv och hemma igen” började Vésiva och att hon var glad och lättad över det var tydligt och hur hon andades ut och såg allt mer lugn ut.
Förstås var hon medveten om att drottningen hade en häktig agenda och att hon snarare skulle vara snabb än dra ut det hela. Ett hastigt leende fanns på hennes läppar, innan hon blev allvarlig igen.
“Förutom Fëani, ville Wreax ha information om Ayperos samt det tioende fingret. Men…”
-
Det var kanske sant att hon hade mycket att stå i, men i ärlighetens namn fanns det mycket hon kunde lägga över på andra, vilket hon också gjorde. De nyheter som Vesvía hade var troligen viktigare än skatter och avtal, i varje fall för hennes egen del.
”Men..?” Att Vesvía inte hade avslutat sin mening bådade inte väl. Att Wreax hade intresse för Ayperos var något hon var fullt medveten om, även om hon inte riktigt förstod varför än. Hon gillade inte viset på vilket Wreax lade sig i hennes affärer och hon hade till och med börjat fundera på om hon inte gjort klokast i att anställa honom under de villkor han först framfört…
Men det hade varit något hon fått komma att ångra, det visste hon. Kanske… Kanske kunde de komma till en annan överenskommelse, en som gynnade båda. Men det skulle förstås kräva att han erkände henne som sin monark och böjde sig för hennes envälde, något som hon misstänkte att han inte skulle göra i första taget…
-
“Men, förutom att hota enbart mig… hotade han annat från ditt folk. I ditt namn.” sa hon och skakade nätt på huvudet åt det hela, för att sedan vända blicken mot Isra. Det var som om det var något som lyste upp där. Kanske en tanke, ett hopp.
Ett tag var hon tyst, som om hon inte helt var säker på hur hon skulle fortsätta. Eller rättare sagt om hon skulle fortsätta men till slut drack hon en till klunk för att nästan lite ivrigt se på henne.
“Jag har en plan… på hur man skulle kunna hålla Wreax under mer kontroll. Om Ni skulle låta mig tillämpa sådant spel, vill säga, min drottning.” sa hon och böjde lätt på huvudet.
-
”Jasså, det gjorde han…” Hummade hon, ett litet leende spelandes över läpparna. I hennes namn, minsann, tänkte hon roat. Hon var tvungen att hantera Wreax förr eller senare, men hon hoppades ändå på att han kunde hjälpa henne att få tag på Fëani först.
Hon förde vinglaset till läpparna, men drack inte med detsamma utan snurrade bara lite på det där, som om hon funderade. När Vesvía talade igen så var det dock som att hon rycktes ur sina funderingar och hon såg tillbaka på henne med ett höjt ögonbryn. Hon smuttade lite på vinet innan hon svarade.
”Åh..? Vad hade ni i åtanke?”
-
Det var inte svårt att se att drottningen var djupt inne i sina egna tankar och hon ångrade sig lite att ha sagt något först. Men sedan rättade hon till sitt blonda hår något, för att nicka lite mer bestämt. Det var en risk att säga det på det sättet, men varför itne ge det ett försök.
“Min drottning, om jag får vara så fräck. Min plan är inte helt i detaljerna ännu, men jag funderar på att använda det tioende fingret. Trots allt… att kalla sig okrönkt kung över svarta marknaden.” spekulerade hon och såg på drottningen som för att se vilka tankar hon själv hade vandrat i.
-
Hon gillade Vesvías sätt att tilltala henne, men också hur hon liksom stålsatte sig och delgav henne sin plan, eller nå, den delen av planen som fanns. Det var inte helt dumt.
”Jag har hört att det är vad han kallar sig”, svarade hon med ett plötsligt och roat skratt. Kung. Jovisst.
”Ni har vänner i Tionde fingret, inte sant? Tror ni att de skulle vilja gå emot Wreax bara för att försvara sin position?” Frågade hon, fiskandes efter mer information. Det vore trots allt ett bra sätt att hantera Bläckspindeln utan att involvera sig själv på något vis, för om det var möjligt så skulle det gynna henne bättre.
-
Skrattet fick henne att instämma i ett glatt och nästan flickaktigt skratt och det fanns ett charmigt och säljande leende på hennes läppar samtidigt som hon nickade åt drottningens ord.
“Många vänner.” erkände hon med en glimt i ögonen, som avslöjade att bara tanken på att sätta mer press på Wreax gjorde henne upprymd. Hon strök undan några av sina blonda hårstrån från sitt ansikte för att sedan humma lite för sig själv.
“Många vänner som håller era händer rena, min drottning” sa hon med ett litet roat flin. Utan att riktigt tänka på det strök hon sin tumme över sin mage.
-
Vesvías instämmande skratt värmde henne på ett underligt vis och hon kunde inte låta bli att le åt den andra kvinnans ord. De delade uppenbarligen liknande känslor rörande denna okrönta kung, även om Isra fick medge att Vesvía nog hade mer fog för sitt ogillande, så kanske var det bäst att hon fick dra i de trådarna, med Isras medgivande, förstås.
”Åh Vesvía, ni vet att det aldrig har varit mitt signum”, sade hon lite retsamt, men hennes ögon var plötsligt fästa på den lilla, omedvetna gesten med tummen. Hennes leende dog inte, men kanske blev det något slugt.
”Hur mår er make?”
-
Hennes ord fick henne att skratta ännu ett glatt skratt och behålla leendet på sina läppar. En liten nickning, som för att instämma i Isras retsamhet för att sedan vid hennes ord nästan rodna lite och se ner på sin tumme för att genast bli lite mer medveten om gesten.
“Min make mår bättre för var dag som går, tack för omtanken, min drottning.” sa hon och böjde huvudet i en respektfylld sätt och kunde inte riktigt skaka av sig rodnaden på kinderna. Hennes kläder, som var mer pösiga än vanligt. Inte den mer tighta skjortan med väst och byxor snarare än den vackra, men mer feminina klänningen som hon bar nu.
“Förstås lite… omskakad, men annars väl.”
-
Det var kanske naturligt att hon inte tänkt på det när Vesvía anlände, men hon bar inte längre samma typ av kläder som hon gjort vid tidigare tillfällen, något som i och med den lilla gesten blev uppenbart. Att Vesvía rodnade något gjorde henne mer säker på sin sak, och hennes leende blev lite mjukare igen.
”Och ni, Vesvía?” Frågade hon lite retsamt.
You must be logged in to reply to this topic.