- This topic has 34 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Solen sipprade igenom de täta trädkronorna i Vinterskogen. En ung man rörde sig lugnt i skogen, relativ van att röra sig bland rötterna och den tät bevuxna alvskogen. Ett djupt andetag lämnade hans läppar, nöjd över att slippa de större människostäderna. Allt för många som kunde gå in i honom, allt för många fingrar som lätt kunde slinka ner i hans penningpung som hängde i bältet. Skorna som han hade haft hade han hängt med skosnörerna över hans nacke.
Det kändes nästan som en dröm. Var han verkligen tillbaka? Han satte sig ner och lät sina händer sjunka in i mossan. Allt kändes så rent och mjukt. Han satte sin näsa mot marken nästan helt mot jorden för att dra in dess bekanta doft. Ett glatt skratt kom ifrån hans läppar och han började knäppa av sig den en gång vita skjorta, som blivit mer brun och grå av färden. Sedan byxorna och underkläderna. Han väck ihop det och lade den i kappsäcken som han hade. Inte allt för tung, men det var allt han ägde där i. Kläderna som han nyss tagit av sig, en vattenflaska, lite torkat kött, några värdesaker som han snott… mer var det inte.
Utan att vänta mer ändrade han skepnad till en björn. Det kändes märkligt att vara på fyra ben igen och han hade nästan glömt hur fritt och underbart det kändes. Han gav till ett rytande för sig själv innan han satte nosen i vädret för att försöka få fram någon slags spår av Torbjörn. Tänk om han inte var där längre? Tanken var oroande, men han tog tag i skorna och kappsäcken med sin mun för att börja lunka inåt skogen.
-
Det var en stor och mörkbrun björnhanne som lämnat sitt ide tidigare i veckan. Han hade skaffat ett nytt ide längre upp, närmare Stormbergens rötter, för inte hade han kunnat gå tillbaka till sitt gamla ide som han en gång delat med sin son. Tio långa år hade passerat och han hade för det mesta gått som björn i skogen.
Den stora björnen hade fällt en älgkalv dagen innan och var på väg mot det ställe han gömt kadavret när han plötsligt fick vittring. En annan björn. Ilsket fnös han och ruskade på det stora huvudet. Vem var så dum att de gick in på hans revir? Han höjde nosen och vittrade i luften. Den rackaren kanske var ute efter hans kött. Det gjorde honom ilsken och han gläfsade och brummade. Bäst att ajga bort den.
-
Lite ledsamt gnydde Trond till när han lade märke till att idet han en gång delat med sin far var tomt. Det verkade inte ha blivit använt på länge. Hade de mördat far? Tanken gjorde honom ilsken, ledsen och tafatt. Och hungrig…? Hade han inte precis ätit. Kanske det var tanken att vara tillbaka här och denna skepnaden som gjorde honom så hungrig.
Dessutom kände han doften utav älg. Inte kunde det vara allt för långt ifrån. Han tog bort lite kvistar som gömde kadarvet och tog en rejäl tugga av köttet. Han brummade nöjt till, helt ovetande om den andra björnen. Kanske han hade varit allt för inne i sina egna tankar.
-
Inkräktaren hade hittat hans älg! Med ett ursinnigt vrål rusade den stora björnhannen rakt mot den andra som åt av hans byte. Han kastade sig emot den mindre björnen, slående med ramarna. Det yrde saliv om den öppna käften och han högg tag efter nackskinnet på inkräktaren.
-
Allt för upptagen i egna tankar och sin mat, hade han inte hört björnen som sprang mot honom innan det var för sent. Han gav till ett vrål av smärta när tänderna sjönk in i hans nackskinn och han vred sig om för att försöka kontra attacken. Fast sedan stannade han upp och nosade, var det? Inte kunde det vara…
“Far…. Far! Det är jag Trond!” försökte han andfått få fram när han kastade sig åt sidan.
-
Den stora björnen kastade sig över den mindre som rullade åt sidan men plötsligt var där inte en björn utan en människa som låg under honom. I sin förvirring hejdade han sig och nosade frenetiskt över mannens ansikte och hår. Far?… Var det? De honungsfärgade ögonen stirrade ned på människan och saliv droppade ned i ansiktet på honom. Han luktade så konstigt… men visst var det…
“Trond?” Torbjörn stod på alla fyra, naken som en nykläckt fågelunge och stirrade förbluffat på den unge mannen. “…är det verkligen du?” han satte sig ned med en duns på sidan om Trond, ansiktet fullt av tvivel, men ändå hopp.
-
Att de var två nakna män vid sidan om varandra var inget som Trond verkade brydd om. Hjärtat slog hårt i bröstet när han såg på mannen vid sin sida. Han drog in hans bekanta doft och sedan kastade han sig in i sin fars armar.
“Far…!” utbrast han glatt och höll honom hårt, som om han var rädd att Torbjörn skulle försvinna om han släppte taget om honom. Tänk om de var en dröm? Att han skulle vakna i Celeras om han släppte taget. Han kunde känna hur tårarna börja falla ner för hans kinder.
“Jag menade inte…. Jag har försökt att komma hem…” snyftade han fram
-
Torbjörn bara stirrade på Trond som om han inte trodde det var sant. Lite tafatt la han armarna om honom då Trond for upp i hans famn, innan det tillslut gick upp för honom att det var hans lilla pojk. Eller ja, inte så liten längre kanske. Men visst var det han.
“Trond..!” snyftade han fram av i en blandning av glädje och förtvivlan. Inte för att de kom några tårar, han hade ju inga tårkanaler direkt.
“Va..? Vart? Åh min pojk!” han kramade om Trond hårt. -
Äntligen. Han kunde knappt tro att de var sant. Han var tillbaka i sin fars armar igen. Det var som en dröm. En underbar dröm.
“De tog mig, människorna. Tvingade mig ta saker… Jag försökte att komma hem många år, men jag…” snyftade han fram och drog sin hand under sin näsa för att få bort snoret som kom fram av alla tårar. Han skrattade lätt och lade sina armar omkring honom igen.
“Jag har saknat dig far…”
-
Torbjörn vaggade honom fram och tillbaka i sina armar då han drog ett djupt och sorgset andetag. Han förstod inte riktigt vad Trond menade.
“De’ spelar ingen roll, du är hemma nu” han snyftade till lite kramade om honom “Jag har saknat dig så min pojk”Torbjörn la sina händer mot Tronds axlar och lutade sig bakåt för att kunna se på honom ordentligt.
“Du har blivit så stor! Men mager… har du int’ ätit ordentligt?” -
Torbjörn hade rätt. Det enda som betydde något var att han var hemma nu. Hemma i skogen, med Torbjörn. De skulle alltid vara de två. Tanken var betryggande. Ett brummande skratt kom från Trond när han sa att han var mager. Kanske var han det? Han mindes inte riktigt senaste gången han hade ätit sig mätt.
“Jag vet int’ far! Jag blev ju avbruten i min middag” utbrast Trond skämtsamt och råkade komma åt sin nacke. Det stack till och han drog tillbaka handen som hade rätt mycket blod på sig. Han blinkade till lite förvirrat.
-
Torbjörn skrockade gott men tystnade snart då han fick sin på blodet och ögonbrynen for långt ned över ögonen i en bekymrad rynka.
“Oj oj.. förlåt mig, jag trodde du va’ nån annan” Torbjörn såg orolig ut och vred på Trond för att titta på såren i pojkens nacke. Han drog ångerfullt efter andan.
“Nä, förlåt mig… de’ va int’ meningen…” -
Att det gjorde ont var inget han hade lust att visa sin far. Att se honom orolig och sorgsen var bland det värsta som fanns. Han visste inte om att det var rätt djupa sår som Torbjörn hade gett honom men han slickade sig om sin hand för att sedan dra den bak mot såret för att få bort blodet och göra såret rent.
“Vem annars skulle vara dum nog att ta din mat?” frågade han med ett skratt och sedan skakade han nätt på huvudet och lade en hand på Torbjörns kind och klappade den milt.
“Det gör inget Storbjörn'”
-
Torbjörn kunde inte roas över hans ord utan såg bara sådär orolig ut. Men så var han ju trots allt inte en smart man, vilket gjorde att det var svårt för honom med flera känslor samtidigt.
“De’ där ser int’ bra ut…” ojade han sig med sin djupa och mullrande röst.
“Nå’ må’ vi se om vi kan få hjälp” Torbjörn reste sig mödosamt och stod snart upprätt sina hela 215 centimeter av hårig nakenhet.
“Kom pojk’.. så må du berätta vars du varit” han försökte le lite uppmuntrande men kände sig fortfarande sjuk av oro. -
Som första tanken var det att han skulle sätta sig uppe på Torbjörns axlar men sedan insåg han att han inte var en pojke längre. Han log svagt åt det hela. Fast han såg fortfarande rätt liten ut, men åtminstone nådde han lite längre upp nu som 190 cm.
“Oroa dig inte far. Det löser sig” försökte han försäkra sin far om med ett litet brummande och utan någon större förvarning ändrade han skepnad till en björn igen. Det fanns någon frihet med det och han ruskade på huvudet och kroppen medan han brummade nöjt till.
-
Torbjörn mullrade någonting ohörbart, uppenbarligen så kunde han inte sluta oroa sig. Snart stod där björnhannen på bakbenen igen och dunsade ned på alla fyra. Han började lufsa i rask takt genom skogen, blicken tillbaka oroligt mot Trond då och då. Lukten av blod var tätt inpå dem och det fick Torbjörn att öka takten. Han hoppades att rået skulle dyka upp. Det var underligt hur det fungerade, men det var som om bara han ville ha hennes hjälp så kom hon.
“Nämen… vad är detta?” den lena kvinnorösten fick Torbjörn att stanna och se sig brummande omkring.
“Här uppe” rösten kom från en tjock gren där en kvinna satt med benen i kors och såg roat ned på dem.
“Oj oj min älskade krigarbjörn… Hur många tjänster ska jag göra för dig egentligen?” ett glädjelöst skratt lämnade kvinnan som hoppade ned från grenen och mjukt landade framför dem. Torbjörn brummade bara och satte sig ned.Kvinnan såg med rynkade ögonbryn på den stora björnen innan hon vände de skarpa bärnstensögonen till Trond. Hon såg länge på honom innan hon fick en förvånad min.
“Ja juste… människobarnet. Kom, visa mig din skada. Men var kvar som björn” uppmanade hon honom med en svart och kloförsedd hand utsträckt mot honom. -
Människobarnet. Att bli kallad det gjorde ont i hjärtat. En människa, han? Allt det mörka som de hade gjort mot honom, mot far… Det kändes inte rätt. Bara tanken gjorde honom nedstämd. Han hade aldrig riktigt varit bekväm med den där… kvinnan… rået som tenderade att dyka upp när han mådde som värst.
Ett oroligt brummande kom ifrån honom och han kastade en lika orolig blick mot Torbjörn. När han fick en uppmuntrande blick ifrån Torbjörn tog han de sista stegen mot kvinnan. Lite försiktigt strök han sitt huvud över hennes kloförsedda hand.
-
Torbjörn hade blicken fäst vid dem båda, oron i hans blick började avta då han alltid kände sig trygg i råets närvaro.
Med sitt rovdjursleende drog hon klorna löst över såren förde sedan ena fingret till de mörka läpparna. Med ett smackande ljud smakade hon på blodet för att sedan spotta på marken.
“Håll dig stilla nu” den lena rösten var lugnande, som en mors vaggvisa och hon la den svarta handen över såren i hans nacke. Det hettade till men inom någon knapp minut hade såren stängt sig.
“Så… vad sägs som att lämna den där formen så jag kan höra din röst?” -
Rösten lugnade honom och han kunde inte rå för att i instinkt gnida sitt huvud några gånger vid hennes hand. Egentligen hade han ingen lust att byta skepnad, men vad hade han egentligen för val? Hon hade läkt honom och han skulle vara tvungen att visa tacksamhet.
Snart satt Trond på huk och de mörka lockarna föll vackert ner till hans skuldror, de honungsgula ögonen med en glimt av gräsgrönt betraktade rået och han gav henne ett charmigt leende som visade hans vita tänder.
“Tack” sa han simpelt och drog lite nervöst handen genom sitt hår och skrattade till för att stryka en öm hand genom sin fars päls och rufsa till den lite grann.
“Se far, jag sa att allt skulle ordna sig.” påpekade han och verkade inte bry sig om sin nakenhet.
-
Leendet blev bredare på hennes läppar vilket avslöjade de vassa hörntänderna. Ögonen förblev dock kalla då hon synade mannen framför sig. Långsamt drog hon sina svarta klor längst sin kind och skrattade lågt.
“Pojken, lämnad till varg och frost, fostrad av björnen… har blivit en man” hennes ögon gick till Torbjörn som fortfarande satt i björnform och såg gladare ut nu då såret var läkt.
“… björnen som slogs i människors krig… Vilket duo.” hon strök Torbjörn lättsamt över det stora huvudet.
“Jag kommer begära mina gentjänster snart” hon gav dem båda en kort sista blick innan hon i ett virrvarr av päls och fjädrar tog hamnen av en berguv som på tysta vingar lämnade dem.Torbjörn reste sig upp, åter som man och tog tag om Tronds axlar med ett glatt leende.
“Se på dig, så gott som ny!”
You must be logged in to reply to this topic.