- This topic has 34 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 8 månader sedan by
.
-
Gentjänster. Det lät inte allt för väl. Vad kunde det betyda? Han rynkade på sina ögonbryn, men kunde inte riktigt behålla de tankarna när han såg sin far med ett sådant brett leende. Han lade sina händer på hans händer för att sedan klappa dem mjukt.
“Så gott som ny!” instämde Trond med ett glatt skratt och hörde hur hans mage gav ifrån sig ett klagande läte. Han klappade sin mage lite och sedan såg han upp på Torbjörn.
“Far, kan vi äta…?” frågade han sedan lite försiktigt.
-
Torbjörn skrockade och dunkade Trond i ryggen.
“Ja, jo… de’ behöver du verkligen! Kom, jag har ju älgen” skrockandet gick över till ett brummande och där var åter den stora björnhannen med sin mörkbruna päls som satte av genom skogen. -
Så smal var han väl inte? Han skrockade till och sprang efter sin far, snart i sin egna björnskepnad. Han hann ikapp Torbjörn och knuffade honom lekfullt i ena sidan, och ännu en gång. Han brummade till nöjt och snart var de framme vid älgen. Njutningsfullt åt han sig mätt innan han satte sig ner i sin människoskepnad.
“Vad har du gjort far? Tiden som jag var borta?” frågade han och skrockade lätt.
“De tog mig, männen i Tinderstad till Celeras. De utnyttjade mitt sätt att kunna byta skepnad och… små fingrar för att kunna stjäla och smuggla.”
-
Torbjörn brummade nöjt och lyckligt. Han var så belåten över att ha sin pojke tillbaka att han knappt åt någonting. Han behövde ju se till att Trond blev mätt.
Frågan var lite svår för Torbjörn så han satt i människoskepnad igen. Tronds förklaring var ännu svårare men han nickade ändå.
“oja.. Att du skulle få sån olycka” muttrade han lite sorgset. Han funderade lite på frågan och hummade med sin djupa stämma.
“Nå, nä int’ har jag gjort mycke’. Jag har varit här” -
Allting verkade som vanligt här i vinterskogen. Som om tiden inte ens gått framåt. Bara tanken på det var skön, men han hade svårt att få bort en gnagande fråga och han såg lite sorgset upp på sin far.
“Det där rået kallade mig människa far. Är jag det?” frågade han och rynkade på sina ögonbryn. Var han själv det han hatade? Bara tanken gjorde att han mådde illa.
“Jag trodde jag var en björn, som du. Och att du var min far… Är du inte min far, far?”
-
Torbjörn sänkte blicken och ögonbrynen gick än djupare över hans ögon. Hela hans gestalt verkade sjunka ihop och han drog i sitt skägg. Ett brummande som inte gick att tyda lämnade honom och han ruskade lite skamset på sig.
“Du är min pojk” sa han lågt men höjde inte blicken från marken. Frågorna gjorde honom obekväm. Det var lättare att bara ta björnform igen så han slapp svara på dem. -
Att Torbjörn försökte undvika att svara på hans frågor var uppebart och han sjönk ner lite besviket framför älgen som de inte hade lämnat mycket av. Han strök lite disträ sin hand över pälsen till sin far och lade sig sedan ned på rygg och såg upp på grenarna.
“Far, jag är alltid din pojk. Men du döljer något”
-
Torbjörn brummade bara där han satt. Det lät lite sorgset. Han var stilla för en stund innan han reste sig, nosade på Trond och sedan lunkade iväg mellan träden. Det hela var honom överväldigande, det hade kommit så plötsligt. Han behövde kanske vara ifred en stund.
-
Trond kunde inte hindra honom från att gå, men det gjorde honom lite paff. Han suckade tyst och i formen av en räv kurade han ihop sig utanför idet. Det var svårt att inte låta tankarna springa frma och tilbaka. Var han en människa? Vad skulle han då göra? Var han tvungen att ta sig till en av deras många städer och bli som dem? Bara tanken gjorde honom arg och irriterad.
-
Vårdagen började mörkna då Torbjörn lufsade omkring för sig själv. Han tyckte det var jobbigt med frågorna som Trond ställt men tillslut så hade han fått mod och rätt ut det hela. Nu kände han igen Tronds doft igen och blev fundersamt då han fann en räv liggande vid det gamla idet som de delat för så många år sedan. Men han förstod att det var Trond.
Torbjörn satte sig ned intill räven och la en hand på hans päls.
“Ja, jo… jag hade väl tänk berätta nån gång” sa han med ögonbrynen rynkade och tvinande sitt skägg. -
De många timmarna som hade passerat hade Trond lyckats somna, han vaknade med en ryck av Torbjörns ömma beröring och snart satt den nakne unge mannen där bredvid. De honungsgula ögonen betraktade honom förväntansfullt, nyfiket men också med en gnutta rädsla i sig.
“Berätta vad, far?” frågade han, nästan lite för ivrigt som om han väste fram det.
-
Torbjörn drog ett djupt andetag och hade kvar handen på Tronds axel.
“Jo men… du förstår att… ja men när du va liten…” den djupa rösten tjocknade i halsen och han harklade sig men förblev tyst en stund.
“Jo, nä.. jag hittade dig förstår du. Vargarna tänkte äta opp dig, så jag tog med dig till idet och… ja” orden kom trevande över hans läppar, det var uppenbarligen svårt att prata om för Torbjörn. -
Tronds hjärta stannade till. Så han var en människa? Bara tanken gav honom avsmak i munnen och han gjorde en grimars åt det hela. Fast sedan såg han hur svårt det var för Torbjörn att prata om det och lade en hand ovanpå hans för att se på honom med ett svagt leende.
“Så du räddade mig far?” sa han, lite för att få mer ljus på situationen som verkade så mörk just nu.
-
Torbjörn satt där med blicken sänkt mot marken men frustade till i ett lite glädjelöst skratt.
“Ja, jo…” sa han med lite mer glädje i rösten än innan “Int’ kunde jag låta vargarna ta dig” han vände en flackande blick till Trond.
“Du va’ så liten å så rosa” ett leende syntes i hans ansikte och ögonen var fyllda av glädje bara vid minnet.
“Du ä’ int’ sur på mig då?” -
Hur kunde han vara sur på sin far? Han skakade på huvudet och log svagt.
“Nej, du räddade mig far. Utan dig vore jag inte här” påpekade han och sedan drog han en fundersam hand genom gräset för att sucka lätt.
“Jag är en människa.” sa han med avsmak och grimaserade åt tanken.
You must be logged in to reply to this topic.