- This topic has 36 replies, 3 voices, and was last updated 1 månad, 3 veckor sedan by
.
-
Livet var som vanligt på värdshuset Smarriga Smulan, vilket i vanliga fall betydde att en dag inte var sig lik. Men det var väl inte så märkligt, med ett värdshus av magisk natur som öppnade sina dörrar på olika platser i världen varje dag. Stannade man länge och besökte platsen ofta kunde man kanske se ett mönster av platser som dök upp mer än andra, men precis då man trodde sig ha ett hum om var dörren skulle öppna till näst överraskades de av att befinna sig på någon helt ny plats. Det var ställets charm, mångfalden av folk från hela världen som hittade dit. Tur nog fanns grundaren, den excentriske magikern och brinken Zevuprin, på plats att skicka hem en med hjälp av portaler – mot ett pris så klart – om det var så att man behövde komma till en specifik plats, en specifik tid. Vid bardisken stod som vanligt orken Rushla, medan hennes kompanjon älvan Flinga fladdrade omkring med sina vingar och plockade upp tomma stop och delade ut nya, framförallt deras populära honungsöl för de som kände till stället.
Det var god stämning denna eftermiddag, solsken fyllde värdshuset med sina strålar medan andra delar av värdshuset förblev i mysigt dunkel som fick liv av de fladdrande stearinljusens lågor. Orker, mörkeralver, dvärgar, alver, brinker, me’erisianer, människor från diverse länder, ja det verkade finans representation lite från alla världens hörn här, och med jämna mellanrum dök nya ansikten in genom dörren, förundrade över platsen de funnit om de var nya – eller muntra sådana om de kände till platsen från förr och sökt upp den, eller kanske hoppats på dess uppdykande. Det var fyllt med skratt, samtal och skålanden för den ena eller andra orsaken.
På en upphöjd barstol satt brinken Faegrim med ett stop som han höll i båda sina händer som nästan såg ut som en liten tunna då stopet var rejäl storlek och han så klart var en kort halvling. Han fick använda båda armarna för att lyfta upp det skummande stopet till sin mun, för att sedan låta det vila i sin famn, där han satt med ryggen mot bardisken och ögnade över axeln mot orken Rushla.
‘Många nya ansikten idag, eller vad säger du, Rushla?’ undrade han muntert. Han var klädd ganska intetsägande, en vit linneskjorta, mörka byxor bara håriga fötter, med en dolk i läderbältet. Axellångt brunt hår var fäst i en hästsvans, och visade upp hans skarpa ansikte och slanka midja som visade att han spenderat en hel del tid hemifrån överflödet av mat i Brinkeland och börjat tappa en del av den mjuka hullen som var så typisk för hans folk.‘Zevuprin måste verkligen vara på gott humör idag, som öppnar så många dörrar idag, eller vad tror du?’ undrade han och sneglade på några nya ansikten som steg in, något muntert och nyfiket i hans blå ögon, fem före att gå fram och hälsa på alla nya ansikten.
-
En reslig kvinna kliver in, med en tjock päls daperad över gröna jägarkläder. Hennes tjocka vinterkläder sticker ut från mängden i värdshuset som badar i varmt solsken. Hon skakar av snön från sina skor och när hon fäller ner den tjocka luvan ser hon sig undrande om. Hennes bruna hår är kortklippt och och hon har en ögonlapp som täcker ena ögat. På ryggen hänger en stor pilbåge och vid höften ett pilkoger med ett par pilar i. Hon rör sig inåt i rummet lite tveksamt men går sedan rakt fram till baren och slår sig ner.
‘Vad är det här för plats?’ frågar hon rakt ut när hon satt sig ned. Hon tittar sig omkring och ser lite fundersam ut över blandningen av folk men också av deras klädsel.
-
Rushla ett magnifikt exempel, ett praktexemplar om hon skulle säga det själv. Skarpa drag med en spetsig haka och öron. Ett svart band virat kring det ena isblåa ögat och en av hörntänderna avbrutna. Det lade enbart mer skönhet till det hela, skönhet och karaktär. Och varför grubbla över något som hade hänt? Nej, det var snarare nuet och framtiden som räknades. Men främst var det Rushla som räknades. Även om hon inte förstod siffror.
Ögonen vandrade nästan lite längtandes mot hörnan där några rika herrar satt och spela spel. Hon hade tänkt att röra sig dit för att spela. Egentligen hade hon precis tänkt röra sig dit – men sedan såg hon Flinga. Vid alla brutna hörntänder… Då kunde hon lika gärna glömma att spela med tanke på de pengar, öl, husrum och allt hon förlorat till spel. Delikata kortspel var inget hennes orkfinger riktigt följde med i. Fast… det var ju trots allt roligt och spännande. Sedan avbröts hennes tankar med rösten från brinken, det var inte första gången de hade setts och det hade nästan varit många dagar i rad som han hade dykt upp här nu. Ett litet roat leende fanns på hennes läppar och hon grymtade till roat över hans kommentar.
“När är han inte på ett gott humör? Så länge det finns klirr i kassan.” påpekade Rushla med ännu ett skrockande för att sedan låta blicken vandra över kvinnan som stigit in i värdshuset. Om något såg hon lite vilse ut.
“Kanske det där är din biljett ut till äventyr igen?” föreslog orken med ett roat skrockande. Hon hade aldrig riktigt förstått det där med äventyr.
-
Ännu en ny person, denna gång från ett vintrigt landskap. Faegrim ryste av tanken över att det var vinter någonstans nu, han som föredrog sommar och sol. Men det väckte hans nyfikenhet, trots allt var det något oväntat i sammanhanget.
‘Var är vi nu?’ undrade han lite nyfiket, och försökte luta sig framåt för att få en blick ut genom fönstret i detta snöiga land de kanske befann sig i nu.Främlingen var uppenbarligen lika förvånad över platsen som de flesta nykomlingar, och Faegrim log lite roat. Han mindes själv hur det varit första gången han steg in i Smarriga Smulan, och hans blick följde henne då hon närmade sig baren där han satt.
‘Se så, Rushla, ska du inte hälla upp en öl åt vår nya bekantskap!’ sa han muntert åt orken där hon stod bakom bardisken. Han och Rushla var väl så olika man kunde bli, han kort och liten och hon stor och mäktig, skräckinjagande till och med för de som inte var vana att umgås med orker av mer belevad karaktär som Rushla.
‘Och låt mig vara den första som välkomnar dig till det berömda värdshuset Smarriga Smulan! Mitt namn är Faegrim, och jag kommer från fagra Brinke i världens varma och södra delar. Du, däremot, ser ut att komma någonstansifrån där det är vinter och kallt. Vem är du, om man får fråga?’ undrade han på sitt muntra vis. -
Lia tittade över bardisken och såg en person hon gissade var en ork, hon hade aldrig sett en själv förut, men hade hört historier när hon var barn. Orken verkade bara barterndern, baserat på hennes placering bakom baren, vilket gick helt emot det Lia hade hört som barn, även om lappen över ögat hintade om ett mer våldsamt förflutet. Lias hand gick omedvetet till hennes egna lapp som täckte ögat. Trodde andra att hennes förflutna också var våldsamt när de såg lappen? Det var ju nödvändigtvis inte fel men det oroade henne lite.
Blicken vandrar vidare till personen bartendern pratar med – en väldigt kortväxt man som hade ett stop som såg ut som en tunna i hans små händer. Den kortväxta mannen vänder sig mot Lia och välkomnar henne till detta fascinerade värdshus.‘Jag är Lia, dotter av Thora. Väl mött. Och du har rätt, jag är från ett kallare klimat än vad ni verkar ha här’ säger hon medan hon tar av sig pälsen och ytterkappan, då det börjat bli väldigt varmt med full vintermundering i det varma värdshuset.
‘Säg mig, vart är jag? Jag var ute och jagade i bergen nära mitt hem och så helt plötsligt står där ett värdshus! Mitt ute i ingenstans. Där inget värdshus funnits innan. Är detta normalt för detta värdshus?’ -
Orken som hade stått och torkat glas med sina grova händer. En stressande åsyn, med tanke på hennes stora, klumpiga händer kring de delikata glasen. Det var inte första gången som hon hade förstört glasen. Åt Faegrims ord grimaserade hon lätt. Så länge han betalade skulle väl allt vara frid och fröjd. Fast Faegrim brukade ha pengar, annars hade hon säkert något uppdrag åt honom för att få något hon ville ha. Kanske något glimrande nytt smycke?
“Vart du är… Smarriga Smulan förstås!” påpekade Rushla som om det var en uppenbar sak och vände sig om för att tappa upp en honungsöl som skummade över och rann över hennes arm. Inte några större problem – inte för Rushla åtmistone. Hon satte ner ölen framför kvinnan för att sedan skaka av handen och armen. Obrydd över att andra runt omkring henne blev lite blöta av ölen istället.
“Överallt och ingenstans på samma gång.” fortsatte orken sedan, det var så hon hade hört Flinga och Zevuprin beskriva det.
-
Brinken såg nyfiket på främlingen som kallade sig Lia.
‘Sannerligen ett ståtligt namn, väl mött, Lia Thorasdotter.’ sa han muntert och höjde sitt stop i en skål och tog sig en skummig klunk till. Han verkade på gott humör, och inte direkt med utstrålningen av en farlig typ.
‘Kallare än hemma i Brinke, det kan jag i alla fall säga! Där har vi skördetider nu, vet du, vackert och fint över de böljande kullarna, åkrarna blänkande som guld i kvällssolen och ingen snö ännu i många månader!’ sa han muntert och betraktade Lias utseende, ögonlappen och allt annat mystiskt om henne. Hennes berättelse fick honom att le bredare.
‘Låter inte helt olikt hur jag själv stötte på detta fina etablissemang.’ han sneglade på orken och lät henne berätta om platsen, men hon var av en mer anspråkslös sort.
‘Kära Rushla här är allt för försiktig med sina ord, gillar inte attgapa i onödan antar jag!’ han skrattade och daskade till Rushlas arm, och torkade av sig ölen med ett svep av sina händer.
‘Du, min vän, har hittat det berömda värdshuset Smarriga Smulan, en plats – så som vår kära barork här förklarar, finns överallt och ingenstans. En egen liten dimension, som den fantastiske magikern Zevuprin kokat ihop, fråga mig inte hur det fungerar! Så, varifrån kommer du, om man får fråga?’ undrade han. -
Smarriga Smulan. Ett lustigt namn på ett extraordinärt värdshus. Lia tittade lite tveksamt på ölen som barterndern ställde ner framför henne. Ett värdshus som var överallt och ingenstans på samma gång – var det verkligen säkert att ta emot något här? Eller skulle hon spendera ett ögonblick här medan åren flöt förbi i verkligheten? Hon hade hört sagor som barn om feer och deras magi som låg utanför tid och rum. Brinken, Faegrim, drack ur sitt stop, så det kanske inte var som i berättelserna. Eller så hade han redan accepterat sitt öde…
‘Överallt och ingenstans, är Zevuprin en älva? Borde jag vara orolig att dricka och äta här? Förflyter tiden på samma sätt här som där jag kom ifrån? Vilket är bergen runt Barastar förresten. Vart ligger Brinke? Och vart kommer du ifrån, Rushla var det? Om man får fråga? Jag har aldrig stött på personer som ser ut som någon utav er, har inte ens varit i Barastar, huvudstaden, det är alltid far som färdas dit för att sälja våra produkter.’
-
Faegrims sätt att lyckas måla en bild med sina ord fick Rushla att le. Om det var någonting som hon älskade var det berättelser, speciellt så detaljerade så att hon kunde se eller nästan känna den overkliga verkligheten. Åt Lias fråga rynkade hon lätt på ögonbrynen. Det svårt att riktigt föreställa sig den gamle mannen som en älva och hon förstod inte hennes oro. Istället hummade hon lätt.
“Är det inte vad värdshus brukar vara till för? Äta och dricka, mot en liten peng förstås.” sa hon med en liten blinkning med sitt ena öga.
“Rushla ja. Från Mar Gharok, jag tror inte någon av er känner till det området särskilt väl. Så att gå in djupare skulle väl inte vara allt för smart.” påpekade hon för att sedan komma på att hon inte hade svarat på tösens frågor helt.
“Flinga är älvan här, Zeverupin är en gammal magiker. Inte lika gaggig som man kan tro, mellan dig och mig.”
-
Faegrim skrattade roat över tanken på Zevuprin som en älva med vingar.
‘Åh nej, ingen älva! Han är en brink, som mig!’ sa han och gjorde en stolt gest över sitt bröst, ett stort leende och muntert prat. ‘Men magi som en älva, det kanske man kan säga han har. Ovanligt bland vårt folk, måste man säga. Min farfars farfar lär ha kunnat läka ett sår eller två med magi, men det var så långt han kom. Tänk att kunna styra dörrar från hela världen!’ de andra frågorna kunde han inte direkt svara på, och ryckte på axlarna.
‘Och på tal om Brinke, så är landet det fagraste gröna landet du kan tänka dig, ligger långt i syd av världen! Många mil väster från öknen i Iselem, och många många mil syd från Barastar vågar jag påstå.’ han gjorde en gest som vagt gestikulerade åt vad som kanske kunde vara söderut.
‘Jag har då aldrig mått dåligt av varken mat eller dryck här, nå förutom i överdrivna mängder kanske. Tiden har jag inte heller märkt någon större skillnad på, har du det, Rushla?’ undrade han och såg på orken.
‘Och Mar Gharok, ja, tänka sig! Ett land fylld av storväxta orker, jag vet inte hur säkert det vore för en kortväxt brink, men kanske en dag!’ -
“Skönt att man kan dricka utan rädsla att tappa bort sig själv i tid och rum” skrattade Lia och tog en klunk av ölen.
“Och tack för ölen, det var välbehövligt” sa hon och höjde glaset mot Faegrim och Rushla.Hela situationen var väldigt underlig och hon borde verkligen återgå till att lösa middagen för dagen, men nyfikenheten höll Lia hårt i sitt grepp. Hon hade länge drömt om att få se världen bortom de snöiga berg där hon levt hela sitt liv. Att få möjlighet att i alla fall prata med några som sett mer av världen än hon någonsin kanske får möjlighet att göra. Det var för bra för att stå över.
“Hur blir man bartender på ett värdshus som finns överallt och ingenstans? Varför lämnade du Mar Gharok? Och hur hamnade du här Faegrim? Kom du från Brinke? Kan man träffa Zeverupin? Och kan alla lära sig magi?” Lia tystnade tvärt och en rodnad steg på hennes kinder.
“Jag ber om ursäkt, det är inte meningen att grilla er med tusen frågor. Det är bara så spännande allt det här! Det är som att jag klivit in i en av sagorna som jag älskade när jag var liten. Tänk om man kunde få komma ut på ett eget äventyr någon dag, det hade varit något” sa hon och tog tankfullt en till klunk öl. -
När Faegrim började tala om sitt hem fnös Rushla – uppenbart att hon kanske inte riktigt höll men hon hade svårt att riktigt hålla borta ett brett leende över de bådas iver. Framför allt Lia, den nya bekanta. Fast när det gick från främling till bekant… det var hon inte riktigt säker på. Men innan hon hann försvinna in i sina egna tankar skakade hon på huvudet.
“Det är inga problem, nyfikenhet är en vacker egenskap.” påpekade Rushla för att fundera lite över vad hon frågade. Hur blev hon egentligen bakom baren. Hon kliade sig något i håret för att humma något lätt.
“Många år sedan… som vi skapade detta. Men från början hade jag ett värdshus i Mar Gharok” påpekade hon, lite stolt. Även om kanske det… tältet var lite mindre än Smarriga Smulan.
-
‘Åh rädsla och rädsla…’ sa Faegrim lite lurigt nästan över hennes ord.
‘Det har ju hänt sig att man kommit ut härifrån utan att tid passerat i omvärlden… En gång så kom jag in på kvällen, och jag kan svära att då jag kom ut var det den föregående morgonen jag mötte! Har du varit med om det någon gång, Rushla?’ undrade han, lite nyfiket och studerade orken noggrant, innan han lite obekymrat ryckte på axlarna.
‘Men! Vad vore livet utan lite äventyr och mysterium, hm?’ undrade han muntert, som om inget om tid och rum och annat konstigt kunde skrämma honom. I hans erfarenhet fanns det betyder mer skrämmande saker.
‘Och ja, Rushla, viktiga frågor ställs här! Berätta nu, jag är otroligt nyfiken på vår bastanta värdshusvärd!’ han log brett och lutade sig fram över baren och lyssnade på vad orken hade att säga. Då hon var klar vände han sin blick lite dramatiskt till Lia.
‘Och vad mig beträffar så lämnade jag mitt vackra hemland några år sedan i sällskap av ett förirrat skogstroll, ja hon behövde hjälp med att leverera en krona till bergakungen och hade tappat bort sig. Så, jag erbjöd henne min hjälp, och fick smak för att upptäcka omvärlden! Det är sant, lika sant som mitt namn är Faegrim!’ påpekade han även om det kanske lät lite galet.
‘Då så, din tur att berätta om vem Lia är!’ sa han och viftade lite med sitt stora stop i hennes riktning. -
Lia log tacksamt mot Rushla när hon sa att nyfikenhet var en vacker egenskap. Det var inte det hon hade lärt sig av att växa upp i Barastar men det kändes fint att det fanns folk som uppskattade det. “Otroligt att vara en av grundarna till ett så fint värdshus som Smarriga Smulan.”
När sedan Faegrim berättade hur han hade tappat bort en hel kväll skrattade Lia till “Jag tror inte att tappa bort en kväll i ett värdshus har något med magi att göra, utan mer hur mycket du drack”.
Medan han fortsatte berätta om hans äventyr med skogstrollet blev Lias ögon stora. “Precis som i sagorna! Fick du träffa bergakungen?”
“Och vem är jag?” Ja, vem var hon egentligen. Lia ville inte förstöra den goda stämningen som de hade mellan sig nu, men vad fanns det egentligen att säga?
“Jag är ingen särskild, jag har levt hela mitt liv i bergen runt Barastar. Jag jagar åt min familj och vi har en liten gård där vi odlar det vi kan när vädret tillåter. Det är därför allt detta är så fantastiskt. På tal om hem. Kan man återkomma till platsen man kom ifrån här? Jag borde verkligen återvända hem någorlunda snart så jag hinner jaga ifatt något att äta till middag. Hur vet man vart dörren leder?” -
Åt Lias kommentar att det förmodligen var drycken och inte magin som gjorde att Faegrim tappat bort en kväll fick Rushla att skratta. Ett varmt och mörkt skratt som fick några av glasen att darra till. Hon slog sin stor hand i bardisken som fick ännu några glas att klinga nervöst till.
“Hör, hör! En smart kvinna, minsann. Det är nog mer än en kväll Faegrim. Inte så konstigt det. Tar inte lång tid att fylla upp en sådan liten kropp du har.” sa hon och gjorde en gest med sin stora hand mot Faegrim för att sedan kasta en blick mot Lia. Lite uppmuntrande log hon mot henne, nickandes. Lite överdrivet nästan.
“Inte den som brukar lägga mig i andras affärer. Men kanske just därför, skulle du behöva ett äventyr?”
-
Faegrim skrattade nästan lite generat över frågorna, men samtidigt var han också en som tyckte om berättande och uppmärksamhet så honom gick det ingen nöd på.
‘Åh ja, visst fick vi träffa bergakungen, en riktigt gammal och och otäck men samtidigt majestätisk figur det där.’ han skakade på huvudet över minnet, men en upprymd glimt fanns i hans ögon.
‘Åh, du säljer dig själv lite kort – jag är säker på att Lia har en fantastisk berättelse som du är för hemmablind för att se! Se, du har flera förmågor som många saknar, en jägare, och du kan något om växter, hm?’ frågade han uppmuntrande.
‘Jag tål min öl, tack så mycket!’ sa han lite teatraliskt förnärmat med näsan i vädret, innan han såg på Lía igen.
‘Vad gäller dörrarna…’ sa han och sneglade på Rushla för att fnysa åt hennes ord. ‘Ibland, ibland inte. Det är trots allt ett magiskt värdshus. Ska du till en specifik plats så får du nog betala Zavuprin är jag rädd! Eller, så tar du chansen att se vart ödet för dig!’ han tömde sitt stop.‘Det kan vara läskigt för en ny i svängarna, jag vet det själv, bara att ta steget över Brinkes gränser var nästan övermäktigt för mig då jag gav mig av mot Bergakungens salar, men jag lovar dig att i gott sällskap är inget omöjligt! Vad sägs om att vi tar steget över tröskeln tillsammans? Jag har ändå varit här allt för länge nu.’ skrockade han.
‘Kanske väntade jag på dig, utan att veta om det?’ föreslog han lite skämtsamt.
‘Eller vad säger du Rushla?’ -
Lia rodnade av Rushlas kommentar av att hon var smart, men blev snabbt distraherad av frågan om äventyr.
Att ge sig ut på ett äventyr? Lias huvud fyllde genast av tankar, vad skulle hennes far säga? skulle hennes familj klara sig utan henne? hon skulle ju lösa middagen idag… kunde hon verkligen bara släppa allt och ge sig ut på äventyr?
Innan hon hann försvinna iväg ner i det kaninhålet fastnade hon i Faegrims kommentar.
Man behövde betala Zevuprin för att få dörren till en specifik plats! Kunde hon ens komma hem igen? Hon hade inga pengar på sig…Lia insåg att hon suttit och stirrat som en förskrämd hare ut på de andra två och slet sig ur sina tankar. Hon tog en djup klunk av ölen för att samla sina nerver.
Hon ställde ner stopet hårdare än hon tänkt sig och ryckte till av smällen.
Ja! Jag tar gärna ett äventyr, helst ett där man kan få lite rikedommar så jag kan komma hem igen sen. Men hur börjar man? -
Ett ungt skogstroll, med ett hår lika mörkt som en klar vinternatt och vågor som ramade in det något runda ansiktet öppnade dörren och en vind ven in. Vinden fick många att hojta till och be henne att stänga dörren, vilket hon snabbt gjorde. Hyn var lika mörkt som den ljusaste barken på träden och ögonen var samma färg som den vårgröna mossa som fanns på de större delarna på hennes hy. Vackra gula, blåa och röda blommor fanns över hennes kropp, ett tecken på att det var tidig sommar där hon kom ifrån, när de följde årstiderna. Öronen stack upp ur hennes hår, men doldes av en mörkhuva som tillhörde en mantel gjord av mörk ull. Väldigt simpel mantel, som resten av hennes klädsel som var en brun klänning, skuren på ett sätt som gjorde det lätt att ta sig genom skogen. Svansen vajade efter henne och mycket damm och smuts samlades i hennes hårkalufs som bar samma färg som håret på öronen och huvudet. Den var beklädd med tre silver ringar vilket visade att hon hade lyckats ta sig ur sitt lärlingskap sedan hon hade mött Faegrim senast.
Över sin klänning bar hon en väska, gjord av sammanflätade grova rep. I den låg olika varor, som den handelskvinna som hon var. Ett litet svagt leende fanns på hennes läppar när hon rörde sig mot Rushla som höjde handen lätt åt trollet.
“Åhå, redan tillbaka? Nå var är varorna?” frågade hon för att böja sig ner och ta fram ett par silvermynt och tappa upp en honungsöl och skjuta över disken. En perfekt distraktion för att slippa svara Faegrim för orken.
-
Faegrim log ett brett leende då Lia verkade komma över sin inre kamp och beslöt sig för att ta ett steg ut i det okända. Ja, inte helt olikt hur det varit för honom första gången.
‘Så ja, så ska det låta! Du kommer inte ångra dig! Det första steget är alltid skrämmande, tro mig – jag vet! Det är mycket säkrare att sitta hemma i soffan framför en brasa och äta god ost, men det har man tid för då man åldrats och inte orkar äventyra längre! Och lite rikedomar, det kan vi säkert lösa!’ ansåg han muntert och lättsamt. Dessutom var han rätt sugen på att röra på sig igen. Han var nästan på väg att vända sig och gå ut genom dörren där och då, vilket fick honom att se på figuren som kom in genom den öppna dörren. En stund fastnade han till, var det faktiskt den han trodde det var – eller spelade hans ögon honom ett spratt.
‘Tussie?!’ utbrast han som om han knappt kunde tro det, han kunde inte riktigt ta blicken ifrån hennes skoglika uppenbarelse, den som dragit ut honom på äventyr några år innan. Han vände blicken från henne till Rushla, och tillbaka.
‘Va, du visste om att hon varit här och sa inget?!’ frågade han Rushla. Han hade många frågor, för många för att ta på en sekund där. -
Lias ögon blev ännu större av under när ett vackert skogstroll kom in genom dörren och verkade vara bekant med både Rushla och Faegrim. Skogstrollet, Tussie verkade hon kallas, var nog skogstrollet från Faegrims historia. Hon verkade också ha varit på värdshuset innan utan Faegrims vetskap, till hans stora förtret verkade det som. Lia hoppades att det inte skulle bli en konflikt mellan hennes nyfunna vänner på grund av detta.
Hon försökte lite diskret luta sig fram och se vad det var för spännande saker Rushla hade beställt av trollet. “Vad för varor behöver man till ett magiskt värdshus?” tänkte hon högt.
Efter ett ögonblicks fundering vände hon sig försynt till Faegrim “Är detta det skogstroll du nämnde som du hjälpte leverera en krona till Bergakungen?”
You must be logged in to reply to this topic.